Stor humor ligger ofta i små detaljer

Humor är ett svårt ämne att skriva om, att förklara, att analysera. Men jag har märkt att jag ofta skrattar åt små detaljer snarare än stora gester. Jag skrattar t ex inte mycket åt Jim Carrey och Robin Williams. De är alltid rakt upp i ansiktet och det finns inga blinka-och-missa-det-detaljer. Däremot tycker jag ofta de är bra i dämpade seriösa roller, både Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och The Awakening är lysande. Det bör förvisso också påpekas att Carrey har varit bäst av de två i sina val av seriösa roller.

Jag skrattar desto mer åt den sorgligt underskattade Chevy Chase - som sent omsider fått en värdig arvinge i Will Ferrell. Ett höjt ögonbryn, ett plåster på näsan (det bara sitter där, inget mer händer), ett par glasögon som plötsligt går av på mitten mitt i ett förtroligt pappa-son-samtal, en drink som kastas över axeln snarare än hamnar i munnen. Peter Sellers kunde när han var som bäst få in små detaljer mitt i de stora gesterna - en min eller ett halvkvävt ljud mitt i snubblingen.

Men nu till saken. I The Beatles-hyllningen The Rutles låt Living In Hope, trummisen Barry Woms monumentala paradnummer, har jag upptäckt en ny detalj. Den där inledande trumfanfaren, håller inte den på lite för länge? Jag tycker nog den gör det och jag tycker det är väldigt kul. Om ni ser mig skratta för mig själv idag så vet ni varför.

Dagens låt är Living In Hope av The Rutles.