Konsertrecension: Ola Magnell

Ola Magnell

Vislanda bibliotek

Publik: 100 personer och därmed fullsatt.

Bäst: Värmen i rummet.

Sämst: Svårt att se för de som inte sitter långt fram.

Betyg: 3

Av vissa artister går det tretton på dussinet. Ola Magnell är inte en av dem. På fredagskvällen besökte han Vislanda bibliotek tillsammans med sin gitarr och kompisen Jonatan Stenson.

Magnell börjar med att påpeka att han tyvärr inte har några böcker med sig, nu när han spelar på ett bibliotek och allt. Han har förvisso gett ut en bok med sina samlade texter, men den sålde han slut på i Kalmar för bara några dagar sedan. När han ska sjunga Vällingklockan tappar han bort texten och påpekar att det bara är de längst fram i publiken som kommer ihåg orden. Och det sägs på ett humoristiskt sätt. Han är rolig också. Låten spelades in i den i musikkretsar legendariska studion Muscle Shoals i Alabama tillsammans med den nästan lika legendariska producenten Anders Burman.

Magnell har fint fingerplock och Stenson spelar kompletterande gitarrslingor runt, genom och tillsammans med honom. Han körar och spelar piano och till och med lapsteel (i en fin Löneslaven). Ibland kliar det nästan för mycket i Stensons fingrar, men han lyckas hålla sig på rätt sida gränsen. Rent musikaliskt går det att höra vistradition och country. Musik som är enkel, i alla fall till synes. Texterna är en blandning av humor, satir, melankoli och allvar.

Rösten är en lika märklig som självklar upplevelse och den är välbehållen, även i de mer krumbuktiga melodierna. Lika omisskännlig Ola Magnell som Pugh är Pugh, för att dra till med det kanske närmaste en inhemsk samtida liknelse som finns. Inte för att de låter lika, men båda har något eget och passar inte in i de vanliga facken. Och de har samma formuleringsglädje. De går lite på tvären, lite som en Cornelis eller Dylan. Magnell nämner själv Tom Waits under kvällen. Låtar som blivit hits, för Magnell hade såna en gång i tiden, blev det mer av slump än av mödosamt kalkylerande. Men jodå, det blir både Kliff (allsång!) och Påtalåten.

Stämningen i publiken är peppad, på scenen avslappnad men inte avslagen. När den här sortens intima spelningar är som bäst kan de uppnå en känsla som kan vara svårslagen i konsertsammanhang. Som om artist och publik blir ett, som att vi befinner oss hemma hos en nära vän. Och många av de som är på plats ser förmodligen Magnell just som en gammal vän. En skara som ger kärlek – och den är besvarad. Inte trots att han gått sin egen väg, utan kanske just därför. En framgång som inte går att mäta i försäljningssiffror, men i ett fullsatt bibliotek 45 år efter debuten. Som både skrattar, jublar och berörs.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Pugh

Konsertrecension: John Holm

Bob Dylan för nybörjare

Tom Waits - ett åsnejubileum i skymundan

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.