Fula Fula Ord: Debutanterna Samling lever upp till förväntningarna

Plats: Kafe De Luxe.
När: Fredagen den 18.
Publik: Ett sextiotal.
Längd: 45 minuter.
Bäst: Svänget, draget, rytmen och groovet.
Sämst: Ljudet är murrigt och mätarna tycks stå på rött.
Saknade mest: Att de inte gjort fler skivor att spela låtar från.

När man pratar om svensk progg tänker de flesta förmodligen på Hoola Bandola Band och Nationalteatern. Men strax bakom de stora namnen fanns band som Träd, Gräs Och Stenar vars musik hade inslag av psykedelisk rock. Bland de tyngre banden fanns också svenska hårdrockspionjärerna, måste man väl ändå kalla dem, November. Någonstans i det här gänget ska nya svenska gruppen Samling in, och de är tyngre - och bättre - live än på skiva. Och då är de ändå väldigt bra på skiva. Bortsett från att deras namn är omöjligt att googla finns inte mycket att klaga på. Man kan dra paralleller till samtida band som Dungen och The Soundtrack Of Our Lives, men med mindre The Stooges och mer funk i skivhyllan. Rent visuellt ser de ut som om Led Zeppelin fått barn med Fleet Foxes. Basgångarna förtjänar en egen applåd. Så även en medlem som nästan bara spelar maracas och en som spelar congas. Inte konstigt att rytmen är tung. De har dessutom tillsatt så mycket wah-wah-pedal att Jimi Hendrix skulle kunna nicka igenkännande. Synd bara att texterna bitvis försvinner helt i ljudbilden. Bara under de relativt få lugnare stunderna går orden att urskilja ordentligt. De förtjänar att höras.

Medlemmarna Max Groundstroem, Petter Karlsson, John Lindblom, Victor Hvidfeldt, Topi Öhman, Erik Sainz och Karl-Johan Liljeberg skulle förmodligen velat att kalendern visat någonstans mellan 1969 till 1972, men man kan inte få allt. Med bara ett fullängdsalbum i bagaget och EPn Anna är den stora frågan om de kan leva upp till nivån de etablerade på debuten När Mullret Dövar Våra Öron Blir Vi Rädda, som bland annat innehåller P3-favoriten Stackars Lilla Värsting. Den spelas förstås som en av konsertens tio låtar och så gör de flesta av bandets än så länge begränsade - rent numerärt alltså - repertoar. Dra Täcket Över Huvudet, Aldrig Sätta Sig På Tvären och Desperationen tillhör höjdpunkterna. Ska man vara kritisk kan man klaga på att det har gjorts förr. Men bra musik är bra musik är bra musik (osv). Somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk/men det gäller inte mina, för de ska bolla och rulla fram, sjung Pugh en gång i tiden. Och ikväll både bollas och rullas det ordentligt. Samling ser till att förret är minsta lika bra nu som då.