Paul & The Bad Kays gungar oemotståndligt
Plats: Kafe De Luxe.
När: Lördagen den sjunde.
Publik: Ett femtiotal som blir fler efter hand.
Längd: Närmare två timmar plus paus.
Bäst: Att de förstår bluesen och inte bara spelar den.
Sämst: Att inte fler yngre människor hittade hit denna kväll.
Blues kan, tvärtemot vad många tror, låta nästan hur som helst. Men den blues Paul And The Bad Kays spelar låter nog ungefär som folk tycker att blues alltid låter. Det är Chicagoblues som den lät på Chess Records med Muddy Waters och elgitarr från slutet av fyrtiotalet och framåt. Med andra ord den sortens blues som med högre tempo och volym senare skulle bli rock´n´roll. Men ikväll har sextiotalet aldrig hänt. Ingen har hört The Rolling Stones eller Led Zeppelin. Musiken är rå och känslorna äkta. Låtarna är delvis egenskrivna och behöver inte skämmas trots att de slåss - eller möjligtvis dansar - om utrymmet med några klassiker som sträcker sig tillbaka till Blind Lemon Jefferson, död 1929.
Texterna handlar om otur, kvinnor, otur med kvinnor, tur med kvinnor och om att äta soppa med gaffel. Musiken är genomgående så tajt och lös (ingen lätt balans) med ett så oemotståndligt gung, även när tempot är lägre, att frånvaron av publikkontakt inte stör. Bandet behärskar konsten att spela enkelt och det gör också att det inte finns något glassigt att gömma sig bakom. Och musikerna klarar det utmärkt. Publiken dansar och det är svårt att säga emot. Allt sitter som det ska där det ska när det ska. Paul Alfredsson sjunger och spelar munspel - och SOM han spelar munspel: Little Walter ler i sin himmel. Gitarristen Conny Aidanpää kan konsten att inte spela mer än vad som behövs och rytmsektionen Erik Billander (ståbas) och Tommy Johansson (väldigt litet trumset) har fingertoppskänslan som ger det stillastående gung många bluesmusiker skulle offra en ylande varg för att hitta. I de snabbare låtarna är det fjäderlätta anslaget blytungt. De får det att låta så självklart enkelt, som om de aldrig gjort något annat.
När: Lördagen den sjunde.
Publik: Ett femtiotal som blir fler efter hand.
Längd: Närmare två timmar plus paus.
Bäst: Att de förstår bluesen och inte bara spelar den.
Sämst: Att inte fler yngre människor hittade hit denna kväll.
Blues kan, tvärtemot vad många tror, låta nästan hur som helst. Men den blues Paul And The Bad Kays spelar låter nog ungefär som folk tycker att blues alltid låter. Det är Chicagoblues som den lät på Chess Records med Muddy Waters och elgitarr från slutet av fyrtiotalet och framåt. Med andra ord den sortens blues som med högre tempo och volym senare skulle bli rock´n´roll. Men ikväll har sextiotalet aldrig hänt. Ingen har hört The Rolling Stones eller Led Zeppelin. Musiken är rå och känslorna äkta. Låtarna är delvis egenskrivna och behöver inte skämmas trots att de slåss - eller möjligtvis dansar - om utrymmet med några klassiker som sträcker sig tillbaka till Blind Lemon Jefferson, död 1929.
Texterna handlar om otur, kvinnor, otur med kvinnor, tur med kvinnor och om att äta soppa med gaffel. Musiken är genomgående så tajt och lös (ingen lätt balans) med ett så oemotståndligt gung, även när tempot är lägre, att frånvaron av publikkontakt inte stör. Bandet behärskar konsten att spela enkelt och det gör också att det inte finns något glassigt att gömma sig bakom. Och musikerna klarar det utmärkt. Publiken dansar och det är svårt att säga emot. Allt sitter som det ska där det ska när det ska. Paul Alfredsson sjunger och spelar munspel - och SOM han spelar munspel: Little Walter ler i sin himmel. Gitarristen Conny Aidanpää kan konsten att inte spela mer än vad som behövs och rytmsektionen Erik Billander (ståbas) och Tommy Johansson (väldigt litet trumset) har fingertoppskänslan som ger det stillastående gung många bluesmusiker skulle offra en ylande varg för att hitta. I de snabbare låtarna är det fjäderlätta anslaget blytungt. De får det att låta så självklart enkelt, som om de aldrig gjort något annat.
Läs mer om blues:
Muddy Waters - lite blueshistoria
Charlie Patton var så tidig att inte ens tuppen var uppe
Så spelar du blues
The White Stripes gjorde bluesen på ett nutida sätt fast som då
Led Zeppelin för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Etiketter: musik
upplagd av Ola Claesson
10:13:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida