Konsertrecension: Lasse Stefanz

Lasse Stefanz Plats: Konserthuset Publik: Fullt. Vilka? Lasse Stefanz bildades redan 1967 och sjungande trummisen Olle Jönsson är fortfarande med efter femtiosex år, men han trummar inte längre. De har sålt miljontals skivor och Jönssons röst står ut i en genre där mycket annat framstår som strömlinjeformat. Det blir rock, country och traditionella dansbandslåtar under kvällen. Dans i Konserthuset? Kanske inte. Med tanke på att det här i alla fall ursprungligen är bruksmusik att dansa till är det lite märkligt att de uppträder inför sittande publik. Men det hindrar inte handklapp, särskilt inte efter paus. Vad kunde vi varit utan? Pausen känns överflödig. Behöver folk paus från att sitta? Nog för att det kan vara skönt med en bensträckare, men utrymmet i salen är väl tilltaget och det går att sträcka på sig. Att döma av rusningen i pausen är det ändå många som behöver pudra näsan. Kläderna? Kläder och dansbandsbranschen har en lång och skräckfylld relation. Därför blir bandets val av byxor, skjortor och klänning något av en besvikelse. Alla är relativt normalt klädda. Var är smaklösheten? Helsvart före paus, helvitt efter. Bandet? Kan sina saker.Löst och tajt. Sammanlagt nio på scenen. En blåssektion kommer och går. Det blir dragspel, lapsteel och tvättbräda. Utan att det ska spexas flåshurtigt märks det att de har kul på jobbet på ett ledigt sätt. Jönsson är ett proffs med lågmäld pondus och glimten i ögat. Vad kvällens höjdpunkt? På hemsidan presenteras Lasse Stefanz som Nordens största dansband och det är ingen akut brist på låtar publiken känner igen. Ingen lyssnar på dansband av trendkänsla. Det här är ren kärlek från början till slut. Andra halvlek höjer tempot och de tolkar Eddie Meduza (japp!), Chuck Berry och Darin. ”De sista ljuva åren”? Självklart framförs deras mesta Svensktopps-låt. Sextiofem veckor med en andraplats som bäst. Inte helt oväntat verkar det vara en av publikens stora favoriter, om än i hård konkurrens. Bandet bär här rutinen med lätthet och den klär dem. Publiken? De flesta tycks vara i ungefär samma ålder som sångaren och är därmed pensionärer. Alla under sextio är att betrakta som ungdomar. Det är fredagskväll och ingen är här för att ha tråkigt. Jönssons anekdoter mellan låtarna lockar både till skratt och eftertanke. Ibland är han ute i publiken och skakar hand, tar selfies. Det blir allsång med hjälp av en jätteskärm som visar låttexter. Efter två timmar har publiken onekligen fått valuta för pengarna. Läs mer om liknande: Country för nybörjare Vad säger din musiksmak om dig? Krautrock för nybörjare Skäggrock för nybörjare Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Muskelrock 2023

 

Äntligen står det juni i kalendern och på självaste premiärdagen, torsdagen den allra första juni, inleddes årets Muskelrock på Tyrolen i Blädinge.

Tredagarsbiljetterna var slutsålda, som sig bör. Denna helg bestående av camping, gemyt, vänner, korv, alkoholfri öl, nitarmband, jeansjackor, tygmärken och att rocka hela natten och festa varje dag har en trogen och återvändande publik. Egentligen spelar det ingen roll vilka band som är på plats. På Muskelrock är det umgänget som är det viktiga. För många är musiken en bonus. Hela området med camping är ett stort vardagsrum. Självklart skiner solen.

Mer än trettio akter spelar mellan torsdag eftermiddag och söndag morgon. Lokala stjärnorna Crazy Daze inleder och på söndag avslutas det hela med Muskelrockgudstjänst i kyrkan med Wytch Hazel.

 Fredagskvällen består bland annat av Mezzrow som motorsågsriffar med matematisk precision och Wucans psychfolkdiscokrautprogghårdrock. Med lite flöjt. Det uppstår dans i publiken. Svårt charmig upplevelse.

Men Muskelrock toppar ändå lite senare på kvällen. Då är det dags för självaste Candlemass. Bandet från Upplands Väsby debuterade 1986 med ”Epicus doomicus metallicus”. Därifrån fick genren doom metal sitt namn. Stilpoäng. De kommer senast från en turné i USA och Sydamerika.Från San Francisco, Los Angeles och San Paolo till Blädinge.

De är legendariska i metalvärlden och stilbildande. Senaste albumet ”Sweet evil sun” kom för ett halvår sedan och titelspåret är redan en publikfavorit. Om en del av deras generationskamrater numera ärligt talat kanske är hellre än bra är Candlemass fortfarande blytunga och på riktigt.  Det är en kväll när Leif Edlings skapelse lever upp till sitt rykte. ”Solitude” och några till är rent av klassiker på riktigt. Johan Längqvists röst inte bara håller, den blir bättre och bättre med åren.

De nu lätt grånande mysfarbröderna får vuxna människor att skrika rakt ut och njuta av existentiellt mörker bland träden. Visst är det underbart?

 

 

Läs mer om liknande: 

Reportage: Muskelrock 2019

Reportage: Muskelrock 2018 

Hårdrock: Fördomar och fakta 

Hårdrock för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: David Ritschard

David Ritschard

Plats: Teatern

Publik: 250.

Bäst: Spelglädje är alltid bäst.

Sämst: Tja, vädret är inte kul.

 David Ritschard var förmodligen menad som en artist för de få, en anaktronism som blandar femtiotal och 2022 och allvar som roar med formuleringskonst. En sorts country även för folk som i vanliga fall inte gillar country. Texter lika allmängiltiga som privata. På onsdagen kom han till Växjö.

Ritschard är något av ett unikum som lyckats fylla ett behov många inte visste fanns. Han är förmodligen en P4-hit från att fylla Konserthuset med publik som kommer ihåg Gunnar Wiklund eller har samlingar med Stax och Frälsningsarmen. Eller alla tre, om det finns sådana. En märklig blandning som ändå känns självklar. En uppenbarelse som omedelbart blir allas bästa vän. Än så länge är han främst en allt sämre bevarad hemlighet för folk mellan trettiofem och medelåldern.

Musiken tar inga omvägar till hjärta och mage med både pedalsteel och fiol bland de sju på scen. Värmen sprider sig snabbt. Ritschard har gjort två album, ”Brobrännaren” och ”Blåbärskungen”, som skapat svallvågor som spred sig utanför Södermalm, där han jobbade på Systembolaget i många år innan musiken tog fart.

Det ska också påpekas hur tacksamt det är med artister som sjunger om och i sin ålder, socialrealism med humor i detta fall, snarare än som för evigt fastnat i högstadiet.Förvisso är country för vuxna, men i Sverige oftast främst stelbent rock med hatt. Ritschard gräver djupare än så och ger också röst åt de som i vanliga fall inte har någon röst.

Publiken klappar snabbt takten spontant, stampar och jublar, kommer med glada tillrop. Ritschard själv visar fler glädjetecken på tre låtar än vad många gör på en hel turné. Artist och publik triggar varandra. Han verkar genuint tagen och bjuder på ett kroppsspråk som trotsar beskrivning.

Det är den sortens kväll där var och varannan låt känns som en gammal favorit. ”Sockenplan revisited” inte minst. ”Som en Hank Williams refräng”? ”Inte här (när jag är här)”? ”Än går det vågor?” Men de är väl redan klassiker på riktigt? I alla fall denna kväll. 

Läs mer om liknande:

Växjö country roots festival

Country för nybörjare

Tyrolens progg- och visfestival

Bok: 99 Progplattor

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Andreas Mattsson

Andreas Mattsson

Plats: Teatern

Tid: Torsdagen den sjätte oktober.

Publik: Ett hundratal.

Bäst: Låthantverket och bandet imponerar.

Sämst: Bara strax över en timme känns lite snålt.

 

Redan på nittiotalet med Popsicle gick det i gitarrlarmet höra vilka bra låtar Andreas Mattsson gör. Det har lett till samarbete med artister som Carola och Peter Jöback och en något oväntad medverkan i ”Så mycket bättre”. På torsdagen spelade Mattsson på Växjö teater när Kulturföreningen Kristina hade höstpremiär.

Lite som en hobby bland låtskrivande till andra och musik till film och tv ger han också ut egna skivor. Senast, nästan på dagen för ett år sedan, släpptes ”Soft rock” som hälften av kvällens låtar hämtas från. En oftast lågmäld och intim skiva, hans andra på svenska. Den intressanta frågan för kvällen är hur det ska gå att spela så utpräglad hörlursmusik live.

Det visar sig gå alldeles utmärkt. Det blir inte Iron Maiden på Ullevi, men en fin kväll för numera lätt grånande (de allra flesta mellan 45 och 55) som en gång var noga med att inte lyssna på samma musik som andra. Det blir den sortens upplevelse där atmosfären och helheten är viktigare än de enskilda låtarna, även om det inte saknas höjdpunkter. Kvällens andra stopp, ”Ensamhetens slut”, känns redan som en klassiker.  

- Även om det inte märks är vi glada att vara här, påpekar han självmedvetet. Rent visuellt händer det inte mer än att han ibland byter gitarr, ler när han tappar någon textrad och rättar till glasögonen några gånger. De tre musikerna bakom honom gör ett lika lågmält och nyanserat uttryck. De trycker till med precis rätt kraft när och där de ska. Det blir inte jämntjockt. Och några låtar höjer tempot.

En sanning säger förresten att ljudtekniker bara märks när de gör ett dåligt jobb, så det är läge att nämna att ljudet är fantastiskt. Sången kommer fram och det är en konsert där texterna är viktiga.

Om sympatisk ofta är något negativt i musiksammanhang är det ikväll något fint. Det är också en ödmjuk påminnelse om att vissa artister lyckas vara i sin ålder, att det finns annat att sjunga om än ungdomens eviga jakt på nästa fest och olycklig kärlek. Det här är snarare skildringar av medelålderns mer stillsamma jakt på ledig tid att ta en fika med en vän eller en liten stund av daglig lycka. Vackert så.

 

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Jonathan Johansson

Konsertrecension: John Holm

Konsertrecension: Ola Magnell 

Essä: Nick Lowe 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Lisa Ekdahl

Lisa Ekdahl

Plats: Tyrolen i Blädinge.

Tid: Julis sista fredagskväll.

Publik: 450.

Bäst: Publiken är verkligen taggad.

Det har gått snart trettio år sedan Lisa Ekdahl slog igenom med sin debutskiva. Att överleva den framgången tyder på målmedvetenhet. Frågan är om hon ens har försökt följa upp succén.

Till Tyrolen denna årets sista julifredag kommer hon med ett femmannaband som ger kött och blod till musiken. Efter den tidiga framgången med vistradition har hon gjort bland annat bossanova och jazz. Den bredden visas under kvällen.

Ofta blir det någon sorts mellantempo. Ibland är det så lågmält att tankarna börjar vandra. Risken är att det mitt bland all finstämd mysighet blir bakgrundsmusik, hur välspelat det än är. Men bandet klarar balansgången och bjuder till och med på lite Neil Young-munspel.

Det är en vacker kväll och inramningen på Tyrolen är mer eller mindre perfekt. Konserten sker under tak med sittande publik, även om det blir lite dans mot slutet.

Publiken, ja. De har bestämt sig för att är det sommar så är det. Ekdahl verkar genuint tagen av bemötandet. Redan när lamporna tänds på scenen börjar folk jubla. I andra låten blir det handklapp. En gammal favorit som ”Öppna upp ditt fönster” möts av tjoanden trots att det låter som att bandet, just där, snubblar lite i de första takterna.

”Vraket” framförs med bara två gitarrer och blir inledningen på en mer intim del av showen.  ”Dom band som binder mig” är en höjdpunkt, även om Lars Winnerbäck inte är på plats. Men kanske håller detta parti på lite för länge. Publiken börjar kolla sina telefoner. Under ”Med kroppen mot jorden” smyger bandet i alla fall upp på scenen igen och det blir saxofonsolo.

På skiva blandar Ekdahl svenska och engelska, ikväll blir det mest svenska. En jazzig bossatolkning av The Supremes ”Stop! In the name of love” utgör ett av undantagen, komplett med fint gitarrsolo. Om det varit en jazzpublik hade det fått applåd. Tempot höjs nu, efter en timme.

Om ni tror att ”Vem vet” avslutar tror ni rätt. De som går hem besvikna är förmodligen lätträknade. 

Och då har publiken till och med sjungit ”Ja, må hon leva” för födelsedagsartisten. 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Amanda Ginsburg

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester 

Reportage: Tyrolens progg- och visfestial 

Konsertrecension: Växjös visfestival 

 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Mando Diao

Mando Diao 

När: Torsdagen den femte maj

Var: Konserthuset 

Publik: Så gott som fullt 

Bäst: Intensiteten, även i lågt tempo 

Sämst: Instrumentalpartiet i mitten känns som en klassisk toapaus

Det har gått tjugo år sedan Mando Diao debuterade på skiva som osnutet souligt rockband. Nu är de ute på turné med fokus på sina två svenska skivor.

Band som snabbt når framgång med en viss sorts musik riskerar att bli rädda för att testa nytt, men inte Mando Diao. När det för tio år sedan var dags för album nummer sex i ordningen bytte de språk till svenska, tonsatte Gustaf Fröding och fick sin största kommersiella framgång hittills.

Rockbandet från Borlänge sålde fyra gånger platina och låg 167 veckor (!) på Svensktoppen med ”Strövtåg i hembygden”. På Spotify har den spelats över 50 000 000 gånger. Det är mer än ”Sommartider” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det blir förstås kollektiv ståpäls när den spelas mot slutet av kvällen.

2020 kom en sorts fortsättning med ”I solnedgången”. Under de år som gått sedan Frödingtolkningarna på ”Infruset” hade bandet förlorat en av två ursprungliga sångare. Björn Dixgård är nu den självklara mittpunkten med en röst och inlevelse som levt varje stavelse. Han har snygga dansmoves också.

”Själens skrubbsår”, en av kvällens höjdpunkter, skrevs förresten av hans föräldrar. När Dixgård först presenterade den för bandet sa han att han skrivit den själv. Det fick han snabbt äta upp.

Musikerna skapar ett tryck som ofta inte finns i vistradition eller svensk folkmusik, men är dessutom lyhörda. Det är Jan Johansson och Bo Hansson med Otis Redding på sång. Särskilt ”En sångarsaga” blir en verklig soulrysare. Björn Skifs ”Håll i mitt hjärta” tolkas och låter även den som en klassiker från sextiotalet.

Det blir en kväll både för de som gillar Mando Diao, för de som vanligtvis inte gillar Mando Diao, för de som gillar vistradition och för de som vanligtvis inte gillar vistradition. Här finns ekon av ett land som möjligtvis fanns en gång i tiden, men som på både gott och ont inte finns längre.

Vi upplever ändå samma drömmar, glädje, rus och krossade hjärtan. Och innerst inne är det vad nästan all musik handlar om. Vi är lika i vår unikhet, nu som då. Det har Mando Diao förstått.

 

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare 

Sextiotalspop för nybörjare
Country för nybörjare
Punk för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Konsertrecension: Per Gessle

 Per Gessle 

Måndagen andra maj 

Konserthuset

Publik: 651. 

Bäst: Kärleken i rummet. 

Sämst: Många favoriter saknas oundvikligen.

2004 spelade Per Gessle med Gyllene Tider på Värendsvallen inför mer än 30 000 personer. Det går något lugnare till den här gången .

Han bjuder på en radda hits som utgör en resa genom både hans och våra liv. Det blir också tydligt att han är det närmaste vi har en svensk Paul McCartney när låtar från två band och en solokarriär blandas.

Alla i publiken kan nog peka ut en och annan favorit som saknas. Vi får till exempel ”Småstadsprat”, men inte ”Småstad”. ”Juni, juli, augusti” (bara en månad kvar), men inte ”Honung och guld”. Oavsett vilket är det svårt att värja sig. Artister som sålt närmare hundra miljoner skivor kommer sällan till Växjö, men nu sitter han där med en akustisk gitarr, nästan som om cirkeln är sluten: han började som landstingstrubadur en gång i tiden. Det lite lågmält akustiska upplägget utan trummor gör att låtarna verkligen hamnar i centrum, och i lätt omklädda versioner.

Två USA-ettor slinker med av bara farten. ”Listen to your heart” och ”It must have been love” gör frånvaron av Marie Fredriksson högst påtaglig, även om Helena Josefsson och resten av bandet är väldigt samspelt. Christoffer Lundquist spelar alla instrument utom näsflöjt, bland annat lapsteel som skänker en countryklang och ger ny färg till gamla låtar. Och han kan namnen på nästan alla karaktärerna i ”Dallas”. I bakgrunden huserar trygga duon Magnus Börjesson på bas och Clarence Öfwerman på keyboard.

Den intima känslan skapar en närhet som gör till exempel ”Det hjärta som brinner” till en annan upplevelse än vi är vana vid. Dessutom är det den bästa låten Tom Petty glömde skriva, oavsett tid och plats.

Naturligtvis blir det ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) och mycket annat från ”Mazarin”. ”Tycker om när du tar på mig” är en höjdpunkt. ”Sommartider”, som Gessle menar att han inte ville spela, ökar trycket. Tyck vad ni vill om den men det blir allsång och handklapp.

Men på tal om Marie Fredriksson. Hade Gessle ens varit ute och turnerat 2022 om det inte varit för henne? Han har själv konstaterat att han var en föredetting från Gyllene Tider när hon gick med på att ge Roxette en chans. Och vi vet hur den chansningen gick. 

Nog för att Gessle kunde tagit ut svängarna mer i låtvalen, men det saknas ändå fler hits än det hinns med. Och att klaga på låtval känns som att bli bjuden på prinsesstårta och klaga på att det inte blir någon pain au chocolat.

Efter nästan två timmar landar vi i ”När alla vännerna gått hem”. Sedan töms  Konserthuset motvilligt. Vilken kväll.

 

Läs mer om liknande: 

Per Gessle sextio år

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten 

En liten hyllning till Paul McCartney 

Brainpools pop håller fortfarande 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Konsertrecension: Jonathan Johansson

Jonathan Johansson 

Plats: Teatern 

Publik: 130 

Bäst: Musiken, musikerna och texterna. 

Sämst: Spillde han verkligen vin på fuzzboxen?

Jonathan Johansson är aktuell med nya skivan ”Om vi får leva” och befinner sig på turné. På torsdagen spelade han i Växjö.

Det är ingen överdrift att hävda att Johansson hyllas av kritiker, inte minst brukar hans texter lyftas fram som samtidsskildringar. Han är den sortens artist som dyker upp i SVT:s litteraturprogram ”Babel” snarare än i valfritt lekprogram. Trots detta når han ut till det som ibland brukar kallas ”verklighetens folk”, vilka de än är.

På Teaterns scen kommer han ut med kläder i svart och överrock i mörkgrönt. Han ler och ser lite charmigt blyg ut. Han har humor i allvaret, inte den lättaste balans. Texterna skildrar ett vuxenliv för någon som läser tidningar och följer med i nyheter. Det blir lite romantik också. Ögonblicksbilder från vardagen.

Johansson fokuserar delvis på det som vi ofta inte vill eller orkar tänka på. Så medans han petar i sina privata sår (och därmed den ofta till synes jämnåriga publikens) höjs temperaturen efter att konserten stillsamt börjat med vågskvalp och cello. De tre medföljande musikerna gör de intrikata arrangemangen rättvisa, både dunka-dunka och sårbarhet når fram. Gitarr, piano, synt, cello, bas, kontrabas, slagverk och trummaskin finns på scenen.

Melodierna är, trots textfokuset, inte underordnade orden. Johansson behärskar helheten och bjuder på en resa både musikaliskt och känslomässigt. Han är skicklig på att fånga stora saker med få ord. Tycks veta var knapparna sitter och hur de ska tryckas. ”Innan vi faller” är en gammal favoritfilt som varsamt läggs över publiken. ”Är du passionerad?” får avbrytas och börjas om när trummaskinen får spel. ”Dåligt år” har, trots titeln, en av kvällens sötaste popmelodier.

Johansson har stora ambitioner och för en mindre begåvad textförfattare hade det kunnat gå illa och bli olidligt pretentiöst. Fallhöjden är hög. Men han har kapital för de stora gesterna.

Det är förresten usel bakgrundsmusik. Kräver nästan att lyssnaren anstränger sig. Och förtjänar det dessutom.

Avslutningen ”På boulevarden” klingar ut, bandet tackar för sig och går av scenen. Men publiken vill ha mer. Kanske nästa gång.

Läs mer om liknande:

Depeche Mode för nybörjare

Joy Division för nybörjare

Konsertrecension: Markus Krunegård

Konsertrecension: Toni Holgersson

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Ossler

Ossler

Kafe de Luxe, sjuttonde mars

Publik: Ett sextiotal.

Bäst: Laddningen.

Sämst: Många favoriter uteblir.

 

Rockmusik som den kan låta, men väldigt sällan gör. En gitarr som gör ljud gitarrer sällan gör. Sköra melodier som framförs med mjuk helsingborgdialekt. Pelle Ossler är i stan.

Senaste albumet Regn Av Glas släpptes i höstas, men vinylen har blivit försenad och därför är det många av kvällens låtar som är nya bekantskaper. För om du förhandsbeställt vinyl är det fusk att streama. Det tycks i alla fall, av denna kväll att döma, vara en skiva värd att vänta på. Hundarna Från Babylon utgör en av höjdpunkterna. Inledande Svarta Svan justerar trumhinnorna. Texterna målar ögonblicksbilder, gör stort av smått och vardag av evighet. Massivt och luftigt.

Laddningen i publiken på Kafe De Luxe är påtaglig redan innan konserten börjar. Osslers musik har inte nått ut till en stor publik, men om du en gång känt kraften är du fast. Kompromisslösheten och ambitionerna är ett komplement och alternativ till slit och släng. Det är musik som tar sig under huden. Som våga vara allvarlig. Musik som med åren, efter åtta skivor, blivit allt mer atmosfärisk och filmisk. 

Ossler bodde under sin barndom i Västberlin när staden fortfarande var delad. De åren har av allt att döma påverkat hans uttryck. Det är grått med mörka nätter. Utanförskap. Inte en slump att han i många år ingick i Thåströms band. 

Ossler själv däremot både ler och skämtar. I alla fall mellan låtarna, när de vibrerande väggarna i källaren väntar på nästa omgång. Bandet består bara av ytterligare tre personer, men de kan skapa rejält oväsen och har också en lyhördhet i de tystare passagerna som skapar dynamik.

Ungefär halva spelningen utgörs av äldre låtar. En suggestiv Ner I Säcken med drivande bas tillägnas Putin när Ossler väl fått ordning på gitarrpedaler och glasögon. En finstämd Fåglar Faller avslutar.

Helhetsintrycket är större än de enskilda insatserna denna kväll och går bitvis bortom det som går att förklara med ord. Som all stor musik. 

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Ossler (2018) 

Konsertrecension: Ossler (2017)
Skivrecension: Evig, Himmelsk, Fullkomning
Konsertrecension: Ossler (2015)
Lundell i all ära, men Ossler då? 

 Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Amanda Ginsburg

Amanda Ginsburg 

Alvesta  

Publik: Närmare ett nittiotal.

Bäst: Samspelet mellan musikerna.

Sämst: Ingen vinyl till försäljning.

Amanda Ginsburg har gjort två album, båda har fått Grammis i kategorin ”Årets jazz”. På tisdagen besökte hon Alvesta.

Alvestas rutinerade jazzkällare var det sista stoppet på en liten turné i Kronoberg. Här ingick Ljungby, Lessebo, Älmhult, Ingelstad, Tingsryd, Fröseke och Markaryd. Senare i veckan spelar hon på Fasching i Stockholm.

Jazzsverige må vara ganska litet, men i det landet är Ginsburg ett stjärnskott. Hon skriver dessutom sina egna texter och gör det på svenska. Ingen the great American songbook här.

Hon kan sin Beppe Wolgers. Sämre influenser går det att ha. Texterna berättar små historier från vardagen, iakttagelser. Det finns både allvar och humor, inte sällan med snygga ordvändningar. Vad gäller musiken blandas lågt och högt tempo, allt nyfiket och lekfullt. Och sväng kan uppstå även i lägre tempo.

  

I ”Havsmelodi” uppstår närmast en sjösjuk känsla av de små taktbytena som kommer och går som skvalpande vågor genom låten. Det är subtilt, men tyder på att musikerna tänker ett steg längre. Vi skulle kunna ta till den gamla klyschan om ”sån musik görs inte längre”, men det gör den bevisligen. Extra roligt att den görs av musiker som inte var födda när det var bättre förret brukar utspela sig (sextiotalet i det här fallet).

Musikerna är oerhört lyhörda och det tycks närmast uppstå någon form av telepatisk kommunikation. Små ögonkast och leenden är rörande att iaktta. Filip Ekestubbe piano, Ludvik Eriksson bas och Ludwig Gustavsson trummor kan inte få bättre betyg än att inget solo känns för långt, snarare tvärtom. Avrundande ”En kväll i september” slutar nästan i frijazz.

Ginsburg kan också konsten att formulera mellansnack och hantera en publik. Hon säger att hennes mål är att jazzen ska få höras i större sammanhang igen, som till exempel tv. I en rättvis värld skulle den göra det, inte minst långsamma ”Innan dagen kommer in”. 

Att kalla någon för jazzens framtid är en börda, men hon och musikerna ordnar en kväll med ett flertal bevis på att de i alla fall är mitt i jazzens samtid och även har koll i backspegeln när de angör bryggan. Gott nog så.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Carin Lundin Quintet

Konsertrecension: Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund

Konsertrecension: Gustav Lundgren Trio

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester

 

Bo Kaspers Orkester 

Plats: Konserthuset

Publik: Utsålt

Bäst: Antalet klassiker imponerar

Sämst: Antalet saknade klassiker

Efter en epidemi och tre framflyttningar kom i fredags äntligen Bo Kaspers Orkester till ett sedan länge utsålt Konserthus.

På biljetten står det nittonde april 2020. Det blev framflyttat till september, sedan september 2021. Men nu, den tolfte november 2021, är både band och publik på plats. När turnén annonserades 2019 skulle bandet precis släppa sjuttiotalssouliga albumet ”23:55”. Den skivan försvann tyvärr lite mitt i allt annat, men får mycket och välförtjänt plats denna fredag. 

Och nu, faktiskt för bara någon vecka sedan, släpptes ”I denna mörka vintertid”, en skiva med jultema som återknyter till bandets tidiga jazziga skivor. Därifrån får vi smakprovet ”Får tomten komma upp och hälsa på”.

Bo Kaspers Orkester har hunnit med jazz, Kuba, soul, funk, latin, kabare, visa, country och pop. De må ha tydliga influenser, men blandningen gör dem, när de är som bäst, unika i Sverige. Bo Sundström, förutom att vara en jäkel på att dansa, skildrar livet med ett enkelt, vardagligt språk. 

 

Just enkelheten är något av bandets signum. Inte att det de gör är enkelt, men för att de är skickliga nog att få det att se enkelt ut. Live förstärks de med gitarrist, blåssektion, kör och extra percussion. De är tio personer på scenen. Väldigt snygg ljusshow också. Det snålas inte. 

Under en del av konserten är det ändå bara de fyra kvar på scenen i en mer intim sektion. Sundström hänger på sig en akustisk gitarr och trummisen Fredrik Dahl spelar på ett set modell mindre. Den här delen, utan kör, blåsare och elgitarr, ger mersmak. Hur vore det att göra en hel turné så här, mer eller mindre unplugged? Kanske med fokus på de mer lågmälda låtarna. Skulle det räcka för att fylla konserthus runt om i Sverige?

Nytt och gammalt möts, lite stillsamt och mycket svängigt. De blir en berättelse om förälskelse, små och växande barn. Och dans. Och musik. Från gamla favoriter som ”Vi kommer aldrig att dö”, en Simon & Garfunkel-version av ”Brev” och ”Allt ljus på mig” till nya favoriter som ”Det rullar på”, ”Vill du dansa” och ”Nu ska jag gå”.

De hade kunnat göra en lika bra konsert till och spelat helt andra låtar. Då håller de ändå på i nästan två timmar. Det krävs självförtroende att strunta i så många älskade låtar och spela så mycket nytt. Det underlättar förstås också att de efter trettio år fortfarande gör väldigt bra musik.

Bo Kaspers Orkester är kort sagt, för att travestera en låt de tyvärr inte spelar, något av en sensation. Men definitivt inte utan publik. Länge leve de!

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester (2016)

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester (2012)

Skivrecension: Bo Sundström - "Mitt dumma jag"

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

Ståuppföreställning: David Sundin

David Sundin – Nya svenska ord

Palladium

Publik: 234 och fullt.                                                                                       

Bäst: Den charmiga småputtrigheten.

Sämst: Det tappas fart på slutet.

På sin hemsida kallar sig David Sundin för legitimerad lustigkurre, han kallar sin stora turné för ”Nya svenska ord” och i lördags stannade han i Växjö och fyllde Palladium två gånger.

För fem år sedan uppträdde han på Kafe De Luxe inför 120 personer. Nu fyller han Palladium med sammanlagt 468 personer. Där ser vi vilken nytta epitetet ”känd från tv” kan göra. Han har programlett ”Bäst i test”, ”Idrottsgalan”, ”Kristallen” och ”Melodifestivalen".

På Kafe De Luxe skämtade han om grillchips och om att han inte kunde komma ihåg namnet på sin snopp. Går det att skämta om lika triviala saker inför ett fullsatt Palladium? Ja, ganska ordagrant när det gäller snoppen. En liten klassiker i repris där. Men inga grillchips den här gången.

Titeln på föreställningen går att tolka som en referens till Hasse & Tage, deras produktions- och skivbolag hette ”Svenska ord”, men den röda tråden ikväll är att Sundin hittat på just nya svenska ord, vissa mer användbara än andra, som han går igenom och förklarar. Med det sagt sjunger han ändå duons klassiker ”Öl”.

Det blir ingen politisk satir, men en hel del av det som redan nämnda Tage (om det nu var han) kallade ”vårt kära strunt”. Det vill säga humor som inte är politisk, inte har en sensmoral, förmodligen inte upprör någon och oftast inte säger något viktigt mellan raderna. Humor som är kul för sakens skull och förhoppningsvis får oss att skratta. Efter de senaste ett och ett halvt årens utmaningar kan det förvisso anses vara något viktigt i sig att få skratta tillsammans.

Vi får härligt småputtrig humor, fokus på små skratt istället för skrika-rakt-ut humor. Sundin behärskar hantverket och känns lugn. Det är svårt att inte känna igen sig i hans iakttagelser. Han tittar på vardagen genom lätt färgade glasögon och lite hala skor istället för att vara jättearg på saker. Och det är alltid – alltid – kul när någon, vem som helst, misslyckas med att prata danska.

Sundin landar i publikens skrattvilja. Han vill – och lyckas – få Palladium på sin sida direkt från inledningen med funderingar kring vardagsdetaljer, ju mindre desto bättre. Strunt och trams behövs när solen går ner innan en genomsnittlig arbetsdag tar slut.

Det finns en väldigt bra entimmesföreställning här, men det tappas fart avslutande halvtimmen. Sundin räddar delvis det här med sin glada uppsyn och varma utstrålning. Publiken verkar också ha bestämt sig för att det ska has kul. Och varför inte?

 

Läs mer om liknande: 

Ståppföreställning: Alla Mina Kamrater, med bland andra David Sundin

Ståppföreställning: Johan Glans - World Tour Of The World

Ståuppföreställning: Anders Jansson - Radikal Optimist

Lite mer om Hasse & Tage (och Monica) 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: John Holm

 

John Holm

Alvesta folkets hus

Publik: Ett nittiotal.

Bäst: Låtarna, rösten och bandet.

Sämst: Nej, inte ikväll. 

Betyg: 4

John Holm har blivit en kultfigur i svensk musikhistoria. Förmodligen högst motvilligt. Nästa år fyller klassiska debutalbumet ”Sordin” femtio år. Han gjorde en turné 1975. Dök plötsligt upp på Säljerydfestivalen 2015. Och nu är det turnépremiär i Alvesta.

Han kommer till Folkets hus med ett femmannaband, bland dem munspelande sonen Axel och ett föredömligt litet trumset. Det blir mest gamla låtar: Holms senaste skiva, den femte i ordning, kom 1999.

Men, och det är ett viktigt men, det blir några outgivna, kanske nya, låtar också. Det blir en musikaliskt varierad kväll som skydd mot höstrusket. Publiken, de flesta i Holms ålder, möts inledningsvis av oväntat fet bluesrock där bandet tycks ge styrka till Holm. Han sjunger med mer pondus än på länge, kanske någonsin.

”Får man leva för det” höjer intensiteten och sänker tempot. Vi får minnen om Ulf Lundell och Roffe Wikström, som spelade med Holm. Om uteställen där det inte fanns musik, bara raggning och vin. Det här leder till ”Vid ett fönsterbord mot parken”, som blir en av kvällens höjdpunkter. 

Det vore lätt och tacksamt att rabbla låtar. Men Holm och hans band förtjänar bättre. Han är koncentrerad, stämmer gitarren. Blundar lätt framåtlutad mot mikrofonen när han sjunger, verkar avslappnad och på bra humör. Ler. Kanske för att han känner sig trygg i det utmärkta bandets famn och med sin son vid sin sida. Vi får till och med en liten historia om barréackordens status i Stockholm.

”Din bäste vän” blir Neil Young & Crazy Horse en avslappnad dag. ”Den öde stranden” svänger på ett sätt den inte gör på skiva. ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” är fortfarande en av de mest kompromisslösa singlarna Sverige hört.

Det svänger, gungar och rockar. Tre ord den delvis visbaserade Holms musik inte ofta associeras med. Vore synd att inte spela in skiva med det här gänget som uppenbarligen förstår och älskar musiken.

Våras det rent av igen för John Holm, 73 år ung? I så fall inte en dag för tidigt. Mer, tack!  

Läs mer om liknande:

John Holm på Säljerydsfestialen

Konsertrecension: John Holm i Urshult

Skivrecension: Neil Young & Crazy Horse - "Psychedelic pill" 

Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Anton Zetterholm och Harriet Jones

Anton Zetterholm & Harriet Jones

Plats: Nygatan 6

Publiken: 75 personer

Bäst: Det är ingen tvekan om att artisterna kan sin sak        

Sämst: Publikrestriktionerna. Men snart är de slut.

Betyg: 4

Växjöfödde Anton Zetterholm är en världsstjärna på musikalhimlen. Harriet Jones spelade huvudrollen i ”The phantom of the opera” i London i flera år och har även hon världen som arbetsplats. En lätt mulen onsdag i september hittade de till Nygatan 6 i Växjö.

Arrangören Musik i Syd har gjort ett kap. Det är inte varje dag världsstjärnor kommer till Växjö. Det är heller inte varje dag världsstjärnor kommer FRÅN Växjö. De 75 biljetterna är förstås slut. Mycket släkt och vänner på plats. Tydligen två tyskar också.

Anton bjuder på sin resa som tagit honom till en rad världsstäder de senaste tretton åren. Men han började i ”West side story” i just Växjö. Via jobb i London träffade han Harriet från Hastings (med ett berömt slag 1066) och de flyttade ihop efter två veckor. Om inte det vore nog har de barn tillsammans. Ett  besök på Antons Instagram visar att den lilla killen närmar sig ettårsdagen. Dessutom nu ett barn till på gång.

Förutom Anton på lite gitarr har de också med sig lokala profilen Dan Alkenäs på fingerfärdig flygel. Medverkar i några låtar gör också utmärkta kören The Vasko Singers. För oss som inte lyssnar på musikal varje dag är det avskalade formatet välkommet. Anton och Harriets röster hamnar i centrum på ett sätt som gör att låtarna lyfts fram.

I ”Tonight” från ”West side story” sjunger de kvällens första duett och det är kanske inte helt otippat att de har personkemi. En bra sak för oss som inte kan skilja en fantom från västra sidan är att de ibland förklarar lite sammanhang.

Anton berättar hur han flyttar till Bergen och sedan lockas till Hamburg där han blir Tarzan, nästan utan att förstå hur det gick till eller hur det skulle gå. Han kunde inte tyska och det tyckte han eventuellt kunde vara ett problem. Det blev åtta föreställningar i veckan i tio år för ”Disneys Tarzan”. Det blir duett på tyska innan de byter till engelska. Musikalen skrevs förresten av Phil Collins. Ja, den Phil Collins.

Harriet sjunger ibland nästan opera, hon ville bli operasångare och studerade också till det. Hon berättar att hon är med i ”Beauty And The Beast”-filmen i några få sekunder. Det är kul nu, men var det inte då, är de båda överens om.

I ett smakprov från Irving Berlins ”Annie get your gun” tävlar de om vem som kan sjunga och dricka snabbast. Och vem som kan hålla en ton längst (Harriet). Anton kan nästan hela texten. De avslutar med lite ”Grease”, även om Anton påpekar att det ska vara mer rock´n´roll än bara ett piano. Det funkar ändå.

Det är något med estetiken i musikaler, i sättet att sjunga, något affekterat. Antingen gillar man det eller inte. Rent tekniskt är det svåra låtar som kräver omfång och teknik. Skolningen ska användas men inte ta över. Det lyckas båda med.

Publiken njuter av musiken, sången och berättelserna. Det blir många skratt. Och för någon som egentligen inte lyssnar på musikal frivilligt, vi kan kalla honom Ola, är det här ett både givande och underhållande dopp i en främmande värld.

 

Läs mer om något helt annat: 

Krautrock för nybörjare

Skäggrock för nybörjare 

Country/Americana för nybörjare 

Svensk jazz för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Amason

 Amason

Fredagen tjugosjunde augusti

Plats: Tyrolen

Publik: 350

Bäst: Musikaliteten.

Sämst: Att sommaren snart är slut.

Betyg: 3

Både vädret och kalendern antyder att sommaren 2021 närmar sig slutet, till och med på Tyrolen. På dagarna kan vi fortfarande låtsas, men kvällarna skymmer allt tidigare och temperaturen är på väg neråt. Amason värmde ändå de tappra årets sista augustifredag. Och det var uppehåll nästan hela konserten.

Amasons medlemmar har huvudsysslor på annat håll, men med det inte sagt att detta är ett sidoprojekt. Snarare ett när-alla-har-tid-projekt. De var också ett av husbanden i senaste säsongen av ”På spåret”. För en rutinerad Tyrolenbesökare är troligtvis det mest kända namnet på scenen Gustav Ejstes från Dungen.

Amanda Bergman har en hes röst som går igenom bruset, till synes utan ansträngning. Redan nämnda Ejstes sjunger också, bland annat sista delen i djurtemat som uppstår med låtföljden ”Älgen”, ”Elefanten” och ”Duvan” där de två första, trots titlarna, är på engelska. "Duvan" gästas dessutom av kvällens DJ Tomas Forssell på gitarr. Han spelar också på ”Flygplatsen”. Annars har bandet huvudsakligen den lite udda sättningen orgel, elpiano, bas och trummor. På tal om DJ så har det alltså varit en helkväll med både DJ och Slowgold som tidigare uppträtt akustiskt.

Amason får ibland kritik för att vara distanserade. Visst, de blir ibland jazzigt introverta. Men Bergman har svårt att stå still, även om hon inte pratar mycket mellan låtarna. Ejstes behandlar ibland sin orgel som om de är på bröllopsnatt. Annars är alla fem oftast djupt förlorade i musiken, till synes egobefriade. Musiken är det viktiga. Kollektivet. Det är drömskt, rytmiskt, ibland svårgreppbart abstrakt.

”Marry me just for fun” och ”You don´t have to call me” är två av höjdpunkterna, båda från senaste albumet “Galaxy 1”. En tvåa är på väg och därifrån hämtas ”Oscillating love”. Från debuten ”Sky city” kommer bland annat favoriten ”N.F.B.”, som är sist ut innan extranumren.

Om extranumret ”Blue moon”, som gästas av Slowgold, är från kommande skivan är det dags att börja köa redan nu. ”Några ord om dig”, med de två sångarna och ett piano, blir extra extranummer. Och då börjar regnet falla igen.

 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Amanda Bergman 

Skivrecension: Dungen - Häxan 

Dungen spelade musiken på Tyrolen

Skivrecension: Dungen - Allas Sak

 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.