Essä: Nick Lowe, pophantverkare av högsta klass

Kevin Costner, bara för att börja någonstans. Var det den amerikanska skådespelaren och regissören Kevin Costner som räddade Nick Lowes karriär? Den engelska låtskrivaren, producenten och artisten Nick Lowes popularitet hade planat ut i mitten av åttiotalet. Om han någonsin kunnat kallat sig popstjärna var den tiden förbi. Skulle han fortsätta med musik såg han i bästa fall fram mot en ständigt pågående cirkel av nya skivor och turnéer för att säkerställa försörjningen. Lägg till detta ett tilltagande missbruk av både vätska och pulver.

Costner gjorde filmen Bodyguard tillsammans med Whitney Houston. Houstons tolkning av Dolly Partons fina ballad I Will Always Love You blev en stor hit och den huvudsakliga anledningen till att filmmusiken fram tills idag har sålt uppskattningsvis 35 miljoner exemplar. Och där, som låt nummer tio, finns (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding? framförd av Curtis Stigers. Låten skrevs av, just det, Nicholas Drain Lowe, född i Walton-on-Thames i Surrey 1949.   

När Bodyguard väl släpptes 1992 hade Lowe både slutat dricka och sniffa. Inkomsterna från låten gav den då relativt nyblivna 40-åringen möjligheten att i fortsättningen göra skivor i det tempo han ville, utan flåset i nacken från kommersiella krav och skivbolag. Det har resulterat i en handfull album som närmast definierar konsten att åldras med värdighet som artist. Rent kommersiellt har de förstås inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Lowe var redan då medelålders och gråhårig. För gammal för att vara ung, för ung för att vara gammal. Inte heller gjorde han några lättklädda musikvideos där han skakade på rumpan.

Första skivan som var ett resultat av Lowes nya, mindre stressade ekonomiska tillvaro var The Impossible Bird som kom 1994 och bland annat innehöll The Beast In Me, som också tolkats av Lowes före detta svärfar Johnny Cash som gjorde sin version redan samma år.

I den nyutkomna Lowe-biografin Cruel To Be Kind – The Life And Music Of Nick Lowe berättar författaren Will Birch om första gången Lowe spelar låten för Cash. Händelsen utspelas mer än tio år innan den kommer ut. Lowe var länge känd för att jobba snabbt, men inte så just den gången. 

Han var gift med Carlene Carter, dotter till June Carter Cash och styvdotter till Johnny Cash. Hela klanen Cash, stor och inte helt i avsaknad av musikaliskt kapital, väller in i Carlenes och Nicks lägenhet. Nick är av begripliga skäl nervös. Och bakfull. Och svettig. Och ännu mer nervös. Och sitter med sin gitarr och ska spela en låt som han inte är riktigt klar med.

Texten kan tolkas som att den handlar om missbruk, något Cash hade erfarenhet av. Något också Lowe har erfarenhet av, även om det just där och då fortfarande inte kontrollerade honom. Lowe har berättat att kvällen innan, när han spelade låten för sig själv, ensam hemma, är han Johnny Cash. Nu, när han sitter mitt emot samma väldiga man och legendar, känner han sig som en tolvåring och rösten som kommer ut när han sjunger är väldigt liten. Trots de något haltande förutsättningarna går det bra. 

Cash gillar vad han hör. Ber Lowe skriva klart. Det skulle visa sig bli en stilistisk föraning om Lowes senare sätt att skriva, där tempot ofta är lägre och texterna ofta griper tag snarare än roar, även om han fortfarande kan formulera sig som få. Att han jobbar långsamt beror inte på att han lägger  till mer och mer saker, utan på att han vill skala bort allt onödigt tills bara det absolut nödvändiga finns kvar. En konst så svår som någon. 

Att hans låtar ofta är självklara, som om de trillat ur av sig själva, färdigformulerade och klara i ögonblicket, är mest av allt ett bevis på det tålamod han har med varje rad, frasering och melodislinga. The Beast In Me skulle senare, i form av Lowes originalversion,  komma att avsluta första avsnittet av maffia- och familjedramat The Sopranos.

Under många år var Lowe mest känd för snitsiga popdängor, fulla av smarta och ofta lätt ironiska ordvändningar, inspelade snabbt. Som producent, bland annat av Elvis Costello, The Pretenders, The Damned (som med Lowes hjälp blev det första engelska punkbandet som släppte en singel) och Dr Feelgood, var han känd som ”the basher”. Att ”bash” kan betyda både att slå till något hårt och snabbt, att kritisera något hårt, att festa och att göra ett försök, ”have a bash”. Det är med största sannolikhet de två sistnämnda betydelserna som gav honom smeknamnet.

Lowes liv fram till genombrottet kan väldigt kortfattat summeras: uppväxt i militärfamilj, jobb på lokaltidning (han ville bli krigsreporter, men kokade istället oftast te och skrev om aktuella filmer), går 1967 med i en nära väns band kallat Kippington Lodge, fortsätter med bandet Brinsley Schwartz (det är under de åren i mitten av sjuttiotalet han skriver nämnda (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding?). Han har också medverkat i Rockpile och Little Village. Någonstans på vägen träffar han galenpannan och blivande skivbolagsdirektören Jake Riviera som blir hans manager. Riviera bildar skivbolaget Stiff Records. Motto: ”If it ain´t Stiff, it´s not worth a fuck”. Lowe blir husproducent och allmän gubbe i lådan och ibland blir någon av de ofta öldoftande låtarna hits.

Men innan dess, i en ofta berättad anekdot, måste Lowe ta sig ur sitt dåvarande kontrakt med skivbolaget United Artists. De vill ha en låt till innan de är beredda att låta honom tacka för sig. Riviera föreslår att Lowe ska bränna bron ordentligt och göra en avsiktligt usel låt. Några år tidigare hade The Rolling Stones sagt tack och hej till Decca Records med samma idé och gjort Cocksucker Blues med en text som än idag står ut och inte används i skolans engelskaundervisning.

Sagt och gjort. Lowe gör en låt som är en parodi på de just då stora tonårsidolerna Bay City Rollers. Han använder ingredienser han avskyr i poplåtar: barnkörer, hejarklacksrefränger och handklapp. Lowe, som inte är främmande för ironi, möts av ett skivbolag som tycker låten är fantastisk. När Rollers Show dessutom blir en stor hit i Japan vill skivbolaget att han gör en hel skiva på samma tema. Lowe tackar nej.

När jag såg honom live på Nalen i Stockholm 2014 bjöd han på en annan anekdot med ironisk utgång. Han var ensam med gitarr på scenen, stämningen var avslappnad men allt annat än avslagen. Vid sina fötter hade han en mugg te där påsen fick ligga kvar under hela konserten. Han var oklanderligt klädd med sidbena, ett segel av vitt hår på huvudet och glasögon med tjocka svarta bågar. Såg ut som en litteraturprofessor.

Lowe kan konsten att berätta och mellan två låtar fick vi höra om när soulsångerskan Diana Ross, mest känd från Motown-trion The Supremes, en gång valde att tolka hans låt I Live On A Battlefield. Efter många turer fram och tillbaka närmade sig berättelsen slutet. Det gick att ana att Lowe inte tyckte det var den bästa tolkningen som gjorts på någon av hans låtar. Men, avslutade han, det nya badrummet blev i alla fall fint. Samma låt tolkades förresten en gång i Växjö konserthus av Tommy Körberg.

Även om skivorna numera kommer mer sällan visar de att Lowe fortfarande behärskar hantverket som få. Istället för att vara evig tonåring, som lockar många av hans kollegor, har han valt att åldras med stil. En titel som I Read A Lot kan stå som exempel, även om låten inte är så tråkig som den kan verka av titeln. 2001 gjorde han albumet The Convincer som av många anses vara hans bästa. Sedan dess har han både hunnit gifta sig och bli förälder för första gången.

Nick Lowes karriär och Will  Birchs biografi är båda på den nivån att anekdoterna och de bra låtarna till synes är oändliga. Några av berättelserna har vi förvisso hört förut, men det är inget som stör. De tål att upprepas.

Vi får bland annat Lowes teori om hur det där med Costner verkligen gick till och det i efterhand kanske tveksamma i att flyga ett helt plan med musikjournalister från London till New York. Särskilt när bandet de ska recensera har glömt ansöka om arbetstillstånd.

Läs mer om liknande:

Om Nick Lowes mästerverk The Convincer

Elvis Costello för nybörjare

Country för nybörjare

Konsertrecension: Tommy Körberg

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.