Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester

 

Bo Kaspers Orkester 

Plats: Konserthuset

Publik: Utsålt

Bäst: Antalet klassiker imponerar

Sämst: Antalet saknade klassiker

Efter en epidemi och tre framflyttningar kom i fredags äntligen Bo Kaspers Orkester till ett sedan länge utsålt Konserthus.

På biljetten står det nittonde april 2020. Det blev framflyttat till september, sedan september 2021. Men nu, den tolfte november 2021, är både band och publik på plats. När turnén annonserades 2019 skulle bandet precis släppa sjuttiotalssouliga albumet ”23:55”. Den skivan försvann tyvärr lite mitt i allt annat, men får mycket och välförtjänt plats denna fredag. 

Och nu, faktiskt för bara någon vecka sedan, släpptes ”I denna mörka vintertid”, en skiva med jultema som återknyter till bandets tidiga jazziga skivor. Därifrån får vi smakprovet ”Får tomten komma upp och hälsa på”.

Bo Kaspers Orkester har hunnit med jazz, Kuba, soul, funk, latin, kabare, visa, country och pop. De må ha tydliga influenser, men blandningen gör dem, när de är som bäst, unika i Sverige. Bo Sundström, förutom att vara en jäkel på att dansa, skildrar livet med ett enkelt, vardagligt språk. 

 

Just enkelheten är något av bandets signum. Inte att det de gör är enkelt, men för att de är skickliga nog att få det att se enkelt ut. Live förstärks de med gitarrist, blåssektion, kör och extra percussion. De är tio personer på scenen. Väldigt snygg ljusshow också. Det snålas inte. 

Under en del av konserten är det ändå bara de fyra kvar på scenen i en mer intim sektion. Sundström hänger på sig en akustisk gitarr och trummisen Fredrik Dahl spelar på ett set modell mindre. Den här delen, utan kör, blåsare och elgitarr, ger mersmak. Hur vore det att göra en hel turné så här, mer eller mindre unplugged? Kanske med fokus på de mer lågmälda låtarna. Skulle det räcka för att fylla konserthus runt om i Sverige?

Nytt och gammalt möts, lite stillsamt och mycket svängigt. De blir en berättelse om förälskelse, små och växande barn. Och dans. Och musik. Från gamla favoriter som ”Vi kommer aldrig att dö”, en Simon & Garfunkel-version av ”Brev” och ”Allt ljus på mig” till nya favoriter som ”Det rullar på”, ”Vill du dansa” och ”Nu ska jag gå”.

De hade kunnat göra en lika bra konsert till och spelat helt andra låtar. Då håller de ändå på i nästan två timmar. Det krävs självförtroende att strunta i så många älskade låtar och spela så mycket nytt. Det underlättar förstås också att de efter trettio år fortfarande gör väldigt bra musik.

Bo Kaspers Orkester är kort sagt, för att travestera en låt de tyvärr inte spelar, något av en sensation. Men definitivt inte utan publik. Länge leve de!

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester (2016)

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester (2012)

Skivrecension: Bo Sundström - "Mitt dumma jag"

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.