Välkommen till 1991, Ola! CD är den nya grejen

Jag har länge vägrat köpa CD-spelare till bilen och hävdat att kassettband är the shit. Kassettbandspelaren i min bil har nog passerat tioårsstrecket och när den blir varm låter den RRRRRRRRRRRRRRRRRRRR. Det försvårar lyssnandet. Och det erkänner jag motvilligt, men ändå rakryggat. Idag har jag därför sålt mig till de onda kapitalisthundarna och köpt en tocken där CD som alla pratar om nu för tiden. Det finns förvisso LP-spelare att ha i bilen, men då är väl repan aldrig längre bort än en för tjockt målad linje på vägen. Så det blev CD. Det känns som om jag gett upp mina ideal och kassettspelaren ligger just nu på mitt skrivbord och tittar med sorgsna ögon på mig, med all rätt dessutom, vilket bara gör det hela ännu värre.

PIONEER KEH-39000RDS, du spelade oförtröttligt samma Beatles-kassetter utan att klaga. Du hade problem med brusig radio ibland, men både du och jag vet att det var antennens fel. Du menade aldrig något illa, även om det blev fel ibland. Du var det enda sällskap som behövdes under ensamma bilfärder på de småländska skogsvägarna. Tack för allt, min lilla grönlysande vän.

Dagens låt är Thank You For The Music av Abba.

Veckans inlägg, hela listan - hovet rasar!

Du har väl inte missat något av veckans färgglada inlägg i widescreen? Om du mot all förmodan gjort detta morbida misstag är det bara att klicka nedan, läsa förnöjsamt sedan, tills du blir nöjd, bananen är gul och böjd.

Extras i repris på SVT

Jag lurade en tupp på lunchen

40 år sedan The Beatles påbörjade The Beatles

Ledig dag som verkligen varit en ledig dag

Min brevlåda väntar med spänning på nästa tidning

Konsten att döma efter utseendet

Väldigt internt, antar jag

Mästarmöte med skäggstubb i den vilda vilda västern

Nyhetstorka trots regnet

Konspiration, men på vilket håll?

Konspiration, men på vilket håll?

På vägen hem från jobbet i går sa det smack i framrutan och där kraschade en skata. Idag när jag var ute och gick fick jag en mygga i vänsterögat. För bara femton år sedan svalde jag en fluga när jag körde moped. Det är uppenbart - världens flygfän är ute efter mig. Men det slår mig att det lika gärna kan vara jag som är ute efter dem. Hur blev det så här, vem är skyldig och vem vinner?

Nyhetstorka trots regnet

Aftonbladet gör idag en liten artikel som bygger på att en artist de pratat med inte vill uttala sig. Expressen lyckas göra en ännu större grej av att inget har sagts. Dessutom tar de konceptet ett steg längre och gör efterforskningar i ämnet. Någonstans sitter säkert en stackare och gör ett ickeinlägg som handlar om att två tidningar rapporterat en ickenyhet om en artist som inte vill kommentera den.

Vore det inte bättre om han städade lite innan han körde till jobbet?

Dagens låt är Pretty Colors av Frank Sinatra.

Mästarmöte med skäggstubb i den vilda vilda västern

Här skrev jag ett inlägg om skådespelaren Christian Bale. Igår såg jag 3:10 To Yuma. Det ska sägas att jag i regel inte gillar westernfilmer. Det blir oftast för mycket matchoplattityder och kisande i öknen med några dagars skäggstubb, men igår föll jag. Vad är man beredd att göra för sin familj? Vad är man beredd att gör för att rädda sin heder? När har man gått för långt? Vid vilken punkt blir insatsen viktigare än resultatet? Stora frågor, men det hanteras på ett bra sätt. Filmen är också, precis som oftast i genren, väldigt snygg visuellt. Lägg till detta Russell Crowe och redan nämnda Bale i huvudrollerna och ni har en stunds högklassig underhållning med fungerande sense moral framför er. Det händer inte varje dag.

Regissören James Mangold börjar få ihop ett riktigt imponerande CV. Med toppar som Copland, Girl Interrupted, Identity, Walk The Line och 3:10 To Yuma ser jag fram mot hans nästa film.

Dagens låt är Oh Boy av Miss Li.

Väldigt internt, antar jag

En kompis mamma var och handlade av mig idag. Det skulle skickas på faktura till hennes jobb och som referens skrev jag Nickes morsa. Det skrattade vi ganska högt åt och jag skrattar fortfarande.

Konsten att döma efter utseendet

Man ska inte döma folk efter utseendet, det har mamma lärt mig. Eller borde i alla fall ha lärt mig. Men den här kvinnan ser verkligen skogstokig ut. En Magica De Hex på testosteron-kur. Hon har haft två indiska kvinnor som slavar och misshandel har förekommit. Miljonär är hon också. Där ser man vad pengar gör med människor.

Så, kära barn, idag har vi lärt oss att man inte bara kan utan bör döma folk efter utseendet. Till nästa vecka vill jag att ni ska hitta tio galna människor som är miljonärer och skriva ner tre tecken per person. Frågor? Lycka till! Glöm inte att peta er i näsan när ni korsar gatan utan att först se åt båda hållen.

Dagens låt är Skeleton In The Closet av Anthrax.

Min brevlåda väntar med spänning på nästa tidning

Jag är tidningsberoende. Det märker jag varje gång jag inte har en tidning. Min testprenumeration på Dagens Nyheter har gått ut och jag måste säga att jag saknar tjockisen på bordet framför mig vid frukosten. Te och ostmacka är inte lika gott utan några sidor kultur. För några dagar sedan såg jag i Svenska Dagbladet att man kunde testa just Svenska Dagbladet fram till den sista september för 300 kr. Så jag gjorde en beställning och väntar nu på första exemplaret. Med lite tur kan jag alltså äta frukost med Andres Lokkos senaste popkulturella åsikter redan imorgon. I värsta fall får jag påbörja senaste The Word. I värsta fall menas i betydelsen det är inte en frukosttidning snarare än i betydelsen det är inte en bra tidning, för det är den onekligen.

Allra troligast är det dock att jag inte kommer upp i tid imorgon när klockan ringer vid 05:45 och att jag inte ens hinner skumma framsidan medans jag Homer-äter i sista minuten.

Dagens låt är Trubbel av Monica Zetterlund.

Ledig dag som verkligen varit en ledig dag

Idag har jag varit ledig. Om det är något jag uppskattar med att jobba så är det de lediga dagarna. Idag har jag inte haft några måsten utan har lyckats med det lilla konststycket att verkligen vara ledig. Dagen inleddes med sovmorgon, sedan körde jag till simhallen en stund. Hemma igen var jag väldigt avslappnad och sjönk ner i favoritfåtöljen för att se Eastern Promises som var väldigt bra. När jag ändå satt där och njöt såg jag ett avsnitt av Planet Earth också. Sedan läste jag lite i 1001 Album Du Måste Höra Innan Du Dör. Och sedan var det nästan nu. Tror jag ska ta ett wienerbröd till.

40 år sedan The Beatles påbörjade The Beatles

Sommaren 1968 var kreativ, tom med The Beatles mått mätt. George Harrisons intresse för allt som hade med Indien att göra gjorde att de åkte dit under våren och odlade skägg. Som ett resultat av den relativa drogfrihet de mer eller mindre genomtvingades i bergsbyn de bodde i frigjordes kreativitet vars resultat mer än väl skulle komma att räcka till både ett dubbelalbum och några av deras bästa sololåtar, varav t ex Lennons Child Of Nature tre år senare skulle se dagens ljus som rysaren Jealous Guy. Johns vanligtvis LSD-indränkta hjärna vaknade till liv och på kort tid skrev han fler låtar än han gjort de senaste två åren. Sammanlagt skrev John, Paul och George mer än trettio låtar i Indien.

I skarven maj/juni påbörjades så inspelningen av den egentliga uppföljaren till 1967-års Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Bandet hade nu egentligen slutat fungera som grupp. Många av låtarna framfördes främst av den som skrivit den och de andra fungerade som inhyrd kompgrupp.

Den utdragna inspelningen bestod mao av vad som kunde varit fyra soloalbum (Ringos hade förvisso bara blivit en singel, men ändå). Paul klarade sig t ex utan de andra på fem låtar. Det här tillvägagångssättet gjorde den brokiga skaran låtar till deras mest spretiga samling.

Politisk satir (Piggies skulle i Charles Mansons öron resultera i mord) blandas med samhällskommentarer, folkballader, vaggvisor, country, pop, rock, blues, jazz, soul, hyllningar till onani, rent oväsen och rent nonsens. Allt var tillåtet och ingen sa nej. George Martin, som under inspelningsens gång blev allt mer tunnhårig, tyckte förvisso att de skulle välja ut de bästa låtarna och göra en väldigt bra enkel-LP, men ingen lyssnade. Ringo har i efterhand tyckt att de borde gjort en vit och en vitare skivare, men alla bara tutade och körde. Paul satt i en studio och gjorde Blackbird för sig själv, John satt med nya tillskottet Yoko och pillade med trafikolyckan Revolution 9 i en annan och George funderade på ett stråkarrangemang i en tredje. Ringo hoppade av bandet, när han återvände spelade de in Yer Blues live i en liten sidostudio, smittades av sin egen energi och bestämde sig för att göra en hel skiva efter samma recept vilket skulle resultera i Let It Be sex månader senare. De inspelningarna skulle få sommaren -68 att framstå som idyllisk och välplanerad.

När den trettio låtar långa skivan med namnet The Beatles - mer känd som The White Album - till slut kom ut i november 1968 blev det uppenbart att storhetsvansinne i The Beatles tappning var något bra. Skivan har sina svackor, men är - nästan - aldrig tråkig. Den är jordnära och flummig samtidigt, briljant och bortom all räddning, på samma gång mer sammansatt och sönderfallande än något annat de gjorde. Många artister har gjort skilsmässoskivor - Bob Dylans Blood On The Tracks och Bruce Springsteens Tunnel Of Love är två av de mest kända. Den vita skivan är The Beatles motsvarighet (Let It Be är vårdnadstvisten och Abbey Road är låt-oss-vara-vänner-för-barnens-skull-kramen). Man slits mellan hopp och förtvivlan, ibland skrattar man - ibland är man kall inombords. Efter en vecka hade den sålt två miljoner exemplar i USA.

De bestämde sig förresten för att numrera omslagen och göra världens största begränsade upplaga. Medlemmarna själva fick nummer 1-4 och John paxade omedelbart nummer ett.

Även om The White Album inte är den mest omskrivna skivan de gjorde är det den som världens Beatlesnördar har svårast att enas om (för ojämn? bättre som enkel-LP? tråkigt omslag? Revolution 9? Ob-la-di, Ob-la-da?).

Should it have been a single album? It sold, it was the bloody Beatles White Album, shut up!
- Paul McCartney

Skivan är en märklig upplevelse som bara kunde genomföras av ett band som inte längre hade något att bevisa, som redan skrivit in sig som popmusikens överstepräster utan att någon kunde säga emot.

Och vad betyder egentligen textraden here´s another clue for you all/the walrus was Paul i låten Glass Onion? Deras texter hade börjat analyseras in absurdum. Är raden ett sätt att tacka Paul för att denne höll ihop bandet när managern Brian Epstein gick bort året innan? Det är en populär teori. Betyder den bara att det var Paul som hade valrossuniformen på sig på omslaget till Magical Mystery Tour? Eller var det bara ett roligt rim för folk att fundera på? Mest troligt, ja.

Snart skulle George åka till Woodstock och umgås med sina kompisar Bob Dylan och The Band, Paul skulle gifta sig med Linda och John strax därefter med Yoko. Ringo fortsatte sin vana trogen att vara Ringo (och spela in filmer) och på kvällen gick solen ner som vanligt.

Dagens låt är While My Guitar Gently Weeps av The Beatles.

Jag lurade en tupp på lunchen

Oftast tar ätandet av lunchen på lunchrasten bara 15-20 minuter, särskilt om man sitter själv. Sedan brukar jag gå en promenad. Om jag är för trött för en promenad brukar jag lägga mig på soffan i lunchrummet och vila. Det gjorde jag idag, jag var väldigt trött. Om jag bara varit lite trött hade förmodligen en promenad varit upplyftande, men inte idag. Jag somnade. Det har jag gjort i den där soffan förut. Men nu somnade jag verkligen. Oftast brukar man somna och vakna, titta på klockan, inse att man kan sova en liten stund till och somna en liten stund till. Idag vaknade jag inte förrän rasten hade varit slut i ca fem minuter och jag var rejält sömndrucken. Det var en ny erfarenhet. Kanske hade det rentav varit bättre att ta en promenad, men jag hade säkert somnat i skogen.

Dagens låt är Blueberry Hill av Fats Domino.

Extras i repris på SVT

Favoriterna Stephen Merchant och Ricky Gervais serie Extras sänds i repris på SVT med start i morgon klockan 20:30. Gervais spelar den allt bittrare statisten Andy Millman och Merchant spelar hans inkompetente kontorsonanerande agent Darren Lamb. Millmans bästa kompis Maggie Jacobs spelas av Ashley Jensen med en av de charmigaste skottska dialekterna jag hört.

Gillar man brittisk humor och obekväma situationer (för andra) är Extras något man bör ge en chans. Alla avsnitten bjuder också på en gästskådespelare. I första avsnittet dyker Ben Stiller upp som tålamodsprövande regissör.

En av seriens höjdpunkter nåddes i andra säsongen när ständiga favoriten David Bowie dök upp och sjöng en sång om Andy Millmans liv.

Dagens låt är Something Good This Way Comes av Jakob Dylan.

Utfyllnadsinlägg i form av sammanfattning

Efter några dagar i Stockholms skärgård med sol, bad, bastu, grillning, frukost på klipporna, öl och en hel höga nya bekantskaper är det ju...kul...att...vara...tillbaka...i...Växjö med väckarklockan satt på 06:00. Här kommer en sammanfattning av veckans inlägg.

Stor humor ligger ofta i små detaljer

E.S.T. i P2

Christian Bale

Och en trevlig midsommar önskas alla

Dagens låt är Sail Away av David Gray.

Och en trevlig midsommar önskas alla!

Balkongdörren står öppen och en behaglig värme håller mig sällskap. Sillen, potatisen, dillen, gräddfilen och eventuell dryck är köpt. Om två timmar - senast - är det tänkt att vi ska sitta i bilen och vara på väg mot färjan. Målet är en midsommar i Stockholms skärgård. Det blir inte några inlägg i helgen och jag vill önska er alla en trevlig helg!

Den stora frågan varje midsommar är vädret, så idag tänkte jag välja en låt som förhoppningsvis inte är en profetia. Oavsett vilket är det i alla fall en av deras bästa. Den hamnade som baksida på den likaledes coola singeln Paperback Writer och spelades in under arbetet med det som kom att bli albumet Revolver.

Dagens låt är Rain av The Beatles.

Christian Bale

När jag var liten trodde jag att folk som var galna på film var galna även på riktigt. Efter mitt första möte med Christian Bale i American Psycho kände jag likadant. Bale kunde, tänkte jag, inte spela så kylig med så små medel, tillsynes utan ansträngning, om han inte var lite störd på riktigt. Så bra skådespelare kan man inte vara. Men så bra skådespelare är Bale. De senaste dagarna har jag sett i tur och ordning Rescue Dawn, The New World och The Machinist. Bale medverkar i samtliga, i den först- och sistnämnda spelar han huvudrollen.

I Werner Herzogs Rescue Dawn spelar han en amerikansk/tysk pilot som skjuts ner under Vietnamkriget och hamnar i fångläger. I väntan på regnperioden - för att inte torka ut i djungel - börjar han målmedvetet planera sin flykt. Bale skildrar sin karaktär med en precision där det känns som om han hela tiden kan brista, men det gör han inte. Man kan ändå ana sprickan i de allt mer av hunger desperata ögonen.

The New World av Terrence Malick når tyvärr inte upp till sina höga pretentioner och är inte i klass med Badlands och The Thin Red Line även om den är bedövande vacker och inte på något sätt dålig. I likhet med Rescue Dawn är filmen och karaktären baserad på verklighet - koloniseringen som ledde till västvärldens upptäckt av Pocahontas - och Bale gör en tystlåten man vars leende inte döljer en väntande explosion utan ett gott, men lite blygt, hjärta. Rollen hade kunnat göras av en genomsnitts-Hugh Grant (som jag förvisso gillar, men han är ändå inte på samma nivå) men Bale gör rollen till någon man omedelbart får förtroende för.

The Machinist är en film som inte går att blunda för. Bale spelar en plågad man, vi vet inledningsvis inte varför, som inte sovit på ett år. Han gick ner 20 kg för rollen och det gör fysiskt ont att se honom. Hans ryggrad sticker ut mer än hans näsa. Bale har förklarat att han helt enkelt inte åt på fyra veckor och på så sätt gjorde den viktminskning som krävdes. Man måste sköta sitt jobb. Inte äta på fyra veckor? Okej, om filmen kräver det. Det är inte bara Bales utmärglade kropp som imponerar/skrämmer. Hans kroppsspråk, inte minst hans stirriga blick, andfåddhet och lite för stressiga agerande gör att man känner att något är på väg att komma ikapp honom, är också kroppsspråket hos en paranoid man som håller på att förlora förståndet och är medveten om det. Förvisso stärker säkerligen hans insjunkna kinder och utmärglade kropp intrycket, men insatsen bygger på Bales agerande, inte på hans viktminskning.

Mitt nästa stopp blir 3:10 To Yuma och den 25 juli har den nya Batmanfilmen The Dark Knight premiär där han upprepar rollen från Batman Begins.

Christian Bale förtjänar, om jag bedömer saken rätt, att nämnas i samma andetag som de unga Brando, DeNiro, Pacino och Hoffman.

Inte ens när han har blåtiror, haltar och är så smal att han bara syns i widescreen kan man låta bli att njuta av hans hängivenhet. Christian Bale, kort sagt, rockar häst.

Dagens låt är 992 Arguments av The O´Jays.

E.S.T. i P2

Esbjörn Svenssons tragiska bortgång i helgen har uppmärksammats över hela världen. Ikväll sänder P2 en konsert klockan 19:30. Konserten spelades in i Östersund i december 2007. Detta skulle komma att bli deras sista Sverigekonsert. Trions trummis Magnus Öström intervjuas i introduktion och pratar om bandets dåvarande framtidsplaner.

Läs mer här.

Det är omöjligt att föreställa sig att man de kommande månaderna ska lyssna på den här underbart levande musiken – och veta att Esbjörn Svensson inte lever längre.

- Tobias Schmitz, i tidningen Stern

Dagens låt är Ballad For The Unborn av E.S.T..

Stor humor ligger ofta i små detaljer

Humor är ett svårt ämne att skriva om, att förklara, att analysera. Men jag har märkt att jag ofta skrattar åt små detaljer snarare än stora gester. Jag skrattar t ex inte mycket åt Jim Carrey och Robin Williams. De är alltid rakt upp i ansiktet och det finns inga blinka-och-missa-det-detaljer. Däremot tycker jag ofta de är bra i dämpade seriösa roller, både Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och The Awakening är lysande. Det bör förvisso också påpekas att Carrey har varit bäst av de två i sina val av seriösa roller.

Jag skrattar desto mer åt den sorgligt underskattade Chevy Chase - som sent omsider fått en värdig arvinge i Will Ferrell. Ett höjt ögonbryn, ett plåster på näsan (det bara sitter där, inget mer händer), ett par glasögon som plötsligt går av på mitten mitt i ett förtroligt pappa-son-samtal, en drink som kastas över axeln snarare än hamnar i munnen. Peter Sellers kunde när han var som bäst få in små detaljer mitt i de stora gesterna - en min eller ett halvkvävt ljud mitt i snubblingen.

Men nu till saken. I The Beatles-hyllningen The Rutles låt Living In Hope, trummisen Barry Woms monumentala paradnummer, har jag upptäckt en ny detalj. Den där inledande trumfanfaren, håller inte den på lite för länge? Jag tycker nog den gör det och jag tycker det är väldigt kul. Om ni ser mig skratta för mig själv idag så vet ni varför.

Dagens låt är Living In Hope av The Rutles.

Veckans inlägg

Har du missat något av veckans inlägg? Vore det praktiskt med rubrikerna uppradade? Jag håller med!

Man kan inte kliva ner i samma pool två gånger

Tokfjällning

Vän av ordning oskyldigt anfallen av folkilsk kotte

Paul McCartney går i pension

Avundsjuk på fotbollsfolket

Dagens i-landsproblem

Svenska tidningar upp och ner

Björn Ranelid tar ställning

Tom Waits ska ut på P.E.H.D.T.S.C.K.J.M.B.A.-turné

Tänk att få sätta på filmerna på TV3

Ville bara säga det

Det första Rocktåget?

Esbjörn Svensson har omkommit

Esbjörn Svensson har omkommit

Igår skrev jag att jag lyssande på E.S.T. - Esbjörn Svensson Trio - och att allt blev vackert. Idag har vi nåtts av nyheten att Esbjörn Svensson omkommit i en dykolycka. Jag är tacksam för hans sommarprogram 2001 där han bjöd på en eklektisk musikblandning och framstod som en kännande, tänkande och intelligent människa. Det var där jag blev nyfiken på hans egen musik. Skivan Viaticum har de senaste dagarna legat på min stereo och Seven Days Of Falling har länge haft en fast plats i min CD-växlare.

Mina tankar och sympati går till hans familj. Esbjörn Svensson blev 44 år.

Det första Rocktåget?

1970 kom någon på att man skulle kunna fylla ett tåg med artister och låta dem turnéra tillsammans som ett ambulerande kollektiv, stanna på väl utvalda platser och spela lite musik för den samlade publiken. Bortsett från att publiken inte var beredd att betala gick det mesta enligt planerna.

Det måste anses lite oväntat att det gick så smärtfritt som det gjorde. Med namn som The Grateful Dead, Janis Joplin och The Band ombord var resan förvisso imponerande musikalisk, men samtidigt ganska långtifrån vad som kan kallas drogfri. Vid ett tillfälle blev det kaos när man insåg att tåget var torrlagt. Joplin avled bara två månader efter turnéns slut.

Med på resan fanns också bluesmannen Buddy Guy med sitt band och The Flying Burrito Brothers. De förstnämnda gör i filmen en knäckande version av Barrett Strongs Motownklassiker Money. De sistnämnda har fått legendstatus genom (naturligtvis) för tidigt bortgångna Gram Parsons inblandning. De som var på plats menar att det var bättre än Woodstock, även om det inte var lika gratis.

Dokumentären premiärvisades 2003 efter att ha återfunnits - tidigare ovisad - och är ett intressant tidsdokument från perioden när den sk kärleksgenerationen övergick till flanellskjortegenerationen. The Greatful Dead hade nyligen släppt Workingman´s Dead som var mindre improvisation och mer låtar - countryrock var det nya flumsolot. The Band, som visat vägen, hade på två år fått ur sig Music From Big Pink och den självbetitlade uppföljaren (som är bevisad som en av de bästa skivorna som gjorts).

The Band är också de som ges störst utrymme i filmen. De spelar tre låtar: Little Richards Slippin´ & Slidin´, The Weight och Bob Dylans I Shall Be Released. The Grateful Dead och Joplin får två låtar vardera.

Om Woodstockfestivalen 1969 var det symboliska slutet på en era kan Festival Express 1970 ses som den symboliska starten på något nytt. Och förhoppningsvis något mer än den värsta brakbakfyllan i rockhistorien.

Dagens låt är The Weight av The Band.

PS. Vem har stängt The Bands hemsida? Raka av honom skägget! Nu! DS.

PS2. Tack till musikmentor Dr Leif DS2.

Ville bara säga det

Just nu slår regnet mot rutan medans jag lyssnar på E.S.T. och allt blev plötsligt väldigt vackert. Ville bara säga det.

Tänk att få sätta på filmerna på TV3

Förra veckan visade TV3 de fyra Alien-filmerna, den här veckan har de visat de fem första Rocky-filmerna. Det här temat ger oändliga chanser och spänningen stiger. Vad kan vi hoppas på i framtiden? En Polisskolan-vecka (sju filmer)? En Deathwish-vecka (fem filmer)? Det är bara kanalens fantasi som sätter gränserna. Möjligtvis också sändningstiderna. Om en film börjar efter midnatt har den förnuftet mot sig. Man skulle kunna hävda att Polisskolan 7 har förnuftet mot sig oavsett sändningstid, men det är ett annat inlägg.

Kommande vecka är det Clint Eastwood-tema, men tyvärr utan logik i filmvalen. Bl a visas på måndag 23:55 Dödsspelet och på tisdag 00:25 The Rookie. Undrar vad Eastwood skulle tycka om de valen?

Dagens låt är I Can Hear Your Voice av The Accidental.

Tom Waits ska ut på P.E.H.D.T.S.C.K.J.M.B.A.-turné

Tom Waits är onekligen en av musikvärldens mest älskvärda särlingar. Synd bara att han inte tycker om att turnera, han gillar inte att flyga. Men ibland gör han det i alla fall. Nu är ett sånt tillfälle. Han kommer till Europa så småningom, men inte till Sverige. Det är ju bara i runda slängar tio år sedan han var här senast. Här kan man se ett möte med pressen inför turnén. Precis som sig bör gör han något extra för de samlade.

Klicka på ordet klicka.

Tack till Skägg-N för tipset.

Dagens låt är First Kiss av Tom Waits.

Björn Ranelid tar ställning

Språkmannen - så ser jag honom - Björn Ranelid tar ställning mot kvinnomisshandel. Det tycker jag är tufft gjort. Någon måste stå upp mot ondskan.

Läs krönikan här.

Svenska tidningar upp och ner

Metro skriver idag att de är större än Dagens Nyheter. Dagens Nyheter skriver att de är större än Svenska Dagbladet. Svenska Dagbladet rapporterar att deras näringslivbilaga är större än Dagens Industri. Dagens Industri har jag inte läst idag. Expressen är på väg att gå om Aftonbladet genom att inte minska lika mycket. Så står det till med svenska tidningar.

Dagens löpsedelord är Kräk-kollaps av Expressen.

Dagens låt är Eiffeltornet av Ted Gärdestad.

Dagens i-landsproblem

Efter att ha svullat loss på ät-så-mycket-du-orkar tidigare idag och nästan direkt fyllt på med fika ser jag följande alternativ ikväll:

A: Jogging. Tråkigt, men effektivt.

B: Promenad. Tar mer tid än jogging, men är trevligare.

C: Motionscykel. Effektivt, men man är inomhus och får ingen frisk luft.

D: The Word. Minimal motion, men en intervju med Radiohead.

Avundsjuk på fotbollsfolket

Nu när fotbolls-EM startat och är överallt i tidningar, radio och tv kan jag önska att jag var fotbollsintresserad. Man ser ljuset i fansens ögon, man hör dem diskutera, man ser att de lever i sjunde himlen just nu. Jag skulle vilja vara en av dem. Jag skulle vilja känna adrenalinruset de fick igår när Zlatan bankade in 1-0. Men de enda bollar jag är intresserad av är chokladbollar.

Jag kan tänka mig hur jag skulle känna om det sändes program om The Beatles fyra timmar om dagen i tre veckor på tv, om tidningarna fylldes med bilagor och expertutlåtanden. Jag skulle få tokfnatt och glömma tid och rum.

Jag var sportintresserad när jag var yngre, både morfar och min morbror var intresserade av fotboll och ishockey och jag har många barndomsminnen framför tv:n och sändningar från VM, EM och besök på matcher i allt från allsvenskan till division fyra. Morfar, som annars var en fridfull man, blev aldrig så arg som när landslagets backspel inte sköttes som han sagt till om.

Jag får trösta mig med att Emmylou Harris släpper nytt. Alltid något.

Dagens låt är Moon Song av Emmylou Harris.

Paul McCartney går i pension

Om det verkligen blir så att Paul McCartney (känd från Wings) slutar turnera kanske man borde passa på att uppleva honom. Med den låtlistan och med det unga - i alla fall yngre - band han rest med under de senaste åren kan det inte bli annat än bra. Till skillnad från många andra som gör farvälturneér minst tre gånger per dekad (t ex Elton John och Kiss) känns det dessutom som han menar det. Jag vet inte hur han ska kunna hålla sig borta från att spela, han har stått på scenen sedan han var femton.

Å andra sidan har McCartney inte sagt att han ska sluta spela - bara sluta turnera. Man kan alltså hoppas på fler skivor. De två senaste Chaos & Creation In The Backyard och Memory Almost Full har ju vittnat om en fortsatt vital artist. Även om han kanske inte alltid är modern längre kan han fortfarande lova ett leende.

Vän av ordning oskyldigt anfallen av folkilsk kotte

Var ute och gick på lunchen, lyssnade på Arctic Monkeys och studerade vindens slitande i träden. Plötsligt fick jag en kotte i huvudet. Funderar på att stämma kommunen. Jag kunde trots allt avlidit av skadorna. Ska det vara så att en hederligt arbetande skattebetalare inte ska kunna ta en hederlig promenad på sin hederliga lunch utan att få en knarkad kotte i huvudet? Om jag stämmer kommunen kan jag leva på räntan resten av livet. När jag ringde kommunen och frågade om man kan få skadestånd om man fått en kotte i huvudet trots att man betalar skatt skrattade de bara åt mig. Idag går alla ungdomar på knark. Vädret var bättre förr. Ska det vara så?

Mvh Vän av ordning

Dagens låt är The Storm Is Coming av Ed Harcourt.

Tokfjällning

Efter en och annan timme i solen de senaste dagarna har jag börjat fjälla rikligt på ryggen, bröstet och magen. Igår bytte jag sängkläder. Funderar på att dammsuga mig själv på ryggen innan jag går och lägger mig. Det skulle kunna gå riktigt illa.

Man kan inte kliva ner i samma pool två gånger

Idag skulle det bli sämre väder och jag skulle bara jobba några timmar på förmiddagen. Det blev, efter en mulen start, klarblå himmel - och jag fick jobba extra. Var hemma några timmar mitt på dagen innan chefen ångrade sig och hann i alla fall med en Ed McBain till - idag blev det The Doll.

Har upptäckt att simhallen i le big äpple Växjö har billigare inträde före klockan 14:00 på vardagar. Då kan man plaska fritt i poolen för 55:-. Det är ett helt okej pris för att få klor i ögonen och en tjock tant i huvudet. Min tanke är att simma tre-fyra timmar i veckan utspritt på två tillfällen. Eftersom jag är alldeles för mycket av en kruka - en ganska fin och påkostad kruka, förvisso, men ändå en kruka - är allt simmande i någon av sjöarna ännu så uteslutet som något kan uteslutas utan att det blir brottsligt.

Kanske blir premiärdoppet i poolen redan i veckan. Först ska jag bara köpa ett par riktigt tajta badbyxor för att visa var skåpet ska stå. Det tar i alla fall blickarna från min tredje bröstvårta.

Dagens låt är Simma Till Amerika av Wilmer X.

Hela den varma veckans inlägg i klickbar klickform som går att klicka

Behöver du sitta i skuggan och läsa lite? Hoppa över fläsket och gå direkt på köttet!

Jobb med röd mage

Bo Diddley har avlidit

Pugh? Ja Pugh! Den Pugh? Ja, DEN Pugh!

Gnäll om gnäll

Ledig dag i solen och tyvärr sista The Wire

Gudfadern tillbaka

Gudfadern tillbaka

2006 fick jag Gudfadern-boxen i födelsedagspresent. Sedan dess har den mer till än från varit utlånad. Ibland i sin helhet, ibland enstaka filmer. Detta betyder att jag inte hunnit se den. Okej för att jag har sett filmerna, men inte just dessa exemplar. Boxen är tillbakalämnad och står i hyllan/ligger på skrivbordet. Nu ska jag inte låna ut den förrän jag sett om alla tre filmerna och eventuellt orkat lyssna på kommentarspåren också. Frågan är bara hur jag ska ha tålamod att se dessa - förvisso mästerliga - nio timmar blodigt familjedrama i det här vädret. Med kommentarspåren blir det arton timmar. Det blir inte lätt. Jag vill knappast hoppas på regn heller. Även om jag gör det ibland blir jag bara gnällig när det väl börjar regna.

Det här är, som ni förstår, ett dilemma av ca sjunde graden. Eller rent av åttonde.

Tror jag ser Wake Up, Ron Burgundy medan jag funderar, en film bestående av överblivit material från Anchorman. När jag trodde jag blivit för vuxen för Will Ferrell drar han in mig igen.

Dagens låt är Don´t Bring Me Down av The Pretty Things.

Ledig dag i solen och tyvärr sista The Wire

Den här veckan har jag inte varit hemma från jobbet förrän halv åtta någon dag. Då är det inte mycket dag kvar. Idag har jag därför försökt njut av ledigheten så mycket som möjligt. Jag har legat i solen och läst en McBain och jag har tagit en lång promenad med Pugh i hörlurar. Det har varit en avkopplande dag.

Nu har jag börjat ställa in mig med riktning sista avsnittet någonsin av The Wire. Det är lite jobbigt att det bara är ett enda - förvisso extra långt - avsnitt kvar. Jag vet inte vilken serie som ska klara av att ta över stafettpinnen. Någon kommer förstås göra det, men just nu vet jag inte vilken. Jag hoppades ett tag på John From Cincinatti (SVT, söndagskvällar), men det känns skruvat mest för skruvandets skull. Kan säsong två av Mad Men, premiär den 27 juni, nå hela vägen?

Kanske var det därför jag plockade upp en Ed McBain idag. Han inledde något 1956 med sin Isola-serie som The Wire vad gäller skildring av polisarbete kanske gick i mål med. Både Isola och The Wire är så mycket mer än polisskildringar. Och McNulty har nästan börjat kännas som en avlägsen släkting på samma sätt som Steve Carella. Naturligtvis är också de, på sitt sätt, avlägsna släktingar. De kan också vara far och son.

Dagens låt är Warmth Of The Sun av The Beach Boys.

Gnäll om gnäll

Jag ska gnälla lite på folk som gnäller. Det finns ett inbyggt moment 22 här, men det får jag ta. Jag kan förstå att man ibland går genom något jobbigt och inte alltid kan vara glad, att man under perioder av sitt liv är nere. Men det finns människor som aldrig kan se något positivt med någonting. Människor som alltid kan hitta en negativ vinkel. Det har inte med humöret att göra - det är bara så de är. Man blir trött av att umgås med dem och det kan kännas som att de suger energin ur en på flera meters håll. De vet alltid bäst och om man berättar något så har de varit med om något liknande fast två resor värre.

Hur blir man en sådan människa? Satt blöjan för hårt när de var små? Är de medvetna om att de fungerar som svarta hål för all glädje som råkar komma i närheten?

Jag tror alla känner någon som i alla fall delvis stämmer in på den här beskrivningen. Förmodligen inte en vän, för varför skulle man välja att vara vän med dem? Men kanske en bekant (vän till en vän) eller en jobbkollega. Nej, det är tråkigt att skriva inlägg som ändå ingen läser. Jag struntar i det här och tar en helt meningslös dusch istället.

Dagens låt är Dogwash av Mustasch.

Pugh? Ja, Pugh! Den Pugh? Ja, DEN Pugh!

Jag har den senaste tiden ondgjort mig över att Karl-Oskarfesten i Växjö bara har lallande barnartister varje år. I år kommer bl a det lilla charmiga stolspillret Amy Diamond och Brolle som tydligen inte är JR längre. Så långt allt som det brukar. Men sedan är det ett namn till. Pugh. Va? Det måste vara fel. Pugh? Samma Pugh som la grunden för rock på svenska? Samma Pugh som rimmade Dinga med Linga med Lena? Samma Pugh som gav upphov till Pugh-boxen? Ja, just den Pugh är det. I Växjö. Hoppas han spelar Medelklass Lågutbildad Man. Längst fram!

Dagens låt är Hare Nu Så Bra av Pugh.

Bo Diddley har avlidit

Jag läste en gång en kurs som hette jazz- och blueshistoria. Mitt lilla examensarbete på denna kurs kom att handla om legendariska skivbolaget Chess Records. Trots att mer namnkunniga kollegor som Muddy Waters och Howlin´ Wolf var de uppenbara artisterna att fokusera på slutade det med att mannen med hatten, den fyrkantiga gitarren och signaturriffet bomp bomp bomp bomp-bomp fick flest sidor. Tyvärr kan jag inte hitta det i datorn.

Nu har Ellas McDaniel, mer känd som Bo Diddley, avlidit 79 år gammal. Gitarren har förlorat en av sina mest rytmiska vänner och musikvärlden har förlorat en av sina mesta doldislegender.

Om man har ett så coolt namn som Bo Diddley måste man förstås göra en låt som heter Bo Diddley. Så det här var alltså Bo Diddley med Bo Diddley.

- Thomas Öberg i programmet Sommar, 2001

Dagens låt är Bo Diddley av Bo Diddley (klippet tyvärr utan hatt eller fyrkantig gitarr).

Jobb med röd mage

Sommaren har officiellt anlänt. Det kan jag bevisa. Efter att ha legat och läst i solen idag på förmiddagen - jäkla Mojo - är nu mage och bröst illrött. Då vet man. Sen blev jag inkallad till jobbet och jag kunde inte säga nej. En jobbarkompis blev sjuk, kände att hon behövde gå hem och jag var lite beroende av henne för att kunna byta en ledig lördag mot en ledig söndag. Nu tror jag inte hon hade bråkat om det, men ändå (det gjorde hon förresten inte).

Sedan är jag faktiskt lite stolt över att jag kom iväg på den där promenaden jag lovat mig själv att ta efter jobbet. Kom hem halv åtta, och så kommer det vara hela veckan, hoppade i shorts och började trampa. Hade tänkt gå på bio ikväll, men det får vänta.

Nu ska jag duscha - kommer det svida skönt eller kommer det svida skönt? Det kommer svida skönt, that´s what.

Mötte en bibliotekarie på promenaden. Hon jobbade på biblioteket på min högstadieskola. Hon hälsar fortfarande varje gång vi ses. Hur mycket Tintin kan man läsa på tre år?

Dagens låt är Sun Is Shining av Bob Marley.

Veckans inlägg

Har du missat något av veckans extra spännande inlägg? Här kommer en ny chans! Hela listan! Hovet rasar! Rockstjärna ertappad med knark under sexskandal i nakenchock! Anna Book: Mina öron sitter på varsin sida!

Charlie Chaplins liv behöver inga överdrifter - de finns där redan

Snack om sovmorgon/tisdagsmagi

Den siste VHS-mohikanen

Var det någon som blev mördad eller inte?

Dr Who leker kurragömma på SVT

När gav du din älskling en onanitävling senast?

En borttappad klassiker av fd mocka

Pessimist eller optimist?

Bluesfestival i Mönsterås

Bluesfestival i Mönsterås

Jag blev medlurad på bluesfestival och det är jag tacksam för. På festival blir så att vissa artister faller en i smaken bättre än andra. De jag tyckte bäst om var det avslappnade svänget från Calle Engström, den magnetiska publikfriaren Khalif "Wailin" Walter och Voodoo Boogie som påmindre om The Doors, fast bra. De spelade boogiebaserad blues med ett hänggungsväng som var omöjligt att stå still till. Dessutom hade de Ötzi på bas och Barry Gibb på orgel.

Wailin Walter var lika rockig när han rockade som han var sorgsen när han var sorgsen. Dessutom bjöd han på en vacker låt av Otis Rush som jag inte hört innan och en livsfarlig version av Jimi Hendrix Fire. Han fick igång publiken och jag sjöng med i låtar jag aldrig hört innan. Efter konserten dansade jag leende ut från tältet.

Lägg till detta strålande väder, en ubåt med solstol på, paprikachips (?) och en kycklingrulle som får mer än godkänt.

Hittade förresten ett festivalprogram där ingen mindre än Lennart Persson hade skrivit om svensk blues. Hemma igen vid halv tre somnade jag utan större ansträngning .

Dagens låt är Keep On Lovin´ Me Baby av Khalif "Wailin" Walter.