Mattias Alkberg lever upp till förväntningarna

Plats: Kafe De Luxe, Växjö.
När: Fredagen den 20 januari.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Han har ett starkt, rakt och eget uttryck.
Saknade mest: Jag bara tänkte, liksom, att.

Vissa artister kan man inte låta bli att respektera, oavsett vad de gör. Mattias Alkberg är en sådan artist. Bear Quartet har sedan debuten 1992 varit ett av Sveriges intressantate band, vid sidan har han också bandet Mattias Alkberg BD och har gjort två skivor under eget namn. Det är som soloartist han gästar Kafe De Luxe. Man känner att det inte handlar om att stå på scen eller posera snyggt. Det handlar snarare om att det inte finns något alternativ till att uttrycka sig. Han har också skrivit en rad poesisamlingar och jobbar som krönikör och recensent. Även om han gör ett sympatiskt och ödmjukt intryck känner man att han gör det han gör oavsett vad folk tycker. Han anpassar inte frisyren efter hur vinden blåser. Å andra sidan innebär inte det att musiken är svår att ta till sig.

Sköna 80 Vårar inleder lite lugnt efter att en låt som bara består av orden Mattias och Alkberg spelats i högtalarna, men i Svensk Musik höjs tempot. I fina Allting Är Drömt låter gitarrerna som sol som reflekteras på vatten. Riffet i tunga Nya Nya Testamentet låter som om det kunnat vara från en rockklassiker från sjuttiotalet. Tre gitarrer ger stilpoäng. Rytmsektionen är också tung och att ha en kille som spelar fyra tamburiner samtidigt - och marackas - är respekt. Sången påminner om Håkan Hellström - även om det förmodligen snarare är tvärtom. Sättet att dra ut på ord, spotta ut ord och ibland gå upp i en tonart som rösten egentligen inte vill gå upp i gör att man som lyssnare koncentrerar sig för att hinna med.

Musiken har energi och larmar på ett ibland spretigt och ibland väldigt vackert och ibland väldigt tungt sätt. Och det finns många åsikter, formuleringar och bilder att ta till sig i texterna.

Om Alkberg inte är känd för allmänheten märker man ändå en lite andäktig stämning bland de samlade. Man märker också att det är fler poesiläsare än dansare i publiken trots att det bitvis svänger rejält. Helgen v 51 sänker tempot och bjuder en sida han gärna får utveckla. Här låter han som en Otis Redding fostrad av Joy Division i Luleå. Låten är i likhet med de flesta andra hämtad från senaste kombinerade skivan och diktsamlingen Anarkist. Det är svårt att inte gilla en kompromisslös artist med så bra låtar som bjuder på charmig och avig humor både i texter och mellansnack.

Läs mer om liknande:

Otis Redding och sextiotals-soul

Joy Division för nybörjare

Jag nämnde Neil Young & Crazy Horse i texten först, men tog bort dem eftersom jag nämner dem ganska ofta ändå - inte minst här

Nya bandet Samling förtjänar också mer uppmärksamhet

Mattias Alkberg nakna texter påminner om Patti Smith

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Stina Künstlicher ger mersmak live

När skabandet The Liptones ställde in får Växjöbördiga, men nu Malmöbaserade, och påtänkta uppvärmare Stina Künstlicher rädda kvällen med sin lågmälda popmusik som har rötter i båda visa och något mer svängigt. Hon är på plats med sitt fyramannaband i egenskap av skivaktuell med sin debut-EP Standard I En Limousine, producerad av likaledes Växjöfödde Rasmus Snögren. Kan den där titeln förresten ha något med Paul Simon-låten Stranded In A Limousine att göra? Med tanke på att hon gör en utmärkt svensk version av hans låt Duncan är nog inte referensen en slump. Mest känd är hon annars som tolkare av Joe Hills (Joseph Hillström) visor. Hill föddes i Sverige 1879 och flyttade till USA där han blev aktiv i fackföreningsrörelsen. Han avrättades efter att ha dömts för mord i en rättegång som brukar kallas "diskutabel". Som diktare och sångare är han betydligt mer känd i USA än i Sverige, men det är definitivt inget Künstlicher kan lastas för. Hon har tidigare framfört hans material på bland annat just Kafe De Luxe.

Hennes egen musik är ett möte mellan gediget låthantverk med rötter i berättande vistradition som möter stillsamt sväng som gör att fötterna trampar takten. Den här sortens visiga pop var stor på sjuttiotalet, men nu finns det en lucka att fylla. Texterna har en skruvad svart humor som gör att man lyssnar. De klär på ett effektivt sätt av - förvisso välmenande - politiska korrektheter och roar samtidigt. Och textrader som "man får inte glömma bort att le ibland" ger också musiken hjärta. Rösten kammar inte medhårs, är lite avig och kommer från samma håll som texterna. Cornelis Vreeswijk hade kunnat le igenkännande, inte minst åt att det ofta tycks vara några stavelser för mycket som vill in i varje rad. Uttrycket påminner också om Säkert!, men mindre spattigt. De egna och ordrika texterna och förmågan att betona alla stavelser i alla ord är densamma. Vi får förresten veta att låten Kaptenen heter så för att det blev fel på omslaget.

Det känns som lite släktfest längst fram vid scenen, och det är synd att Künstlicher bara har en EP i ryggen. Fyra av kvällens sju låtar hämtas därifrån och två av de övriga från en kanske framtida skiva. Med lite mer rutin och låtar kan det bli något. Skriver man en låt som heter Anstalt Sista Anhalt har man bevisligen talang att bygga på.

Läs mer om liknande:

Paul Simons So Beautiful Or So What är fnfin pop

Säkert! kallar sig Hello Saferide på engelska

Svenska pianisten Jan Johansson spelade med Cornelis Vreeswijk

Esbjörn Hazelius har också ena foten i visan

Gillian Welch berättar också historier

Hårdrocken behandlas med respekt på SVT

En anledning till att hårdrocken aldrig fått det erkännande den förtjänar kan vara att dess fans ofta inte är de mest vältaliga av apor. Hårdrockare som ombeds säga varför de gillar musiken brukar mest dra till med att Lemmy är gud eller att det är redig musik att supa till.

Sedan två veckor tillbaka visar SVT en dokumentärserie kallad Hårdrockens Historia som gör en lite djupare analys. Som guide i den minst sagt spretiga värld denna musik utgör har vi Sam Dunn, som också gjort Metal: A Headbanger´s Journey och Iron Maiden: Flight 666. Han är initierad, ambitiös och nyfiken. Där de flesta i samma sits hade börjat med Led Zeppelin och Black Sabbath går Dunn tillbaka till den tyske kompositören Wagner, opera (Rob Halford från Judas Priest pratar om Pavarotti som inspiration) och Mississippideltat. Vad hårdrocken och operan onekligen har gemensamt är att de börjar där andra musikstilar slutar. Ord som "för mycket" har ingen hög status i någon av dessa genres. Om inte förstärkarna står på elva är det ingen idé att stiga upp.

Dunn pratar med Dave Davies från The Kinks som spelade riffet i You Really Got Me. Något hände med gitarrens DNA under de där två sekunderna. Little Richard hade gjort samma sak med rösten några år tidigare. Dunn pratar med folk som inte är sönderintervjuade - gamla Kiss-trummisen Pete Criss berättar hur Beth blev en hit. Utan att vara någon större fan av bandets musik görs allt med så mycket kärlek att det är svårt att inte bli berörd.

Dessutom bekräftar Black Sabbaths trummis Bill Ward något jag ibland hävdat men blivit förlöjligad för - Black Sabbaths rytmsektion spelade jazz. Lyssna på basen och trummorna.

Vi skickar också en tanke till bandets gitarrist Tony Iommi som drabbats av cancer i lymfkörteln.

Man behöver inte gilla hårdrock för att få ut något av det här programmet, men ett visst mått av musiknördighet kan nog vara ett plus.

Och att Iron Maidens klassiker The Trooper valts som signaturmelodi kan inte ses som en nackdel.

Däremot vill jag inte att hårdrocken ska bli finkultur och nå tanterna på Östermalm. Den förtjänar bättre.

Men tisdagar 22:45 på SVT2 är härmed rekommenderat. Vill ni titta på de två avsnitt som redan sänts finns de på SVT Play.

Mer om hårdrock:

Hårdrock för nybörjare (med bl a Metallica och Queens Of The Stone Age)

En hårdrockssamling

Iron Maiden för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Svensk extrem-metall skildras utmärkt i boken Blod Eld Död

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas också

Ken Burns serie om jazz rekommenderas också också

Paul & The Bad Kays gungar oemotståndligt

Plats: Kafe De Luxe.
När: Lördagen den sjunde.
Publik: Ett femtiotal som blir fler efter hand.
Längd: Närmare två timmar plus paus.
Bäst: Att de förstår bluesen och inte bara spelar den.
Sämst: Att inte fler yngre människor hittade hit denna kväll.

Blues kan, tvärtemot vad många tror, låta nästan hur som helst. Men den blues Paul And The Bad Kays spelar låter nog ungefär som folk tycker att blues alltid låter. Det är Chicagoblues som den lät på Chess Records med Muddy Waters och elgitarr från slutet av fyrtiotalet och framåt. Med andra ord den sortens blues som med högre tempo och volym senare skulle bli rock´n´roll. Men ikväll har sextiotalet aldrig hänt. Ingen har hört The Rolling Stones eller Led Zeppelin. Musiken är rå och känslorna äkta. Låtarna är delvis egenskrivna och behöver inte skämmas trots att de slåss - eller möjligtvis dansar - om utrymmet med några klassiker som sträcker sig tillbaka till Blind Lemon Jefferson, död 1929.

Texterna handlar om otur, kvinnor, otur med kvinnor, tur med kvinnor och om att äta soppa med gaffel. Musiken är genomgående så tajt och lös (ingen lätt balans) med ett så oemotståndligt gung, även när tempot är lägre, att frånvaron av publikkontakt inte stör. Bandet behärskar konsten att spela enkelt och det gör också att det inte finns något glassigt att gömma sig bakom. Och musikerna klarar det utmärkt. Publiken dansar och det är svårt att säga emot. Allt sitter som det ska där det ska när det ska. Paul Alfredsson sjunger och spelar munspel - och SOM han spelar munspel: Little Walter ler i sin himmel. Gitarristen Conny Aidanpää kan konsten att inte spela mer än vad som behövs och rytmsektionen Erik Billander (ståbas) och Tommy Johansson (väldigt litet trumset) har fingertoppskänslan som ger det stillastående gung många bluesmusiker skulle offra en ylande varg för att hitta. I de snabbare låtarna är det fjäderlätta anslaget blytungt. De får det att låta så självklart enkelt, som om de aldrig gjort något annat.

Läs mer om blues:

Muddy Waters - lite blueshistoria

Charlie Patton var så tidig att inte ens tuppen var uppe

Så spelar du blues

The White Stripes gjorde bluesen på ett nutida sätt fast som då

Led Zeppelin för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

David Bowie fyller 65 den åttonde januari

När man läser Paul Trynkas aktuella biografi David Bowie - Starman slås man av vilken uppförsbacke den unge David Jones började i. Under nästa hela sextiotalet avverkade han stilar, band, frisyrer och managers i ett rasande tempo och helt utan utdelning. De flesta var överens om att han hade charm, karisma och en ambition som gränsade till det besatta. Men talangen fanns inte där. Man kan inte låta bli att tänka det här kommer aldrig gå, varför ger han inte upp?

När han 1969 fick sin första hit i England med Space Oddity hade han kämpat i mer än fem år, varav två av dem som David Bowie. Sedan var han en one hit wonder fram till 1972 när The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars gjorde honom till den stjärna han förmodligen alltid varit. Och det var först då som nu klassiska Hunky Dory, hans fjärde album från året innan, började sälja. Innan dess hade ingen brytt sig om låtar som Changes, Oh! You Pretty Things eller Life On Mars?. Det är först med den skivan som Bowie känner att han hittar ett eget uttryck och att han långsamt börjar lära sig hur man skriver låtar. Det är också under den här perioden han träffar gitarristen och arrangören Mick Ronson som kom att bli ett viktigt bollplank under den första storhetstiden i hans karriär.

Just bollplank är ett viktigt tema i Bowies karriär. Han har haft en rad samarbetspartners under åren som ibland format hans musik lika mycket som han själv, både på gott och ont.

På Hunky Dory var han någon sorts singer/songwriter, sedan bisexuell rockmessias från yttre rymden, sedan en diamanthund (fråga inte) och sedan - efter flytt till det stora landet i väst - ung soulamerikan.

Sedan blev han ännu tunnare och vitare och höll på att duka under i Los Angeles. Under samma period fick han också sin första singeletta i USA med John Lennon-duetten Fame. Men låten är knappast någon av herrarnas större stunder.

För att bli kvitt sitt heroinmissbruk och komma närmare krautrocken flyttade Bowie till Berlin med Iggy Pop och gjorde under samma år Low, "Heroes" och var vänsterhand åt Iggy på The Idiot och Lust For Life.

David Bowie var för sjuttiotalet var The Beatles var för sextiotalet. Han har heller inte strävat efter att vara sig själv. Han har nästan undantagslöst strävat efter att ta sig någon annanstans och förvandla sig själv så mycket som möjligt. Han har aldrig ens påmint om att vara äkta, men har ändå varit sann mot sig själv.

När man pratar om långa karriärer brukar man säga att artisten vid en viss skiva eller under en viss fas hittade hem. Det har Bowie aldrig gjort. Han har inte ens försökt.

Han har heller inte varit intresserad av den nostalgicirkus som många av hans generationskamrater sedan många år befinner sig i. Han har ibland gjort greatest hits-turnéer, men då för att han har velat. Inte för att det har förväntats av honom. På så sätt påminner han om Neil Young.

Båda har också ganska teoretiska och konceptuella sätt att se på sin musik, även om Young kanske inte bytt frisyr lika många gånger. Ändå skapar de intuitivt i nuet. Till synes utan hänsyn till om musiken är kommersiellt gångbar eller inte.

Åttiotalet var inte snällt mot Bowie, men å andra sidan lyckades han i alla fall lura Phil Collins-människor på så mycket pengar att han kunde köpa både solarium, hårfön och alldeles för stora kavajer. There´s no sign of life, it´s just the power to charm, som han själv sjöng. Förvisso har Let´s Dance fått mer kritik än den förtjänar. Och Scary Monsters (And Super Creeps) släpptes förvisso 1980, men från ett kreativt perspektiv tillhör den sjuttiotalet, även om den också blev en av åttiotalets mest inflytelserika skivor. Rent konstnärligt hade han sedan inget kvar att bevisa.

Under nittio- och nollnolltalet, fram till 2003-års Reality som följdes av en världsturné, var det uppenbart att han i alla fall försökte på riktigt igen och ibland med riktigt bra resultat.

Nu har det gått nästan tio år sedan vi fick något nytt material och med största sannolikhet blir det inget mer. Hans offentliga framträdande har varit få, ibland har han varit gästsångare på någon enstaka låt. I början av 2000-talet blev han pappa för andra gången (första sonen är nu framgångsrik filmregissör med två existentiella sci-fi-filmer på sitt CV) och 2004 genomgick han en hjärtoperation. I samband med det slutade han också röka. Det är som om drottning Sylvia skulle lära sig prata svenska.

Ni har väl inte missat Heathen från 2002? I mina öron är det en av hans bästa skivor. Särskilt för oss som gillar stämningen och atmosfären på Low. Dessutom visar han att sångaren David Bowie blivit allt bättre med åren. Och då var han fantastisk redan på sjuttiotalet. Hör hans röst fylla rummet på ordet buuuuuuuuuuurn i Slow Burn. Gåshud.

Grattis på födelsedagen!

Spotifylistor:
David Bowie 66-75

David Bowie 76-80

David Bowie 83-03

Läs mer om liknande:

David Bowie för nybörjare

David Bowie har en plan

Varför lyssnar du så mycket på ledsen musik?

Krautrock för nybörjare

Neil Young har också fått en egen Spotifylista

Damon Albarn - 20 år med Blur och 10 med Gorillaz

När Blur debuterade med skivan Leisure 1991 var det inte mycket som tydde på att Damon Albarn skulle bli en av Englands mest respekterade och intressanta låtskrivare. 1994 kom Parklife och plötsligt fick de en tätposition inom brittisk pop, med lika mycket fokus på brittisk som på pop. Som en reaktion på den amerikanska vågen som följde på Nirvana vände Albarn blicken hemåt med samma varma sarkasm som Ray Davies i The Kinks använde på sextiotalet. 1994 debuterade Manchesterbandet Oasis och engelsk musikpress skapade popkrig mellan medelklasspojkarna från London och arbetarklasspojkarna från norr. Oasis sålde mer skivor och Liam Gallaghers Linus På Linjen-personlighet var onekligen mer underhållande än Albarns lågmälda framtoning. Det stod snart klart att han ville mer än att vara tonårsidol - även om Bambiögonen gjorde Blur till skrikobjekt.

Efter en kursändring mot amerikansk collegerock fick de en stor hit med Song 2, skriven på fem minuter som ett skämt. På skivan 13 (1999) blev texterna mer personliga. När ett välomskrivet förhållande tog slut konstaterade Albarn att det var första gången han kände att livet var skit och låten No Distance Left To Run var ett av resultaten.

Han var trött på Blur och 2001 debuterade Gorillaz. Alla omslag och videor görs än idag av illustratören Jamie Hewlett medans Albarn har hand om musiken. Tanken var att själv slippa synas, men den släpiga rösten i debutsingeln Clint Eastwood var lätt att känna igen. De två första skivorna har sammanlagt sålt mer än 20 miljoner exemplar, en siffra Blur aldrig varit i närheten av. Numera är bland annat Mick Jones och Paul Simonon från The Clash medlemmar, men många har kommit och gått och bandet har blivit mindre hemligt på scen. Senaste skivan The Fall spelades in på iPad under en USA-turné.

Rastlösheten är omtalad och Albarn har jämförts med David Bowie. Albarn har bland annat varit i Afrika och samarbetet med olika musiker i projektet Mali Music och som producent för duon Amadou & Miriam, bildat The Good, The Bad & The Queen och gjort en opera baserad på kinesiska 1500-talsromanen Journey To The West med 25 musiker i orkestern och texter på kinesiska, återigen med Jamie Hewlett. Albarn har också gjort en skiva under eget namn med demolåtar inspelade på turné med Blur 2003. De hade då gett ut sin - hittills - sista skiva, denna gång som trio efter att gitarristen och barndomsvännen Graham Coxon slutat.

2009 återförenades de fyra för några konserter. I dokumentären No Distance Left To Run ser man hur publikens allsång till gospelhymnen Tender vägrar ta slut och hur Albarn, ofta beskriven som känslokall, sätter sig framför trummorna och gråter. Året efter släpptes första singeln på sju år i samband Record Store Day. Sedan dess har det pratats om ett nytt album.

I år är det dags för skivdebut med ännu ett projekt. Rocketjuice And The Moon består bland annat även av Flea från Red Hot Chili Peppers. Albarn ska också vara producent åt soullegendaren Bobby Womack. Fortsättning lär följa.

Läs mer om liknande:

Blur återuppstår som fyra

Blurs basist Alex James mötte en gång Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson skildrade mötet i sin självbiografi A Bit Of A Blur

Mer om Alex James och hans nya liv som ostfabrikör

Song 2 innehåller ett riff som placerade Blur på denna smått absurda lista

The Good, The Bad & The Queen var en av 2007-års bästa skivor

Sextiotalspop för nybörjare

Radiohead har också valt en krokig bana

Jag vägrar använda ordet Britpop (förutom när jag påpekar att jag vägrar använda ordet Britpop)

Fler musikbiografier av och om Kate Bush, Bob Dylan, Patti Smith och Neil Young

Paul Simon har också valt att jobba med Afrikanska musiker

Scott Walker är en förebild för Damon Albarn och har producerat en skiva med Pulp

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.