Konsertrecension: Carin Lundin Quintet

Carin Lundin Quintet
Plats: PM & Vänner.
Tid: Onsdagen den tionde februari. 
Längd: 100 minuter plus paus. 
Publik: Ett sextiotal. 
Bäst: Spelglädjen, svänget och spelglädjen.

Carin Lundin och musikerna börjar med Get Happy, What Now My Love och Second Time Around. En omvänd trestegsraket – det går lite långsammare och är lite blåare för varje låt. Mot slutet av Second Time Around går det så långsamt att om låten varit en cykel hade den vält. Väldigt vackert. 

Nog för att hon sjunger gamla klassiker, men de riskeras aldrig att kvävas av den dammiga nostalgi som ibland kommer ivägen inom jazzen. Det blir bland annat Cole Porter, Dave Frishberg, Duke Ellington, Rodgers & Hart och Bessie Smith. Inte illa. Och lite eget som inte behöver skämmas för sig. Imponerande. Nog går det att höra de klassiska jazzsångerskorna i Lundin– Ella Fitzgeralds frasering till exempel – men mest av allt har hon en egen prägel.

Till PM & Vänner kommer hon med musiker som samtliga förtjänas nämnas vid namn. Mathias Algotsson piano, Mattias Welin kontrabas, Johan Setterlind trumpet och Daniel Fredriksson trummor. De är så självklart svängiga att det är lätt att missa hur mycket de verkligen svänger. De är lyhörda och lämnar tillräckligt mycket luft i ljudbilden för att publiken också ska få plats. Visst är det mysjazz, men mysjazz i ordets bästa bemärkelse. Bitvis småputtrigt, men på ett bra sätt.

Och småputtrigt förresten. Vissa solon verkar – på allra bästa sätt – inte riktigt veta var de är på väg. Ibland hamnar de glatt leende i skogen med byxorna nere (eller en mer rumsren metafor om det passar bättre). Lundin själv står ofta och diggar smådansande under solona. Och inte på det där inövade titta-vi-har-trevligt-tillsammans sättet. Det är genuin spelglädje som utspelas mitt framför ögonen på oss. Det är lika underbart varje gång det händer. Små ögonkast, små leenden, små gester. En av de allra högsta topparna uppnås under Louis Armstrongs I´ve Got A Heart Full Of Rhythm. Det skulle gå att rabbla soloinsatser tills korna kommer hemdansande.

Lundin har ett sätt att sjunga som tål att plockas ner i smådetaljer. Vissa stavelser används som studsmatta för att försiktigt skjuta iväg ett ord och lika precist landa i nästa. Kungliga Musikskolan gjorde nytta. Hon har tekniken och lekfullheten, kunskap om historien och ett personligt avtryck, hjärna och hjärta. Och ja, det här gäller musikerna också. Det är en stilig uppvisning i egobefriad musikglädje med svänget och samspelet i centrum. Hurra!

Läs mer om liknande:

Carin Lundin visar att jazzen lever 

Svensk jazz för nybörjare 

Konsertrecension: Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund

Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.