Iron Maiden är Iron Maiden är Iron Maiden

Iron Maiden har sålt nästan 100 miljoner skivor de senaste trettio åren och nästan helt utan hjälp av radio eller egentliga hits. 2005 sålde de ut Ullevi i Göteborg och konserten sändes direkt både på statlig tv och radio. Dessutom hittar de ständigt nya fans och tycks bara bli större och större när många av deras samtida för länge sedan har lagt ner verksamheten.

En annan sak som är viktig att veta om Iron Maiden är att sedan Steve Harris bildade bandet på juldagen 1975 har Iron Maiden inte varit intresserade av att vara något annat än Iron Maiden och göra allt exakt som Iron Maiden alltid har gjort saker. Det är en inställning som förmodligen kan diagnostiseras som musikalisk autism, men det har fungerat. Sedan 1980, när de debuterade med albumet Iron Maiden, som förstås även innehåller låten Iron Maiden, har fler trender kommit och gått inom hårdrocken än vad någon kan räkna. Oavsett vad som har fungerat kommersiellt vid ett givet tillfälle har Harris stått på en scen någonstans i randig spandex och linne, med ena foten på monitorn, spelandes galoppbas för vuxna män med tårar i ögonen. Även om sångaren Bruce Dickinson numera är licensierad pilot råder det inget tvivel om vem som är kapten i bandet.

När bandet släppte sitt femtonde studioalbum The Final Frontier i augusti lät det som man förväntade sig. Här fanns några låtar som börjar lugnt och leder fram till en fet refräng (Mother Of Mercy, Coming Home), några upptempo (The Final Frontier, The Alchemist) och den del av sitt arv som bandet vårdat ömmast de senaste tio åren - de långa låtarna som börjar med ca två lugna minuter innan de trycker gasen i botten och ger sig in i ett virrvarr av taktbyten, låtsekvenser, trippelgitarrkonstruktioner (Dave Murray, Adrian Smith och Jannick Gers förtjänar någon slags medalj, även om jag inte riktigt vet inom vilken kategori), ylande sång (som på ett praktiskt sätt döljer texterna eventuella brister: krig gör ont, religion är dumt) för att till slut återigen landa i ett lite lugnare parti innan låten är slut, ofta någonstans kring åtta minuter-sträcket.

På tal om den ylande sången kanske jag bör påpeka, i ärlighetens namn, att det numera även finns några nyanser mellan det närmast pratade och mina-byxor-spricker.

För mig som gillar bandets progressiva sidan - ju fläskigare desto bättre - före den numera ganska ansträngda kort-och-refrängstarka sidan är The Final Frontier bitvis ren porr. Den 76:34 långa skivans andra halva består av Isle Of Avalon (9:06), Starblind (7:48), The Talisman (9:03), The Man Who Would Be King (8:28) och When The Wild Wind Blows (10:59).

Det är kanske inte den sortens låtar som sätter sig vid första lyssningen. Möjligtvis med undantag för den sistnämnda, som ganska omgående (ca halvvägs) kliver in på min lista över deras bästa.

Även skivans första spår är nästan nio minuter, men den består av två sektioner varav den första halvan är någon sorts frijazzövning. Typ. För övrigt något av det minst typiska bandet spelat in.

Hur står sig då The Final Frontier i deras katalog? Om vi i första hand jämför med deras allt mer progressiva skivor från 2000 och framåt, att jämföra med de 25-åringar som gjorde t ex Piece Of Mind 1983 är ganska meningslöst, har bandet glädjande nog gett sig den på att åldras med värdighet. Det är tyvärr få förunnat. Det är fortfarande en händelse att Iron Maiden släpper en ny skiva, inte bara en anledning att ta fram de gamla favoriterna igen.

Det här är bättre än den lite överskattade Brave New World (2000), jämnare men inte med lika höga toppar som Dance Of Death (2003) och nästan genomgående i klass med A Matter Of Life And Death (2006) som för mig är en av deras tre bästa. Den smidiga studsighet som utmärker många av deras tidigare låtar är utbytt mot en tyngd som klär dem utmärkt.

Om ni inte gillat Iron Maiden tidigare lär ni inte börja nu heller, men vi som inte kan låta bli att spela luftpukrullningar när Nicko McBrain trummar loss kan leende fortsätta.

Förresten, om de inte haft långt hår hade de förmodligen kunnat titulera sig Sir Iron Maiden vid det här laget.

En sak bara - omslaget måste vara ett av deras fulaste hittills. Och det säger inte lite.

Läs Iron Maiden för nybörjare

Läs om Iron Maidens skivomslag

Läs en lätt överskattning av Dance Of Death

Läs om turnén som följde på A Matter Of Life And Death

Läs ett försök till bedömning av Ullevikonserten 2008

Var rädd om dina vinylskivor

Hårdrock - fördomar och fakta

Läs om kopplingen mellan Iron Maiden och tv-serien The Prisoner

Läs om Blur-basisten Alex James möte med Dickinson

Boardwalk Empire håller i dramastafettpinnen

I början av 2000-talet hände något med dramaserien som format. På betalkanalen HBO höjdes ribban rejält av The Sopranos och The Wire vad det gällde ambitionsnivå. Man kan säga att Homicide: Life On The Street var en vägvisare, men tyvärr så tidigt ute (93-99) att den fick nöja sig med växande kultstatus medans Nash Bridges fick allt strålkastarljus. I HBO:s fotspår har vi nu även fått prisade Mad Men och Breaking Bad (båda på AMC).

Men just nu är stafettpinnen tillbaka hos HBO med Boardwalk Empire, baserad på en bok av Nelson Johnson. Det är påkostat, det är välskrivet, det är välagerat, det är proffsigt ner till minsta örhänge. Och om tv tills för ganska nyligen sågs som något man kunde ägna sig åt när filmkarriären la sig med näsan i reabacken har den numera allt plattare lådan fått en status som kan mäta sig med den betydligt större duken.

Om maffiagenrén fick sin motsvarighet till The Beatles med Gudfadern och visade sig vara vid liv och blev postmodern med The Sopranos har nu vi älskare av gangstervärlden fått ännu ett blodigt kapitel att njuta av.

Serien är skapad av Matt Weiner, bekant från just The Sopranos. Inte helt obekanta Martin Scorsese regisserade piloten och Steve Buscemi spelar en av huvudrollerna som borgmästaren Enoch "Nucky" Thompson.

Serien utspelar sig i Atlantic City i New Jersey under 1920-talets förbudstid och det första världskriget gör att ekonomin påverkas även i det stora landet i väst. Atlantic City är lite mindre och kanske inte lika färgglatt som Vegas, men likväl en stad som bygger på att folk är sugna på att spela bort sina pengar och dricka sig glada igen.

Enoch "Nucky" Thompson är borgmästare som utför det lokala spritförbudet. Han spelar under bordet med de immuna partitopparna på ena sidan och med smågangsters som kan offras om något går fel på den andra. När han klubbar igenom spritförbudet beror det inte på att han har något emot alkohol. Men han har insett hur mycket pengar det går att tjäna på att sälja - och inte mist kontrollera tillgången på - svartsprit.

Bland de övriga karaktärerna kan nämnas änkan Margaret Schroeder (Kelly MacDonald) som målmedvetet långsamt klättrar uppåt i samhället, James "Jimmy" Darmody (Michael Pitt) som återvänder från första världskriget och börjar som Nuckys vänsterhand, men snabbt visar sig ha högre ambitioner och Agent Nelson Van Alden (Michael Shannon) som står på andra sidan lagen, förmodligen sover med stärkkrage på och långsamt blir mer och mer intressant som karaktär. Michael K Williams, känd från The Wire som världens hårdaste Omar, har en lite roll - hittills - som Chalky White, mannen men New Jerseys färggladaste garderob.

Det är en version av Tintin I Amerika där man inte kan låta bli att heja på Al Capone. Jo då, Capone dyker upp i Atlantic City också.

Boardwalk Empire sänds i Sverige på Canal Plus.

Läs om en prisutdelning till Mad Mens fördel

Om ni mot alla odds inte har en aning om vad Man Men handlar om

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Wire tog slut

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Sopranos tog slut

Läs om en dåre som argumenterar för att Gudfadern III är underskattad

Läs om en Al Capone-biografi

Nisse samlar sig på skiva och Wilmer X på scenen

Nisse Hellberg är just nu trippelaktuell. Dels som gäst på The Refreshments julturné, dels med en samlingsskiva och dels - vilket kanske är den största skrällen - med Wilmer X första konsert på fem år. Själv har jag inte sett dem live på närmare tio år. Om de tänker ställa sig på en scen mitt i vintern utomhus tänker jag svära åt kylan och applådera mig varm.

Den fjärde december ska citytunneln återinvigas i Malmö bl a med hjälp av livemusik. Klockan 21:00 är det tänkt att Wilmer X ska stå på scenen. Den oundvikliga frågan är förstås hur länge gitarrfingrar och basfingrar fungerar i vinterkylan, men i en intervju i Norra Skåne påpekar Nisse vi spelade ute vi millennieskiftet och då fanns infravärme på scenen. Det var inte värre än en midsommar i inre Norrland.

Hellberg fokuserar annars fortsatt på sin solokarriär, med ny skiva och turné om ett år. Men först blir det solokarriärens första samlingsskiva. Tufft Jobb - Nisse Hellbergs Bästa 1994-2010 innehåller 20 låtar från hans hittills fem skivor långa solokarriär. När någon av ens favoritartister släpper samling är det roligt att beklaga sig över de låtarna som inte kom med, men urvalet är bra gjort. Förutom en radda favoriter finns här även nya Kalla Det Drömmar Om Du Vill, Min Lycka Har Vänt och Hon Har Nåt Man Inte Skojar Bort. Dessutom finns här Stjärnan I Mitt Liv, en av de bästa låtar han har satt sitt namn på, från solodebuten - denna gång med Nisse själv på sång. På albumet Röster Från Södern var det Peps Persson som sjöng.

Om fortsatta planer med Wilmer X vill Hellberg inte säga mer än det kan ju komma fler tunnlar.

Själv sätter jag Wilmer X-boxen, som förstås heter Arkiv X, på repeat och letar fram den tjockaste mössan jag kan hitta. Jag vågar inte hoppas på en grön december, som för övrigt inte kom med på nya samlingen, men kanske på För Dum För Pop? Och om någon av Malmös lokala politiker läser detta vill jag vänligt men bestämt påpeka att ni är i desperat behov av fler tunnlar.

Läs en lång intervju av Lennart Persson med Nisse Hellberg om Wilmer X senaste skiva 13 Våningar Upp från 2005.

Läs Nisse Hellberg för dummies

Lyssna på en radiodokumentär om Wilmer X

Läs om mitt liv som (om en) hund mådde så här

En Tiger I Tanken av Nisse var en av 2007-års bästa skivor

Läs Nisse - en kärleksförklaring

Hoppas på en vinter med Fleet Foxes

Med jämna mellanrum dyker det upp ett band, ofta till synes från igenstans, som omnämns som det bästa sedan, eller, om de har riktig otur som det bästa någonsin. 2008 släppte Fleet Foxes från Seattle i USA:s nordvästra hörn sitt debutalbum och ganska omgående kunde de börja prenumerera på superlativ från i stort sett alla musiktidningar jag läser. Själv kände jag först vad jag brukar göra i sådana här sammanhang - så bra kan de inte vara.

Sedan hörde och såg jag dem framföra låten Blue Ridge Mountains hos David Letterman och, ja, de var precis så bra som alla försökte förklara. Att sedan nästan samtliga av de elva låtarna på skivan håller mer eller mindre samma klass var nästan overkligt. Sun It Rises, White Winter Hymnal, Ragged Wood radades upp som skivans tre första låtar och det fortsatte på samma nivå. Det fortsatte med Your Protector och Oliver James. Varje låt kändes som den självklara höjdpunkten. Det lät inte som en debut-CD. Det lät som ett band som spelat tillsammans sedan de lärde sig gå och inte gjort annat än odlat skägg och sjungit stämmor tillsammans.

Bandets sångaren och låtskrivare Robin Pecknold ser ut som en blandning av Jimmy Page och Brian Wilson och även i musiken hördes tydliga ekon av den senares pastorala körsång och kärlek för okonventionella ackordföljder, särskilt hans och The Beach Boys lite borttappade period i skarven mellan sextio- och sjuttiotal.

Fleet Foxes nådde även långsamt ut till publiken, vilket inte alltid är fallet med artister som ges guldbyxor och kungakrona av media. Men i England klättrade de till en imponerande tredjeplats.

Den stora frågan nu är om Pecknold, som hunnit fylla 24, ska lyckas skriva en uppföljare som håller samma nivå och visa att han är en man för framtiden. Någon gång i vinter är det tänkt att vi ska få svaret. Låttitlar som Bedouin Dress, Tripolee, Lorelai, Helplessness Blues och Blue Spotted Tail har avslöjats. Deepwater Horizon har nämnts som möjlig albumtitel.

Texterna har beskrivits som mer personliga, inte lika mycket metaforer.

Låtskrivartalangen har han uppenbarligen. Nu hoppas jag han kan hantera alla förväntningar hans musik skapat. Håll tummarna.

Läs om 2008-års bästa skivor

Läs en skivlyssningsexistentiell fundering

Tips om bland-CD där Fleet Foxes dyker upp

Läs en nybörjarguide till Brian Wilson och The Beach Boys

Neil Youngs Le Noise växer med fullmånen

När Neil Young fick sitt stora genombrott med Heart Of Gold 1972 sa han ganska omgående att han tröttnade på att hålla till i mittfåran och bestämde sig för att köra ner i diket igen. Denna gången kör han, i relativt hög hastighet, hela vägen in i svinstian.

Med sig har han en arsenal av effektpedaler och sin älskade gitarr Old Black, som vid det här laget för övrigt nästan blivit legendarisk i eget namn. Med sig har Young även producenten Daniel Lanois, vars efternamn förmodligen bidrog till skivans titel och som tidigare jobbat med Bob Dylan, U2, Peter Gabriel och Emmylou Harris och alltid skapar en speciell atmosfär och stämning.

Le Noise, studioalbum nummer 33, består bara av sång och gitarr och är åtta låtar lång, men samtidigt så intensiv att man inte skulle orka med mycket mer. Redan i inledande Walk With Me är det tydligt att det inte är en av Youngs snälla countryskivor att lyssna på under myskvällar vid brasan. De två låtar där han byter ut eko - han gitarrduellerar ibland med sig själv på ett intressant sätt - och rundgången mot akustisk gitarr framstår som behövliga andningspauser. Love And War och Peaceful Valley Boulevard är också den sortens låtar som känns som gamla bekanta första gången man hör dem.

Det är inte en lättlyssnad skiva, men om man inte kräver färdigtuggad Rix FM-fralla blir man rikligt belönad om man har tålamod.

Texterna visar sig ofta från hans bästa sida. Deras kvalitet kan ju annars pendla lika mycket som resten av hans utgivning. Young är oftast som bäst när han går rakt på sak och håller allegorierna i relativt kort koppel.

I've seen a lot of young men go to war
And leave a lot of young brides waiting
I've watched them try to explain it to their kids
And seen a lot of them failing
- Love And War

A polar bear was drifting on an ice floe
Sun beating down from the sky
Politicians gathered for a summit
And came away with nothing to decide
Storms thundered on, his tears of falling rain
A child was born and wondered why
- Peaceful Valley Boulevard

Naivt kan tyckas. Men till naket komp och hans råa röst träffar orden, även för de av oss som bor i ett land som inte är i krig.

Det är som kanske bekant inte alltid lätt att vara fan av Neil Percivald Young. Han börjar där många slutar. Man vet inte alltid vad han håller på med, och det är förmodligen inte alltid han själv heller vet. Le Noise lät inte bra första gången jag hörde den, förutom de två akustiska låtarna. Å andra sidan trodde jag efter första lyssningen av 2002-års Are You Passionate? att den var en av hans bästa, så jag valde att ge Le Noise en chans till. Andra gången jag lyssnade var jag ute och gick i den småländska barrskogen med fullmånen som enda sällskap. Och då talade plötsligt skivans atmosfär till mig. Det påstås att Neil bara spelar in vid fullmåne. Jag vet inte om det har något med min upplevelse att göra.

Hitchhiker öppnade sig och är en gripande självbiografi som även tar upp hans mörka sidor. Det är en skiva som man behöver lyssna nära på, inte bara ha på i bakgrunden. Småmysig gubb-blues för nostalgitörstande P4-lyssnare är inte Youngs grej. Många av hans generationskamrater är vid det här laget - och sedan ganska långt tillbaka - nöjda med att puttra ut skuggor av sånt de vet har funkat förr.

Neil Young, som fyllde 65 i fredags, är alldeles för nyfiken på vad som gömmer sig bakom nästa rundgång för att ta till så billiga knep.

Han har förresten antytt att nästa installation i Archieves-serien ska vara aktuell ca 2012, vilket med kanadensisk tidräkning bör tolkas som ca 2030.

Lyssna på Le Noise

Läs om en av Neil Youngs första solokonsert på CD

Läs om albumet Chrome Dreams II

Läs om liveskivan Weld, inspelad tillsammans med Crazy Horse

Läs om låten Down By The River från 1969

Läs en nybörjarguiden till Bob Dylan, innehåller bl a Lanois-producerade Oh Mercy! och Time Out Of Mind

Läs mer om Emmylou Harris

Biografi om Kate Bush avslöjar inte för mycket

Av mina stora musikaliska favoriter finns det få jag vet så lite om som Kate Bush. Jag har verkligen gillat hennes musik så länge jag kan minnas, men inte hittat så mycket information om henne. Det som står i tidningarna har varit att hon är något av en enstöring med ena foten i mentala problem. Dessa rykten är i första hand ett resultat av att hon vägrat ställa upp på intervjuer, med några väldigt få undantag. Och är det inte de som har ett behov av en löpsedel varje gång de äter falukorv vi egentligen borde vara oroliga för?

Frågan är om jag egentligen vill ha snaskiga avslöjanden om hennes person. I musiken och videor framstår hon som något av ett mystisk väsen och det kanske är en bild jag inte vill förlora. Hon har dessutom bara gjort en turné, passande nog kallad The Tour Of Life, som genomfördes 1979 och tycks ha varit lika mycket dans- och multimediaföreställning som regelrätt konsert, långt innan t ex U2 fick samma idé. Bush hade då bara gjort två skivor och låtlistan bestod av allt hon hade gett ut, minus en låt som fick stryka på foten.

I Graeme Thomsons biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush får man en intressant inblick i delar av hennes liv, även om det är hennes musik - tack och lov - som står i centrum.

Här saknas den i såna här sammanhang obligatoriska tragiska barndomen. Kates familj tycks inte ha gjort annat än att kramas, stötta varandra och äta kakor. Hennes pappa är läkare, hennes mamma bakar och hennes två bröder är även de konstnärligt lagda. Kates känslighet för kritik kan kanske härledas till det faktum att hon under hela sina barndom bara fick honung och slapp bli stungen av bina.

Vad får vi då veta om privatpersonen Kate Bush? Inte mycket. Hennes stora intressen är att dricka te, röja gräs, dricka mer te och titta på film. Hennes medarbetare, i alla fall de som ställt upp på intervjuer, tycks också vara överens om att hon är en väldigt kärleksfull och omtänksam människa - och att hon alltid frågar om man vill ha te. Hon erkänner att hon är perfektionist, detta drag är också det enda negativa folk har att säga om henne. Två skivor de senaste tjugo åren talar också sitt tydliga språk, även om hon mellan 1978 och 1989 gjorde hela sex album.

Hennes musik är för henne helt självklar. Hon har aldrig försökt skapa något unikt, det tycks redan från början ha fallit henne helt naturligt. Det är viktigt att påpeka - innan Kate Bush fanns det ingen som lät som Kate Bush. Få artister, oavsett genre, kan sägas ha lagt grunden för en egen stil. Att sedan många pratar om att de har ett eget sound är en annan sak. De som verkligen har det pratar sällan om det. Redan på sin debutsingel Wuthering Heights 1978 lät hon färdig som artist och fick, något oväntat, en listetta i England. Med sitt tredje album Never For Ever blev hon två år senare den första kvinnliga brittiska soloartisten som nådde förstaplatsen på den engelska albumlistan.

Thomson utgår från hennes musik och under de tolv år hon höll sig borta från rampljuset mellan The Red Shoes (1993) och Aerial (2005) finns också en lucka i boken. Bush levde helt enkelt ett helt normalt liv så fort hon inte satt i studion och gjorde om ett gitarrpålägg för 131 gången. Hon konstaterar glatt att hennes sons kompisars mammor inte verkar veta vem hon är.

Hon är något så ovanligt som en människa som gör musik inte för att bli känd, utan för att hon har ett inneboende behov av att skapa. Att hon sedan blev en ikon på vägen känns mest som en olyckshändelse.

För alla som förälskat sig i hennes lika vackra som egna musik och är nyfikna på att få veta mer utan att all rök behöver försvinna är denna bok självklar läsning.

Besök Kate Bushs hemsida

Lyssna på The Kick Inside från 1978

Lyssna på Never For Ever från 1980

Lyssna på Aerial från 2005