Fula Fula Ord: David Bowie fyller 65 den åttonde januari

När man läser Paul Trynkas aktuella biografi David Bowie - Starman slås man av vilken uppförsbacke den unge David Jones började i. Under nästa hela sextiotalet avverkade han stilar, band, frisyrer och managers i ett rasande tempo och helt utan utdelning. De flesta var överens om att han hade charm, karisma och en ambition som gränsade till det besatta. Men talangen fanns inte där. Man kan inte låta bli att tänka det här kommer aldrig gå, varför ger han inte upp?

När han 1969 fick sin första hit i England med Space Oddity hade han kämpat i mer än fem år, varav två av dem som David Bowie. Sedan var han en one hit wonder fram till 1972 när The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars gjorde honom till den stjärna han förmodligen alltid varit. Och det var först då som nu klassiska Hunky Dory, hans fjärde album från året innan, började sälja. Innan dess hade ingen brytt sig om låtar som Changes, Oh! You Pretty Things eller Life On Mars?. Det är först med den skivan som Bowie känner att han hittar ett eget uttryck och att han långsamt börjar lära sig hur man skriver låtar. Det är också under den här perioden han träffar gitarristen och arrangören Mick Ronson som kom att bli ett viktigt bollplank under den första storhetstiden i hans karriär.

Just bollplank är ett viktigt tema i Bowies karriär. Han har haft en rad samarbetspartners under åren som ibland format hans musik lika mycket som han själv, både på gott och ont.

På Hunky Dory var han någon sorts singer/songwriter, sedan bisexuell rockmessias från yttre rymden, sedan en diamanthund (fråga inte) och sedan - efter flytt till det stora landet i väst - ung soulamerikan.

Sedan blev han ännu tunnare och vitare och höll på att duka under i Los Angeles. Under samma period fick han också sin första singeletta i USA med John Lennon-duetten Fame. Men låten är knappast någon av herrarnas större stunder.

För att bli kvitt sitt heroinmissbruk och komma närmare krautrocken flyttade Bowie till Berlin med Iggy Pop och gjorde under samma år Low, "Heroes" och var vänsterhand åt Iggy på The Idiot och Lust For Life.

David Bowie var för sjuttiotalet var The Beatles var för sextiotalet. Han har heller inte strävat efter att vara sig själv. Han har nästan undantagslöst strävat efter att ta sig någon annanstans och förvandla sig själv så mycket som möjligt. Han har aldrig ens påmint om att vara äkta, men har ändå varit sann mot sig själv.

När man pratar om långa karriärer brukar man säga att artisten vid en viss skiva eller under en viss fas hittade hem. Det har Bowie aldrig gjort. Han har inte ens försökt.

Han har heller inte varit intresserad av den nostalgicirkus som många av hans generationskamrater sedan många år befinner sig i. Han har ibland gjort greatest hits-turnéer, men då för att han har velat. Inte för att det har förväntats av honom. På så sätt påminner han om Neil Young.

Båda har också ganska teoretiska och konceptuella sätt att se på sin musik, även om Young kanske inte bytt frisyr lika många gånger. Ändå skapar de intuitivt i nuet. Till synes utan hänsyn till om musiken är kommersiellt gångbar eller inte.

Åttiotalet var inte snällt mot Bowie, men å andra sidan lyckades han i alla fall lura Phil Collins-människor på så mycket pengar att han kunde köpa både solarium, hårfön och alldeles för stora kavajer. There´s no sign of life, it´s just the power to charm, som han själv sjöng. Förvisso har Let´s Dance fått mer kritik än den förtjänar. Och Scary Monsters (And Super Creeps) släpptes förvisso 1980, men från ett kreativt perspektiv tillhör den sjuttiotalet, även om den också blev en av åttiotalets mest inflytelserika skivor. Rent konstnärligt hade han sedan inget kvar att bevisa.

Under nittio- och nollnolltalet, fram till 2003-års Reality som följdes av en världsturné, var det uppenbart att han i alla fall försökte på riktigt igen och ibland med riktigt bra resultat.

Nu har det gått nästan tio år sedan vi fick något nytt material och med största sannolikhet blir det inget mer. Hans offentliga framträdande har varit få, ibland har han varit gästsångare på någon enstaka låt. I början av 2000-talet blev han pappa för andra gången (första sonen är nu framgångsrik filmregissör med två existentiella sci-fi-filmer på sitt CV) och 2004 genomgick han en hjärtoperation. I samband med det slutade han också röka. Det är som om drottning Sylvia skulle lära sig prata svenska.

Ni har väl inte missat Heathen från 2002? I mina öron är det en av hans bästa skivor. Särskilt för oss som gillar stämningen och atmosfären på Low. Dessutom visar han att sångaren David Bowie blivit allt bättre med åren. Och då var han fantastisk redan på sjuttiotalet. Hör hans röst fylla rummet på ordet buuuuuuuuuuurn i Slow Burn. Gåshud.

Grattis på födelsedagen!