Nya Bond delar publiken

Den nya James Bond-filmen med namnet Quantum Of Solace har fått ett blandat mottagare i svensk media. De flesta som är negativa verkar vara det för att karaktären har utvecklats för mycket och blivit för mycket av bara en i raden av actionhjältar. Tja, det var ganska länge sedan värdens mest kända dubbelnolla var herre på täppan. Och är det den lätt ironiska agenten med allt mer träiga one liners de saknar väljer jag hellre Daniel Craigs borderline psykopat-tolkning åtta dagar av sju. I Casino Royale var man mer rädd för hjälten än skurken. Det finns en nerv i Craigs blick som Sean Connery-eran kanske inte var redo och dolde med glimt i ögat och som Timothy Dalton aldrig lärde sig hantera. Och om Casino Royale nästan var karaktärsdrama verkar Quantum Of Solace vara mer av en enda lång jaktscen. Det är förmodligen ett smart drag att inte göra två likadana filmer på rad, särskilt med tanke på hur lyckad Casino Royale var.

Svenska Dagbladet ger 2/6, Dagens Nyheter 3/5, Aftonbladet 3/5 och Expressen 2/5.

De flesta saknar humorn, men med tanke på att Jaws nyligen blivit framröstad till bästa Bondskurk vet jag inte om humor i Bonds värld är en bra idé. En film kan vara underhållande utan att en rakad bergsgorilla försöker bita av kabeln till en linbana (FÖR FAN!). Med tanke på att Daniel Craig dessutom, till skillnad från Roger Moore, kan agera tycker jag det är bra att regissören Marc Forster tar vår underhållning på allvar.

Läs mer om James Bond-skurkar.

Dagens låt är White Man In Hammersmith Palais av The Clash.

Dead guys tjänar mest

Elvis Presley drar in kulor trots att han lade dubbelhakan i vädret redan 1977, skriver Dagens Nyheter. Med tanke på att hans matkonto minskat med inte mindre än 87 procent sedan han avled betyder detta att han får ruskigt mycket över av de 52 miljoner dollar han tjänat under det senaste året. Det är 8 miljoner mer än fjunskägget Justin Timberlake och 12 miljoner mer än lyxlollan Madonna.

Men visst hugger det i hjärtat att se Heath Ledger på listan?

Hela listan ser ut så här:

1. Elvis Presley
2. Charles M. Schulz
3. Heath Ledger
4. Albert Einstein
5. Aaron Spelling
6. Dr. Seuss (Theodor Geisel)
7. John Lennon
8. Andy Warhol
9. Marilyn Monroe
10. Steve McQueen
11. Paul Newman
12. James Dean
13. Marvin Gaye

Intressant också att patriarkatet inte upphör för att man avlider. En kvinna på topp 13.

Dagens låt är Big Boss Man av Elvis Presley.

Iron Maiden-omslag, en liten genomgång

För alla oss som ägnat x-antal timmar av vår uppväxt åt att studera Iron Maidens fantasieggande skivomslag kan det här vara intressant. Vilket fan av bandet har inte närstuderat de närmast absurt detaljerade omslagen till Powerslave, Live After Death och Somewhere In Time?

De flesta av de mest klassiska omslagen tecknades av Derek Riggs som numera verkar har sagt upp sin bekantskap med maskoten Eddie. Denne var ursprungligen Riggs skapelse och är än idag bandets mest kända "medlem". Riggs sista jobb med bandet var omslaget till albumet Brave New World från 2000. I boken Run For Cover finns berättelser med bakgrunden och inspirationen till de olika omslagen. En av dem handlar om debutsingeln Sanctuary som innehåller textraden I have never killed a woman but I know how it feels.

Första skissen föreställde en knivförsedd Eddie lutad över en blödande kvinna. Kvinnan föreställde Margaret Thatcher. Riggs kände inte till bandets politiska åsikter och tecknade ett neutralt ansikte innan han skickade skissen till skivbolaget. Han blev dock snabbt uppringd av bandets ledare Steve Harris. It looks great, but can you make the woman look like Thatcher?

Länken till sidan Sleevage hittade jag via eminenta popkulturella magasinet The Words hemsida.

Läs Iron Maiden för nybörjare.

Hasse Alfredson släpper outgivna Lindemän

Den improviserade humor om släkten Lindeman som trillade ut ur Hans Alfredsons hjärna med Tage Danielsson som barnmorska mellan åren 1962 och 1979 är återigen aktuell. Lindeman blev min inkörsport till Hasse & Tages universum någon gång i slutet av åttiotalet och den har en speciell plats i mitt hjärta än idag. Nu kommer en ny box med några av dessa släktingar. Enligt Dagens Nyheters intervju med Alfredson rör det sig om sammanlagt femtio tidigare outgivna sketcher samt några av klassikerna.

Hasse & Tages bidrag till det svenska språket kan i alla fall nästan jämföras med Shakespeares bidrag till det engelska vad gäller skapandet av uttryck, uttryck som används dagligen av folk som inte känner till deras ursprungliga härkomst.

Personligen tycker jag saken slår mig som på huvudet är bättre än there´s something rotten in the state of Denmark.

Intressant också att se Hasse utan mustach. Det har mig veterligen inte hänt sedan inspelningen av filmen Grisjakten 1970.

Läs mer om Lindeman.

Läs en intervju med Alfredson från 2005.

Dagens låt är One Minute Man av Missy Elliott feat Ludacris.

Förra veckan i klicklänkversion

Dagens kontemplativa ögonblick

Vad vet du om Seinfeld?

Ny säsong av Brotherhood

Trötter och Prosit delar på mig

Snuvad på John Ajvide Lindqvist av göteborgare

David Bowie för nybörjare

De bästa Bondskurkarna

Metallica sparkar igång turné

Musikprogram med hög nördfaktor i P2

Musikprogram med hög nördfaktor i P2

Jag tycker om att lyssna på radio, men jag kan inte säga att jag lyssnar särskilt ofta på P2. Om jag säger aldrig behöver jag varken under- eller överdriva. Men programmet Musikmagasinet: Muzik verkar vara något för mig. Så här beskrivs dagens program:

Bilen som konsertlokal. En programserie om musik och fenomen med Mikael Strömberg. Sänds även i P1 på lördag kl. 23.07.

Musik i bilen? Ja, och man ska gärna sjunga med så högt rösten orkar och lite till. Jag gör ibland - ofta - tom tappra men alltid misslyckade försök att hänga med i Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinsons svåra röstinsats. Bilen är nästan den plats där musik låter bäst. Jag blir mer berörd av musik i bilen än när jag lyssnar hemma. Kör man själv kan man skruva upp hur mycket som helst utan att störa.

Om man inte vill vänta med reprisen till lördag kan man lyssna på webben. Programmet sändes första gången idag 12:30.

Läs mer om musik i bilen.

Dagens låt är Photosynthesis av Sean Lennon.

Metallica sparkar igång turné

Metallica har fått nytt självförtroende av succén med senaste skivan Death Magnetic. Det märks inte minst av låtlistan som publicerats på tidningen Rolling Stones hemsida i en artikel om bandet.

Set List:

That Was Just Your Life
The End Of The Line
Sad But True
Wherever I May Roam
One
Broken, Beat And Scarred
Cyanide
Frantic
Until It Sleeps
The Four Horsemen
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman

Encore:
Last Caress
So What
Seek and Destroy

Fem låtar från Death Magnetic, fullt rättvist och samtliga bra val. En låt var från Ride The Lightning, Master Of Puppets och ...And Justice For All. Valen av Master Of Puppets och One tänker väl ingen ifrågasätta, men Fight Fire With Fire? Detta från en skiva som innehåller Creeping Death, For Whom The Bell Tolls och Fade To Black? Från "Svarta Skivan" har The Unforgiven bytts ut mot Wherever I May Roam vid sidan av grundkursen Enter Sandman, Sad But True och Nothing Else Matters. Until It Sleeps är enda låt från Load/Reload. Få lär klaga på frånvaro av låtar från de skivorna, även om man kan ifrågasätta låtvalet. St Anger fick bidra med Frantic och inte mig emot, även om man många nog är av annan uppfattning. Som extranummer spelas coverfavoriterna Last Caress (original av Misfits) och So What (original av Anti-Nowhere League). Bägge låtarna är kära återseenden. Det hela avslutas förstås med Seek & Destroy som tillsammans med The Four Horsemen kommer från deras debutalbum Kill ´Em All. Född 1983 och firar 25 i år.

Delvis kaxig och oväntad låtlista, alltså. I mars kommer bandet till Sverige. Vi får se hur mycket som bakats om tills dess.

Läs mer om Metallica.

De bästa Bondskurkarna

Nya filmen med Daniel Craig som James Bond kallas Quantum Of Solace och har premiär på fredag den 31/10. När jag skrev det här inlägget undrade signaturen Abas vem jag tyckte var bästa Bondskurken. Det här är några av mina förslag. Deras nomineringar har inget att göra med mina åsikter om filmerna de medverkar i.

Lotte Lenya som Rosa Klebb i From Russia With Love (1963)

Lenyas skådespel är så skinntorrt och innehåller så mycket undertryckt ondska att resultatet skulle kunna få anställning som hemkunskaplärare på vilken svensk högstadieskola som helst. Giftspetsarna i skorna har varit standard i svensk läroplan sedan filmens premiär.

Gert Fröbe som Auric Goldfinger i Goldfinger (1964)

I likhet med Lenya pradar han med dusk brudning. Alltså utgår man från att Fröbe är ren ondska, även om han mest framstår som en charmig gammal farbror som tycker om att skratta och fuska i kortspel. Dessutom är han en jäkel på modellbygge.

Telly Savalas som Ernst Stavro Blofeld i On Her Majesty´s Secret Service (1969)

Ingen har lyckats göra Blofeld så trevlig - och därmed så uppenbart galen - som Savalas. Ingen har bott snyggare. Nämnas bör förstås också hans sidekick Ilse Steppat som stjäl alla scener hon är med i som Irma Bunt. Hemkunskaplärare de luxé.

Putter Smith som Mr Kidd och Bruce Glover som Mr Wint i Diamonds Are Forever (1971)

James Bond anklagas ofta för att vara konservativ, sexistisk och manschauvinistisk. Hur de homosexuella mysmördarna med förkärlek för dåliga skämt som går under namnen Mr Kidd och Mr Wint går ihop med detta vet jag inte, men de är självskrivna på den här listan.

Christopher Lee som Scaramanga i The Man With The Golden Gun (1974)

Ingen annan lönnmördare har burit upp en träningsoverall lika snyggt som Scaramanga. Naturligtvis har han en egen ö. Något mindre givet är att han har tre bröstvårtor. Problemet med denna och alla andra Roger Moore-filmer är att skurken är mycket coolare än Bond själv.

Christopher Walken som Max Zorin i A View To A Kill (1985)

Walken måste gett upp hoppet om filmen ganska tidigt under inspelningen och bestämt sig för att överdriva allt så mycket som möjligt. Han är filmens höjdpunkt, vad det nu är värt. Han är gladast i sadeln. Minuspoäng för dåligt val av sidekick.

Famke Janssen som Xenia Zirgavna Onatopp i GoldenEye (1995)

Hon får orgasm av att mörda folk och det är bara uppvärmning. Sedan är det ju namnet. Så mycket fantasi har inte manusförfattarna haft sedan Holly Goodhead. Hon är vad man kan kalla en stark kvinnokaraktär och det är ju modernt och bra. En och annan bra oneliner också. Svår konst.

Läs mer om James Bond.

Läs mer om Quantum Of Solace.

Dagens låt är Here You Come Again av Dolly Parton.

David Bowie för nybörjare

David Bowie. Ibland får man frågan om du tvingades ha sex med en man, vem skulle du välja? Jag tror jag skulle kunna tänka mig ligga med David Bowie. Även om han inte såg ut som han gjorde skulle man kunna ligga med honom för all bra musik han gjort. Ibland har den varit hemsk, men när den är som bäst är det inte många som slår honom på fingrarna. Hans första album under eget namn släpptes redan 1967. Sedan 2003 har han inte gjort något nytt. Förmodligen en kombination av en krävande hjärtoperation, en klubba i ögat och en numera åttaårig dotter. Bowies status cementerades med en klassisk albumsvit som påbörjades 1972 och avslutades 1980, under dessa år gjorde han allt från pop till rock till soul till reggae till elektronisk musik till teatraliskt drama om en diamanthund. Här kommer min nybörjarguide. Som vanligt helt subjektiv. Klassiker saknas och icke-klassiker finns med. Varsågoda!

The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

Det stora genombrottet efter fem år av floppar. Bowie skapade en bisexuell Jesusfigur från yttre rymden med morotsfärgat hår. Ideérna lånades från bl a japansk kabukiteater och Vince Taylor och gjorde snabbt David Robert Jones, som han egentligen heter, till sin tids största popstjärna. Låtarna är klockren popmusik med teatrala inslag och redan här står det klart att mannen har en röst som håller både för skrik och ballader. Nämnas bör också gitarristen Mick Ronson - lyssna på solot i Moonage Daydream - som blev den första av många nödvändiga bollplank för en Bowie som erkänt att han är bättre på ideér än med tålamod att förverkliga dem.

Station To Station (1976)

Bowie har beskrivit sig som en väldigt blyg människa och kanske var det därför han skapade en rad alteregon för att slippa vara sig själv på scenen. Här är det The Thin White Duke som är den aktuella karaktären. Tunn och vit var han, oförmögen att kontrollera sitt kokainmissbruk och paranoid till tusen; han förvarade sitt urin i kylskåpet för att förföljarna inte skulle komma åt det. Enligt egen utsago åt han inget annat än pepperoni (?) och drack mjölk. Mot vissa odds gjorde han samtidigt en av sina mäktigaste skivor. Det här är en slags mellanlandning mellan Young Americans-soulen och den sk Berlin-trilogin. Bjuds gör en skiva på sex låtar som samtliga handlar om isolering och förvirring. Här finns svängiga Golden Years och Stay, vackra Word On A Wing och Wild Is The Wind. Skivan inleds med det tio minuter långa titelspåret som än idag är en genré i sig själv, förvisso möjligtvis uppfunnen av tyska bandet Kratfwerk men ändå. David brukar nämna skivan som en av sina egna favoriter.

Low (1977)

Första och bästa delen i den så kallade Berlintrilogin. Dessa tre skivor (se även "Heroes" och Lodger) kallas som de gör på grund av boende i Berlin under perioden de spelades in. Han flyttade dit för att komma till bukt med sitt missbruk och tog med sig Iggy Pop, personlige assistenten Coco Schwab och sin femårige son Zowie (som bytt namn sedan dess). På ett år var Bowie djupt inblandad i sammanlagt fyra skivor. En journalist påpekade att det bevisade hur mycket mer kreativ man kunde vara utan droger. No, it proves that I was still on drugs and didn´t have to sleep that much, kontrade David. Musiken är elektrisk, kall och distanserad. Skivans andra halva är till stora delar instrumental och även de låtarna som har text är ganska kortfattade. Den värsta krisen var dock över, han ser friskare ut på bilder från denna tiden än han hade gjort på ett bra tag. Musiken skvallrar ändå om att allt inte står rätt till, även om han är på rätt väg. Rent musikaliskt var han definitivt på rätt väg. Detta är min personliga favorit. Skivan är helt olik sin föregångare, även om den är en logisk fortsättning. En flytt till Berlin har sällan låtit vackrare. Att "göra en Bowie" har sedan detta betytt att man åker till Berlin, höjer den konstnärliga ambitionen och jobbar med Brian Eno.

Lodger (1979)

Efter de två en sida med sång, en sida utan-upplagda Low och "Heroes" återvände den nu alteregobefriade Bowie till mer klassisk popstruktur, men å andra sidan är det väldigt skruvad popstruktur. Lodger har inte lika hög status som sina två syskon och sålde heller inte lika bra när den kom, men de av oss som gillar den verkar gilla den väldigt mycket. Om mannen bakom musiken tidigare varit på väg mot galenskap och skapat sammansatt musik är det nu snarare tvärtom. Låten Move On är hans tidigare bortgivna klassiker All The Young Dudes spelad baklänges. Fantastic Voyage har samma ackord i samma ordning som Boys Keep Swinging. I den sistnämnda bytte alla musiker instrument med varandra och musiken är ett virrvarr av olika stilar. Red Money hade gjorts som Sister Midnight av Iggy Pop två år tidigare. Skivan kan för ovana öron ge ett splittrat intryck. Skivan kan även för vana öron ge ett splittrat intryck, men ge inte upp. Börja däremot möjligtvis någon annanstans.

Heathen (2002)

Efter ett åttiotal som bitvis var lika hopplöst som sjuttiotalet var lysande började han långsamt få ordning på sin musik. Både Earthling (1997) och ...hours (1999) var fullt godkända, men kanske lite ojämna. Även Black Tie/White Noise (1993) och 1. Outside (1995) är hörvärda. Men 2002 slog mannen de kallar popens kameleont till på allvar. Redan i inledningen Sunday läggs ambitionsnivån ovanligt högt och sedan släpps aldrig greppet. En del av äran - förmodligen en ganska stor del - ska medproducenten Tony Visconti ha, han medverkade även på bl a Low, "Heroes" och Lodger. Han har också jobbat med t ex T-Rex och Thin Lizzy. Om Heathen ska jämföras med någon tidigare skiva ligger Low bra till. Deras ljudbilder påminner om varandra, men melodierna på Heathen är mer direkta och ljudet är varmare. Framförallt är det tydligt att sångaren Bowie har en betydligt bättre röst nu än då. Mer avslappnad och tryggare i sig själv, men utan att förlora den oroliga ton som länge varit något av hans signum. På skivan finns tre covers av så skilda artister som The Pixies, Neil Young och The Legendary Stardust Cowboy. Upptempo (Slow Burn, I Would Be Your Slave, A Better Future) blandas med ballader (Slip Away, 5:15 The Angels Have Gone, Everyone Says 'Hi) och om man velat göra släktskapet med Low riktigt tydligt hade skivan kunnat döpas till High. Denna gång på naturlig väg.

Läs Iron Maiden för nybörjare.

Dagens låt är A New Career In A New Town av David Bowie.

Snuvad på John Ajvide Lindqvist av göteborgare

Eftersom jag av ren princip vägrar se program där göteborgare är programledare missade jag igår Carin 21:30. Det skulle jag tydligen inte gjort. Jag tycker inte om när mina fördomar arbetar emot mig. Vad ska jag ha dem till om vi inte kommer överens och hjälper varandra? Låt Den Rätte Komma In-aktuella författaren John Ajvide Lindqvist var där och pratade. Tur nog sänds det på SVT och programmet går i repris ett trettiotal gånger. Närmast i morgon på ettan 13:40 (då jobbar jag), sedan fem över midnatt natten mot måndag på samma etta (då hoppas jag att jag sover) och 20:30 samma kväll på SVT24 (det är faktiskt rimligt). Och svårare än så behöver det inte vara att titta på tv i en öststat.

Recensioner på filmen har börjat trilla in och Svenska Dagbladet sätter 5/6. Vill se.

Läs mer om Låt Den Rätte Komma In.

Läs en intervju med filmens regissör Tomas Alfredson.

Dagens låt är Caroline Says II av Lou Reed.

Trötter och Prosit delar på mig

Jag skulle kunna lägga mig nu och med stor säkerhet somna inom fem minuter. Men då skulle jag med lika stor säkerhet vakna framåt tio-elva, känna mig ganska pigg och inte kunna somna om förrän mitt i natten. Jag har därför bestämt mig för att till nästan vilket pris som helst hålla mig vaken två-tre timmar till och sedan somna och inte vakna förrän imorgon bitti. Förkylningen är fortfarande väldigt selektiv. Vänstra näsborren är helt opåverkad, den högra däremot är igenbommad. Om någon undrar.

Näsan på bilden har inget med inlägget att göra. Jag tar inte ansvar för om någon av dess näsborrar är täppta. Ev skatt betalas av vinnaren.

Ny säsong av Brotherhood

Upplägget i tv-serien Brotherhood är klassisk Shakespeare-intrig. Två bröder. Den ena psykopatisk maffiaman som efter fängelsevistelsen försöker återta sin makt. Den andra politiker med ambitioner och talang som när det behövs är minst lika kriminell som sin bror, fast inte med blodet på sina egna händer. Han måste också lägga lock på sin uttråkade fru så att hon inte kommer ivägen för hans politiska klättring. Här finns deras irländska mamma, gestaltad av Fionnula Flanagan, som får mamma Bates att framstå som en Astrid Lindgren-karaktär. Brotherhood är rock´n´roll. Brotherhood är en av de senaste årens bästa tv-serier. Men, bäst av allt, Brotherhood är tillbaka på SVT2 nu på fredag 22:30. Vi ses i Providence.

Dagens låt är War av Edwin Starr.

Läs mer om Brotherhood.

Vad vet du om Seinfeld?

Jag växte upp med Seinfeld. Ingen annan serie fick mig att skratta så mycket. Många avsnitt sitter lika svetsade i minnet som Beatles-refränger. När jag ser avsnitten nu, alla DVD-boxarna står förstås prydligt i hyllan, vet jag inte riktigt vad det var jag skrattade åt då. Vad förstod jag om relationer som femtonåring? Ungefär lika mycket som nu. Och förmodligen lika mycket som jag kommer förstå när jag är 45. Hade jag ens träffat en close talker? Men hoochy mama är än idag ett av mina favorituttryck och signaturmelodin är än idag en av de värsta jag hört. Jag tycker det är kul att säga samma sak tre gånger med allt skrikigare röst.

I samband med en intervju i SvD med Julia Louis-Dreyfus kan man göra test om de fyra karaktärerna Jerry, George, Kramer och Elaine. Jag lyckades få alla rätt. Det trodde jag inte om mig själv, men det ska erkännas att jag chansade på några frågor.

Det finns ingen direktlänk till testen, men om ni rullar ner lite i intervjun med Louis-Dreyfus hittar ni dem. Lycka till!

Dagens låt är Desperado av The Eagles.

Dagens kontemplativa ögonblick

Det slog mig just. Idag låg jag i soffan
och retade mig på en förkylning
medans jag läste en bok. Det tog
sex timmar, från pärm till pärm.
Jag tycker det var en bra dag.
Det låter som en tråkig dag, men
det var det inte. Jag har jobbat helg
och förtjänade en soffa och en bok.
Det var ett långt nu, sida efter sida.
Sånt kan inte planeras, måste
hända av sig självt. Därför njöt jag.
Av att resten av världen inte la sig i.

Missat något förra veckan?

Neil Youngs första solokonsert släpps på CD

Cracker knäcker fortfarande

Sju tips för en regnig eller förkyld eller bara allmänt gipsad dag

Ny bok om Eldkvarn

Alfred Hitchcock x 3

Fem gitarrer är fler än fyra elefanter

The Four Tops-legend har avlidit

Låt Den Rätte Komma In kommer snart in

Iron Maiden för nybörjare

Lite mer om Låt Den Rätte Komma In och Tomas Alfredson

John Lennon i Amerika, snask i pappersform

John Lennon i Amerika, snask i pappersform

Efter att en förkylning drog in i näsan igår har dagen spenderats med en bok. Geoffrey Guilianos bok Lennon In America 1971-1980, Based In Part On The Lost Lennon Diaries från 2000 är bitvis mer snask än fakta, men jag kan inte förneka att det överlag är roande snask. I alla fall om man räknar paranoia, otrohet och drogmissbruk som roande snask. Och det gör man väl?

Boken är om inget annat lättläst och välskriven och tar upp de delvis borttappade åren i John Lennons liv när han var hemmapappa. Den officiella versionen av dessa åren (75-80) är att de var fem lyckliga år för John & Yoko, fem år när deras förhållande var stabilt och deras värsta demoner låg bakom dem. Jag tror kanske inte det var fullt så mysigt som ibland har påståtts, men inte heller fullt så Dionysiskt som det påstås här. Påståendet om Lennons bisexualitet har använts i så många liknande sammanhang att man inte reagerar längre. Att han hade ett ojämnt temperament visste vi också. Att han gick i Yokos koppel visste vi. Om man har lite kött på John & Yoko-benen lär man sig inget nytt, men man får allt serverat i en praktisk 220 sidors munsbit.

Författaren påstår sig ha forskat i sexton år för boken och det finns bilder inlagda där han sitter bredvid Yoko och parets son Sean, några av Johns släktingar och andra från den närmaste kretsen nämns också. Kanske som ett bevis på att författaren haft källor på insidan. Och visst, jag förnekar inte färgerna i boken, men det känns som att några nyanser har försvunnit. Men, å andra sidan, ett mer nyanserat porträtt hade inte varit lika underhållande. Det medges. Men, å tredje sidan, boken är kanske inte mer svartmålande än många av de officiella släppen är vitmålade? John Lennon retade sig på falskhet och hade förmodligen gillat Giulianos direkthet. Och snask säljer.

Dagens låt är It´s The Same Old Song av The Four Tops.

Läs om en mer aktuell biografi.

Lite mer om Låt Den Rätte Komma In och Tomas Alfredson

Här skrev jag om en intervju i DN med Tomas Alfredson om hans alldeles strax aktuella film Låt Den Rätte Komma In. Då fanns den inte på nätet. Nu gör den det.

Iron Maiden för nybörjare

Iron Maiden är ett av hårdrockens mest seglivade band, ett av hårdrockens mest legendariska band. Dagsformen har varierat, just nu tycks de vara större än någonsin. Men hur undviker man de mindre bemedlade skivorna och var ska man börja?

Piece Of Mind (1983)

Uppföljaren till det stora genombrottet med The Number Of The Beast och enligt mig jämnare. Redan när den dundrar igång med det mäktiga trumintrot i Where Eagles Dare förstår man att bandet menar allvar. Den var första skivan som gjorde med klassiska uppsättningen Bruce Dickinson (sång), Dave Murray och Adrian Smith (gitarr), Steve Harris (bas och sista ordet) och Nicko McBrain (trummor). Här finns ett flertal låtar som än idag förekommer regelbundet i bandets konserter: Revelations, Die With Your Boots On och inte minst The Trooper som i somras framfördes i ett så rasande tempo att Dickinson inte kunde andas under låtens gång. Still Life är en borttappad personlig favorit. Om The Number Of The Beast blev bandets genombrott är detta skivan som bekräftade deras status och var nästa steg i en klassisk albumsvit. Stilpoäng för dålig ordvits i titeln.

Seventh Son Of A Seventh Son (1988)

Den sista skivan med den klassiska uppsättningen. Ett tema-album om en pojke som föds med övernaturliga krafter och snabbt inser att hans förmåga är mer börda än gåva. Detta är min personliga favorit och ett av åttiotalets bästa album. Här finns genomgående starka melodier och refränger som gör att man inte hoppar över något utan med lätthet lyssnar rakt igenom. Moonchild byggs långsamt upp till allt mer gåshud, Infinite Dreams är min personliga favorit, The Evil That Men Do är hårdrock med popmelodi, Seventh Son Of A Seventh Son har ett sug i sitt långsamma tempo, The Prophecy har en refräng som jag tyckte var otäck när jag upptäckte skivan första gången och The Clairvoyant har snygga taktbyten och en refräng som sjunger sig själv. Bandet har en förmåga att skriva refrängen som passar bra till allsång. Can I Play With Madness (mest kända låten) och Only The Good Die Young håller inte samma klass, men är inte långt efter. Det är ett konceptalbum där de enskilda låtarna är tillräckligt starka för att helheten ska fungera. Man behöver mao inte lyssna på skivan som ett konceptalbum, vilket är en avgjord fördel. Så detta är britternas jämnaste skiva. Varför inte börja här? Ett litet minus kan delas ut för den lite platta produktionen, men med tanke på året den gavs ut ska vi vara glada att det inte låter värre än det gör. Särskilt med tanke på att de ror i land den egentligen ganska dåliga idén att använda sig av syntar. Efter turnén hoppade underskattade gitarristen Adrian Smith av (sångaren Bruce Dickinson var med på två skivor till) och de följande tio åren skulle bli en bitvis ganska dyster period i deras karriär.

A Matter Of Life And Death (2006)

Den tredje skivan efter Smith och Dickinsons gemensamma återkomst 1999 och den bästa av deras senare, mer komplexa album. Man kan inte påstå att den är lättlyssnad. Sju av tio låtar är över sex minuter, men tålamod ger belöning. Låtarna har gott om plats för tempo- och taktbyten och bandet låter som om de haft kul i studion, något som långt i från alltid varit fallet med deras skivor. Steve Harris kärlek för sjuttiotalets progressiva rockmusik ges större uttrymme än någonsin tidigare. Frågan om liv och död som nämns i titeln stavas krig och texterna är ovanligt mörka, tom för att vara Iron Maiden. Där deras tidiga krigstexter ofta kunde kännas som del av genréns vanliga klyschor känns det den här gången som om det ligger allvar bakom. These Colours Don´t Run, Brighter Than A Thousand Suns, Out Of The Shadows, The Reincarnation Of Benjamin Breeg och For The Greater Good Of God tillhör favoriterna. En muskulös lektion i den svåra konsten att hålla fast vid det typiska utan att upprepa sig. Det allra högsta tempot är nerskruvat, men gitarrerna - som numera är tre - erbjuder en nyfunnen tyngd som inte finns på de numera klassiska åttiotalsalbumen.

Sedan följer: The Number Of The Beast (1982), Live After Death (1985) och Dance Of Death (2003).

Läs mer om Iron Maidens konsert på Ullevi.

Läs bandets officiella hemsida.

Läs Joy Division för nybörjare.

PS. Lyssna gärna i hörlurar. Det var först då jag förstod hur ruskigt snyggt allt är arrangerat. Studera speciellt samspelet mellan gitarrerna. DS

Låt Den Rätte Komma In kommer snart in

Regissören Tomas Alfredson intervjuas i Dagens Nyheter (än så länge inte på nätupplagan). Han är förmodligen höstens hetast biosvensk. Hans filmatisering av Johan Ajvide Lindqvists debutroman Låt Den Rätte Komma In skulle fått biopremiär i april med blev framflyttad till oktober, den 24 närmare bestämt. Det är nog något som filmbolaget är glada för. Under tiden har nämligen filmen vunnit en rad tunga priser med början på Göteborgs Filmfestival och fortsättning på bland annat Robert De Niros Tribeca Film Festival vilket förstås är en reklamkampanj som inte går att köpa för pengar.

Sammanlagt tolv priser kan Alfredson stoltsera med redan innan filmen haft biopremiär och en amerikansk version av Cloverfield-regissören Matt Reeves förbereds. Kanske blir det där som även Alfredson hamnar. Ett flertal amerikanska producenter har pratat med honom om möjliga framtida projekt, men innan de kan bli möjliga ska Killinggänget göra något på Dramaten med premiär nästa höst. De är än så länge förtegna om vad. Kan det blir mörkare än Fyra Nyanser Av Brunt?

Men nästa projekt är premiären på berättelsen om mobbade tolvåringen Oskar och hans nya vän Eli. Hoppas det blir en ljus höst.

Dagens låt är Let Me In av R.E.M..

Läs mer om boken Låt Den Rätte Komma In.

The Four Tops-legend har avlidit

Levi Stubbs har avlidit, rapporterar The Rolling Stone. Han står längst till höger på bilden. Om inte namnet ringer några klockor säger jag The Four Tops, ett av oantastliga skivbolaget Motowns bästa band. Och om inte det ringer några klockor säger jag Baby I Need Your Loving, I Can´t Help Myself (Sugar Pie Honey Bunch), It´s The Same Old Song, Reach Out I´ll Be There, Standing In The Shadows Of Love och Bernadette. Samtliga skrivna av Holland/Dozier/Holland, men först och främst tillhörandes mannen med den desperata rösten. Mannen med rösten som gör allt för henne, för att hon ska förstå. Nu har den tystnat, men bara tills någon av låtarna spelas på radio eller skiva och det dröjer inte länge i en rättvis värld. Levi Stubbs blev 72 år.

When the world falls apart
Some things stay in place
Levi Stubbs´ tears run down his face

- Levi Stubbs´ Tears av Billy Bragg

Fem gitarrer är fler än fyra elefanter

Ful-Tommy auf Ülmerkotter har haft utdelning av gratis instrument. Jag fick en elgitarr. Den är hopplös, den stämmer ur hela tiden, var hans dom. Han överdrev inte. Den är hopplös, den stämmer ur hela tiden. Om man börjar med översta strängen är den ostämd igen när man är klar med understa strängen. Dessutom är det ca 5 mm mellan strängarna och halsen. Släng bråtet säger ni.

För det första har jag en störning som gör att jag inte kan slänga något, särskilt inte ett instrument. För det andra tycker jag att gitarren är snygg på ett svårdefinierat sextiotals-sätt. Formen känns speciell och färgen är klassisk vinröd. Jag är inte en sån som måste ha en viss modell eller årsmodell, en viss sorts strängar, en viss sorts mick. Men jag uppskattar en snygg gitarr. Så vad gör man? Behöver jag fem gitarrer, varav en används?

Dagens låt är While My Guitar Gently Weeps av The Beatles.

Alfred Hitchcock x 3

Igår på lunchen fyndade jag film på Lidl av alla ställen. I en reaback såg jag en av den legendariska engelska regissören Alfred Hithcocks sentida filmer Torn Curtain med Paul Newman i huvudrollen. Detta kalla kriget-drama från 1966 kan inte sägas vara någon av de inblandades bästa, men det är en välgjord thriller i snygga miljöer och filmen är klart sevärd. Filmen innehåller en klassisk Hitchcock-scen där han ville visa hur svårt det egentligen är att strypa någon. Han tyckte folk dog för lätt på film. Detta var också sista samarbetet med legendariska filmmusikkompositören Bernard Herrmann vars musik den här gången inte ansågs hålla måttet. De skiljdes som ovänner.

Jag fortsatte bläddra bland filmerna och hittade snart 1972-års Frenzy, mannens näst sista film och en av mina personliga favoriter. Det förtjänar mer uppmärksamet än den fått. Den bygger på det klassiska Hitchcock-upplägget med en man som blir oskyldigt jagad för ett - eller snarare flera - mord och måste hitta den verkliga mördaren för att rentvå sitt namn. Sjuttiotalet var kanske inte lika snyggt som femtiotalet, men annars finns här alla klassiska element. Snyggt foto, långa kameraåkningar och en rejäl dos av den svarta humor som var något av regissörens kännetecken. Det är bara Cary Grant eller James Stewart som saknas i rollen som oskyldigt utpekad, även om Jon Finch gör ett bra jobb. Det här var hans första film i England sedan Stage Fright 1950.

Sist och äldst hittade jag Sabotör från 1942 och den har jag inte sett, även om jag råkar veta hur den slutar. Även denna har oskyldig man måste rentå sitt namn-upplägget. Lägg till detta en bombgalen naziagent. Omslaget avslöjar att det var el Hitchos första film med uteslutande amerikansk rollbesättning. Till skillnad från de andra två är den svartvit.

Jag hittade Topaz från 1969 också, men den klarar jag mig utan. Alla filmerna innehåller extramaterial. Av detta är dokumentärerna av störst intresse. Bildgalleri och biotrailers är mest att betrakta som utfyllnad. Sex timmars Hitchcock är mest att betrakta som en helkväll.

Dagens låt är Why She´s Acting This Way av Townes van Zandt.

Läs mer om Alfred Hitchcock.

Ny bok om Eldkvarn

Texter & Historier Från Den Stora Landsvägen - en ny tegelsten om Eldkvarn har landat. Fast bok om Eldkvarn stämmer inte riktigt. Snarare bok med Eldkvarn. Egentligen är det en bok med texter och ackord till väldigt många av gruppens låtar. De breder ut sig över mer än 230 snyggt formgivna sidor. Till alla låtarna finns en kommentar av Plura eller Carla, beroende på vem som skrivit låten. Det finns också väl valda gäster som skriver om sin relation till de olika skivorna. Bilderna har jag inte orkat räkna, men de är många och snygga. Om man bortser från en och annan bild på en lite väl lättklädd Plura. Det förekommer också ett stort antal av blottarens målningar, se också omslaget ovan. Det här är häftig bläddring, för att inte säga en helkväll eller sju med gitarren. Omistlig.

Läs mer om Studiebesök i Eldkvarn-land

Sju tips för en regning eller förkyld eller bara allmänt gipsad dag

Är du förkyld och kan inte gå ut? Känner du inte för att byta om från morgonrock? Har du brutit foten i en traumatisk mopedolycka? Känner du för en slappdag?

1. Lyssna på P1 - Det är en sanning som står sig att om man lyssnar på P1 i mer än 30 min lär man sig något intressant.

2. Kolla på film - Alla som har en någorlunda stor DVD-samling hemma har några filmer som står och väntar med plasten på. Varför inte kolla på någon av dem just nu?

3. Läs Tintin - När läste du Tintin senast? Det är inte bara häftiga och välgjorda äventyr, det är också en genomgång av 1900-talets historia med kolonisering, mellan östern-konflikt, exploatering av urbefolkningar, kalla krig, rymdkapplöpning, kuppförsök, spionage, skattjakt, vänskap och ren eskapism. Allt berättat i form av det perfekt pojkrumsävetyret.

4. Lyssna på The Word - Den just nu ledande popkulturella tidningen har intressant Pod-radio på sin hemsida. Här kan du höra redaktionen diskutera allt mellan himmel och The Wire. Ibland dyker Don Felder från The Eagles upp och pratar om sin självbiografi. Ett utmärkt tillfälle att hålla skolengelskan igång. Speltiden brukar vara ca 45 minuter.

5. Läs en deckare - Ta dig an den mest lästa och mest smutskastade genrén. Tips: Patricia Highsmith - En Man Med Många Talanger eller Sjöwall/Wahlöö - Den Vedervärdiga Mannen Från Säffle. Eller varför inte en klassisk pusseldeckare av Sir Arthur Conan Doyle? Kanske Baskervilles Hund? Tre böcker som är rimligt tjocka.

6. Ät Snickers och börja på nästa sommarkagge i god tid. OBS! Kan naturligtvis kombineras med övriga punkter.

7. Titta på Mannen På Taket - Om du läst Den Vädervärdige Mannen Från Säffle (känd från punkt fem) och vill se den bästa polisfilmen som gjorts i detta land kan du komplettera med Bo Widerbergs filmatisering med Carl-Gustaf Lindstedt i en monumental rolltolkning som Martin Beck. Ät matta, Peter Haber.

Om ni slöar alla dessa punkter är det sedan dags att gå och lägga sig. Lycka till!

Egna förslag mottages med glädje.

Dagens låt är Rainy Day, Dream Away av Jimi Hendrix.

Cracker knäcker fortfarande

Brottspsykologen Eddie "Fitz" Fitzgerald i tv-serien Cracker är en otrogen, rökande, drickande, spelberoende, dryg översittartyp med ett gott hjärta. Nu är det en uttjatad karaktär i polisserier, kanske var han det redan 1993 vid premiären, men när man ser serien idag har den åldrats förvånansvärt bra, i alla fall om man bortser från kläderna. Har man dessutom en förkärlek för lätt nedgångna Engelska interiörer placerade i skitiga brittiska industristäder är serien nästan att betrakta som ren porr.

Jag missade Cracker med den i sammanhanget kongenialiske och karismatiske Robbie Coltrane (borde inte alla prata skottska?) när den gick på svensk tv i mitten av nittiotalet, men jag har nyligen sett första säsongen på DVD. Det är sju en-timmesavsnitt, fördelade på tre olika historier, och det är väldigt bra. Inte minst för att jag alltid föredragit brittisk engelska före den amerikanska varianten.

Serien var också tidig med att ge brottslingen en egen historia och psykologisera brottet. Ofta finns en social förklaring till brottet. Det är trots allt så att fler brott begås av vanliga människor som hamnat snett än av människor som föddes med 666 tatuerat i pannan.

Cracker handlar minst lika mycket om Fitz trassliga privatliv än om faktiskt polisarbete. Polisarbetet skildras inte alls lika detaljerat som man är van vid från många andra serier och det ger också avsnitten en egen prägel. Det är en serie som drivs lika mycket av karaktärer som av intrig. Dessutom finns det gott om humor. Detta under en period när serier oftast var antingen väldigt seriösa eller rena komedier. Här tror jag faktiskt skaparen/manusförfattaren Jimmy McGovern var stilbildande.

Imorgon tar jag ta mig till GVG och hyr säsong två. Hoppas på regn resten av veckan.

Läs mer om Cracker.

Neil Youngs första solokonsert släpps på CD

En av Neil Youngs allra mest klassiska konserter ska ges ut på CD, skriver Dagens Nyheter. Sugar Mountain: Live at the Canterbury House 1968 kallas tillställningen och består av mannens första solokonsert efter avhoppet från numera smått kultstämplade Buffalo Springfield. Konserten är akustisk och innehåller bl a Mr Soul, Out Of My Mind och Expecting To Fly. Skivan släpps i slutet av november. Den första delen av ständigt uppskjutna Archives är därmed just nu uppskjuten till "någon gång 2009".

Dagens låt är The Waiting av Tom Petty & The Heartbreakers.

Läs mer om Neil Young & Crazy Horse.

Läs mer om hans senaste skiva Chrome Dreams II.

Läs mer om pågående projektet Archives.

Förra veckans inlägg

Paul Newman hedras av Kanal 9

Hello Saferide pratar och sjunger i P3

Neil Young & Crazy Horse får mig att omvärdera femtonårig sanning

Medeltida ballader satte guldkant på tisdagskväll

Patti Smith i dokumentär

Mad Men, både gammalt och nytt

Bättre förr? National Geographic och Vanity Fair

Ilsken gubbe gör sitt bästa

Joy Division för nybörjare

Fel Bond-skurk vann

Fel Bond-skurk vann

"Hajen" har blivit framröstad som bästa James Bond-skurk, rapporterar Aftonbladet. Det är ungefär som att rösta fram en gaffeltruck till bästa sportbil. Slut på meddelandet.

Dagens låt är Thunderball av Tom Jones.

Joy Division för nybörjare

Vissa band är det förutsägbart att gilla. Joy Division är ett sånt band. De gjorde bara två album i skarven mellan sjuttio- och åttiotal, lägg till detta några singlar och sedan begick sångaren och textförfattaren Ian Curtis självmord. Strax efter släpptes deras mest kända låt Love Will Tear Us Apart. Legendstatusen var säkrad. De övriga medlemmarna fortsatte som New Order och blev ett av åttiotalet mest inflytelserika band. Joy Division blev för många bara ett band med en sångare som hängde sig. De förtjänar bättre.

Unknown Pleasures (juni 1979)

Bandets debut är ett tydligt resultat av punken, men utan alla poser och yttre attribut som den engelska tolkningen drogs med. Unknown Pleasures visar en väg framåt, bort från säkerhetsnålar i näsan. Den säger inte bara far åt helvete, den motiverar sig också. Dessutom gör den det med ett väldigt poetiskt språk. Med Joy Division finns en känsla av att detta är på riktigt. Redan här finns bandets något udda sound där Peter Hooks bas ofta spelar melodin och Bernard Sumners gitarr fungerar som komplement och understrykningspenna för basgången. Stephen Morris på trummor spelar sällan ett rakt komp och blandar "vanliga" trummor med elektriska vilket ger ett ljud som än idag sticker ut. Skivan låter som en debutskiva i ordets bästa bemärkelse, det låter som om bandet letar i mörkret efter något de inte riktigt vet vad det är. Det låter som en skiva inspelad av fyra människor som är uppväxta i en skitig industristad och inte har något alternativ till att göra den där skivan de alltid önskat att de själva hade hemma. Sen får andra tycka vad de vill. På Collector´s Edition-utgåvan finns även en livekonsert från Factory i Manchester som var deras Cavern, inspelad månaden efter skivan släpptes.

Closer (juli 1980)

Mörkare, dystrare, mognare och vackrare än debuten. Mindre trevande. Mer förverkligad. Mindre ett resultat av samtiden. Mer av något unikt för just Joy Divison. Förmodligen den skivan de ville göra redan året innan, men inte riktigt visste hur de skulle hitta till. Det är viktigt att påpeka, att få cynisterna att förstå - att även om Ian Curtis fortfarande varit i livet hade det här varit en av de vackraste skivorna som gjorts. Viktigt att påpeka är också att det här är musik som försöker må bra. Det finns ingen självömkan på Closer. Det finns en vilja att försöka förklara och förstå. Det finns en vilja att skildra och kommunicera. Det finns också ett band som förvisso inte trevar längre, men som ändå söker nästa nivå. Som vill veta vad de kan ta vägen. Om jag skulle lista bandets tio bästa låtar skulle nog hälften av låtarna vara från Closer, och det beror inte på att Unknown Pleasures är den dålig skiva. Tvärtom. Det är en väldigt bra skiva. Men Closer är en fantastisk skiva. Om den första var en väldigt lovande debut är detta den skiva som alla band vill göra, men få når fram till. Vad det säger om Joy Division att de nådde hela vägen på andra försöket vet jag inte. Och vad de skulle gjort om det blivit en tredje skiva får vi aldrig veta. På Collector´s Edition-utgåvan finns även en livekonsert från Londons universitet inspelad i februari 1980.

Substance (1988)

Det här är en samling med låtar hämtade från singlar och vad man kan kalla uddalåtar, inte att förväxla med udda låtar. Här finns Love Will Tear Us Apart. Har ni bara hört en låt av bandet är det den ni hört. Här finns en version av She´s Lost Control som är bättre än version på Unknown Pleasures och kanske etta på den där listan jag skrev om innan. Här finns Warsaw, Leaders Of Men, No Love Lost och Failures från bandets självfinansierade debut-EP An Ideal For A Living. Här finns Atmosphere som spelas under eftertexterna både på Anton Corbins Ian Curtis-biopic Control och Grant Gees dokumentär om bandet. Den här skivan innehåller med andra ord - minst - en handfull låtar som tillhör grundkursen och som inte finns på någon av de två ovanstående skivorna. Ni behöver alla tre. Sedan väntar överkursen.

How did we do it? How did Joy Divison happen? We booked the rehearsal space. We´d all turn up. We´d start to play. We´d come across a good bit. We could find another good bit. We´d put the two good bits together and then put those with another good bit. Ian would write some lyrics. And that was it. - Bernard Sumners

Läs mer om filmen Control.

Läs Elvis Costello för nybörjare.

Ilsken gubbe gör sitt bästa

Jag har varit ute och cyklat. Bokstavligt talat. Klarblå himmel och vacker natur. Det finns en fin runda i en bokskog som ligger vid en sjö. Kunde inte låta bli att fundera på hur träden fortfarande kunde vara gröna av löv samtidigt som marken är röd av löv. Var kommer löven på marken ifrån?

När jag fick möte med en äldre man ställde han sig i vägen med armarna utsträckta och jag fick tvärnita. Sedan följde en svada på ca 20-30 sekunder där han förklarade att man inte får cykla här (motorfordon är förbjudna, cyklar är det inte), dagens ungdomar! Helvetes sätt! Vet hut! Lite såna grejer. När han var klar höjde jag lätt på ögonbrynen och sa med min allra prydligaste brittiska accent pardon me sir, do you speak English? Det gjorde han tydligen inte. Han var röd i ansiktet och jag cyklade vidare med ett leende. Man har inte roligare än man gör sig.

Dagens låt är Love Is The Message av MFSB.

Bättre förr? National Geographic och Vanity Fair

Här skrev jag om nyfikenhet på Vanity Fair. Jag har köpt ett nummer nu (av tidningen alltså). Det kan mycket väl vara den snyggaste tidningen jag bläddrat i de senaste åren. Och det är mycket att bläddra i - 332 sidor i strumplästen. Det är inledningsvis ganska mycket reklam. Efter hundra sidor har man läst ledaren och insändarsidorna. Men den är ändå värd ett köp, det är ett jubileumsnummer ute just nu och kanske är det extra tjockt.

Artiklarna är välskrivna och bilderna är irriterande snygga. Inte minst för att numret jag lagt vantarna på innehåller en artikel om fotografen Annie Leibovitz. Hoppar man över modereportagen, och det gör jag gärna, finns det också intressanta artiklar om Vladimir Putins bakgrund, Marilyn Monroes liv och död och konservativa mediamogulen Rupert Murdoch. Här finns också en artikel om Texasbon Glenn McCarthy som under fyrtiotalet blev oljemiljonär. Honom hade jag aldrig hört talas om innan, men det var ett intressant reportage. Visste du förresten att bara 10 procent av alla män kammar högerbena? John McCain är en av dem. Och jag. Doh!

National Geographic har jag inte läst än, men bläddring har gett mersmak. Bland annat finns här ett reportage om vad som verkar vara en Boliviansk motsvarighet till wrestling. Rubriken är Brottare i kjol: Bolivianska kvinnor ger igen! Även i National Geographic finns irriterande snygga bilder, bl a på valar och fåglar. Men jag hävdar att Vanity Fair har snyggare omslag.

Rubriken? Se bilden ovan. Skönhet för ca 45 000 år sedan och för ca 50 år sedan. Bara att välja.

Dagens låt är Atmosphere av Joy Division.

Läs mer om Vanity Fair.

Läs mer om National Geographic.

Mad Men, både gammalt och nytt

- Vilken är egentligen årets bästa tv-serie, Ola?
- Jag skulle rösta på andra säsongen av Mad Men, Ola.
- Ska inte den börja på svensk tv snart?
- Jo!
- Jo?
- Nästa söndag!
- Nästa söndag?
- 21:00 på Kanal 9!
- 21:00 på Kanal 9?
- Ja!
- Ja! Men du?
- Ja.
- Jag har inte sett säsong ett av Mad Men. Om du gillar serien så mycket blir jag nyfiken eftersom jag litar på din goda smak. Ska inte den gå i repris på tv snart?
-Jo!
-Jo?
- Del ett till sex går i morgon på Kanal 9 med start 13:10 och del sju till tretton går på söndag på Kanal 9 med start 12:30!
- Del ett till sex går i morgon på Kanal 9 med start 13:10 och del sju till tretton går på söndag på Kanal 9 med start 12:30?
- Ja!
- Ja!

Dagens låt är Ooh Baby av Bo Diddley.

Läs mer om Mad Men.

Patti Smith i dokumentär

Mitt första möte med Patti Smith var Because The Night, låten hon skrev med Bruce Springsteen. Mitt andra möte med Patti Smith var E-Bow The Letter, R.E.M.-låten hon sjunger kör på. Tredje mötet var när Wermelin spelade Ghost Dance i radion. Det är fortfarande min favoritlåt. Sedan hittade jag hennes samlings-CD Land (1975-2002) på biblioteket. Då var jag fast. Det var något med hennes röst, även om jag inte visste vad.

I år kom dokumentären Dream Of Life. Dokumentärteamet följde henne i mer än tio år. Vi får följa Smith både på scen, bakom scen, hemma, med familj, med kollegor, ute bland folk och höra henne läsa dikter. Gillar man hennes musik och vill veta mer om henne är det en bra film. Gillar man livshistorier är det också en bra film och gillar man snygga filmer i svart-vitt är det också en bra film. Man kan tom prata om bildpoesi, i brist på bättre ord. Man kan definitivt prata om ordpoesi.

Patti Smith drabbades av samma dilemma som många andra under vad som kallades punkeran, även om hon debuterade innan engelsmännen förstörde allt genom att göra om punken från en musikstil som byggde på enkelhet och gjorde om den till ett frisyr- och klädmode. Hennes första skiva Horses kom 1975 och blev en omedelbar klassiker, kanske omöjlig att toppa. Skivans första textrad är Jesus died for somebody´s sins, but not mine. Hennes mest kommersiellt framgångsrika skiva Easter kom -78 och innehåller bl a redan nämnda Because The Night.

Även om hennes utgivning varit ojämn finns det guldkorn under hela resan. Mellan -79 och -96 gjorde hon bara en skiva, den delar sin titel med filmen. Hon slutade med musiken för att ägna sig åt sina barn och började med den igen efter att under en två-årsperiod förlorat både sin man Fred "Sonic" Smith som också var gitarrist i hennes band och en bror. Sedan dess har hon gjort fem skivor, varav Gone Again från -96 är en personlig favorit. Och jag vet fortfarande inte vad det är med hennes röst.

Dagens låt är Glitter In Their Eyes av Patti Smith.

Medeltida ballader satte guldkant på tisdagskväll

Ikväll blev jag medlurad på en föreläsning av Dr Leif. Det var Magnus Gustafsson som pratade om den medeltida balladens inflytande på kulturen. Den ska erkännas att jag mest tackade ja för fikans skull, men föreläsning visade sig vara väldigt intressant och jag lärde mig saker jag tidigare inte ens kunnat gissa mig till.

* Ingmar Bergman var inspirerad av ballader i sitt skapande. Det Sjunde Inseglet var t ex inspirerad av samma ballad som Hamlet baserades på.

* Den där paustruddelutten som spelas på radion är samma som spelas av kyrkklockor i Stockholm och kommer ursprungligen från Småland och sjöngs av några av de som försökte göra vad Gustav Vasa senare lyckades med. Tror melodin var från 600-talet.

* Du Gamla, Du Fria är inte officiell nationalsång. Sverige är ett av få länder där nationalsången inte utsetts genom politiskt beslut, men Richard Dybecks text sjungs till en melodi från en ballad. Texten nämner inte Sverige, den nöjer sig med Norden. Men det hade ni förstås redan lagt märke till. Den polska nationalsången nämner däremot Sverige (nämndes inte på föreläsningen, men jag visste det innan, duktig pojke).

* Ett flertal av Evert Taubes mest kända melodier lånades från medeltida ballader, vilket han också erkände.

* Om man vill locka kvinnor som snittar sextio är medeltida ballader ett bra lockrop.

Hade jag fått en paus på tio minuter hade jag kunnat lyssna en timme till utan problem. Mer sånt.

Den bästa medeltida balladen är förstås den som sjungs i Monty Python-filmen The Holy Grail av Neil Innes från The Rutles.

Minstrel's song #1

Bravely bold Sir Robin rode forth from Camelot.
He was not afraid to die, O brave Sir Robin.
He was not at all afraid to be killed in nasty ways,
Brave, brave, brave, brave Sir Robin!

He was not in the least bit scared to be mashed into a pulp,
Or to have his eyes gouged out and his elbows broken,
To have his kneecaps split and his body burned away
And his limbs all hacked and mangled, brave Sir Robin!

His head smashed in and his heart cut out
And his liver removed and his bowels unplugged
And his nostrils raped and his bottom burned off
And his pen--

---

Minstrel's song #2

Brave Sir Robin ran away,
Bravely ran away, away.
When danger reared its ugly head, he bravely turned his tail and fled.
Yes, brave Sir Robin turned about
And gallantly, he chickened out. Bravely taking to his feet,
He beat a very brave retreat,
Bravest of the brave, Sir Robin.

---

Minstrel's song #3

He is packing it in and packing it up
And sneaking away and buggering up
And chickening out and pissing off home,
Yes, bravely he is throwing in the sponge.

Över och ute.

Neil Young & Crazy Horse får mig att omvärdera femtonårig sanning

Det finns få musikaliska konstellationer som har så begränsade uttrycksmedel som Neil Young & Crazy Horse. Det finns få band som kan stå och gunga på två ackord i tio minuter utan att det blir tråkigt, med en sologitarrist som pendlar mellan tre toner. På live-dubbeln Weld från 1991 tar bandet sina begränsningar till det yttersta och det är en fantastisk upplevelse.

Ralph Molina på trummor, Frank "Poncho" Sampedro på gitarr och Billy Talbot på bas låter helt enkelt som om de trillade ut på BB, plockade upp sina instrument och räknade in. Mannen till vänster på bilden är Danny Whitten och gick bort 1972, 29 år gammal, i drogmissbruk. I mitten står den kanadensiska burrpolisongen med flanellskjortan och ler. Jag och en kompis brukade en gång i tiden skämta om att Billy Talbot hade ett väldigt enkelt jobb. Men jag vet inte. Det är, av egen erfarenhet, enklare att spela för mycket än det är att spela precis lagom. På Weld tycks allt sitta precis som det ska - och förmodligen är det ganska olikt turnéns alla andra kvällar. Det är inte en punkt man når med musiker som inte känner varandra, som inte kan läsa varandras infall.

Redan i första låten Hey Hey, My My (Into The Black) läggs ribban, skåpet ställs och man önskar man hade varit på en av de konserterna som ledde fram till skivan. Crime In The City, Cinnamon Girl, Mansion On The Hill, Cortez The Killer (klump i halsen), Rockin´ In A Free World, Farmer John (en bra bit ifrån Hep Stars tolkning) och Tonight´s The Night görs i versioner som nästan får mig att fundera på att ge bort mina andra Young-skivor. Like A Hurricane gungar på i en kvart. Alla låtar håller förstås på längre än i sina originalversioner. Jag blir nästan religiös av det stillastående gnisslande svänget. Här finns också en version av Blowin´ In The Wind som skiljer sig ganska rejält från Bob Dylans akustiska version.

I femton års tid har jag trott att det är den akustiska Neil Young jag tycker bäst om. Dags att tänka om. Och hämta andan.

Läs mer om Weld.

Läs om Neil Young senaste skiva Chrome Dreams II.

Läs mer om Neil Young & Crazy Horse.

Hello Saferide pratar och sjunger i P3

I kvällens P3 Live Session vid 21:30 kommer Hello Saferide både svara på frågor och spela låtar från sitt nya album More Modern Short Stories From Hello Saferide. Annika Norrlin, som Hello Saferide egentligen heter, var programledare för programmet en gång i tiden. Har ett vagt minne av att hon intervjuade Anna Ternheim i samband med Separation Road. Programtiden delas den här gången med Ida Redig.

Dagens låt är Parenting Never Ends av Hello Saferide.

Läs mer om P3 Live Session.

Läs mer om Hello Saferide.

Läs mer om Anna Ternheim.