Konsertrecension: Amanda Ginsburg

Amanda Ginsburg 

Alvesta  

Publik: Närmare ett nittiotal.

Bäst: Samspelet mellan musikerna.

Sämst: Ingen vinyl till försäljning.

Amanda Ginsburg har gjort två album, båda har fått Grammis i kategorin ”Årets jazz”. På tisdagen besökte hon Alvesta.

Alvestas rutinerade jazzkällare var det sista stoppet på en liten turné i Kronoberg. Här ingick Ljungby, Lessebo, Älmhult, Ingelstad, Tingsryd, Fröseke och Markaryd. Senare i veckan spelar hon på Fasching i Stockholm.

Jazzsverige må vara ganska litet, men i det landet är Ginsburg ett stjärnskott. Hon skriver dessutom sina egna texter och gör det på svenska. Ingen the great American songbook här.

Hon kan sin Beppe Wolgers. Sämre influenser går det att ha. Texterna berättar små historier från vardagen, iakttagelser. Det finns både allvar och humor, inte sällan med snygga ordvändningar. Vad gäller musiken blandas lågt och högt tempo, allt nyfiket och lekfullt. Och sväng kan uppstå även i lägre tempo.

  

I ”Havsmelodi” uppstår närmast en sjösjuk känsla av de små taktbytena som kommer och går som skvalpande vågor genom låten. Det är subtilt, men tyder på att musikerna tänker ett steg längre. Vi skulle kunna ta till den gamla klyschan om ”sån musik görs inte längre”, men det gör den bevisligen. Extra roligt att den görs av musiker som inte var födda när det var bättre förret brukar utspela sig (sextiotalet i det här fallet).

Musikerna är oerhört lyhörda och det tycks närmast uppstå någon form av telepatisk kommunikation. Små ögonkast och leenden är rörande att iaktta. Filip Ekestubbe piano, Ludvik Eriksson bas och Ludwig Gustavsson trummor kan inte få bättre betyg än att inget solo känns för långt, snarare tvärtom. Avrundande ”En kväll i september” slutar nästan i frijazz.

Ginsburg kan också konsten att formulera mellansnack och hantera en publik. Hon säger att hennes mål är att jazzen ska få höras i större sammanhang igen, som till exempel tv. I en rättvis värld skulle den göra det, inte minst långsamma ”Innan dagen kommer in”. 

Att kalla någon för jazzens framtid är en börda, men hon och musikerna ordnar en kväll med ett flertal bevis på att de i alla fall är mitt i jazzens samtid och även har koll i backspegeln när de angör bryggan. Gott nog så.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Carin Lundin Quintet

Konsertrecension: Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund

Konsertrecension: Gustav Lundgren Trio

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.