Gamla blandband, del 2

Det här blandbandet har inget datum utskrivet, inte ens ett år, men jag skulle chansa på 2003. Kanske tyckte jag låtarna talade för sig själva?

A:
Curtis Mayfield - Pusherman
Otis Redding - Shake
Tom Waits - Hold On
Depeche Mode - Free Love
Bruce Springsteen - Waiting On A Sunny Day
Frank Sinatra - I´m Gonna Live Till I Die
The Rolling Stones - Under My Thumb
Nick Drake - Northern Sky
Kraftwerk - The Model
Neil Young - Cinnamon Girl
Bernard Butler - You Just Know
Monty Python - Bruce´s Philosopher Song
Peter Sellers Sings George Gershwin

B:
Bob Dylan - Ballad Of A Thin Man
Dusty Springfield - You´ve Got A Friend
Norman Blake - You Are My Sunshine
Elvis Presley - Don´t Be Cruel
Ray Charles - Hallelujah, I Love Her So
Stevie Wonder - My Cherie Amour
Weeping Willows - Return To Me
Nick Lowe - Only A Fool Breaks His Own Heart
The Supremes - My World Is Empty Without You
Marvin Gaye - I Heard It Through The Grapevine
Jimmy Ruffin - What Becomes Of The Broken Hearted
The Beatles - You Know My Name (Look Up My Number)

Vi hade varit ute någonstans sista natten med studentgänget. Ingen ville egentligen vara först med att säga god natt och vi bestämde oss för att köra en runda. Jag skulle upp och jobba dagen efter och satte mig bakom ratten. Detta bandet satt i spelaren och det var hög volym på alla i bilen, men när Nick Lowe långsamt smög i gång och sjöng att bara en dåre krossar sitt eget hjärta blev det tyst i den småländska sommarnatten.

Läs Gamla blandband, del 1.

Allas olika värde

Johan Croneman i Dagens Nyheter har skrivit ganska precis vad jag tycker om kronprinsessan Victoria och hur-han-nu-ska-tituleras-av-sina-kära-tjänare Daniel Gymsson och deras rimligt uppmärksammade bröllop (de är ju herrehjärtanes inte ens kusiner!). Från oss som inte tycker kungahuset är en anledningen att salutera flaggan varje morgon och rentav tror på allas lika värde: Tack Johan.

Baskery imponerar med stämsång och banjo

I början av 2000-talet släppte systrarna Greta, Sunniva och Stella Bondesson två skivor under namnet Slaptones med influensor av rockabilly, country och blues. Den sortens musik som ska framföras på ståbas. Jag såg dem live och det som imponerade mest, förutom ståbasen, var stämsången.

Nu har de gjort skivan Fall Among Thieves under namnet Baskery. Jag tror soundet de har nu är mer förverkligt än deras förra försök. Det var så här de ville låta redan då. De är mindre puts, mer livekänsla. Det låter som om de sitter på en veranda i södern och tittar på solnedgången och sjunger för glatta livet. Återigen visar det sig att banjo är ett underskattat instrument.

Det här är förstås musik med djupa rötter, men framförallt är det musik med stort hjärta och mycket luft och liv. Och det finns inga dåliga kläder, bara dålig stämsång.

Baskerys officiella hemsida.

Lyssna på bandets MySpace.

Har ni fest eller?

Och priset för årets bokrea går till

Årets bokrea får mycket uppmärksamhet, även om de flesta artiklarna verkar handla om att bokrean inte får så mycket uppmärksamhet i år. Jag har skrivit om mitt eget bokreadilemma tidigare, rimligtvis förra året vid den här tiden, nämligen att jag ofta köper riktigt tjocka böcker om historia som jag inte orkar läsa (som t ex den här).

Bokreans problem och alla andras lösning kallas nätförsäljning. Där är det bokrea dygnet runt året runt. Den årliga bokrean däremot är något som man faktiskt kan säga var bättre förr. Den har spelat ut sin roll, inte minst genom att erbjuda mer eller mindre samma sortiment varje gång.

I år ska jag i alla fall inte köpa några tjocka historieböcker som jag inte tänker läsa. Och tomten finns. Jag har fortfarande inte läst förra årets 700-sidorsfynd om upproret i Warszawagettot av Norman Davies. 700 sidor är ärligt talat inte jättemycket, men jag är inte särskilt intresserad av andra världskriget som man (jag) skulle kunna tro. Varför jag köpte den? Titta! En rosa elefant!

Full potta för nya U2

Tidningen Rolling Stone har inte samma tyngd som den brukade ha, men jag känner stort förtroende för skribenten David Fricke. Han fläskar på med högsta betyg för U2:s nya alster No Line On The Horizon.

En kompis blev förvånad över att skivan redan finns nätet (släpps till butik tredje mars). Det misstänks vara skivbolaget som ligger bakom läckan. Händelsen fick mycket uppmärksamhet - folk får veta att det snart kommer en ny U2-skiva - de som hade tänkt köpa skivan gör det ändå, vissa andra laddar ner den av ren princip - och gratisreklamen har fungerat. Smart.

Men fullt betyg? Nu blir jag nyfiken.

Kolla in U2:s nya hemsida.

PS. Achtung Baby är en femma av fem DS.

PS 2. Jag är också trött på Bono DS2.

Nåt för alla oss som väntat på Olle Ljungström

Det har gått sju år sedan Olle Ljungströms senaste album, men den fjärde mars släpps nya hett efterlängtade Sju, hans sjunde soloskiva. Den låter mer som hans gamla band Reeperbahn än någon av hans tidigare soloskivor. Och inte nog med det. På fredag visar SVT2 nyproducerade dokumentären En Film Om Olle Ljunsgtröm, omtalad som ett väldigt närgånget porträtt.

Det börja verka Ljungström, banne mig.

Här kan man lyssna på nya låtar.

Här kan man läsa en recension av filmen.

Om du inte vet vem Olle är rekommenderas samlingen Bäst.

The Rolling Stones Rock And Roll Circus

I december 1968 bjöd The Rolling Stones in till The Rolling Stones Rock And Roll Circus. Tanken var att bandet med några gästartister skulle bjuda på en cirkus, även mer traditionella cirkusnummer ingick, för att göra publicitet för sin då nya skiva Beggars Banquet. Skivan blev en nytändning och är ett av deras bästa album.

Cirkusen filmades och skulle ges ut på skiva. Gästerna var Jethro Tull (där Toni Iommi var med på gitarr under en kort period innan han bildade Black Stabbath), Taj Mahal (tvärflöjt och ena benet böjt!), Marianne Faithfull (Jaggers dåvarande flickvän och just nu aktuell med finfina skivan Easy Come Easy Go), The Dirty Mac (John Lennon, Eric Clapton, Keith Richards och nyligen bortgångna Mitch Mitchell) - de gjorde Yer Blues från The Beatles då nysläppta vita skiva och även ett nummer med Yoko på "sång" - och The Who (där Keith Moon gör en klockren imitation av Animal i Mupparna). Se här:



Problemet var att The Who, som var nyligen hemkomna från en lång USA-turné, var ruskigt laddade och kriminellt tajta. The Rolling Stones, som inte turnérat på nästan två år, var inte fullt lika tajta. The Who spelade, kort sagt, skiten ur The Rolling Stones. Mick Jagger förklarade kort efter inspelningen att ljudkvaliteten inte blivit så bra som man hoppats och att filmen/skivan inte skulle ges ut. Stones pömsiga framträdanden kan förvisso förklaras med att bandet blev försenat och inte började spela förrän fem på morgonen. Men är det relevant för ett band vars gitarrist än idag är stolt över att han ofta var vaken fem dagar i rad under slutet av sextiotalet?

Från ett Rolling Stones-perspektiv är konserten minnesvärd för att vara gitarristen/allt annat och tidigare eldsjälen Brian Jones sista framträdande med gruppen. Hans roll hade gått från ledare till bihang när Jagger och Richards klev in i centrum i egenskap av låtskrivare. Jones gitarr i filmen gör inte mycket väsen av sig, med undantag för hans slidegitarr i No Expectations. Han avled i juli 1969.

1996 släpptes skivan och filmen. Då hade bandet som var tänkt att spela huvudrollen för längesedan blivit rockmusikens Vasamuseum.

Karin Boye och den förflutna framtiden

Karin Boye är mest känd för a: hon var lesbisk b: hon begick självmord och c: att det gör ont när kroppar brister.

Tills för bara några veckor sedan var hon i alla fall för mig okänd för att ha skrivit dystopiska science fiction-romanen Kallocain. Den totalitära staten är annars inget ovanligt ämne i litteraturhistorien, mest känd är 1984 av George Orwell från 1949. Bägge dessa böcker tog sin inspiration från Nazityskland, skillnaden är att Kallocain gavs ut redan 1940.

Boken handlar om kemisten Leo Kall som för statens räkning jobbat fram ett preparat som får folk att prata sanning. Det visar sig förstås att många av testpersonerna i Världsstaten vill leva i frihet. Kall beslutar sig även använda sitt medel i privata ärenden - hans äktenskap ekar tomt.

Inte helt oväntat var Boye en utmärkt stilist, hennes metalliska och distanserade språk ger den känsla av isolering som världen är fylld av. Språket är minst lika viktigt som karaktärerna och handlingen. Man kan tom säga att språket är den viktigaste karaktären. Boken är skriven som en självbiografi av huvudpersonen och ger ett kallt intryck, samtidigt som detta gör Leo Kalls längtan efter närhet och ömhet ännu mer gripande. Kanske just pga att resten av samhället är uppbyggt kring militär struktur och anonymitet. Karaktärens efternamn är inte en slump.

Den utgåva jag fått tag på visar sig vara en specialutgåva som var tänkt att användas i skolan, komplett med ett intressant förord och studeringsfrågor. Med vilka medel får författarinnan redan från början fram den kusliga stämningen i Världsstaten? Redogör för Kalls förhållanden till Rissen! På vad sätt är boken en tidsuppgörelse - och en framtidsfantasi?

Känner du dig osäker på svaren bör du genast läsa boken.

Mat, mat och lite mer mat

Igår var en vän till familjen på besök. Det blev mycket mat. Idag har samma familj firat låtsaspappans födelsedag. Då blev det mer mat. Jag har, lite löst räknat, inte gjort annat än ätit hela helgen. Om någon petar mig på magen exploderar jag i widescreen med 5.1-ljud.

Höjdpunkten var, som brukligt, mammas egenhändigt bakade tårta. Jag skulle inte orka en lövtunn mint just nu.

Klippet nedan är inget för de av er som just ätit. Från Monty Python-filmen The Meaning Of Life.

Stora öden i småstad av Åke Edwardson

När Nick Hornby släppte sin moderna klassiker High Fidelity var det många som liknade den vid en perfekt popsingel. Åke Edwardsons Jukebox är i så fall en perfekt countryballad med lätt tilltufsade polisonger. På utan en enkel skildring av ensamhet och sökande efter kärlek, rädsla för det nya och saknad av det gamla. Men också betydligt mer. En tillbakablick mot ett enklare samhälle i ett enklare Sverige, som förmodligen aldrig var så enkelt och hemtrevligt som man minns det. Boken blir aldrig en blick tillbaka på den gamla goda tiden, även om många säkert sett den som en sådan. Den skulle lika gärna kunna utspela sig här och nu, 2009 (eller 2003 när boken kom) kommer också bli "den gamla goda tiden" så småningom.

Edwardson är mest känd för sina romaner om kommisare Erik Winter, men i Jukebox skriver han en roman som borde vara omistlig läsning för alla som vuxit upp i en mindre stad - eller andra som undrar hur det är att växa upp i en mindre stad där alla känner till allas hemligheter och där alla förändringar automatiskt döms som något negativt, även om de öppnar fler vägar än de stänger.

Boken utspelas under första halvan av sextiotalet och handlar om folk som kanske inte är riktigt nöjda med sitt liv. Vissa pratar om att förändra det, vissa har inget val. Vissa ger upp inför tidens kraft, andra använder utvecklingen som en anledning att ta itu med sina liv. Vi formar våra egna öden.

Edwardson har skapat ett gäng karaktärer med finmejslad precision, karaktärer som han uppenbarligen tycker om och bryr sig om. Kanske är det delvis en omfamning och ett farväl till hans egen uppväxt i Vrigstad och Sävsjö. Samhället i boken är inte namngivet med beskrivs som en järnvägsknut.

I böcker och filmer som ser tillbaka på en tid som vi redan skrivit facit över brukar det ibland finnas en tendens att ge karaktärerna kunskaper som är våra snarare än deras, men detta behandlas på ett snyggt sätt. Jukeboxägaren Johnny kör runt med sin Volvo Duett på landsbygden, underhåller och byter skivor i sina på kafén och i restauranger utplacerade jukeboxar. Hans dilemma är att fler och fler ungdomar numera har egna skivspelare hemma, och att nya kanalen P3 spelar popmusik hela dagarna. Frågan har onekligen tagit ett steg framåt sedan sextiotalet och är just nu en dagsaktuell fråga i fildelar-debatten. Författaren lägger ut några liknande trådar, men drar aldrig för hårt i dem.

När jag läst klart sista sidan och la ifrån mig boken log jag och hade en liten klump i halsen. Jag upphör aldrig att förvånas över hur enkla medel de riktigt skickliga använder för att nå längst in.

Läs mer om Åke Edwardson.

Gamla blandband, del 1

Har bestämt för mig för att gå igenom gamla blandband och publicera låtlistorna. Mina blandband hade inga låtar eller artister utskrivna på etiketten. På så sätt kunde jag överraska mig själv, i alla fall tills jag lärt mig bandet utantill. Eftersom jag höll fast vid min kära kassettbandspelare ganska länge är inte alla banden så jättegamla. Här följer ett inspelat 2005 - tyvärr utan exaktare datum.

A:
Tinderticks - Can We Start Again?

T-Rex - Jeepster
Queens Of The Stone Age - No One Knows
Shuggie Otis - Aht Uh Mi Hed
Nancy Sinatra & Lee Hasslewood - Strawberry Wine
Talking Heads - Road To Nowhere
The Who - Magic Bus
Bob Dylan - I Want You
Franz Ferdinand - Take Me Out
Stevie Wonder - Master Blaster
Elvis Presley - Baby I Don´t Care

B:
Roxette - Opportunity Nox
Tom Petty & The Heartbreakers - Mary Jane´s Last Dance
The Kinks - I´m On An Island
The Band - Up On Cripple Creek
Wilmer X - Tror Du Udda Är Jämnt
The Beatles - It Won´t Be Long
Pulp - Common People
The Clash - Straight To Hell
The Beach Boys - It´s About Time
The Thrills - Big Sur
Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks Of My Tears
Bo Diddley - Pretty Thing
Jimi Hendrix - Gupsy Eyes

Har ett vagt minne av att jag spelade detta bandet på väg hem från Helsingborg en gång med två blondiner i baksätet. Den ena var både intressant och möjligtvis även intresserad, men det förstod jag inte förrän det var för sent. Men vi hade trevligt ändå. Och hon berömde min musiksmak.

Vem skrattar sist? Phoenix hos Letterman

Jag hörde en diskussion på P3 igår där Joaquin Phoenix framträdande hos David Letterman diskuterades. Panelen var överens om att de hoppades att det var på riktigt, att det inte var skådespeleri. Det tyckte jag var konstigt. Vore det inte bättre om han låtsades ha ena foten i ett sammanbrott på? Om det är skådespeleri?

Var ligger skadeglädjen?

Är det bara jag som hoppas att det är på låtsas och en del av den dokumentär som just nu spelas in med Phoenix i huvudrollen?

Här kan man se hela intervjun.

James Brown är fortfarande hårdare än du

Han har en ruskigt snygg frisyr, ett bländande leende, oantastliga kläder, han uppfann funken och la grunden för hip-hopen, han kallas för the godfather of soul, soulbrother nr 1 och Mr Dynamite. Själv kallade han sig the hardest working man in show business. För att bevisa detta gjorde han 67 studiealbum mellan 1959 och 2002. Lägg till detta liveskivor, med fördel inspelade med såhärtajta kompgruppen The JB´s - vars musiker bötfälldes på plats om de spelade fel under en konsert.

Få musiker kan mäta sig med James Brown vad gäller framgång, respekt och inflytande i musikhistorien. När han avled 73 år gammal den 25 december 2006 var det en välförtjänt sista vila.

På fredag kl 20:00 sänder SVT2 en dokumentär om Herr Dynamit. Alla som missar programmet borde bötfällas.

Läs mer om James Brown.

Sahara får mig att sakna Dusty

In Private med Sahara Hotnights spelades just på radio. Inget ont om deras version, men den får mig att vilja höra Dusty Springfield. Engelska sångerskan Dusty hade en rad snygga hits under andra halvan av sextiotalet. I Only Want To Be With You, Goin´ Back, The Look Of Love, I Just Don´t What To Do With Myself, In The Middle Of Nowhere, Little By Little och You Don´t Have To Say You Love Me m fl gjorde att hon blev framröstad till englands mest populära sångerska 1964, -65 och -68. Under samma period hade hon 18 hits i USA. Hon hade även blivit populär hos många av sina egna favoritartister på amerikanska skivbolaget Motown. När hitsen slutade komma tog hennes känslomässiga problem över och gjorde henne omöjlig att samarbeta med. Ett gäng skivor som hade förtjänat bättre gick spårlöst förbi i början av sjuttiotalet. Innan dess hade hon gjort albumet Dusty In Memphis som blev ett kommersiellt misslyckande när den släpptes 1969, trots att Son Of A Preacher Man blev en hit och hennes kanske mest kända låt. Skivan anses numera vara en klassiker.

1989 gjorde hon comeback med hjälp av Pet Shop Boys och låtar som What Have I Done To Deserve This? och just In Private. 1999 avled hon efter en lång kamp mot bröstcancer. 2009 är hennes musik ständigt aktuell på samlingsskivor, fortfarande saknad av alla som någon gång hört den.

Within the first three notes of a song you could tell straight away it was Dusty. A unique voice.

- Burt Bacharach

Läs mer om Dusty Springfield.

Läs mer om Motown .

Lagom smaklös artikel

Aftonbladet har en lagom smaklös artikel på sin hemsida. De har listat jobbiga saker som drabbat artister på scenen. Marilyn Manson har gnuggat sitt skrev mot en vakt, förmodligen värre för vakten än för Herr Manson. Ozzy Osbourne har bitit huvudet av en fladdermus, förmodligen värre för fladdermusen än för Ozzy.

Bland dessa hamnar Curtis Mayfield. För de som inte känner till hans öde: en ljusrigg trillade ner på honom under en konsert och han förlamades från halsen och neråt.

För de som inte känner till Curtis musik rekommenderas skivan som heter just Curtis. Den innehåller inte minst toksvänget Move On Up.

Läs mer om Curtis Mayfield.

Den Allvarsamma Leken

Det finns klassiska böcker som man inte förstår varför de är klassiker. Det finns klassiska böcker som långsamt kryper under huden. Det finns klassiska böcker som är tunga både språkligt och till innehållet. Det finns klassiska böcker som är lätta att läsa, även om innehållet är tungt.

Hjalmar Söderbergs Den Allvarsamma Leken är en av de som långsamt kryper närmare och efterhand blir mörkare. Bortsett från vissa ordval finns det heller inget som avslöjar att den snart är hundra år gammal. Bokens tidlöshet kan bero på att den handlar om förälskelse. Detta i teorin underbara tillstånd som alla går och väntar på, även om det i så många fall slutar olyckligt. Det hindrar inte Lydia Stille och Arvid Stjärnblom. Det lär inte hindra några andra heller.

Jag tror att man måste vara mellan förälskelser för att kunna njuta av boken. Har man just träffat någon lär handlingen komma för nära och har man färska sår måste boken vara en smärre mardröm.

Boreout på jobbet

Är du uttråkad på jobbet, men kan ändå inte slappna av? I den ständiga jakten på nya psykologiska termer att sätta på alla mänskliga symptom har vi nu kommit fram till boreout, enligt en artikel i Dagens Nyheter. Intressant läsning. En av fyra DN-läsare säger sig ha för lite att göra på jobbet.

Boreout inträffar när man är understimulerad och hittar på saker att göra, inte för att de fyller en praktisk funktion - utan bara för att ha något att göra. Det här är en ganska exakt beskrivning av hur jag kände på mitt förra jobb. Det blev mycket flyttande av hyllor.

Författarna är noga med att påpeka att "boreout" inte har med lättja att göra. Den som är lat vill inte jobba - det är det inte frågan om i de fall de beskriver. De menar att Homer Simpson-inställningen, att det är toppen att inte ha något att göra på jobbet, inte stämmer med verkligheten.

Författarna är Philippe Rothlin och Peter R Werder som 2007 skrev boken Boreout!: Overcoming Workplace Demotivation.

Läs mer om boreout.

*****************
Läs mer om Borat.

Jan Stenmark är förmodligen ett geni

Samtliga bilder kärleksfullt snodda från Du & Jag av Jan Stenmark.

Hårdrocksamling

Jag försöker frälsa en vän med hårdrock i CD-form. Det blev en blandning mellan klassiker och personliga favoriter, refrängrock och mer progressiva stycken. Så här blev resultatet.

1 Megadeth - Holy Wars... The Punishment Due
2 Black Sabbath - Iron Man
3 Mustasch - In The Night
4 Helloween - Kids Of The Century
5 Thin Lizzy - Jailbreak
6 Deep Purple - Perfect Strangers
7 Metallica - Master Of Puppets
8 AC/DC - You Shook Me All Night Long
9 Pantera - Walk
10 Smashing Pumpkins - Tonight, Tonight
11 Danko Jones - First Date
12 Sepultura - Kaiowas
13 Spinal Tap - Big Bottom
14 Queens Of The Stone Age - No One Knows
15 Iron Maiden - Hallowed Be Thy Name

Den oundvikliga frågan är förstås men Led Zeppelin, då? Dem har han redan. Skivan är förresten provkörd och det visar sig att den spelar bra. Ska bli intressant att höra vad mottagaren tycker. Förslag till en uppföljare mottages gladligen!

John Lennon minns

Tidningen Rollings Stones grundare Jann S Wenners möte med John Lennon i december 1970 är en av rockhistoriens mest omtalade intervjuer, publicerad i januari och februari -71 som Lennon Remembers. Lennon svarar underhållande, uppriktigt och utan krusiduller på frågor som täcker hela hans liv, från Liverpool till världen till bara John. Paul McCartney får sig några smällar, Yoko Ono dyker upp ibland. The Beatles uppslitande skilsmässa var ännu inte avslutad, varken känslomässigt eller juridiskt, och albumet John Lennon/Plastic Ono Band, hans bästa soloskiva och en av mina favoritskivor alla kategorier, är just släppt.

Här kan man lyssna på hela intervjun.

Varannan James Bond?

Jag vet inte hur många gånger TV3 har visat James Bond, delvis kanske beroende på att jag inte har tålamod att räkna så långt. Men nu var det några år sedan jag såg dem och Sean Connery-eran är fortfarande en ganska svårslagen samling underhållningsaction med hög charmfaktor. I fredags visades From Russia With Love/ Agent 007 Ser Rött och idag trodde jag att Goldfinger skulle visas. Kronologisk ordning, tänkte jag. Ja, jag kan rabbla upp alla filmerna i ordning komplett med årtal, i alla fall fram tom Pierce Brosnans sista bidrag. Det är en högstadierelaterad psykos av något slag.

Istället visas "ikväll" (en kvart efter midnatt) Thunderball/ Åskbollen. Inget ont om den, förutom kanske de lite väl långa undervattensbataljerna, men kronologiskt blir det inte. Det kan förvisso vara så att trean bestämt sig för att visa varannan film. Detta skulle innebära att vi missar underskattade Diamonds Are Forever/ Diamantfeber, men får både A View To A Kill/ Levande Måltavla och Die Another Day. Kanske inte världens bästa avtal.

Läs mer om James Bond-skurkar.

Tarantinos kommande gör mig nyfiken

Idag finns en krönika av Fredrik Strage i DN om Quentin Tarantions till hösten kommande film Inglourious Basterds med Brad Pitt i huvudrollen. Strage gör mig nyfiken och förklarar varför bastards stavas basterds och inte som det mer vanligt förekommande bastards. Jag blir också nyfiken på en annan film som nämns i sista stycket.

Det finns bara ett problem med Inglourious Basterds: den har inte premiär förrän i höst. Väntan kommer bli outhärdlig. Vi får hålla till godo med Valkyria och Defiance, som har premiär i april, samt en ny, norsk film som återupplivar en bortglömd subgenre: nazizombiefilmen. Död Snö handlar om ett gäng tonåringar som får sin skidsemester förstörd av heilande zombier. De hasar fram genom snön i förmultnande SS-uniformer och är sugna på mer proteinrik kost än apfelstrudel.

Död Snö? Vill se.

Elvis Costello intervjuar

Elvis Costello är sångare, låtskrivare, producent och arrangör med vad som verkar vara en evig nyfikenhet på nya samarbete och vägar att vandra. Även om han inte hittar rätt varje gång kan jag inte låta bli att beundra hans vilja att testa nya saker. Just nu är han aktuell som programledare för Spectacle där han intervjuar musiker och ger dem möjlighet att göra något så sällsynt som att prata till punkt. Hittills har bl a Lou Reed, Kris Kristofferson och Smokey Robinson blivit intervjuade på Sundance Channel (vars hemsida inte vill visa videoklipp för folk som bor i konstiga u-länder som Sverige). Programmens gäster finns i alla fall listade här.

Jag har inte sett något avsnitt men minns att Costello gjorde ett utmärkt jobb när han hoppade in som gästvärd i The Late Show medans David Letterman gjorde sin skönhetsoperation 2003. Egentligen är det konstigt att pratglade musiknörden Elvis inte blivit reporter förrän nu.

Min fråga är bara vilken svensk kanal som lyckas lägga vantarna på programmet. Under tiden finns ett flertal klipp från programmet på You Tube.

Här pratar Costello om Spectacle med just Letterman:

Läs en guide till Elvis Costellos bästa skivor.

Jenny Wilson kan ha något rejält på gång

Om man kan lita på smakprov som The Wooden Chair och Pass Me The Salt kan Jenny Wilsons kommande skiva Hardships! som släpps den 25 februari bli något att hålla riktigt hårt i.

Fängslande Johnny Cash på SVT

Den 13 januari 1968 bjöds fångarna på Folsom Prison på konsert. Ingen mindre än Johnny Cash stod på scen tillsammans med bl a sin fru June Carter Cash, som var erkänd sångerska långt innan hon blev fru Cash, och kompisen Carl Perkins, mest känd för att ha skrivit Blue Suede Shoes. Två konserter gavs, även om bara två låtar användes från den andra konserten (Give My Love to Rose och I Got Stripes) skivan At Folsom Prison gavs ut i maj samma år. Den anses nu vara en av rockhistoriens mest klassiska liveskivor, för att inte säga en av de stora klassikerna alla kategorier. Låten Folsom Prison Blues - I shot a man in Reno just to watch him die - släpptes som singel och blev Cash största listframgång på fyra år. Låten hade ursprungligen varit mannen i svarts andra singel på legendariska Sun Records 1955.

Även albumet blev en stor framgång med en förstaplats på countrylistan och fick lång närvaro på poplistan. Den innebar Cashs första comeback och banade väg för en uppföljare, At San Quentin släpptes redan året efter och tog sig hela vägen till förstaplatsen på poplistan.

På fredag kl 20:00 visar SVT2 en dokumentär om Live At Folsom Prison. Det borde om inget annat finnas en del intressanta säkerhetsdetaljer kring konserten som tog Johnny Cash från något av föredetting till legendarstatus.

The Wrestler kniper om roten

Det är de små enkla berättelserna som är svårast att skriva. De blir lätt ytliga. The Wrestler är en berättelse om en brottare på livets skuggsida som är kär i en dansare. Det skulle kunna vara en b-film i mängden, men är en av de vackraste och mest gripande filmer jag sett på länge. Robert D Siegels manus lyfter fram rätt detaljer hos sina karaktärer, Darren Aronovskys bokstavligt talat över-axeln-kamera visar vad som händer rakt upp och ner. Den dömer inte, den moraliserar inte. Den bara filmar.

Mickey Rourke gör sitt livs roll, med all rätt hyllad, som den godhjärtade men lät vilsna Randy "The Ram" Robinson och Marisa Tomei imponerar återigen. Hon är en av de bästa skådespelerskorna vi har.

Om Aronovsky gick vilse med den kvasifilosofiska The Fountain (2006) där resultatet inte levde upp till ambitionerna är The Wrestler en film fullt i klass med mästerverket Requiem For A Dream från 2000. Men där den sistnämnda var utstuderad, intellektuell och stiliserad in i minsta detalj tar alla tekniska detaljer här ett stort steg tillbaka och istället berättas en historia med människan i centrum, en människa som helst av allt vill att livet ger honom en chans till. När det görs så här bra är det allt som behövs.

Det känns därför heller inte som en överraskning när Bruce Springsteen lågmält börjar sjunga titellåten över eftertexterna. Och inte enbart för att filmens utspelas i New Jersey. Karaktärerna och historien i filmen skulle ju lika gärna kunna vara hämtade från någon av hans låtar. Darren Aronovksy vet också att det inte finns något mer gripande än ett vanligt människoöde.

Have you ever seen a one trick pony in the field so happy and free
Have you ever seen a one trick pony then you´ve seen me
Have you ever seen a one legged dog makin´ his way down the street
If you´ve ever seen a one legged dog then you´ve seen me

David Bowie har en plan

I'm looking for backing for an unauthorized autobiography that I am writing. Hopefully, this will sell in such huge numbers that I will be able to sue myself for an extraordinary amount of money and finance the film version in which I will play everybody.

Just nu!

Vad läser du just nu, Ola?

Jag läser Gabriel Garcia Márquez lät yrselframkallande Hundra År Av Ensamhet (1967). Det är förvisso svårt att hålla isär de 107 karaktärerna (nej, jag har inte räknat), men det gör inget. På varje sida finns en berusande berättarglädje! Boken handlar om byn Macondo och familjen Buendia står i centrum. För enkelhetens skull har alla mer eller mindre samma namn. Man puttas hela tiden fram av de små bisarra berättelserna och även om det är av de minst greppbara böckerna jag läst kan jag inte låta bli att läsa bara ett kapitel till innan jag somnar. Hals över huvud i bokform.

Vad tittar du på just nu, Ola?

Frost/Nixon. När Richard Nixon inte helt frivilligt avsade sig presidentskapet i augusti 1974, ett öde han fortfarande är ensam om, som en direkt följd av Watergate-skandalen var det många journalister som ville intervjua honom. Presidenten tackade nej. Brittiske underhållaren David Frost fick något oväntat ett ja. Det finns två huvudsakliga anledningar. Frost utlovade en relativt stor summa pengar, en stor del av den dessuom från egen ficka - även om han letade andra finansiärer. En annan anledning var att Frost var känd som underhållningsreporter och förmodligen ansågs vara intellektuellt underlägsen och därmed ett lätt byte. När de till slut satte sig ner framför kamerorna i mars 1977 gick det inte riktigt enligt beräkningarna. Om Michael Sheen är storartad som Frost vet jag inte vad Frank Langella är som presidenten. Ingen av dem är porträttlik, men de lyckas lyfta fram små detaljer som gör att tom Nixon framstår som människa. Läs Jens Petersson recension från Aftonbladet.

Vad lyssnar du på just nu, Ola?

Har nyligen återupptäckt Kate Bush-samlingen The Whole Story. Det är förstås fegt att göra det enkelt för sig genom att välja en samling med en sådan udda artist som Kate Bush, men det här är en tolv låtar lång popmusikresa genom ett konstnärsskap som inte accepterar några andra villkor än sina egna. Kate Bushs musik kan inte beskrivas med andra ord än som Kate Bush-musik. Aviga arrangemang blandas med vackra och självklara melodier som blandas med säregna texter. Skivan inleds med hennes debutsingel Wuthering Heights och slutar med Babooshka. De senaste sexton åren har hon bara släppt 3 skivor, Arial kom 2005, men hon lyckas fylla varje skiva med så mycket upplevelser att man inte har hjärta att klaga.

Var det allt, Ola?

Just nu, ja.

Kikki har fått influensan

Den kända sångerskan och falukorvsätaren Kikki Danielsson har fått influensan. Hon har aldrig varit så sjuk, säger hon till Expressen. Fula Fula Ord-redaktionen hoppas hon kryar på sig!

Upptäck nygammal favoritmusik

För några månader sedan skrev jag nybörjarguider till grupper och artister som många kanske är nyfikna på alternativt har en samlings-CD med men inte mer. Här finns tips om några av mina favoriter!

Bob Dylan

Led Zeppelin

The Beach Boys

Elvis Costello

Joy Division

Iron Maiden

David Bowie

Kanske kan ni upptäcka nya favoriter bland dessa artister och skivor. Dessutom blir jag sugen på att skriva fler guider. Kanske borde börja med den sedan länge (host!) utlovade fortsättningen Bob Dylan.

Föga sannolikt att kärnkraften avvecklas

Enligt Dagens Nyheters undersökning tycker 69 % av Sveriges befolkning att vi bör bygga ut kärnkraften. I skrivande stund tycker 47 % av samma tidnings läsare att vi ska ha en ny omröstning om varat eller inte varat. Folkomröstningen som hölls 1980 kom fram till att kärnkraften skulle avvecklas. Resultatet av denna omröstning är nu skrotat.

Tage Danielssons monolog framfördes i revyn Under Dubbelgöken sju år innan det som inte kunde hända hände i Tjernobyl 1986. Chansen för att de ska hända igen är väl försumbar, antar jag. I alla fall i Tjernobyl. Och i alla fall samtidigt som förra gången.

Klicka på bilden för något av det snurrigaste, smartaste och mest kraftfulla som det svenska språket varit med om.

Ginger Baker och ett ganska långt svar

Ginger Baker är inte ett hushållsnamn. Men om man känner till honom vet man förmodligen a: han är en sjuhelvetes trummis, mest känd från jazzrockjamtrion Cream och b: han har ett sjuhelvetes ego och temperament. I senaste numret av The Word finns en väldigt underhållande intervju med mannen. Carola och hennes fd homosexuella vänner som blev "friska" genom bön framstår som en jordgubbstårta i jämförelse.

Why did you move to South Africa?
It´s a long story.
Well don´t feel you have to tell me if it´s a long story.
No, I´ll tell you. I married an American and... (this answer lasts exactly 15 minutes 20 seconds. Any attempt to reroute Ginger from this saga is greeted with, "you asked me why I ended up in South Africa and I am trying to fucking tell you, alright?" Here are a few key phrases - fill in the gaps...) Green card, drug busts in 1971, Canadian border, waiver (avslag), deported, stable girl was illegal alien, knock on door, handcuffs, stripsearched in jail, thugs, dogs, guns, "You get that fucking gun out, boy, and you´re dead!", subpoena, investigation, best immigration lawyer in Denver, deported, found guilty of knowingly employing an illegal alien, $2,000 fine, costly dental work, implant, wife, bad things, READ MY BOOK!, "lost all my Cream money in Nigeria in 1975", Ireland, tax thing, "can visit the UK but can´t live here as they will JUMP on me", Dominican Republic, Christian/Muslim bullshit, South Africa, operation on leg, nerve cut open, taking the muscle out and sticking it back again, "I´m TRYING to answer your question but you keep going off at fucking TANGENTS!", money transfers going astray, "huge fucking fraud/sex scandal in South Africa which I´m not allowed to discuss for leagal reasons", Cape Town, (Very long, awkward silence)

Fantasieggande trolighet i Jävla John

Har ägnat dagen åt att sträckläsa Jävla John av Eva Dozzi. Boken börjar med The Beatles första Sverigebesök 1963 och mötet med städerskan Katja Gehrman, snabbt omdöpt till Gotcha German, som tvingas städa upp röran efter att en full John Lennon däckat på badrumsgolvet i sitt hotellrum, men inte förrän hon lagt honom på sängen. John faller för Katja och Katja faller för John. Katja blir gravid och flyttas/flyttar till London och göms i en lägenhet där hon bor med dottern.

Boken är alltså kontrafaktisk historia, dvs den handlar om något som skulle kunna ha hänt. Fiktiv fortsättning baserad på en känd verklig händelse. Beatles karriär fortsätter som den gjorde i verkligheten, men John har en hemlig svensk flickvän och dotter.

Skildringen av den unge Lennons personlighet och beteende följer den bild jag själv har av honom. Kärlekstörstande, temperamentsfull - rent av våldsam, rolig, rastlös, kroniskt svartsjuk och osäker. Förmodligen också medveten om allt detta. Han är ett väldokumenterat offer för en olycklig barndom med sin konst som ventil. Det var inte en slump att han skrev en låt med titeln Jealous Guy.

Jag vet inte hur mycket tid Dozzi har lagt på research inför boken, men den bild som ges av Beatles ligger nära vad som egentligen hände. De Beatlesfans som inte vill veta av sin idols mörkare sidor ska inte läsa boken. Glorian hamnar på sned. Om bokens a hade inträffat skulle förmodligen b, c och d utformat sig som det gör i historien. Vem vet egentligen hur många barn beatlarna lämnade efter sig på sina turneér?

Boken kan rekommenderas även för de av er som inte gillar Beatles, den står på egna ben som en passionerad men dömd kärlekskildring som innehåller frustration och skratt, men framförallt det sistnämnda. Den är väldigt formsäker för att vara en debutroman, men jag kan inte låta bli att fundera på en del ovanliga ordval av den sort som brukar förekomma i lite slarvigt översatta romaner, men tillfällena är få och gör snarare att språket sticker ut mer än det irriterar. Är orden rentav valda medvetet?

Däremot är den pseudonym Dozzi ger Lennon under hans in cognito-resa till Sverige av en sådan kaliber att han själv garanterat varit nöjd - Gösta B Kock. Ser fram mot mer från författarens säkra och lättskrivande penna.

Väldigt trevlig resa i siffror

9 st böcker, varav bara två med Beatles-koppling: Keith Topping - Do You Want To Know A Secret? A Fab Anthology Of Beatles Facts, Eva Dozzi - Jävla John, Eric Schlosser - Snabbmatslandet, Åke Edwardsson - Jukebox, Iain Banks - The Wasp Factory, Karin Boye - Kallocain, Hjalmar Söderberg - Den Allvarsamma Leken, Peter Amis Carlin - Catch A Wave, The Rise, Fall And Redemption Of The Beach Boys´ Brian Wilson, Per Anders Fogelström - Mina Drömmars Stad.

4 st cyklingmiddagar: Lördag, måndag (två st), tisdag. Lördagen godast, tisdagen tapper tvåa.

3 st skivor: Tom Petty & The Heartbreakers -Damn The Torpedos, Spinal Tap, Flamin Groovies - Teenage Head.

1 st dubbeldisc-utgåva av en Stanley Kubrick-film för 50 kr: A Clockwork Orange.

1 st det-luktar-verkligen-gammal-båt-här: Vasamuseét.

1 st jättechokladboll: Jajamensann, fattas bara.

1 st stenkaka: Benny Goodman And His Sextet, men mest för den snygga etiketten.

1 st 11:30 till 19:00-promenad kors och tvärs: Bente och de 101 1988-referenserna.

1 st trivselfascist: Dessi.

Okänt antal motorcykel-ljud hittade på youtube: Daniel.

Tills nästa gång.

En avlägsen nära vän

Jag hälsar på hos en avlägsen vän den här helgen. Vi lärde känna varandra när vi pluggade. Vi pluggade inte tillsammans, men vi pluggade samtidigt och hade gemensamma vänner. Nu bor hon femtio mil bort, men vi träffas så ofta vi kan. Varje gång vi ses känns det som om senaste gången var igår.

Jag känner att jag värdesätter dem mer och mer, ju mer "vuxen" jag blir - de som finns där, även när man inte förtjänar dem. Jag var några år över tjugo innan jag förstod poängen med vänner. Innan jag lärde mig att prata med folk utan att använda mig av clownmask. Bättre sent än aldrig. Och det är ett steg jag är stolt över att jag lärde mig ta.

Men nu ska jag sova. Det har varit en lång dag och minst en till väntar.