Gnäll om gnäll

Jag ska gnälla lite på folk som gnäller. Det finns ett inbyggt moment 22 här, men det får jag ta. Jag kan förstå att man ibland går genom något jobbigt och inte alltid kan vara glad, att man under perioder av sitt liv är nere. Men det finns människor som aldrig kan se något positivt med någonting. Människor som alltid kan hitta en negativ vinkel. Det har inte med humöret att göra - det är bara så de är. Man blir trött av att umgås med dem och det kan kännas som att de suger energin ur en på flera meters håll. De vet alltid bäst och om man berättar något så har de varit med om något liknande fast två resor värre.

Hur blir man en sådan människa? Satt blöjan för hårt när de var små? Är de medvetna om att de fungerar som svarta hål för all glädje som råkar komma i närheten?

Jag tror alla känner någon som i alla fall delvis stämmer in på den här beskrivningen. Förmodligen inte en vän, för varför skulle man välja att vara vän med dem? Men kanske en bekant (vän till en vän) eller en jobbkollega. Nej, det är tråkigt att skriva inlägg som ändå ingen läser. Jag struntar i det här och tar en helt meningslös dusch istället.

Dagens låt är Dogwash av Mustasch.