Samma gamla vanliga visa

Höjdpunkten i gårdagens Seven Ages Of Rock på Kanal 9 var när Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson drog meloditekniska paralleller mellan My Way och Run To The Hills. Det är inte en koppling man hör varje dag. Han har dessutom rätt och det gör det hela ännu mer intressat.

Emmylou Harris och rösten

En bra sångare använder inte låten som ett medel för att visa hur bra de kan sjunga. De använder inte låten som ett forum för wailande och allt mer hårt pressade toner. En bra sångare använder rösten som ett medel att förmedla sångens känsla och textens innehåll. En bra sångare låter oss förstå texten utan att vi egentligen behöver lyssna på orden - det räcker med att vi lyssnar på hur det sägs.

Det är här damen i rubriken kommer in i sammanhanget. Hon har aldrig behövt carola sig. Hon kan med små små medel gestalta de största känslostormar. Länge gjorde hon det i egenskap av uttolkare av andras material, men på senare år även som låtskrivare i eget namn.

Hon fick sig genombrott redan i det tidiga sjuttiotalet genom några väl valda duetter med Gram Parsons som inte är något för de med nyligen krossade hjärtan och hon är än idag duettsångens allra mest förtjusande fågel. Det är inte en slump att såväl Bob Dylan, Neil Young, Rodney Crowell och senare herrar som Ryan Adams och Conor Oberst har begärt hennes assistans. Man bör också nämna hennes album med Linda Ronstadt och Dolly Parton.

Det var förresten i Ryan Adams-duetten Oh, My Sweet Carolina som jag fick upp öronen för Emmylou - och är det inte ett vackert namn? - för att bara några dagar senare upptäcka hennes album Red Dirt Girl. Jag var fast med fötterna långt ner i den amerikanska myllan. Hon gästades här av bl a Neil Young (de är vänner även utanför scenen) samt Patti Scialfa och hennes man.

Det var också det första albumet hon gjorde med egna låtar och det är jäklar i det ingen dålig debut. Uppföljaren Stumble In To Grace var också egenkomponerad och lite mer jordnära producerad. Till sommaren är ett nytt album aktuellt.

Jag upptäckte Emmylou Harris på två skivor som följde med tidningar vintern 2001/02. Nu är det din tur.

I inledningen skrev jag att man inte behöver lyssna på vad någon sjunger, utan bara behöver lyssna på hur. Men det är få som artikulerar så tydligt som Emmylou. Man kan med lätthet höra både vad och hur.

Dagens låt är I Don´t Wanna Talk About It Now av Emmylou Haris.

Och helgen var trevlig?

Det har varit skönt med en lugn helg och jag tror jag lyckades lura förkylningen. Det har tittats på film, lästs böcker och fikats lite. Men tom när jag skulle fika var jag duktig och körde bil ner till stan istället för att cykla. En rask cykelrunda i duggregn är annars ett klassikt sätt att ge segern till förkylningen.

Kurosawa/McBain-samarbetet High & Low var klart sevärt, även om tredje akten höll på för länge. Jonathan Lethems Gun, With Occasional Music är underhållande och en trevlig bekantskap för alla med Raymond Chandler och Dashiell Hammett hemma i hyllan.

Idag har jag tränat, städat och spelat gitarr.

Jag upptäckte Neil Young samtidigt som jag började skriva egna låtar en gång i tiden, tror jag var 14-15, och därför har jag roat mig med att spela några av hans alster i helgen. Tycker nog att det låter bra. Dessutom föredrar jag min sångröst i lätt förkylt tillstånd. Tog mig igår igenom bl a Pocahontas, The Old Laughing Lady, Stringman, My My Hey Hey, Only Love Can Break Your Heart, Red Sun, Harvest Moon och Mr Soul.

Måste förresten vila handlederna lite, de är fortfarande lite ömma efter förra helgens aikidoläger. Får spela nylonsträngat.

Och ja, helgen var trevlig.

Dagens låt är Heartbeats av The Knife.

Oväntad utveckling av samtalet

- Hur var namnet?
- Ola Claesson.
- Hur stavar du?
- C-l-a-e-s-s-o-n.
- Nej, jag menar förnamnet.

Va? Den frågan har jag aldrig fått innan. Den oundvikliga frågan är väl hur många sätt det egentligen finns att stava Ola. Jag har under min förvisso ganska korta livstid bara stött på ett (1) sätt att stava det. Ett O följt av ett l som i sin tur följs av ett a. Jag borde förstås frågat vad hon hade för förslag. Det hade varit kul att veta. Ohla? Olla? Åla? Iola (skånska)? Ojla? David Lee Roth? Men det är ett helt annat namn.

Jag ger mig. Om man inte stavar Ola som Ola, hur ska man då stava Ola?

Dagens namn är My Name Is av Eminem.

Planer för kvällen

Jag tror jag tror inte bara på sommaren, jag tror jag tror dessutom jag håller på att bli förkyld igen. Funderar rent av på att bädda ner mig med en blandning av Spooks, Jonathan Lethem och High & Low (Akira Kurosawa-film med Toshiro Mifune i huvudrollen, baserad på en roman av Ed McBain - den måste vara bra). Jag läste förresten boken den är baserad på - The King´s Ransom - på ett flyg som så småningom landade i Liverpool. Det har inget med saken att göra, men jag ville ändå få det sagt.

I mina öron låter det som en trevlig kväll.

Woody Allen

Den första Woody Allen-filmen jag såg, en gång för ca en halv livstid sedan (15 år), hade titeln Allt Du Skulle Vilja Veta Om Sex, Men Varit För Skraj Att Fråga Om. Jag kan inte påstå att jag minns särskilt mycket vad den handlade om, men jag minns att jag skrattade väldigt mycket. Den enda scenen jag kommer ihåg är den med den neurotiska spermien. Nu när jag sett ett tjugotal av hans filmer kan jag nog säga att det inte blir mycket mer Allen än en neurotisk spermie.

Men det var i alla fall där och då min relation till Woody började och den pågår fortfarande. Jag hade börjat kolla på Seinfeld också, George Costanza var min favorit, han och Woody hade onekligen en del gemensamt.

Ikväll visar Kanal 9 (vilka annars?) Allt Du Skulle Vilja Veta... och eftersom jag bara sett den en gång är det dags att bänka sig igen. Jag misstänker att den kanske inte är fullt lika rolig som jag minns den, men hoppas den är bättre än The Jade Scorpion.

Dagens låt är 1234 av Feist.

Nisse Hellberg för dummies - en liten guide

Nisse Hellberg & Peps Persson - Röster Från Södern (1994)

På sin första soloskiva jobbade Nisse med ett stort band innehållandes både klaviatur (piano och orgel), körer samt en blåssektion. Det låter mycket New Orleans om resultatet. Peps sjunger fyra låtar och bidrar även med munspel och gitarr. Arrangemangen varierar från bara sång och gitarr till bluesstorband. Antalet låtar med ordet blues i titeln: fyra.

Xtrem (2001)

Motsatsen till föregångaren. Nisse spelar själv gitarr, munspel och bas och tar hjälp av Stefan Sundlöf på trummor. Mer än så blir det inte. Ljudet är avskalat, inspirerat av den tillbaka-till- gå-mentaliteten som präglar det amerikanska skivbolaget Fat Possum och en medveten motreaktion på trött gubb-blues. Inte lika lättlyssnad som de övriga skivorna. A.L.M.O.B.I.T: en.

Snackbar Blues (2006)

Förvisso med blueslåtar i botten, men iklädda en rockabilly/wacka-wacka kostym och med snabbare benföring än föregångarna. Helltones bjuds in som kompgrupp med bl a ståbas och gör ett klassiskt lapptäcke utan att det blir nostalgi. Ljudet av fyra personer i cirkel. En sån där skiva där alla låtarna känns som den bästa. A.L.M.O.B.I.T: tre.

En Tiger I Tanken (2007)

Den första Nisse-skivan där låtarna skrivits i ett sjok och inte är tagna från passar-inte-riktigt-Wilmer, sparas-till-senare-lådan. Låter väldigt homogen. Till stor del samma musiker och kanske lite hårdare än föregångaren. Det hörs att de gjort ett rejält antal spelningar sedan sist. Nisse bekräftar sin särart med glömmer använda ordet blues i någon låttitel.

En Modern Man (2009)

Man kan misstänka att skivans titel är lätt ironisk, här tar han nämligen ytterligare ett steg bakåt genom att bara använda akustiska instrument. Här finns den politiska Bok I Retur som i all sin stillsamhet är en av de argaste låtarna Nisse har skrivit. Returen motiveras med jag vet mycket väl att er bok är en hit/ Ja, runt hela vår värld kallas det en helig skrift/ Men den avänds ju som manual att ta livet av kvinnor och barn/ Ta emot, lös ut min bok i retur.

Dagens låt är Det Kokar Ner Till Ren Blues av Nisse Hellberg.

Intressant frågeställning

Just nu pågår en debatt i ett lokalt forum där skjuksköterskornas lön avhandlas. Vissa tycker att över 20 000 i månaden är bra lön, vissa tycker att det är lite med tanke på utbildningen som krävs. Vissa tycker att det är ett viktigt jobb som är värt mer lön, vissa tycker att om det inte passar kan man byta arbete.

Oavsett vad man tycker om lönerna eller vilken ståndpunkt man har är det som vanligt de med minst att säga som skriker högst. Följande är ett ordagrant citat.

Bara för att man t ex jobbar på en industri och gör ett jobb som en apa klarar, behöver man väl inte vara så bitter att "andra" också ska ha en dålig lön. Om ni hade utbildat er så kanske ni hade haft bättre lön.

Inlägget är inte underskrivet med namn.

Nästa gång mina idioter till outbildade föräldrar klagar på värkande ryggar och handleder ska jag antyda att om de bara lärt sig läsa på apskolan och kunnat studera på universitet hade de inte behövt beklaga sig nu. Man kan önska att den citerade personen ovan är ironisk i sina formuleringar, men så är det förstås inte. Det är bara något jag hoppas för att hitta en enkel förklaring.

I botten av diskussionen ligger dock ett större problem, nämligen de ökande löneklyftorna. Problemet är inte nödvändigtvis att fotfolket tjänar för lite utan snarare att de tjänar för lite i jämförelse med toppfolket och därför känner sig underlägsna.

Det är alltså fullt förståligt att folk vill ha högre lön även om den man har går att leva på, vare sig man är bilmekaniker, skjuksköterska, tjänsteman eller kung.

Jag är uppväxt i en familj bestående av sömmerskor, montörer, sågverksarbetare och bilmekaniker. Förtjänar jag högre lön för att jag har en akademisk titel?

Dagens låt är Career Opportunities av The Clash.

Återfall

Slutade dricka läsk förra året. Med slutade dricka läsk menar jag att jag inte längre hinkar i mig tre-fyra liter i veckan. Istället unnar jag mig ett glas i veckan, det tycker jag att jag är värd. Dricker annars vatten till maten och när jag blir törstig på kvällarna framför tv:n eller när jag kommer hem från träningen.

Men nu har jag haft ett återfall. Boven i dramat heter - förutom dålig karaktär - påskmust. Påskmust är förstås bara en förklädd tvilling till julmust, men det är också förbenat gott så vad gör man?

Igår och idag har jag alltså sörplat så mycket must att jag nästan ser i kors. Jag skäms lite. Men i morgon börjar min andra läskfria period. Duktig pojke.

Veckans i-landsproblem (i färg)

I fredags var det säsongsavslutning för Brotherhood, samma sak med Californication nu på torsdag och Mad Men går snart samma öde till mötes. Rome närmar sig allra sista avsnittet.

Man kan förstås värma sig - och det behövs, vad är det för jäkla väder? - med att The Wire börjar igen om en och en halv vecka. Men det är sista säsongen som börjar. Det känns lite bitterljuvt (varför skulle annars våren tveka?).

Kan de inte hitta några borttappade säsonger av The Sopranos i en låda någonstans?

Dagens låt är Still In Love With You av Thin Lizzy.

Tre dagars aikido

Hemma igen från aikidolägret. Ungefär elva timmars träning på tre dagar, varav nästan samtliga de två sista dagarna. Det har varit kul och utvecklande. Har fått Jan Hermansson-biografin signerad med en personlig hälsning. Hermansson är för svensk aikido vad Toshiro Mifune är för De Sju Samurajerna. Han inledde sitt pass med jag vill börja med att påpeka att jag både på och utanför mattan föredrar att kallas... vad vill han kallas? Gud? Shihan Hermansson? Vill han inte bli tilltalad alls? ...Janne. Jag vet inte varför jag trodde han skulle vara krånglig, men det finns folk med betydligt mindre än honom i bagaget som inte kunnat hantera det. Han visade sig vara en lätt haltande man med vänligt ansikte och plirande ögon. Men jag skulle inte vilja möta honom med svärd.

Min nervositet gick i alla fall över och resten av lägret var räkmacka. En ganska svettig och bitvis lite blåslagen räkmacka, men ändå. På lördagkvällen var det stor middag med kyckling och potatisgratäng. Det var väldigt gott. Efter fem timmars träning tidigare under dagen hade förvisso vilken överkörd grävling som helst varit acceptabel, men det var väldigt god potatisgratäng. Saken blev inte sämre av kladdkaka och glass till efterrätt.

Det pågick tre pass parallellt på olika mattor, en timme långa och med femton minuters paus mellan varje. Jag valde i första hand de som hölls av instruktörer jag inte kände till sedan tidigare.

Jag hamnade av misstag på två vapenpass, men de var givande. Tycker oftast inte att vapenpass är så roliga, även om vapenträningen ger svar på många frågor om varför teknikerna ser ut som de gör. Söndagen blev en liten best of-dag med instruktörer jag kände till och visste att jag gillade samt ett jag ångrade att jag missat på lördagen (en av instruktörerna visade sig vara väldigt lik mamma, om än mycket bättre på hårda fall).

Lägenheten vi hyrde var tapetserad med samma tapeter som fanns i rummet jag sov i när jag var liten och bodde hos mormor och morfar på somrarna, samma vita skjutdörrar också. Jag sov väldigt gott.

Det var tre dagar som gick snabbt med trevligt sällskap, nya ideér och infallsvinklar. Den förväntade träningsvärken uteblev däremot. Är förvisso lite stel i ben och nacke, men jag skulle inte vilja kalla det träningsvärk. Måste vara påskgodiset som är smärtlindrande.

Nedanstående är hämtat från Wikipedia. Dojo är japanska och betyder träningslokal.

Jan Hermansson är troligen den svenska utövare som det finns flest anekdoter och historier kring. Till dessa hör berättelsen om hur han höll ut en instruktör på Hombu dojo som var känd som nybörjarplågare genom fönstret, med frågan "Hårt eller mjukt?"

Respekt.

Dagens låt är Ett Fritt Fall av Wilmer X.

Storhelgens dilemma

Alla som ska vara själva i påsk önskar att de hade familj att umgås med och alla som ska umgås med familjen önskar att de kunde få lugn och ro.

Jag gillar inte storhelger, men i år har jag löst påsken på ett bra sätt. Det blir aikido-läger i Linköping. Bilen startar - förhoppningsvis - strax innan 10 imorgon och rullar i trafikmässigt korrekt hastighet norrut för att återvända på söndag. Det blir sammanlagt två dagars träning, en hel och två halva. Resesällskap, resemusik, boende och bananer är ordnat. Kläderna är inte packade än (ska försöka komma ihåg fillsilonger och strumpor). Ibland är det bra att vara man - klädpackning är ett sånt tillfälle. Träningskläderna är nytvättade och polisongerna är vaxade. Kanske en bok? Lär inte hinna läsa, men ändå. Dags att packa.

Glad påsk!

Dagens låt är I Don´t Wanna Go On With You Like That av Elton John.

Tredje gången gillt

Om jag inte har helt fel är detta tredje album-släppet i rad som R.E.M.-sångaren Michael Stipe kommer ut ur Jöback-garderoben (inte för att det är något fel med det) och ur ren publicitetssynvinkel börjar hans läggning (inte för att det är något fel med det) kännas överspelad. Men media sväljer betet - det kanske inte finns så många olika sätt att vinkla en artikel om ett band som nästan hunnit fylla trettio och är allmänt pömsigt. Det kanske är medias lathet snarare än Stipe som är problemet (inte för att det är något fel med det)?

Vågar man önska att nya skivan är bättre än de lätt komatosa Reveal och Around The Sun?

Kan man förresten, rent medicinskt, vara lätt komatos eller är det ett allt/inget läge?

Nytt från Tindersticks

Tindersticks är ett oundvikligt favoritband för alla som ibland undrar varför kärleken inte fungerar som den ska. Fem år har gått sedan deras senaste lätt haltande album Waiting For The Moon. Överstestickan Stuart Staples har sedan dess hunnit med två soloalbum. Jag var inte ensam i min tanke om att de hade svalt den sista stråkinlindade soulballaden och gått vidare.

Men så rapporterades det om en konsert i somras. Hoppet väcktes. Idag, i nya numret av Mojo, läser jag att en ny skiva med titeln The Hungry Saw släpps den 28 april. Jag är speciellt nyfiken på en låt med titeln Yesterdays Tomorrows. Den måste vara bra. Det enda som saknas nu är någon att bli olyckligt kär i.

Dagens låt är If You´re Looking For A Way Out av Tindersticks.

Dagens i-landsproblem

Fodralet till min MP3-spelare är borta. Eftersom jag inte gillar repor på displayen tycker jag om fodralet. I natt när jag skulle sova lyssnade jag musik och spelaren låg i fodralet bredvid min huvudkudde (den kasar inte lika lätt då). I morse var det borta. Var har det tagit vägen? Jag har vänt upp-och-ner och in-och-ut på sovrummet, men inte hittat den. Mysko, mysko, mysko.

Är det snö eller en jäkla massa kokain?

Vänder man sig 180 grader ser det ut så här:

Undrar de här tre träden var resten av skogen tog vägen?

Här ovan kan jag höra signaturen till Twin Peaks spelas.

I söndags var det åtta plus och nästan klarblå himmel. När jag skulle träna tänkte jag att det kanske var bättre att gå en runda, cykla eller jogga. Men det är säkert lika fint nästa vecka. Eller inte. Å andra sidan är det vackert med snö också, jag gillar tom snö. Samtliga bilder är förresten tagna i ett område där de fram till stormen Gudrun var väldigt mycket träd (så kallad skog).

Dagens låt är Train Of Consequences av Megadeth.

Visdomsord från poeten

På ett bokmärke (bibliotekskvitto) hittade jag följande rim, så vitt jag vet blev inget av dem en färdig text.

The soldiers are looking weary/ When we cross the border/ We are here to save democracy/ When your world is out of order

Don´t flirt with someone/ You can´t out run/ Don´t be a pacifist/ Unless you carry a gun

Om Bob Dylan

På sextiotalet ville folk att Bob Dylan skulle vara talesman för en generation men det ville inte han. De ville att Bob Dylan skulle vara protestsångare och sjunga om orättvisor men det ville inte han. De frågade om han var sångare eller poet. Han svarade att han var en sång- och dansman. När han började sjunga country med Kalle Anka-röst och påstod sig ha slutat med droger började de leta efter drogrester i hans sopor. När de påstod att Blood On The Tracks handlade om hans sönderfallande äktenskap påstod han att det inte alls var så. Förnekandet och flykten från alla inplaceringar, titlar och epitet har varit konsekvent.

I en intervju bevisar Cate Blanchett att det finns en titel den lilla mannen med det burriga håret inte flyr ifrån. På hans gula stadsjeep (punk!) sitter nämligen ett klistermärke med texten World´s Greatest Grandfather. Och jag kan inte låta bli att le.

Dagens låt är Only Love Can Break Your Heart av Neil Young.

PS. I gotta turn up the sound DS.

Helgen i kortfattad prosaform

Han satte sig framför datorn och tänkte skriva ett inlägg om hur helgen hade varit. Han tog en slurk från sitt juiceglas och tittade ut genom fönstret. Kolmörkt. På radion spelade Wermelin stillsam country och en bil passerade utanför.

I fredags hade han träffat Daniel, Simon och Lunken för att spela Britannia. Första gången han spelade tyckte han mest det gick ut på att ha tur med tärningarna, men lärde sig sedan att man måste tänka taktiskt och gärna i förväg. Det var första gången han vann, fjärde eller femte gången han spelade.

Lördagen bjöd på fint väder och han kunde inte låta bli att ta en promenad runt Växjösjön. Dessutom passade han på att gå till biblioteket och låna Charlie Chaplins självbiografi som han länge tänkt läsa. Eller var det i fredags han lånande den? Han slutade skriva ett tag och tittade upp i taket. Lampan behövde dammas.

Oavsett vilket var boken ganska tunn med visade sig ändå innehålla nästan 500 sidor. Den såg verkligen inte tjock ut i hyllan (Ikz) och han blev lätt förvånad när han började bläddra. 200 hade han chansat på. Hur Chaplin nu skulle få in sin långa karriär på 200 sidor. Det hade han inte tänkt på.

På kvällen gick han på bio med en kompis och såg Shogun Assassin. Den var väldigt underhållande och hade betydligt mer slagsmål och svärdfäktande än manus. När han kom hem igen gjorde han popcorn och tittade på Stranger Than Fiction. Den var inte lika underhållande som den tidgare filmen, men bättre. Will Ferrell imponerade i en seriös roll. Sedan läste han Mojo och lyssnade på Joy Division innan han somnade.

Söndagen var städdag. Det brukade den vara. Han dammsög, torkade golven och bytte sängkläder. Sedan åt han innan han åkte och tränade Aikido. Efter träningen pratade han med några träningskamrater om lägret de skulle åka på nästa helg. De hade ordnat boende. Han började se fram mot det. Varje gång han skulle någonstans hade han först resfeber för att sedan ha kul när han väl kom fram. Likadant varje gång. Vid trettio hade han lärt känna sig själv tillräckligt bra för att veta hur hans resfeber funkade. Det var inget att oroa sig för.

Hemma igen drack han vatten - det smakade aldrig så gott som efter träningen, skrev ett inlägg och såg fram mot kvällens avsnitt av Rome och Seven Ages Of Rock. Efter det skulle han läsa artikeln om Kris Kristofferson i Mojo som han medvetet sparat till sist.

Han kände sig avslappnad och medans radion spelade en Bob Dylan-cover tryckte han på publicera inlägg.

Play it again, Sam - eller inte

Humphrey Bogart sa aldrig de klassiska orden i Casablanca. Inte heller Ingrid Bergman. En av filmhistoriens mest klassiska repliker yttras inte i filmen. Albert Einstein hade inte dåliga betyg i skolan och den kinesiska muren kan inte ses från månen.

För oss dryga översittare som tycker om att påpeka sånt för våra medmänniskor har nu den ultimata boken kommit. Måste läsa.

Däremot är det sant att basen inte hörs på ...And Justice For All.

I dagens DN kan man läsa att...

...Den lärare i Danbury i USA, som genom att föra oljud under lektionen försökte väcka en sovande elev, har blivit stämd av den sovande.

Dagens låt A Message To Rudy av The Specials.

Är det Pugh-boxen som ligger i brevlådan? Ja, dä ä dä! Pugh håller låda och vägrar åldras

Somliga gillar låtar/ Som låter som inkokt fisk/ Men det gäller inte mina/ För de ska bolla och rulla fram/ Ja, de ska bolla och rulla fram

- Bolla Och Rulla

De flesta svenska artister går att härleda till någon utlänsk förebild. Oavsett om det är Springsteen, The Rolling Stones, The Band, Neil Young, Kate Bush, Joni Mitchell eller Phil Collins.

Men Pugh? Jag vet inte. Jonathan Richman baklänges kanske? Pugh har förstås lika mycket förebilder som alla andra, men hans musik låter bara Pugh utan att för den skull alltid låta likadant. Det är en av de saker som slår mig när jag lyssnar på den första skivan i den fina lådan. Det låter eget och det svänger i en blandning av pop, rock, blues, visa, gospel och gylfsolon som förmodligen går att härleda, men jag vet inte till vem. Här finns också den förmodligen svängigaste tolkningen av Bä Bä Vita Lamm.

Bu bu kära ren, har du någon rock/ Ja ja skära ben, ändå från Jokkmokk

Samma sak med texterna, bevisligen. De, för att citera Pugh själv, bollar och rullar fram. Den inkokta fisken känns väldigt frånvarande.

Pugh har inte på något sätt varit felfri, men hans melodikänsla och förmåga att leka med ord om både skoj och allvar på snygg vers har aldrig övergivit honom, inte ens under det ojämna och bitvis illa producerade åttiotalet. Inte ens ett samarbete med Mikael Rickfors kunde dölja Pughs talang. Om jag nu måste klaga på något mer skulle jag vilja klaga på att skivan Maraton bara representeras med två spår. Å andra sidan har jag den ändå. I den väldigt snygga boken framgår det att Pugh själv inte gillar Gammeldags Tro. Han hatar den, påstår att den är ett skämt och att den blir en stor hit på Svensktoppen gör inte saken bättre. Men enligt många Pugh-fans är den en av hans bästa, en vacker undran över nuet som utan att bli moralkakig frågar sig saker som vad är hederlighet, mitt i humbug och svek? och ett affärsföretag, är det allt som är kvar?. Låtens frånvaro i lådan är ett utropstecken. Men det säger också något om Pughs envishet att den inte är med. Vi som lyssnar får skrika hur högt vi vill.

Mellan 1969 och 1975 satte han inte många tankar fel. Han gjorde sex album som inte åldrats mer än två-tre timmar. Kanske var Bolla Och Rulla den absoluta höjdpunkten. Vad säger man om en skiva som inleds med Hog Farm, Silver-Lona (gylfsolo!) och titelspåret? Att den popestetisk perfekta Dinga Linga Lena ingår gör inte saken sämre. Det är en av de bästa låtar som gjorts av en småbarnspappa från Västerås klädd i klänning. Men den känslan återkommer. Det här måste vara en av hans bästa, tänker man tyst för sig själv under var och varannan låt.

Man kan sammanfatta den här svängiga boxen med ett ord om man vill. Kanske det enda sättet det går att beskriva den med, nämligen med titeln på hans andra album - den är kort och gott Pugish.

Det är ett udda konstnärskap, men egentligen alldeles för kul för så fina ord. I första hand bollas och rullas det.

Dagens låt är Spårljus av Pugh.

Top Gear! I färg!

Av alla saker jag är ointresserad av är bilar en av de saker jag är allra mest ointresserad av. Jag tycker om att köra bilar och det finns bilar som är vackra från ett rent estetiskt perspektiv. Men sånt som vad toppar den här då?, har den dubbla överliggande?, vad är det för kubikvolym på nuppen? och liknande ger mig inget.

Därför är det lite konstigt att Top Gear blivit ett av mina favoritprogram. Det är ett engelskt program och handlar om bilar. Det har inget med t ex Trafikmagasinet att göra. Det handlar inte om en man på 210 cm som med ett välansatt skägg och världens tajtaste overall klagar på benutrymmet i en liten japansk bil samtidigt som han försöker få den att välta på en liten gropig skogsväg.

Eller förresten, ibland är det exakt vad Top Gear handlar om. Men man slipper till stor del all teknisk masturbation till förmån för samhällsrelevanta uppdrag där de tre programledarna ska se vem som kan bygga bäst amfibiebil, byta dörr på en skåpbil snabbast, ställa en bil på taket till ett höghus som ska sprängas och se om det går att köra med den efteråt (gick inte, men den startade), skapa den längsta limousinen eller fickparkera snabbast med traktor.

Det är, om saken behöver påpekas, väldigt underhållande. Och förmodligen den ultimata pojkdrömmen att vara programledare.

I Sverige går Top Gear både på Kanal 5 (lördagar ca 14:00) och Kanal 9 (tisdagar ca 22:15, repris lördagar ca 14:30).

På tisdag ska de tre se vem som kan köra snabbast genom Afrika. De ska se vem som kan köra. Snabbast. Genom. Afrika.

Dagens låt är Drive My Car av The Beatles.

Språklig fundering

I den tredje delen av Måns Ivarssons Lundell-biografi finns formuleringen mycket snarlik. Det är en bild i texthäftet till skivan Bosnia där Lundell är mycket snarlik Neil Young. Kan vi enas om att snarlik betyder ungefär ganska lik?

Formuleringen mycket snarlik får då den ungefärliga innebörden mycket ganska lik. Den till synes omständiga formuleringen kan bero på att Ivarsson trodde att läsaren (i detta fall jag) skulle bli förvirrad om han refererade till någon annan än Springsteen (som i boken nämns oftare än Lundell). När han helt plötsligt nämner Neil Young (som inte ens är från New Jersey) vågade han kanske inte gå hela varvet och skriva att Lundell var mycket lik Neil Young och kompromissade med mycket snarlik.

Egentligen är det lite elakt att hacka på Ivarsson, han har gjort ett fullt godkänt jobb med sin tredelade biografi i.

Den myckna snarlikheten beror förresten, enligt Ivarsson, på att Lundell har en keps med stjärnor på sig, det hade även Young på omslaget till albumet Freedom. På den skivan ingår förresten låten Rockin´ In A Free World och den gör det tom två gånger (en akustisk, en elförstärkt), Lundell gör en coverversion på just skivan Bosnia. Jag påstår alltså inte att Ivarsson tagit referensen ur luften, jag menar bara att formuleringen var lite mysko.

Nu ska jag fortsätta läsa del tre. Sedan är det dags för del ett.

Bokstavsoordning

Det var inte kul och det tog ett tag, men nu ligger alla mina musikfiler i mappar efter artistens namn och alla skivor ligger sorterade i mappar under rätt artist. W blev en av de största. Det trodde jag inte.

Där står de i all sin prakt. Favoriter som Tom Waits, (The) White Stripes, (The) Who, Lucinda Williams, Wilmer X och Amy Winehouse.

Det är kul att (väst)världens musiker är så snälla mot en bokstav som är underskattad och mobbad. Många ser bara W som en störig och allmänt oanvändbar storebror till V. Helt fel. W måste vara en av de coolaste katterna i alfabetet. Betydligt häftigare än t ex K som alltid har varit lite lökig. Inget ont menat om BB King, The Kinks, Christian Kjellvander och Kris Kristofferson. S sopar banan med nio titlar, men det var inte lika oväntat.

Hans Alfredson skrev boken Varför Är Det Så Ont Om Q? Det visar sig vara en fortsatt aktuell fråga. Där finns bara Queens Of The Stone Age. Till och med Z har fyra bidrag (Van Zandt, Zevon, Zombies och Zutons). Om någon kan tipsa om bra musik på Q är jag idel öra.

Dagens låt är Drunken Angel av Lucinda Williams.

Matfundering

Just här och nu undrar jag om inte te och rostat bröd är det godaste som finns.

Pompeij återbesökt

För ett tag sedan läste jag Robert Harris Pompeji. Idag gör DN ett reportage i bokens fotspår. Personligen blir jag sugen på att åka dit, eller i alla fall läsa en bok till av Robert Harris. Vilket som nu är enklast. Imperium ligger och väntar i hyllan. Den är första delen i en trilogi som handlar om Romarriket.

När man ser reportagets bilder med återskapade rum från Pompeji förstår man vilken prakt staden stod i innan vulkanutbrottet år 79. Det här var på en tid när vi i Sverige - som förstås ingen hört talas om: va då "svensk"? kan man inte få göra en yxa i lugn och ro! - var mitt uppe i järnåldern och höjden av kultur var att kunna spela näverlur. Under tiden lägger romarna Europa för sina fötter. De grundlägger den moderna ingenjörskonsten och konstruerar vägar, akvedukter, broar och börjar experimentera med den första provisoriska färg-tv:n.

Har man 15 000 kr som ligger och dammar kan man beställa en resa.

Dagens låt är The Puzzle av Ane Brun.

Dagens Lundell-box

Dr Leif bjöd på födelsedagsfika idag. Det var trevligt. Dessutom bjöd han på Ulf Lundell-boxen Livslinjen. Snyggt förpackad i en Håkan Nesser-ljudboksbox. Bara en sån sak. Nu sitter jag alltså här och lyssnar på Lundell. CD 1, Då Kommer Jag Och Värmer Dig. Det här är innan Lundell blev gubbrockare. När blev han det egentligen? Var det med Kär & Galen, möjligtvis? När lämnade han egentligen det sköna gunget i Stockholm City? Någonstans på vägen bestämde han sig för att bli gubbrock och sjunga om kvinnor som slänger med håret och försöka analysera vad som egentligen gick fel med folkhemmet och revolutionens löften. Redan i spår sex på CD 1 (av 5) frågar han sextisju, sextisju - var har du tagit vägen nu?

Alla generationer har sitt sextisju. Lundells generations sextisju var sextisju, min generations sextisju var möjligtvis nittiofem. Det var det året jag fyllde arton (Lundell fyllde arton sextisju). Nu var kanske inte nittiofem the summer of love. Det satt ingen hippie med valrossmustach och tuggade tuggummi samtidigt som han sjöng att All You Need Is Love. Vi fick Liam istället. Alla utom Liam kan nog enas om att det var bättre förra gången.

Sextisju hade fri sex. Vi kunde se Moonraker på TV3. Man kan inte vinna varje gång.

Dagens låt är Rialto av Ulf Lundell.

Dagens strumpinlägg

Hur länge kan man använda samma par strumpor? En dag? Två dagar? Jag tror ibland att jag överdriver och det förekommer ibland att samma strumpor tjänstgör nästan en vecka. Det är nog att ta i, trots allt. Så länge ska man kanske inte använda samma par. Å andra sidan går jag barfota när jag är hemma och tar bara på mig strumporna när jag ska ut. Men det kanske inte är någon ursäkt. Och jag tvingar nästan aldrig någon att lukta på dem.

Men hur länge kan man använda samma par?

Dagens trafikinlägg

Kan någon medtrafikant där ute svara på en liten fråga? Varför är det de som har mest bråttom att köra ut framför en som sedan har minst bråttom att köra när de kört ut?

Vänta...vänta...NU är han tio meter bort! Nu kör jag ut...ah...vad skönt att ligga 50 på 90-sträcka.

Dagens avsnitt

Dagens avsnitt av Pingu var det bästa på väldigt länge. Kanske ett av de bästa tv-avsnitten som någonsin gjorts. Modern teknik och analys av det moderna konsumtionssamhället i fungerande symbios. Små lerpingviner med intressanta livsöden som kämpar mot den moderna tidens förfall i femminuters sekvenser. Oj oj oj.

Pingu visas på Barnkanalen mån-fre 9:40. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga igloss.

Dagens låt är One More Cup Of Coffee (Valley Below) av Bob Dylan och Emmylou Harris.

Dinga Linga Pugh och matchande rosa träningsoveraller

Den 26:e i denna guds månad släpper Pugh nytt. Skivan Vinn Hjärta Vinn är inspelad med bl a Janne Karlsson (ja, han från Göta Kanal 2) och Jojje Wadenius som även var med på klassiska debuten Ja Dä Ä Dä 1969 (och för all del även på tvåan Pughish) som allmänt är sedd som den första rockskivan på svenska.

Det där med Karlsson kanske kräver en förklaring för eventuellt yngre läsare. Innan Janne blev "Loffe" var han Sveriges förmodligen svängigaste trummis i tunga duon Hansson & Karlsson. De nådde internationell ryktbarhet och Jimi Hendrix tillhörde fanskaran. Vad Hendrix hade tyckt om G K 2 förtäljer inte historien, men det kanske är lika bra. Så.

Eftersom Pugh bara gjort två skivor med nya låtar sedan 1991, varav 1999-års Maraton är väl värd en lyssning eller två eller tre, slår mitt treackordshjärta lite extra snabbt just nu (lägg till detta att också Håkan snart ska släppa sig).

Som om inte detta vore nog snubblade jag över boxen på cdon för 199 kr. Det måste anses vara ett bra pris för fyra skivor och en fin bok.

***

Plats: Teleborg, Växjö

Tid: Igår kväll

- Vad ska vi göra ikväll, gumman?

- Vet inte gubben, men det är ju lördag, ju.

- Vi kanske borde gå och handla på ICA.

- Vore inte detta i så fall ett utmärkt tillfälle att tvinga ner våra enorma rumpor i våra väldigt små men matchande rosa träningsoveraller?

- Jo, det vore det. Det vore fullt i linje med detta ett utmärkt tillfälle att skrämma slag på en stackare som är där och köper rostbröd som han ska ha till lite gott te innan han går på bio ikväll.

- Oj! Vad är det han ska se?

- Jag vet inte, men jag hoppas det är något underhållande.

- Vi hoppas han blir nöjd med filmvalet. Undrar om han kommer tycka att det ser ut som om hela vår kundvagn är fylld med enbart flingor.

- Men det är den väl ändå inte?

- Det verkar långsökt, ju. Hur skulle man förresten kunna få såna enorma rumpor i sina väldigt små men matchande rosa träningsoveraller om man bara åt flingor?

- Jag vet inte, älskling. Kom nu så klär vi om.

Dagens låt är Lost In The Supermarket av The Clash.

Han är typ stor i Sverige

Jag kan inte påstå att jag är en stor Ulf Lundell-fan, men han har varit med så länge och gjort så mycket att alla svenskar har en relation till honom, vare sig man lyssnar och läser aktivt eller inte. Min skivsamling har sträckt sig till något med hans mest kända låtar.

Jag föredrar hans böcker före hans musik och läste den oundvikliga Jack någon gång på gymnasiet, En Varg Söker Sin Flock är en favorit och i somras imponerades jag av intensiteten i Frukost På En Främmande Planet.

Nu har jag läst den andra delen av Måns Ivarssons stora Lundell-biografi i tre delar (har inte läst den första). Den sträcker sig från 1983 när han nyligen blivit nationalpoet med Öppna Landskap och försöker lära sig hantera Ledin-publiken, vidare över ett eskalerande alkoholmissbruk, skilsmässa, mer drickande, nytt bröllop, tillnyktrande, skilsmässa, återfall, tillnyktrande och hans liv som ensamstående pappa till de tre barnen med första hustrun. Den slutar 1992 när han träffar en 19-årig kvinna som han ska komma att ha ett sjuårigt förhållande med.

Ivarssons stora problem är att man redan vet så mycket om Lundell, även om man bara läser löpsedlar. Biografin får också ibland känslan av att vara just en väldigt lång löpsedel. Lite mer fördjupning hade inte skadat. Har man dessutom läst några av Lundells böcker och är bekant med hans musik har man redan den enda Lundell-biografi man egentligen behöver, nämligen hans pågående livsverk.

Det bör också påpekas, i rättvisans namn att boken är lättläst, intressant och kunnig. Här kommer fram detaljer som Lundell kanske valt att själv inte skriva eller sjunga om, och har han gjort det har det kanske bara antytts, men den där stora a ha-upplevelsen utgår. De intressantaste delarna är de där de musiker, förläggare, branschfolk och kvinnor Lundell omgett sig med kommer till tals. Den uppenbara kamp som artisten driver mot det haltande folkhemmets kärlek är också intressant. Han vill inte omfamnas, verkar nästan rädd för det. Författaren ska genomgående ha beröm för att han, trots att han bevisligen kan sin Lundell utantill, inte skriver en helgonbiografi utan håller sig objektiv (i alla fall i den mån ett sådant begrepp finns).

Man får sig några skratt när Lundell är som mest besatt av sina hjältar (särskilt med tanke på att jag kan känna igen mig själv). Efter att ha varit på Dylan-konsert där Dylan haft skinnjacka med munkjacka under och luvan uppfälld börjar Lundell klä sig likadant.

Lundells största seger under bokens 300 sidor är dock att han besegrar sin sjukdom, blir nykter och uppfostrar tre barn. Det är en större bedrift än den diktsamling, de fyra romaner och de sex album han får ur sig på de nio år biografin täcker in.

Dagens låt är För En Lång Lång Tid av Håkan Hellström.

Fullständigt briljant

http://youtube.com/watch?v=4YFmCAdhdNQ

Musikhistoria på Kanal 9

Jag vet inte hur många vi är som kan se Kanal 9, men i dagarna kan vi le lite extra. På söndag kl 22:10 börjar de visa BBC-serien Seven Ages Of Rock. Den är gjord av samma människor som gjorde countryhistorian Lost Highway, soulditon Soul Deep och obligatoriska Walk On By - The History Of Popular Song.

Seven Ages Of Rock innehåller förmodligen vissa upprepningar, men lika förmodligen något som man inte visste och nya perspektiv på saker som man trodde man visste. Det blir initierat, välgjort och med en massa bra musik. Jimi eldar gitarr, Bob skaffar förstärkare, Aretha träffar Atlantic, befäl Peppar odlar mustach, David uppfinner bisexualitet som reklampelare, Dave får sparken från Metallica, Liam dricker Lager, Tommy spelar koskälla. Alla de stora ögonblicken. Och några grejer som varken du eller jag tänkt på (Sting är grungens gudfader). Ladda videon, eller vad man gör nu för tiden. Men missa inte.

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Jag var ute och körde bil när Joakim Thåströms Fan, Fan, Fan spelades på radio fför örsta gången. Låten var första singeln från kommande albumet Skebokvarnsv 209. Refrängen går fan, fan, fan/det skulle varit du. Finns det någon i någorlunda vuxen ålder som inte kan relatera till den raden?

Den andra låten jag hörde från skivan hette Ingen Sjunger Blues Som Jeffrey Lee Pearce. Gåshud. Jag var i bilen den gången också, på väg till mormor och morfar, lyssnandes på Wermelin. Hans röst skär som en kniv, hans röst skär som en kniv/ ingen sjunger blues som Jeffrey Lee. Han var sångare i bandet The Gun Club och gick bort 1996, endast 38 år gammal.

1983 släppte Bob Dylan skivan Infidels. Åttiotalet var inte snällt mot honom, men Infidels är klart godkänd.

De mest rabiata fansen börjar snabbt prata om en fantastiskt bra låt - en av hans bästa någonsin - som förstås inte kom med på skivan. Dylan rapporterades inte ha varit nöjd med den och lagt den i inte-högen. Eftersom alla riktiga fans per automatik alltid tycker att den där låten som inte kom med på skivan är den bästa oavsett hur dålig den är så...ja, vad ska man tro?

1991 släpps The Bootleg Series vol 1-3 (rare & unreleased) 1961-1991. Jag köper den hösten 2002 och där, som spår 14 på CD 3 finns den. Eventuellt en av hans bästa låtar - Blind Willie McTell. För en gångs skull har Dylan-nördarna rätt. Det är en av hans bästa låtar. Om skivan Infidels idag låter väldigt mycket 1983 låter Blind Willie McTell 2008, eller 1963. Hade den varit lite brusigare och Dylan lite valpigare kunde den varit med på The Freewheelin´. I refrängen sjunger Dylan and I know no one can sing the blues/ like Blind Willie McTell.

Nu förstår ni kanske var vi är på väg? Det är tydligen så att Thåström eller Dylan ljuger. Det kan vara upp till var och en att avgöra vem. Men oavsett vilket fick vi två bra låtar som handlar om att ingen sjunger blues som vem-man-nu-tycker-drar-det-längsta-strået.

Tack till Daniel-san.

Dagens låt är Ghost Dance av Patti Smith.

Konstig felpost

Om man får någon annans post brukar det vara en grannes eller någon som bor på en granngata på samma gatnummer som man själv. Idag har jag fått post tillhörande en person som förvisso bor i samma stadsdel, men inte mycket mer. Ska gå dit nu och lägga det i rätt låda. Det är uppskattningsvis en 30 minuters-promenad fram och tillbaka. Posten kanske skulle spä ut vodkan i kaffeautomaten lite mer?

Magnus Betnér plockar gratispoäng

Ståupparen Magnus Betnér (kanske mest känd som den arga killen i Parlamentet) är väldigt rolig på scenen. När han var i Växjö drev han med Karolina Klüft och The Ark. Det var som att äntligen få klia sig på draken efter ett långt sammanträde. Man får nämligen inte driva med dem i Växjö. Karolina är sååå härlig och säger man något negativt om The Ark är man homofob. Jag har inget mot David Bowie, det är inte det som är poängen. Man måste trots allt våga vara sig själv.

Men, till poängen. Magnus Betnér är numera även rolig på sin hemsida som innehåller en dagbok. Den handlar, inte helt oväntat, om turnélivet och svarar på den i sammanhanget oundvikliga frågan var får du allt ifrån? Eftersom alla som hackar på Petter får en gratispoäng i min bok (det finns ingen bok, det är typ en metafor, ju) kommer här ett inlägg. En roast är när ett flertal personer samlas på scenen tillsammans med ett "offer" och driver med personen i fråga.

Podcast från Schyfferts roast finns uppe nu. Ladda in RSS-feeden i iTunes eller liknande. Det är svårt att hitta ett nytt roastningsobjekt eftersom han eller hon måste ha både en lång och intressant karriär och dessutom en god portion självdistans och humor. Jag tror jag vet vem vi kan roasta nästa gång. Petter. Vore inte det kul?

Läs mer här.

Dagens låt är Well Respected Man av The Kinks.

All you need is mugg

Kan det vara så att mugginköpssektionen bör ta semester resten av året?

Beatlesmuggarna, som av en ren slump hamnade längst fram, köptes förresten i Liverpool.

Dagens låt är I Love The Sound Of Breaking Glass av Nick Lowe.

Lindström-dilemma

Idag var populärakademikern/ författaren/ regissören/ språkvetaren/ programledaren/ Hassan-infant terriblen Fredrik Lindström i Växjö med sin föreställning Svenskar Är Också Människor. Den var väldigt bra. I går ställde Ful-T in en bio för att han fått influensan igen. I morse SMS:ade jag Micke för att se om han var intresserad av att följa med på Lindström när Ful-T:s biljett ändå bara låg där. Det var han. En stund senare SMS:ade Ful-T och frågade om han kunde få skjuts till Lindström. "Tänker inte missa detta pga en liten influensa". Det blev lite jobbigt att skicka nästa SMS till Micke. "Jo du, den där Lindström-biljetten jag lovade dig... he-he... gissa vad?". Men det löste sig.

Nattens låt är Love Is A Losing Game av Amy Winehouse.

Den gyllene guden tackar nej

Å ena sidan hade det varit kul att få se dem live, men å andra sidan gör Plant förstås rätt. Det största misstaget en musiker kan göra (förutom en duett med Lenny Kravitz) är att åka runt och servera nostalgi på stora videoskärmar med extra sås och ena ögat på bankkontot. All respekt. Dessutom vore detta intressant. Skivan är lysande.

Philemon Arthur & The Dung

När den skånska duon Philemon Arthur & The Dung tilldelades en grammis 1972 resulterade detta i att priset lades ner för femton år. In Kommer Gösta kan man sjunga med i vare sig man vill eller inte. Det är så med Philemon Arthur & The Dung. Det är lätt att missa poängen, ungefär som en musikalisk version av South Park. Man kan se det på en ren skrattnivå, men det finns mer där om man vill. Aldrig förr har så mycket dragspel, grytor och element gjort så mycket för så få under så lång tid.

Texterna kan verka naiva, men om man lyssnar en gång till smyger lite samhällskritik sig in här och där.

Du har mat i din mage/ Du har pengar på din bank/ Du har bensin i ditt vrålåk/ Du har färg i din tv/ Men du har ingenting i din hjärna

- Ingenting I Din Hjärna

I eposet Men Va Fanken (vissa låttitlar är bättre än andra) finns de bästa kakburks/elements-pukrullningarna pophistorien har att erbjuda. Deras låttitlar förtjänar ett eget kapitel. Vardagsbetraktelser som Dyngan Rinner i Takt och Henning I Sin Pressening blandas med existentiella funderingar som Jag Vill Va I Fred, En Förtorkad Kaffeböna och Du Är Min Enda Vän och mer filosofiska saker som Subjekt Och Predikat, Urmaka Är Tiden samt den subtila Låt Den Hänga Ute. Var Är Flugsmällen? låter lite som Joy Division.

Musikens Historia Del 1 & 2 är en samling med 35 låtar som kommer förändra ditt liv en smula eller ge dig huvudvärk. Glöm inte: All makt åt Folke!

Det är en kossa på ängen/ Den kommer gående och säger/ Mu mu mu mu mu mu mu mu mu/ Mu mu mu mu mu mu mu mu mu

- Djurvisa För Barn

Dagens låt är Jag Mår Så Illa av Philemon Arthur & The Dung.

Två korta, två lite längre

Igår på träningen flög nageln på ena lilltån av. Jag plåstrade. Idag när jag var ute och gick skavde det plåstret på nästa tå så den också började blöda. Frågan är nu om jag ska plåstra den också eller om det bara innebär att jag snart kommer tvingas plåstra ytterligare en tå. Det kan vara så att samtliga tår är plåstrade om tre promenader.

***

Jag ska börja använda ordet "ponera" oftare. Det är ett skönt ord.

***

Ryssland sträcker sig över elva tidszoner. Innebär detta att man kan ta lunchrast i elva timmar om man börjar längst österut och färdas med hastigheten 1 zon/timme västerut? Inte konstigt att landet har problem att få igång ekonomin. Alla sitter och äter hela dan. Sen åker de hem och odlar ryska vintermössor.

***

Är det okej att reta sig på folk som säger "ändån" istället för "ändå"?

Tupelo finns faktiskt

I förra numret av engelska popkulturfavoriten The Word fanns bland mycket annat en recension av några Van Morrison-skivor. Tupelo Honey är en av dem. Recensenten skriver:

I have never been to Tupelo, if such a place exists

Jo då, herr recensent. Such a plats existerar, indeed. Det är tom så att en ganska känd sångare som hette Elvis Presley föddes där 1935. Han hade några hits på femtiotalet. Faktiskt väl värd att kolla in. Han är än idag underskattad på ett absurt sätt.

Tycker nog att om man försörjer sig på att skriva om musik borde det ringa en Pavlov-klocka som låter Elvis när Tupelo nämns.

Dagens låt är When It Rains It Really Pours av Elvis Presley.

Måste nog se om

Brian: I'm not the Messiah! Will you please listen? I am not the Messiah, do you understand? Honestly!

Girl: Only the true Messiah denies His divinity.

Brian: What? Well, what sort of chance does that give me? All right! I am the Messiah!

Followers: He is! He is the Messiah!

Brian: Now, fuck off! [silence]

Arthur: How shall we fuck off, O Lord?

Från Life Of Brian.

Johnny är grabben hela dan

När Johnny Depp blev stoppad av en reporter på den röda mattan innan Oscarsgalan fick han frågan vad har du på dig idag? Eftersom Johnny är en cool kille svarade han bara "kläder" och gick vidare.

Ful-T lyckades konstatera det är ju Tom Selleck! när trailern till There Will Be Blood visades. Så var den filmen förstörd. Nu kommer jag inte kunna se den utan att tänka på Tom Selleck. Förmodligen ville han (Ful-T alltså, inte Tom) hämnas för att jag avslöjat att det kommer en Megadeth-box med 4 CD:s och en DVD snart.

Trailern visades innan No Country For Old Men som var klart underhållande och snygg. Vilka vyer! Den tillhör den bra halvan av bröderna Coens gärning. Den var mao mer Fargo än The Ladykillers. Men jag tycker fortfarande det var lite onödigt att de skulle göra sin första bra film sedan The Man Who Wasn´t There just i år och sno några av de Oscars som There Will Be Blood borde fått.

Dialogen var det bästa med No Country For Old Men. Dels det släpiga sydstatsuttalet, dels uttrycken. De flesta av dem förmodligen påhittade av Coens själva. Enormous goatfuck har jag aldrig hört innan om något som går riktigt fel och slutar i kaos. Det var roligt. Jag skrattar bara av att skriva det. Den genom hela filmen pågående diskussionen om vilket tempus man ska använda när man pratar om någon man just dödat var också kul - och typisk Coen. Har ni sett vet ni, annars borde ni se.

Nu ska jag städa innan andra delen av Blues - En Historia börjar.

Dagens låt är The Boy Looked At Johnny av The Libertines.

Pluras plektrum i min panna!

Den Tunna Röda Linjen

När regissören Terrence Malick skulle göra comeback med Den Tunna Röda Linjen 1998 passade media på att göra Adrien Brody till stor stjärna. Brody var under flera månader på alla filmtidningsomslag den här sidan Peking.

Malicks film var i sin ursprungliga version sju timmar lång. Filmbolaget tyckte att det var i längsta laget och tvingade honom klippa ner den till 170 minuter. Där någonstans försvann också alla Brodys repliker. Han är i bild väldigt ofta men han säger inte ett enda ord.

När filmen fick premiär verkade det som om Brody led av storhetsvansinne. Här hade han varit på tidningsomslag efter tidningsomslag och hade inte ens en replik?

Filmen utspelas under andra världskriget och skildrar en situation som måste känts avlägsen för de flesta amerikaner, men vars utgång var viktig för Japanernas framfart.

De inre konflikterna skildras mer än de yttre, och det är inte på något sätt en typisk krigsfilm. Det är framför allt en väldigt vacker film, poetisk både till bilder och dialog. Eftersom filmen i stort sett saknar struktur är den en annorlunda upplevelse. Många stora namn dyker upp, både i små och stora roller: John Cusack, George Clooney, Woody Harrelson, Nick Nolte, John Travolta, Sean Penn och John C Reilly.

Terrence Malick föredrar egentligen att titta på fåglar och har bara gjort fem filmer sedan 1969. En sjätte, Tree Of Life, har planerad premiär 2009.

Adrien Brody fick sitt stora genombrott 2002 med filmen Pianisten som han även fick en välförtjänt Oscar för. Just nu är han aktuell i The Darjeeling Limited.

Den Tunna Röda Linjen visas i kväll vid 21:35 på Kanal 6.

Dagens låt är Mardy Bum av The Arctic Monkeys.