Scott Walker-dokumentär ger intressant inblick i musikskapande

Scott Walker slog igenom som sångare i Walker Brothers och jättehits som The Sun Ain´t Gonna Shine Anymore. De var inte bröder och ingen av dem hette Walker, men Scotts dramatiska vibratoröst, mörka glasögon och aviga inställning gjorde honom snabbt till flickfavorit. Nästan lika snabbt tröttnade han på sin roll och bandet splittrades. Sedan följde tre framgångsrika soloskivor med titlarna Scott 1, Scott 2 och - wait for it - Scott 3. Hans fjärde skiva anses numera vara hans mästerverk, men Scott 4 floppade när den släpptes 1969. Sedan 1974 har mannen född Noel Scott Engel bara släppt sex album.

I dokumentären Scott Walker: 30 Century Man beskrivs han under inledningen som folkskygg och tillbakadragen. Man förväntar sig en murrig man som pratar osammanhängande, gärna prydd med ett riktigt tomteskägg. Man har väldigt fel. När Scott börjar prata gör han snarare intryck av att vara väldigt avslappnad, förnuftig, insiktsfull och med en avväpnande subtil självdistans. Han pratar om sin musik och hur han tröttande på skriken och ville hitta något eget. Det pratar alla musiker om - få lyckas. Men när man hör musiken i filmen förstår man att Scott, särskilt under de senaste 25 åren, har hittat något som faktiskt är ett eget uttryck.

De obligatoriska kollegorna-med-lovord dyker också upp. Jarvis Cocker pratar skrattandes om hur Scott producerade Pulps svanesång We Love Life kommunicerade med sin keps, Brian Eno pratar om den underskattade poeten Scott, David Bowie är både producent och fan. Delar av Radiohead dyker upp, Alison Goldfrapp och Damon Albarn likaså. Det är en imponerande fanclub. Då nämner vi inte Sting.

Det visar sig att Scott använder sig av intressanta inspelningsmetoder. I början av filmen byggs en stor trälåda. Vad ska den användas till? Det får man veta. Vad ska den slaktade grisen användas till? Det får man veta. Varför ville Walker på åttiotalet höra sin då nya skiva i stora högtalare på hög volym trots att skivbolagets representant blev allt mer utmattad? Det får man veta.

Efter nittio minuter i sällskap med ett sant musikaliskt original har i alla fall mina tvivel om Scotts Walkers stabilitet skingrats. Det kan faktiskt vara så att han är en av få i musikbranschen som är förnuftig. Eventuell galenskap får han utlopp för i musiken.