Konsertrecension: Jonathan Johansson

Jonathan Johansson 

Plats: Teatern 

Publik: 130 

Bäst: Musiken, musikerna och texterna. 

Sämst: Spillde han verkligen vin på fuzzboxen?

Jonathan Johansson är aktuell med nya skivan ”Om vi får leva” och befinner sig på turné. På torsdagen spelade han i Växjö.

Det är ingen överdrift att hävda att Johansson hyllas av kritiker, inte minst brukar hans texter lyftas fram som samtidsskildringar. Han är den sortens artist som dyker upp i SVT:s litteraturprogram ”Babel” snarare än i valfritt lekprogram. Trots detta når han ut till det som ibland brukar kallas ”verklighetens folk”, vilka de än är.

På Teaterns scen kommer han ut med kläder i svart och överrock i mörkgrönt. Han ler och ser lite charmigt blyg ut. Han har humor i allvaret, inte den lättaste balans. Texterna skildrar ett vuxenliv för någon som läser tidningar och följer med i nyheter. Det blir lite romantik också. Ögonblicksbilder från vardagen.

Johansson fokuserar delvis på det som vi ofta inte vill eller orkar tänka på. Så medans han petar i sina privata sår (och därmed den ofta till synes jämnåriga publikens) höjs temperaturen efter att konserten stillsamt börjat med vågskvalp och cello. De tre medföljande musikerna gör de intrikata arrangemangen rättvisa, både dunka-dunka och sårbarhet når fram. Gitarr, piano, synt, cello, bas, kontrabas, slagverk och trummaskin finns på scenen.

Melodierna är, trots textfokuset, inte underordnade orden. Johansson behärskar helheten och bjuder på en resa både musikaliskt och känslomässigt. Han är skicklig på att fånga stora saker med få ord. Tycks veta var knapparna sitter och hur de ska tryckas. ”Innan vi faller” är en gammal favoritfilt som varsamt läggs över publiken. ”Är du passionerad?” får avbrytas och börjas om när trummaskinen får spel. ”Dåligt år” har, trots titeln, en av kvällens sötaste popmelodier.

Johansson har stora ambitioner och för en mindre begåvad textförfattare hade det kunnat gå illa och bli olidligt pretentiöst. Fallhöjden är hög. Men han har kapital för de stora gesterna.

Det är förresten usel bakgrundsmusik. Kräver nästan att lyssnaren anstränger sig. Och förtjänar det dessutom.

Avslutningen ”På boulevarden” klingar ut, bandet tackar för sig och går av scenen. Men publiken vill ha mer. Kanske nästa gång.

Läs mer om liknande:

Depeche Mode för nybörjare

Joy Division för nybörjare

Konsertrecension: Markus Krunegård

Konsertrecension: Toni Holgersson

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.