Tre tv-tips i höstmörkret

Nu när mörkret knackar på dörren tycker jag det kan vara läge att bjuda på tre bra, intressanta och underhållande programtips som kan förgylla solfria kvällar. Varsågoda!

I Ditt Ansikte, Kanal 5

Magnus Betnér är en av Sveriges roligaste och smartaste komiker. Det finns allvar i skratten. Programmet går ut på att han ska ställas inför de grupper han driver med - även om ifrågasätter är ett bättre ord, eftersom han alltid är påläst och inte bara skriker rakt ut. Man får se hur han jobbar fram sitt material. En komikers vardag, mao. Och det är intressant. Varje avsnitt avlutas med delar av veckans framträdande. Måndagar 22:00, repris sena fredagar.

Top Gear, Kanal 9

Ett bilprogram som även tilltalar de av oss som inte är intresserade av bilar. Mobbar-Jeremy, Hyper-Richard och Bohem-James (min favorit) verkar ha lika kul som sin publik. Ibland får de uppdrag från sin redaktion: köp en bil så billigt som möjligt och bila genom genom Afrika eller bygg varsin amfibiebil och se vem som kan korsa Engelska kanalen snabbast. Skulle vilja ha praktikplats här. Om man som jag är uppväxt med Trafikmagasinet, som mest gick ut på att trycka in Sveriges fetaste man i små japanska bilar så att han kunde klaga på avsaknandet av benutrymme, är Top Gear minst en 0-100 i rätt riktning. Tisdagar 22:00.

Videokväll Hos Luuk, SVT 1

Många retar sig på Kristian Luuks avslappnade stil och oväntade frågor, personligen tycker jag det är hans stora tillgång att han inte avänder samma vinkel som alla andra. Han är bra på att få gästerna att slappna av och öppna sig. Extra stilpoäng för kollektionen av gubbkoftor som han bär upp med klass. Tisdagar 21:00, repris sena lördagar, förmiddag söndagar samt SVT 24 söndagar 22:00 och säkert sju-åtta ggr till.

I Think It´s Gonna Rain Today av Nina Simone.

Heller inget ont om Dusty Springfield och Randy Newmans versioner. Det var Newman som skrev pärlan. Tack för det.

Va?

Först blev hela sidan konstig utan anledning. Då bytte jag mall och då trillade alla länkar och profilbilden bort. Borde bett om professionell hjälp. Tycker inte om det här. Sautan också.

Veckans sammanfattning - missat något?

Populärhistoria väcker ont blod

Seasick Steve har det mesta av inget kvar

Planet Earth skapar tv-magi

Skivomslag gjorda i Lego

Lennart Persson: Sånger om sex, Gud och ond, bråd död

En okänd bok av en okänd författare

Maria Larssons eviga ögonblick

Paul Newman har avlidit

Bon Iver är perfekt sällskap i höst

Sju bloggar jag gillar

The Beach Boys för nybörjare

The Beach Boys för nybörjare

När man pratar om sextiotalets popmusik pratar man ofta om kampen mellan The Beatles och The Rolling Stones. Det är egentligen en missuppfattning eftersom Stones alltid låg minst ett steg efter sin Liverpoolnemesis. Den riktiga kampen, den kreativa, stod mellan The Beatles och The Beach Boys. Alla med lite koll på sextiotalet vet att Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band var ett svar på Pet Sounds. Brian Wilson tycktes däremot aldrig ha den naturliga rockstjärne-fuck you-grejen som Lennon och Jagger lärde sig posera med. Men musiken? Jäklar. Under den stomatolleende ytan är bandet ett av musikhistoriens mest dramatiskt lagda band. Bröderna Brian, Dennis och Carl Wilson plågades av en halvgalen pappa och påverkades på olika sätt. Brian blev extremt konflikträdd, flydde in i droger och led av psykiska problem, Dennis flydde in i droger, hade ett okontrollerat bekräftelsebehov och var kompis med Charles Manson. Här är en snabbguide till några av The Beach Boys och ledaren Brian Wilsons största stunder.

The Beach Boys Today! (1965)

I december -64 hade den labila Brian Wilson ett sammanbrott och bestämde sig för att sluta turnéra. Istället skulle han fokusera sig på att skriva, arrangera och producera. Trots att bandet redan innan fått ihop en handfull låtklassiker var Today! deras första album som var ett album och inte några singlar kompletterade med utfyllnad. Här finns förvisso hitsen Do You Wanna Dance, When I Grow (Up To Be A Man) och Dance, Dance, Dance. Men det var balladerna på albumets andra sida som verkligen pekade framåt. Please Let Me Wonder, Kiss Me Baby och She Knows Me To Well pekar framåt både till form och innehåll. Här finns också Help Me, Ronda som senare skulle släppas som singel i något annorlunda form och bli en stor hit. Detta var förresten bandets sjunde skiva på tre år. Inte konstigt att Wilson tyckte det var skönt att slippa turnéra.

Pet Sounds (1966)

1966 lät Pet Sounds som om den kom från en annan planet och det gör den fortfarande. Det är förmodligen en snällare och vackrare planet än den vi har nu, men det finns egentligen inget att jämföra med. Brian hade utvecklat ett eget sätt att arrangera instrument. Om man låter tre instrument spela samma melodi blir det ett ljud som ingen hört innan. Rock´n´roll Mozart, har någon sagt. Quiet please, take 82! Det krävde tålamod från studiemusikerna (de andra strandpojkarna var på turné) och Brian visste exakt hur han ville ha det. Det här är, mig veterligen, den enda popskiva som fått en egen CD-box. Egentligen vill jag inte nämna någon enskild låt utan att nämna alla, men God Only Knows. Vackrare än så har popmusik aldrig låtit, lillebror Carl Wilsons sångröst är som bomull. Paul McCartney håller med. Bara att inleda en kärlekslåt med raden I may not always love you tyder på att man vill skapa något nytt. Jämför gärna Carls änglalika falsett med Brians betydligt mer plågade i de hjärtskärande I Just Wasn´t Made For These Times och avslutande Caroline, No. Det här är en skiva som erbjuder det allra bästa både låtskrivarmässigt, arrangemangsmässigt, sångmässigt och tja... Det är, kort sagt, en jäkligt bra skiva. Om Wilson pensionerat sig hade legenden varit perfekt. Månaden efter skivan släpptes fyllde han 24.

Sunflower (1970)

Efter Pet Sounds tappade Brian styrfart. Bandet gick från att vara en man med marionetter till att vara ett band i ordets rätta bemärkelse. När Sunflower gavs ut var The Beach Boys hopplöst ute, och detta var deras dittills a: största flopp och b: bästa skiva efter Pet Sounds. Dennis Wilson, som aldrig var någon bra trummis, hade något oväntat börjat skriva väldigt bra låtar. Här bidrar han med bl a It´s About Time och Slip On Through som visar att bandet kan rocka och Forever som är en av deras vackraste ballader. Brian visar med This Whole World att han fortfarande vet var skåpet ska stå, i alla fall ibland. Bruce Johnston, som kom med i bandet -65 som Brians turnéersättare bidrar med vackra Tears In The Morning och gör tillsammans med Brian Deirdre. Carl Wilson sjunger Our Sweet Love med sin vackra falsett. Även om man kan ifrågasätta att Add Some Music To Your Day och Cool, Cool Water blev singlar är den enda riktiga plumpen i protokollet At My Window. Sunflower är vad man brukar kalla ett borttappat mästerverk. Missa inte.

Surf´s Up (1971)

Många fans håller den här skivan som sin favorit efter Pet Sounds. Å ena sidan är topparna höga, men den är inte lika jämn som Sunflower. Long Promised Road, Disney Girls (1957), Feel Flows, ´Til I Die och Surf´s Up är samtliga mer eller mindre oantastliga. Den här skivan innebar något av en kommersiell nytändning för bandet och blev deras första topp 40-hit sedan 1967. Det berodde i alla fall inte på Mike Loves horribla Student Demonstration Time. Många av de element som kännetecknar bandets mer kända tidiga låtar är nu borta och om man gör ett blindtest på Sunflower eller Surf´s Up är det inte lätt att höra vilka det är. Skivans avslutande Surf´s Up var ytterligare en outgiven låt från SMiLE-projektet som plockades fram. Men det kan vi återkomma till.

I Just Wasn´t Made For These Times (1995)

Producenten och musikern Don Was gjorde en lyckad dokumentär (med samma namn som filmen) om en man som just då var på väg att landa igen som nygift efter att mest ha ätit, druckit, stoppat i sig droger och legat i sängen under stora delar av sitt vuxna liv. Musiken och produktion kanske är lite torr, men låtvalet är utmärkt. Det fokuserar på några av Wilson mindre kända låtar, några av dem förmodligen hans favoriter. Som beundrare av hans musik är det svårt att inte bli berörd när mannen som varit till helvetet och kommit tillbaka sitter vid pianot med sina döttrar i kören och sjunger Do It Again med ett leende i ansiktet. Den vackra Meant For You, This Whole World och ´Til I Die visar bredden i hans katalog. Här finns också bra versioner av Love And Mercy och Melt Away som är avgjort bättre än sina tyvärr hemskt producerade originalversioner från åttiotalet. Här finns en gåshudsdemo från 1976 av Still I Dream Of It. Dokumentären kan vara svår att få tag på, men är värd att ses. Brian både skrämmer slag på en och skapar skratt.

SMiLE (2004)

Inspelningen av den här skivan inleddes redan 1966 men gick vilse i allt större mentala problem. När den där skivan om Sergeant Pepper släpptes gav Brian upp med orden de hann före. Sedan växte myten om det outgivna mästerverket och ingen trodde längre på allvar att de någonsin skulle få höra skivan. Inspelningarna (oavslutade) cirkulerade på bootlegs och några av låtarna gavs ut på Beach Boys-skivor under sent sextio- och tidigt sjuttiotal. I början av 2000-talet började Brian något oväntat turnéra igen. Hans scenskräck var påtaglig, men hans mentala problem var under kontroll och han tom log ibland. 2004 kom SMiLE till slut i nyinspelning, utgiven under namnet Brian Wilson. Och, hör och häpna, den var så bra som alla trott. Här fanns de - Good Vibrations (släppt på singel 1966 och redan geniförklarad), Heroes & Villains (släppt på singel 1967), Wonderful, Surf´s Up och Cabin Essence. Skivan är upplagd mer som ett klassiskt verk i satser snarare än som en regelrätt popskiva med låtar och är olik allt man tidigare hört. Hur många låtskrivare och arrangörer kan sägas vara före sin tid - trots 37 års försening?

En Best Of (årligen)

Få band har best of-förpackats så många gånger som The Beach Boys. Inte helt oförtjänt. Bandets tidiga hits, som fortfarande får vilket musikhjärta som helst att vilja skruva upp volymen och sjunga stämsång, är svårslagna och kom innan albumet tog över från singeln. Klarar man sig verkligen utan Surfing USA, Surfer Girl, Fun Fun Fun, I Get Around, Don´t Worry Baby, The Warmth Of The Sun, Californa Girls, Help Me Rhonda, Good Vibrations och de andra? Mitt svar är nej, det gör man inte.

Saknar du Brians senaste kritikerrosade album That Lucky Old Sun och Dennis Wilsons nyligen i dubbelversion CD-utgivna Pacific Ocean Blue? Kanske återkommer i frågan.

Dagens låt är Meant For You av Brian Wilson.

Läs Led Zeppelin för nybörjare.

Läs Nybörjarens guide till Bob Dylan-galaxen.

Sju bloggar jag gillar

Bilden man ska använda verkar inte fungera så jag skriver istället något i stil med att bilden man ska använda inte fungerar.

En gång i början av månaden som snart är slut nominerade en gammelmamma mig till en av sina sju favoritbloggar. Det värmde. Vi ger inte varandra så många axelklappar som vi borde. Vad jag ska göra nu är att lista mina sju favoritbloggar. Uppgiften lyder som följer:

1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

Vet inte varför det tog så lång tid, men här är de. Inte i någon speciell ordning.

Binnikemask/ Ful-Tommy - Han har en datorblogg också, men eftersom jag är helt ointresserad av datorer förstår jag inte så mycket av den. Hans andra blogg (den nominerade) handlar om allt annat - just nu främst ledvärk och medicin. Vill nog hellre uppmärksammas för denna.

I Wanna Dance With Your Shadow/ Nicklas - Foton är bra. Nicklas är bra på foton. Dessutom gillar jag den enkla designen. I enlighet med Nicklas sätt att arbeta uppdateras den vad vi kan kalla sporadiskt. Mindre vill ha mer. Mannen driver fler bloggar (blogg-ADHD) än de flesta men detta är min favorit.

Gammelmamman/ Biggis - Hon jobbar i skivbranschen. Det tycker jag är intressant. Skön självdistans blandas med småhysteri. Ibland väldigt personligt och kanske på så sätt den modigaste bloggen jag följer. Lever som självutnämnd medelålders småbarnsmamma ett liv olikt mitt = intressant att följa.

Imponera/ Thomas O. - Har ett vagt minne av att han kommenterade mitt allra första inlägg (på min förra blogg) och skrev snälla saker. Så började det. Vi är ofta men inte alltid överrens. Jag gillar hans ibland gubbiga tjurighet och höga tempo. Han verkar vara en livsnjutare och sånt beundras.

Älskade Dumburk/ Saom - Skriver bra och initierat om tv. Ofta saker som inte nödvändigtvis är aktuella, men ändå intressanta. Är bra på att hitta udda uppslag. Ibland tas stora tv-saker upp, ibland små marginella saker som man kanske funderat på men inte orkat skaffa svar på.

Vilsen Liten Robot/ Fredrik Han skriver för kort och för sällan. Men annars? Gillar. Började min bloggkarriär som gästskribent på en av hans tidigare bloggar. Tack för förtroendet, osv. Roligast är det när han blir detaljistisk in absurdum. Borde starta en skäggblogg.

Peter Englund - Vet inte om det här är fusk med offentliga personer, men det är en blogg. Eftersom Englund är en av mina absoluta favoritförfattare är det svårt att inte njuta av att kunna titta in på mannen bakom böckerna. Sidan är alltså inte bara i reklamsyfte utan har ett egenvärde.

Så. Det var mina sju favoritbloggar. Beklagar att bilden inte fungerar. Kanske kan länka till den istället? Den bilden skulle alltså varit med i inlägget.

Bon Iver är perfekt sällskap i höst

Det är en historia som har berättats i alla artiklar om Bon Iver, men den är så bra att den tål en upprepning till. Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Justin Vernons förhållande tog slut, hans band splittrades och han flyttade till sin pappas jaktstuga i norra Wisconsin. Där var han tvungen att hugga ved för att hålla sig varm och jaga för att hålla sig mätt. Han var själv med sina tankar och låtar började komma. Bon Iver betyder god vinter på franska. Det står också i alla artiklar.

Resultatet blev skivan For Emma, Forever Ago. Låtarna har en akustisk gitarr i centrum. Ibland förekommer andra instrument, ibland finns det konstiga brusande ljud i bakgrunden, Creature Fear inleds med stämsång i stil med klassiska polisonger som Crosby, Stills, Nash & Young. I The Wolves (Act I & II) dyker något oväntat Keith Moon från The Who upp och spelar trumsolo. När Vernon sjunger utan stämmor påminner hans ljusa stämma lite om Neil Young. Man tycker sig kunna se snötäckta skogar, berg och sjöar när man lyssnar på skivan, på samma sätt som man kan känna sommarvindar och varm sand när man lyssnar på The Beach Boys. Det finns mycket stämning på skivan. Det är skägg och flanellskjorta, det är långa promenader och en knastrande öppen spis som väntar.

Bon Iver är musik för alla oss som någon gång undrat varför livet inte kan gå som vi vill. Men det är också för alla oss som, trots allt, tycker att livet är ganska skönt.

Dagens låt är Skinny Love av Bon Iver.

Paul Newman har avlidit

Paul Newman blev 83 år och hade varit sjuk länge, men ändå. En sann hjälte, inte minst för sin ödmjukhet, självdistans och sköna inställning till livet. 1954 var han så missnöjd med sin insats i The Silver Chalice att han köpte annonsplats i tidningen Variety och bad om ursäkt. Han spelade ofta ärliga och godhjärtade människor. Han verkar ha varit en ärlig och godhjärtad människa, även utanför bion. Till och med i Butch Cassidy & The Sundance Kid där han är bankrånare hoppades man att han skulle klara sig. När han å andra sidan inte var god och glimten i ögonen var avstängd, som i Road To Perdition, var han skrämmande. Till synes utan att spilla en droppe.

Newman belönades med två Oscars (1986 och 2003) och var nominerad ytterligare nio gånger, men anmärkte själv leende att hans Newman´s Own drog in mer pengar på att sälja främst salladsdressing och pastasåser än hans filmer gjorde. "Salladsinkomsten" gick till välgörenhet och hittills har ca 200 miljoner dollar skänkts till olika projekt. Han var även en stor Formel 1-entusiast med eget stall och 1979 placerade han sig tvåa i Le Mans klassiska 24-timmars race.

Under de sista åren av sitt liv valde han filmer efter inspelningens närhet till vatten. Nära till vatten + liten biroll = mycket tid att fiska. Respekt.

The greatest lesson life has thought me? Well, don´t brake when you´re driving upside-down in a tunnel.

Dagens låt är Chagrin av Geraint Watkins.

Läs om Paul Newman i Dagens Nyheter.

Maria Larssons eviga ögonblick

Jan Troells nya film Maria Larssons Eviga Ögonblick har fått ett varmt mottagande i media. Vill se.

Svenska Dagbladet ger 5/6, Dagens Nyheter ger 3/5, Sydsvenska Dagbladet ger 4/5 Aftonbladet ger 4/5 och Expressen dundrar på med 5/5.

Det är inte varje dag man går och längtar efter en film med Mikael Persbrandt i huvudrollen. Inte för att han är dålig skådespelare, tvärtom, men för att han ofta väljer roller som Elton John väljer glasögon. Den andra huvudrollsinnehavaren Maria Heiskanen intervjuas här. Hon verkar onekligen göra bra ifrån sig.

Kom till Växjö nu då, snälla.

Läs mer om Jan Troell.

En okänd bok av en okänd författare

Hur ofta köper du en bok utan att veta något om den? Jag gör det allt för sällan. På Akademibokhandeln i Norrköping hade de en liten låda med engelska pockets för 25 kr. Där valde jag boken med snyggast omslag. Det blev Death Of An Ordinary Man av Glen Duncan.

Baksidestexten lyder:

Nathan Clark is back from the dead, to ask the one question we all have - why?

Nathan needs to learn how and why he died. Haunting the day of his own funeral, he listens to his wife, son, daughter, father and best friend, getting to know them like he has never known them before.

But there are two things he can´t understand: a strange couple on the fringes of the wake, whose presence fills him with dread; and a room in his house he never knew existed, with a door he feels compelled to open. A door he knows will lead to a terryfying secret.

Jag har inte läst Duncan än, men jag har forskat lite om honom. Han bor i London, är född 1965 av indisk/amerikanska-föräldrar och verkar ha högt anseende. Högt anseende i litteraturkretsar brukar betyda tråkig, men i England kan det även betyda rolig. Pärmens insida är fylld av lovord från tidningar och författare och ingen av dem är Stephen King eller Liza Marklund. Death Of An Ordinary Man är hans femte bok och kom 2004, sedan dess har han skrivit ytterligare en och en ny är listad nästa år. Hans tredje roman I, Lucifer har filmatiserats och kommer även den nästa år med Ewan McGregor och Daniel Graig i stora roller.

På den obligatoriska författarbilden är Duncan lite lik James May from Top Gear. Om någon undrar.

Dagens låt är Long Promised Road av The Beach Boys.

Läs om Glen Duncan.

Läs en intervju här.

Lennart Persson: Sånger om sex, Gud och ond, bråd död

Lennart Persson är för den svenska musikjournalistiken vad Don Corleone är för Gudfadern, fast snällare. Få människor har en sådan uppenbar kärlek för musik och en sådan uppenbar kunskap om musik. Få människor har fått mig att upptäcka så mycket ny musik. Med ny menar jag inte nödvändigtvis att den är nyinspelad men att jag inte hört den förut. Och då är den ny för mig, oavsett om den är inspelad 2008 eller 1928.

Imorgon släpper Don Persson en ny bok, den heter Sånger Om Sex, Gud Och Ond, Bråd Död. Det är hårda puckar och det lär vara en del låtar som jag måste få tag på. Det brukar bli så. Man vet aldrig i vilket omslag frälsningen väntar.

Dagens låt är Ett Slutet Rum av Ossler.

Läs av Lennart Persson här.

Läs om Lennart Persson här.

Skivomslag gjorda i lego

I senaste numret av Mojo tipsas man om en sida där tappra själar tolkat skivomslag i lego. Skivomslag var något som fanns på den tiden folk köpte skivor för riktiga pengar i skivaffärer. The Beatles dominerar som sig bör, men den vita skivan finns inte med. Inte heller Metallicas svarta. Man slås också av att Pink Floyd gör sig bättre i lego än i original. Man kan inte låta bli att undra när de första byggsatserna kommer. Vilken köper man först?

Klicka här! Nu!

Läs Mojos hemsida.

Läs om Lego.

PS. Bilden ovan är inget skivomslag. Den tolkar M.C. Eschers Konvex & Konkav. DS.

Planet Earth skapar tv-magi

När BBC gör något gör de det ordentligt. Det får kosta nästan vad det vill. Serien Planet Earth tog fem år att göra, hade premiär 2006, och var ett samarbete mellan BBC, Discovery Channel, NHK/Japan och kanadensiska CBC. Resultatet blev något av det mest imponerande som sänts på tv. Bilderna är så vackra att man ibland måste spola tillbaka och titta igen och frågan hur filmade de det här? dyker upp nästan lika ofta som hur länge fick de vänta för att fånga det där på film? Man förstår vilket jätteprojekt det har varit. Man förstår att det är de allra bästa kameramännen/kvinnorna som varit inblandade. Ingen praktikant får uppdraget att filma lejon som jagar en elefant eller filma pirajor som äter lunch. Intressanta anekdoter om bakomarbetet finns som extramaterial.

Vi besöker regnskogar, hav, grottor, berg, savanner, stäpper, träsk, öknar, djunglar och poler (bägge). Man blir förvånad över vilka "konstiga" djur det egentligen finns där ute och hur väl uttänkt allt är, hur smart naturen tänker. Många av djuren har aldrig tidigare fångats på film. Inför många av klippen känner man sig som en femåring på julafton. Ibland är man avundsjuk på de som var där på plats och filmade. Ibland tycker man synd om dem. Nästan inga människor förekommer framför kameran, men David Attenborough gör ett mästerligt jobb som berättarröst.

Det är möjligt att alla utom jag redan sett Planet Earth. Det har visats på SVT och jag vet inte hur jag kunde missa det.

Någonstans ligger också känslan av att allt detta är hotat av det största rovdjuret av dem alla. Det är inte den stora vita hajen jag tänker på, men vi kommer behöva en större båt.

Dagens låt är Yellow Submarine av The Beatles.

Läs mer om Planet Earth.

Läs mer om DVD:n.

Seasick Steve har det mesta av inget kvar

Förmodligen är I Started Out With Nothin’ And I Still Got Most Of It Left årets albumtitel så här långt. Seasick Steves nya skiva släpps 29 september.

Läs mer om Seasick Steve.

Populärhistoria väcker ont blod

Varje gång historia görs till något lättsmält och därmed populärt blir det gnäll från seriösa historiker. Jag förstår inte det. Historia är intressant, men kan också vara så tråkigt att färgen på väggen vägrar torka. Jag har studerat överdrivet många poäng historia på universitet och om man, av någon outgrundlig anledning, är på jakt efter världens gråaste människa kan man eventuellt hitta honom/henne på någon historieinstitution.

Varje gång historia görs underhållande, förvisso med några nyanser som offer - det medges, är någon professor eller liknande framme och börjar knarra. Det här är saxat från Dagens Nyheter.

Låt folk ha sin populärhistoria i fred. Alla behöver inte doktorera om laga skifte i Ljuders socken.

Dagens låt är Rusty Cage av Johnny Cash.

Förra veckans inlägg

Har du missat något spännande?

Tidningar - vilka läser du?

Studiebesök i Eldkvarn-land (Norrköping)

Emmylou Harris skapar gåshud

Anna Ternheim bjuder på låt från kommande skivan

Mörkerpromenad utan blixt

Hello Saferide är tillbaka

Led Zeppelin utan Robert Plant

Stor biografi om John Lennon på väg

Stor biografi om John Lennon på väg

Man kan inte påstå att det råder brist på böcker om The Beatles eller John Lennon. Däremot finns inte den boken om Lennon på samma sätt som t ex Peter Guralnicks bägge Elvis Presley-böcker, Howard Sounes dito om Bob Dylan, Barry Miles biografi över Paul McCartney eller Ian MacDonalds The Beatles-bok. Det har mao inte funnits någon bok som man kan peka på och säga läs den när det kommit till John Lennon.

Nu verkar den vara på väg. Philip Norman, som även skrev Shout! om The Beatles (läs om den här), är aktuell med tegelstenen John Lennon: The Life. Här får vi möta mannen som predikar fred, misshandlar sin hustru, sjunger all you need is love, är frånvarande far, är hemmapappa, försöker hantera saknaden efter sin mamma, går från medelklassbarndom till att återuppfinna sig som arbetarklasshjälte, skapar den moderna popstjärnan som både kan läsa och skriva, han började använda droger, blir slav under dem, skriver klassiska låtar på löpande band, hittar en kvinna som kan kontrollera hans demoner och visar lilldraken på ett skivomslag. Samtidigt som han har ett rykte om sig att vara ett otrevligt jätteego beskrivs han ofta, av de som faktiskt kände honom, som snäll, rolig, ärlig och lyhörd. Han älskas fortfarande över hela världen och hans musik är fortfarande ständigt aktuell.

Jag ser två huvudsakliga anledningar till att så många misslyckats när de skrivit om Lennon. Dels var han en härva av motsättningar - se ovan. Dels gjorde han hitmusik av alla sina tillkortakommanden innan de nådde skvallerpressen. Jag är inte säker på att alla tonåringar som satt hemma vid skivspelarna och sjöng med i Help var medvetna om att det var just Help han menade eller att hans kombinerade matchoattityd och ständiga användande av ordet crying i låttexter gick igenom, eller att folk egentligen ville veta. Han skrev om svartsjuka, rädslor, drogberoende och han menade det. När han under en kort period av sitt liv blev en valross sjöng han om det.

Nu verkar det som om en av de mänskligaste och musikaliskt ärligaste konstnärerna får en biografi värd sitt namn. Olika nätbutiker har olika datum för bokens släpp, men de verkar vara överrens om oktober. Dags att göra plats i bokhyllan.

Dagens låt är Instant Karma av John Lennon.

Läs en recension här.

Läs om The Beatles "The White Album".

Led Zeppelin utan Robert Plant?

Led Zeppelin är i replokalen och förbereder en turné. Sångaren Robert Plant tvekar och turnérar med Alison Krauss istället och spelar låtar från utsökta skivan Raising Sand. Nu kontrar Jimmy Page och John Paul Jones med att leta annan sångare, rapporterar Aftonbladet. Det här är inte en utveckling jag vare sig gissat eller hoppats på. Tror inte jag är ensam om att tycka det är lite oroväckande att idén ens övervägs. Vad Page hoppas på är antagligen att Plant ska ge sig, knäppa upp skjortan ner till naveln, hoppa in i närmaste taxi och säga take me to the Zep headquarters! Det är i alla fall den enda ursäkten jag kan komma på för att leta andra sångare. Det vore synd om sagan om Led Zeppelin skulle sluta så här.

Den avlidne John Bonhams trummor spelas, precis som på den bejublande återföreningen i december förra året av Jason Bonham. Äpplet föll inte långt från trädet.

Dagens låt är Down On The Corner av Creedence Clearwater Revival.

Läs mer om Led Zeppelin.

Läs en guide till deras bästa skivor.

Hello Saferide är tillbaka

Det är ganska enkelt. När Annika Norlin sjunger på engelska kallar hon sig Hello Saferide. När hon sjunger på svenska kallar hon sig Säkert!. Nu släpps en ny skiva under namnet Hello Saferide, den andra fullängdaren efter debuten med Introducing Hello Saferide 2005. I Svenska Dagbladet kan man läsa en intervju med Annika (hon brukar inte se lika skogstokig ut som hon gör på bilden).

Jag skrev igår att Anna Ternheim gjort ett av detta millenniumets bästa svenska album. Jag känner samma med projektet Säkert! som kom förra året. Skivan gick hem hos publiken och vann priser både här och där, bl a två grammisar.

Hur låter det då, Ola? Bra, tackar som frågor. Texterna är ofta personliga, även om de inte alltid är självupplevda, och berättar små historier från vardagen. Musiken är ofta melodisk, lekfull och trallig, men utan att det blir poserande. Den känns spontan och levande. Som en diskussion på ett fik en söndag med en vän man kan berätta allt för.

More Modern Short Stories From Hello Saferide släpps 24 september.

Dagens låt är Anna av Hello Saferide.

Läs mer om Hello Saferide.

Mörkerpromenad utan blixt

Anna Ternheim bjuder på låt från kommande skivan

Anna Ternheim är en av samtidens intressantaste svenska artister. Hennes förra album Separation Road är en av de bästa svenska skivorna den här sidan millenniet. Jag uppskattar också att hon har kommit så långt som hon gjort utan att sitta i blommig klänning och fnittrandes svara på frågor i den typen av program som Lotta Engberg brukar leda.

Med andra ord har jag ganska höga förväntningar på hennes kommande tredje skiva Leaving On A Mayday som släpps den 12 november. Förhoppningsvis har skivan, trots sin titel, inget att göra med Grace Jones karaktär i A View To A Kill.

Första singeln What Have I Done släpps 29 september men redan nu finns den att ladda ner i en version som bara innehåller sång och piano. Det är alltså inte samma version som på kommande skivan. Låten ger definitivt mersmak och beskrivs av Anna själv som Leonard Cohen-disko. Jag är inte säker på vad det betyder men jag gillar formuleringen.

Lyssna, titta och läs mer via länken nedan.

Dagens låt är What Have I Done av Anna Ternheim.

Emmylou Harris skapar gåshud

År 2000 köpte jag med kort mellanrum två musiktidningar. Med varje tidning fick man en skiva och på bägge skivorna var Emmylou Harris med. Som många före mig föll jag ganska omgående för hennes röst. Jag gick och köpte hennes då nya skiva Red Dirt Girl. Det är en av de bästa skivorna jag hört. Förmodligen topp tio. Det var också en viktig skiva för Emmylou. Innan hade hon i första hand varit en tolkare av andras låtar, nu skrev hon själv. Och hon gjorde det väldigt bra. Även nästa album Stumble Into Grace snurrade flitigt och var egenkomponerad.

I år släppte hon All I Intended To Be. Å ena sidan håller den inte samma klass som föregångarna, å andra sidan är den inte på något sätt dålig. Den är "bara" väldigt bra. Det säger något om hennes höga nivå. Första låten dras tyvärr ner av ganska hemska åttiotalstrummor och ett flöjtsolo. Jag trodde flöjtsolon var förbjudna. När lyssnade du på Dana Dragomir-skivor senast? Just det.

En annan sak som kanske inte sänker betyget, men ändå känns lite synd, är att bara fem av de tretton låtarna är skrivna av Harris. Även om hon som vanligt väljer material bättre än de flesta känns det onödigt att välja andras låtar när hon gjort två starka skivor på rad med eget material. Förvisso: så fort hon börjar sjunga förvandlas alla låtar omedelbart till Emmylou Harris-musik. Det är en gåva få förunnat.

Glädjande nog är några av hennes egna låtar bland höjdpunkterna på skivan. Detta trots fantastiska tolkningar som Hold On (inte Tom Waits - men det skulle kunna bli något), Moon Song, Broken Man´s Lament och Beyond The Great Divide. Fördelen med dessa covers är att jag blir nyfiken på mer Merle Haggard (Kern River) och Billie Joe Shaver (Old Five And Dimers Like Me).

I egna låten Gold sjunger hon duett med Dolly Parton. De har samarbetat innan. Parton gick vägen via Disneyworld och har haft kommersiella framgångar som Harris inte varit i närheten av. Harris har en status och åtnjuter en respekt som Parton inte är i närheten av, även om hon ärligt talat förtjänar den. Hon har alltid varit för bra på att spela dum blondin för sitt eget bästa. Men när deras röster möts här är det a marriage made in heaven, som kineserna säger. How She Could Sing The Wildwood Flower, som skrivits med systrarna McCarringle är lika bra och vacker som titeln. Samma sak gäller Sailing Round The Moon.

Om hon varit trettio år yngre hade jag friat.

Dagens låt är All That You Have Is Your Soul av Emmylou Harris.

Läs mer om Emmylou Harris.

PS. Nej, Tommy. Det är inte hon som sjunger på The Memory Remains. DS.

Studiebesök i Eldkvarn-land (Norrköping)

Dinky-Toys pojkarna har fått sina prinsessor/ Och det är fullt i bilen av gitarrer och väskor/ Jag tar 3:ans spårvagn genom ljuva livet igen
- 3:ans Spårvagn (1981)

Åren kommer tillbaka/ Jag minns S:t Persgatan/ Jag minns en liten pojke som satt i fönstret och gapa/ På motorcykelgängen utanför Rialto/ På väg till världens ände/ Det fanns ingen väg tillbaka
- Alice (1987)

Gatuskylten sprang vi på av en slump på väg tillbaka till parkeringen (sant). Rialto finns däremot inte kvar.

Jag tog tåget hem för jag ville se/ Jag gick till Broadway/ Vårt gamla café
- Kungarna från Broadway

På Broadway (som ligger på Bråddgatan - Broadway) satt bröderna Plura och Carla Jonsson tillsammans med basisten Tony Thorén på sextiotalet och planerade sin klättring mot stjärnorna. Idag serveras här Eldkvarnare: tekaka med stekt ägg på (tre stycken) och chokladmjölk med grädde. Tittar man noga på bilden kan man se undertecknad snaska i sig tekaka för glatta livet.

Dagens låt är Limbo av Eldkvarn.

Läs om Pluras nya bok som enligt deras hemsida släpps 22/9.

Tidningar - vilka läser du?

Senast jag var på Pressbyrån hade de en tidning om vilka tidningar som finns på Pressbyrån. Jag tog med ett exemplar hem och tänkte svara på några av de frågorna som de intervjuade tidningsnarkomanerna ställs.

Hur mycket tidningar köper du?

Jag köper inte lika mycket som jag läser. Men de jag köper är The Word och Mojo. Och de läser jag varje ord i. Känt som okänt. Efteråt brukar det finnas minst fem skivor jag måste ha. Just nu är The Word världens bästa tidning, de har en smittande nyfikenhet, vågar vara seriösa och bjuda på skratt. Man känner sig smart av att läsa den. De lägger mer energi på att hitta nytt än Mojo. The Word gillar jag för att jag inte vet vad jag får, Mojo gillar jag för att jag vet vad jag får. Illustrerad Vetenskap har jag ca femton kompletta årgångar av. Dessutom köper jag lite testnummer av andra tidningar ibland när de har något/någon jag gillar på omslaget. Man söker förstås nya favorittidningar, men det är svårt. Jag är kräsen. Sedan ligger Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter i brevlådan varje dag. Jag pendlar lite fram och tillbaka. Ibland köper jag historietidningar men läser aldrig dem. Naturligtvis läser jag Allt Om PC också. En enkel och lättläst tidning med praktiska datatips för oss som inte är experter på datorer. Sedan läser jag de musiktidningar Biblioteket erbjuder. Ibland mot min vilja. Som när Q bjuder på sju sidor Coldplay för första gången sedan förra numret.

Vilken är din all time favorittitel?

Den svenska musiktidningen Pop som gavs ut mellan 92 och 99. Såg det första numret i en affär på en klassresa i nian. Sade var på omslaget. Köpte inte så många nummer, tyvärr. Men de jag har är välbläddrade. Pop var charmigt fundamentalistisk och gjordes med så mycket kunskap och kärlek att man blev och fortfarande blir varm inombords av att läsa den. Här lärde jag känna några skribenter jag fortfarande följer slaviskt (Lennart Persson, Jan Gradvall och Andres Lokko). Dessutom var den väldigt snygg och hade roliga bildtexter. Inga brallor!

Nämn en artikel du aldrig glömmer.

Mats Olssons artikel om Los Lobos i just Pop. Sista numret. Då hade jag verkligen börjat se fram mot varje nummer och det var med melankoli jag åkte och köpte den (på Statoil, tror jag). Där och då bev jag ett stort fan av Los Lobos, trots att jag inte hört deras musik. Andres Lokkos Bruce Springsteen-artikel i samma tidning, men inte samma nummer. Mycket kärlek i de meningarna. Där formuleras många tankar jag själv haft.

Funderar nu på att ge Vanity Fair en chans. Verkar som att nästan alla som intervjuas i En Tidning Om Pressbyråns Tidningar nämner den.

Dagens låt är Jet av Paul McCartney.

Förra veckans inlägg på prydlig rad!

I´m Chevy Chase And You´re Not

Tur med musik

Vad är det för nummer?

Nybörjarens guide till Bob Dylan-galaxen

Bara en Ed McBain till

Metallica blev inte sågade

Led Zeppelin för nybörjare

AC/DC:s nya låter som AC/DC:s förra och förrförra och förrförrförra

Before The Devil Knows You´re Dead

Before The Devil Knows You´re Dead

Du behöver pengar. Nu. Dina föräldrar äger en smyckebutik. Eftersom du vet hur deras rutiner och larm fungerar bestämmer du dig för att råna den, allt är ändå försäkrat. Rånet ska utföras en lördag, för du vet att din mamma inte jobbar då. Din bror, som behöver pengar ännu mer akut än du själv, ska utföra rånet. Han bestämmer sig för att bara vara chaufför och anlitar en kompis som utför rånet. När rånet äger rum slutar det med att din bror ser sin kompis trilla ut genom glasdörren - skjuten.

Det här skulle kunna utvecklas till en dålig actionfilm. Istället fokuserar den på det psykologiska efterspelet när man kanske snarare förväntar sig biljakter och skjutande. Det är möjligt att drivna skådespelare som Ethan Hawke (brodern), Albert Finney (fadern), Marisa Tomei (hustrun) och Philip Seymour Hoffman i huvudrollen får det att verka bättre än det är, men ibland verkar saker bra för att de är bra.

Hoffman är också den sortens skådespelare som äger alla filmer han medverkar i. Oftast ser det ut som han inte ens behöver anstränga sig. Han har varit en personlig favorit sedan jag av en slump såg Magnolia och Happiness samma helg i början av 2000-talet. Den här gången gestaltar han ett riktigt praktarsle. Jag är också imponerad av att han har kommit så långt som han gjort i en av världens mest utseendefixerade branscher. Han är ingen klassisk snygging. Kul att talang ibland talar högre än ett vackert leende. Och jag misstänker att jag tidigare underskattat Tomei, kanske för att hon är bättre på att gestalta roller än på att välja dem. Här är hon i alla fall trasig och neurotisk på ett så övertygande sätt att man blir orolig för henne på riktigt.

Sidney Lumet, som också regisserat klassiker som Serpico, Dog Day Afternoon och Network, har med sitt CV inga problem att få de skådespelare han pekar på. Before The Devil Knows You´re Dead är faktiskt i samma klass. I likhet med de ovanstående är det ingen må bra-film, men man njuter ändå. Det gör man alltid av bra film, även om allt går käpprätt.

May you have food and raiment, a soft pillow for your head; may you be 40 years in heaven, before the devil knows you're dead - Irländsk toast

Dagens låt är Broken, Beat & Scarred av Metallica.

Läs mer om Before The Devil Knows You´re Dead.

Läs mer om Philip Seymour Hoffman.

AC/DC:s nya låter som AC/DC:s förra och förrförra och förrförrförra

Hörde just AC/DC:s nya singel Rock´n´Roll Train på radion. Den låter som alla AC/DC-låtar gjort sedan debuten med High Voltage 1875. Det är få förunnat att glädja så många under så lång tid med så enkla medel.

Nya albumet Black Ice släpps den 20:e oktober och åtta dagar senare inleds en världsturné i Pennsylvania. Det är åtta år sedan bandets senaste skiva och i Australien stryker en femtiotreårig man återigen sin skoluniform.

Läs mer om AC/DC.

Lyssna på nytt och gammal här.

Led Zeppelin för nybörjare

Led Zeppelin var onekligen ett av sjuttiotalets största och bästa band. I min bok bättre än både Deep Purple och Black Sabbath. Om man har en samlings-CD hemma i skivhyllan finns det ingen anledning att inte fortsätta sin utforskning. Men vilka av bandets skivor ska man börja med? Här är mina tre favoriter:

Led Zeppelin II (1969)

Den bästa av de tidiga lite råare skivorna. Rent riffmässigt börjar det med Whole Lotta Love och...tja, varför inte? Om man gillar stridsvagnsriff är detta grundkurs. Alla riffen som staplas i What Is And What Should Never Be hade kunnat finansiera en hel karriär åt ett mindre band. Basisten John Paul Jones brukar nämna den som sina favorit. Här finns också Moby Dick, ett av få trumsolon i rockhistorien som inte bara är utfyllnad. Ryktet säger att John Bonham spelade med bara händerna. Skulle inte förvåna mig om det stämmer. Sen finns det sex låtar till som faktiskt håller samma klass. Gitarristen Jimmy Pages produktion lyckas dessutom med konststycket att få alla instrument att låta högst. The fetsmocka to end all fetsmocka.

Led Zeppelin III (1970)

Få band har lyckats kombinera styrka med skönhet och ljus med mörker lika bra som Led Zeppelin och på deras tredje album är det de akustiska låtarna som dominerar. Här finns förvisso primalskriksvikinga-äventyret Immigrant Song, bluesrysaren Since I´ve Been Loving You och Out On The Tiles som jag inte vet hur jag ska beskriva. Skivans andra halva (b-sidan på vinylspråk) domineras däremot av (förhållandevis) lugna akustiska tongångar. Gallows Pole är en klar favorit med sin banjo. Bron-Y-Aur Stomp må vara en bagatell, men en väldigt charmig sådan. Robert Plant hittar bitvis andra sånglägen än "yla". Kanske den minst typiska skivan av ett band som vägrade göra typiska skivor.

Physical Graffiti (1975)

Nyheten om att skivan delvis skulle bestå av från tidigare skivor överblivet material togs som ett tecken på att ideérna började ta slut. Resultatet blev istället deras mest ambitiösa verk med stora arrangemang och underskattade John Paul Jones är listad för sammanlagt nio instrument. Det finns en bredd i låtmaterialet som gör att skivan kan tolkas olika beroende på vilket humör man är på. Om man verkligen lyssnar hör man också en mängd detaljer som man kanske inte hör om man bara lyssnar. En dubbel LP/CD som tjänar på upprepade spelningar och inte är lika direkt som t ex Led Zeppelin II. Man kanske kan säga att alla deras olika stilar finns representerade. En slags best of fast med nya låtar. Ett slags examensarbete: Riffglädjen i Custard Pie och The Wanton Song, det tajta groovet i Houses Of The Holy, funkiga Trampled Underfoot, den progressiva bluesen i My Time Of Dying, de österländska inslagen i In The Light, den tillbakalutade Down By The Seaside, klassiskt rock´n´roll-gung i Boogie With Stu, den akustiska besvärjelsen Black Country Woman. Det enda som är konsekvent på den här skivan är låtarnas höga kvalitet. Och då har jag inte ens nämnt Kashmir som kanske är deras allra största stund med ett riff lika enkelt som komplext. Och då har jag inte ens nämnt stråkarna. Eller trummorna.

Dagens låt är Glory To The World av El Perro Del Mar.

Läs mer om Led Zeppelin.

Läs om bandet på Wikipedia.

Metallica blev inte sågade

Ett flertal tidningar har rapporterat att Metallica ställt in en intervju med Sydsvenska Dagbladet efter att tidningen sågat bandets nya album Death Magnetic. Detta är inte sant. Skivan fick betyget tre av fem och bandets avhopp från intervjun beror på att recensenten menade att han istället skulle lyssna på en version av skivan som någon gjort där en till fyra minuter är bortklippta på varje låt, kallad Death Magnetic: Better, Shorter, Cut. Skivan är olaglig, och det var denna uppmuntran bandet reagerade på.

Någon sågning var inte aktuell och bandets reaktion ärligt talat ganska rimlig. Klumpigt av recensenten. Och det hade jag nog tyckt även om jag inte gillade Metallica.

Dagens låt är Holy Wars... The Punishment Due av Megadeth.

Läs mer om Metallica.

Läs recensionen.

Bara en Ed McBain till

Ed McBain är en av mina favoritförfattare och definitivt den jag läst flest titlar av. I hans serie om poliserna vid Isolas 87:e distrikt har jag läst 40 av de sammanlagt 55 böckerna han skrev mellan 1956 och 2005 när han gick bort i sviterna av den strupcancer som han faktiskt besegrat men ändå var försvagad av.

Ed McBain blev 78 år och lade grunden för polisgenren. Innan honom var polisen i deckare klantiga snubbelpajsare i pusseldeckare (se t ex Agatha Christie och Arthur Conan Doyle) eller våldsamma mutkolvar i privatdeckar-romaner (se t ex Raymond Chandler och Dashiell Hammett). McBain var den första som skildrade poliskollektivets arbete på ett realistiskt sätt och fick en svensk motsvarighet i Sjöwall & Wahlöös utsökta serie böcker om Martin Beck - de var även tidigt ute med att översätta McBain till svenska. Med hjälp av kvick dialog och ett öga för att göra även karaktärerna i historiernas utkant trovärdiga lade han grunden för en genre som idag ofta toppar försäljningslistorna.

Under sitt egentliga namn Evan Hunter skrev han The Blackboard Jungle som innehöll Rock Around The Clock som av vissa - förvisso helt felaktigt - gav Bill Haley äran att ha uppfunnit rock´n´rollen, året innan Elvis Presley slog igenom. Han gjorde också manuset till Alfred Hitchcocks The Birds. Det blev senare ett stående skämt i 87-serien att karaktären Meyer Meyer hatar fåglar på grund av den "hemska filmen, vilken sjuk hjärna kom på den historien?".

Nu har jag bara en oläst McBain hemma och med bara sammanlagt femton kvar blir det förstås svårare och svårare att faktiskt hitta de man inte läst. Men jakten fortsätter. Tur att det finns så många antikvariat.

Dagens låt är Coming Back av Gotye.

Läs mer om Ed McBain.

PS. Bilden har ingenting med McBain att göra DS.

Nybörjarens guide till Bob Dylan-galaxen

I oktober släpper Bob Dylan ännu en volym i The Bootleg Series och vi har hunnit fram till nummer åtta. Men om man inte har några av hans vanliga skivor, var ska man börja? Här är en liten guide med mina personliga favoriter.

The Times They Are A-Changin´ (1964)

Den bästa av hans tidiga skivor med bara sång och gitarr från den sk protest-eran. Mannen själv förnekade att han var protestsångare, men han har å andra sidan alltid förnekat allt. Jämnare än The Freewheelin´ och mer fokuserad än Another Side Of.

Bringing It All Back Home (1965)

Den första i judeafro på amfetamin-trilogin. Första halvan med band, andra halvan ensam med gitarr. Nästan enbart klassiker. Texterna blir allt mer ordrika, allt mer fria i sin form, allt mer obegripliga och allt mer citatvänliga. Don´t follow leaders, watch the parkingmeters.

Highway 61 Revisited (1965)

Den andra i judeafro på amfetamin-trilogin. Börjar med Like A Rolling Stone (ständig etta på fansens bästa-listor) och slutar med Desolation Row (ständig etta på Nobelpris-vinnare argumenteringen). Hade skivan bara innehållit dessa två hade den ändå varit en klassiker (på sjutton minuter).

Blonde On Blonde (1966)

Den tredje i judeafro på amfetamin-trilogin. Kanske några bluesboogie-övningar för mycket men omöjlig att motstå. En mytomspunnen motorcykelolycka satte punkt för kapitlet och Bob blev hemmapappa i Woodstock istället. Nästa turné skulle dröja åtta år.

New Morning (1970)

Kanske hans mest avslappnade skiva och den bästa från hans lyckligt-gift-hemmapappa-period (68-74). Perfekt en söndag när ledigheten är vald och inte påtvingad. Många andra skulle välja John Wesley Harding från -68 istället, men här finns en charmig värme jag inte kan motstå.

Blood On The Tracks (1975)

Alla utom Bob själv (där är vi igen) är ense om att detta är hans skilsmässoskiva. Dessa enkla trubadurvisor är bittra, sökande och längtande. En bra skiva att börja med om man tror att man egentligen inte gillar Bob. Halva skivan finns utgiven i ursprungligen bortvalda versioner ( på Biograph och The Bootleg Series 1-3) som förstås är ännu bättre.

Oh Mercy (1989)

Hans bästa åttiotalare, men det säger inte mycket. En av hans bästa någonsin är ett mer rättvist betyg. Snygg produktion som åldrats fläckfritt (se inspelningsåret) och fokuserade låtar - samtliga under fem minuter, de flesta runt tre-fyra.

Time Out Of Mind (1997)

Hans första album med eget material på sju år. Han var uträknad, hade inget skivkontrakt och hans två senaste skivor med nytt material hade bestått av gamla folkvisor som passerat ganska obemärkt. Det här är min favorit-Dylan. Drömska arrangemang och texter som stått även utan musik. Dylan är en gammal man som sitter mitt ute i skogen och berättar om sitt liv. Operation Åldras Med Värdighet inleds här och pågår än.

The Bootleg Series Vol 4, Live 1966: The "Royal Albert Hall" Concert (1998)

CD ett ensam med gitarr, CD två tillsammans med The Hawks som senare skulle bli The Band. Han är förmodligen hög som en giraff, men också fokuserad som en katt spanandes på bytet. Egentligen inspelad i Manchesters Free Trade Hall, men länge bootleggad med den officiella platsangivelsen. Därav titelns "". Också känd för Judas-häcklaren. Dylan hade vänt folkpuritanerna ryggen och bestämt sig för att bli rockstjärna, komplett med färgglad skjorta, solglasögon och elgitarr. Inte omtyckt av alla.

Modern Times (2006)

Svängigt avslappnad på ett sätt som han sällat varit. Han har hatten på svaj och ett snett leende. Allt är på väg käpprätt men vi kan väl dansa under tiden? Lite rock´n´roll, lite ballader och en mästare i högform. Gillar du denna är Love And Theft (2001) också att rekommendera.

Dagens låt är The Levee´s Gonna Break av Bob Dylan.

Läs mer om The Bootleg Series Vol 8: Tell Tale Signs.

Vad är det för nummer?

Det sitter lappar över skrivbordet med nummer på. Det finns lappar i plånboken med nummer på. I mobilen finns sparat under rubriken "påminnelser" ännu fler nummer. Och jag har inte en aning om vad det är för nummer. Oftast har de fyra siffror. Ibland är det fyra siffror, ett streck i mitten och sen fyra siffror till. Vad har de för betydelse? Skriver jag dem i sömnen bara för att reta mig själv? Är det en ond själ som försöker driva mig till vansinne med siffror? Är det möjligtvis Bob? Vad är det som händer?

Tur med musik

När jag var i Stockholm för några veckor sedan spelade Eldkvarn där. När jag åker till England i början av november turnérar Motörhead och Danko Jones där tillsammans. Jag har tur med musiken på mina resor. Det var egentligen allt jag hade att säga och det räcker ganska långt.

Dagens låt är Code Of The Road av Danko Jones.

Se turnéplanen här.

Läs mer om Motörhead.

I´m Chevy Chase And You´re Not

Chevy Chase är en av mina favoritkomiker. Hans minspel, mumlade repliker, snubblanden och varma utstrålning gör att jag ofta börja skratta så fort han är i bild (bilden ovan får mig att skratta). Hans karriär må ha varit högst ojämn, men när han är som bäst finns det få amerikanska komiker som slår honom på fingrarna. Därför är Rena Fruchters biografi I´m Chevy Chase And You´re Not intressant läsning (titeln var hans hälsningsprelik när han läste nyheterna i Saturday Night Live). Hon har intervjuat Chase själv och även hans familj, kollegor och kritiker.

Boken tar upp den fysiska och psykiska misshandel han utsattes för som barn, hans musikalitet (han började sin karriär som trummis i ett rockband, men föredrar egentligen att spela jazzpiano), hans drogmissbruk, problemfyllda äktenskap och hur han hittar den stora kärleken, gifter sig 1983 och sedan dess har satt familjen i första hand. Hans tre döttrar vittnar om att han är en bra pappa. Här finns också en genomgång av hans yrkeskarriär, han uttalar sig om sina filmer, vilka han är nöjd med och vilka han är missnöjd med, och man bjuds på intressanta anekdoter. Den dryghet han är känd för lyser med sin frånvaro. Man får veta varför han hoppade av Saturday Night Live efter bara ett år och hur hans ständiga vilja att testa nya saker inte alltid varit omtyckt av fansen.

Chase påminner lite om Peter Sellers - även om nittio procent av deras samlade produktion var dålig är det resterande tio bra procenten så bra att man inte kan låta bli att beundra dem.

Chase lyckades dessutom med konststycket att bli polisanmäld av legendaren Cary Grant som han ibland jämfördes med och beundrade. Grant hade på sin ålders höst inget bättre för sig än att polisanmäla folk, vilket han gjorde 3-4 gånger om året. Han brukade stämma dem på tio miljoner dollar och sedan gå med på några hundratusen i skadestånd. Chase hade sagt i en intervju att Grant is brilliant, elegant and athletic, can deliver lines with great humor - and he can also give you everything Jimmy Stewart and the great actors like that generation could deliver. And I understand that he is a homo. Något i uttalandet retade upp Grant. När rättegången var över bjöd han Chase på middag - Chevy kunde inte tacka nej till en av sina hjältar och de blev vänner.

Boken rekommenderas förresten. And that´s news to me.

Dagens låt är Sarah av Da Cruz.

Läs mer om Chevy Chase.

Läs mer om biografin.

Har du missat något av förra veckans färgglada inlägg?

Neil Young är gubbe med hedern i behåll

Husbilar, förvånansvärt intressant

Twin Peaks håller fortfarande

Will Ferrell garanterar skratt

Dags att börja cykla

Music Against Drugs menar förstås väl

Din musiksmak är själens spegel

Grotesco borde vara måttstock för svensk humor

Grotesco borde vara måttstock för svensk humor

Det är sällan jag fastnar för svensk tv-humor. Den är oftast ganska urvattnad och förutsägbar, känns sällan fräsch. Grotesco är ett lysande undantag. När SVT för två år sedan lät några olika komikergäng producera 30 minuter var och sedan lät folk rösta fram vilka som skulle få göra åtta halvtimmar vann Grotesco. De fyra timmarna som följde i oktober 2007 blev något som inte liknar något annat som gjorts på svensk tv. Serien är ett sketchprogram a la Monty Python´s Flying Circus och de olika delarna knyts också ihop på ett liknade sätt med sketcher som flyter in i varandra och karaktärer som återkommer. Varje avsnitt har också ett tema, tanken var att alla humorsmaker skulle bli tillfredsställda. Del ett är t ex för folk som gillar Göteborgshumor från sjuttiotalet (Portal Till Göteborg) och i del två görs det satir på Skärgårdsdoktorn, där skildringen av den romantiserade mysigheten ifrågasätts, och UR:s engelskaprogram parodieras när en utbytesstudent hamnar mitt i spännande trafficking.

Det mest kända ansiktet i Grotesco är Henrik Dorsin som även medverkar i Parlamentet. En parodi på detta program förekommer i inslaget Dellert, ett program där fyra komiker skämtar om operasångerskan Kjerstin Dellert.

Tonen i Grotesco är ganska skruvad och rör sig över bl a parodi, satir och ironi. Genomgående för de sammanlagt nio avsnitten är att de vågar gå utanför mallen och ofta ta skämten lite längre än vanlig svensk komedi. Detta resulterade förstås inte i några Svensson, Svensson-tittarsiffror, men serien blev omdiskuterad och har redan fått något av kultstämpel. Enligt Dorsin diskuteras nya avsnitt. Kanske får vi till slut veta hur det gick för den lille, lille drängen? Drunknade han verkligen?

Dagens låt är This Is Not A Test av She & Him.

Läs mer om Grotesco.

Läs mer om Grotesco på DVD.

Se Henrik Dorsin i Parlamentet.