I rymden kan ingen höra dig komma

Den gamla kultserien Star Trek ska göras i porrversion, meddelar Aftonbladet. Det är "mansmagasinet" Hustler som producerar. Inspelningen börjar nästa månad och projektet heter än så länge This Ain’t Stat Trek XXX. Själv tycker jag att något dubbeltydigt med ordet beam hade varit roligare, men så är jag heller inte porrfilmsproducent.

Nichelle Nichols på bilden spelade Uhura i originalserien som hade premiär 1966. Nichols var ungefär så porrig som min oförstörda högstadiehjärna klarade av. Hon är inte med i den nya versionen, men har ett imponerande CV ändå. William Shatner, som spelade kapten Kirk, uppges ha tackat nej till en roll.*

* Skämt. Inte att han tackat nej, men att han alls blev tillfrågad.

Killingängets väg till Dramaten

Killinggängets film Fyra Nyanser Av Brunt blev omtalad för två saker. Sin längd och sitt innehåll. Filmen är tre och en halv timme lång med paus (tack!), men ännu viktigare: Killing blev vuxna. Den handlar inte folk som dricker klorin, lakritstroll som friar till radiopratare i direktsänding, karaktärer döpta efter The Cure-trummisar – Lol Tolhurst, om ni minns - som framför Lou Reeds Take A Walk On The Waa Zaa med sina koleanska adoptivpälon eller folk som eldar upp sina hus för att kunna baka bröd så billigt som möjligt. Alla artiklar som skrevs i samband med filmen nämnde att den inte alls var som NileCity. Nej, det är den inte. NileCity gjordes 1995, Fyra Nyanser av Brunt kom 2004. Det vore mer anmärkningsvärt om ingenting hänt mellan dessa produktioner.

Sanningen är att deras än så länge odöpta pjäs på Dramaten med premiär i höst är ett lika logiskt men på ytan onaturligt steg från Fyra Nyanser Av Brunt som den var ett logiskt steg efter debuten 1992 med I Manegen Med Glenn Killing, genombrottet NileCity, Percy Tårar och Fyra Små Filmer. Redan i Percy Tårar från 1996 fanns ett flertal sketcher och karaktärer som man inte visste om man skulle skratta eller gråta åt. Man försöker skratta med dom snarare än åt dom, mest för att rädda sitt eget samvete. Fyra Små Filmer, där Torsk På Tallin - En Liten Film Om Ensamhet nog får anses mest lyckad, tog samma idé ett steg längre. Tomas Alfredson kom in som regissör och tvingade dem att våga ta sig själva på större allvar, tvingade dem utveckla sina idéer och inte bara sikta på närmaste skratt. Och han lyckades.

Torsk På Tallinn – En Liten Film Om Ensamhet satte många skratt i halsen. Man visste inte om man skulle skratta, jo…eller? Oavsett vilket blev man berörd av karaktärerna. Berörd? Av Killinggänget? Ja. Robert Gustavsson kan när han vill. Hans porträtt av den försynta svenska mannen på jakt efter kärlek – detta ålderdomliga koncept för lycka – snarare än bara sex är en av de bästa svenska skildringarna av den själsliga tomheten i det moderna samhället. De andra filmerna satte sig inte lika djupt, i alla fall inte hos mig. Gunnar Rehlin - En Liten Film Om Att Göra Någon Illa var underbart elak och hade en imponerande konsekvens i sin dokumentära stil. Killinggänget själva förekommer knappast. Modigt och imponerande. På Sista Versen – En Liten Film Om Döden var väl egentligen den mörkaste. En neurotiks dokumentärfilmare ska fånga sin fars död ruta för ruta och producenten på kanalen han förhandlar med tycker att idén är fantastiskt. Men pappan vägrar dö – han är på bättringsvägen. Och producenterna blir otåliga. Detta var innan dokusåporna slog sitt förlamande grepp kring vårt land. Nu känns intrigen som en idé till ett program på Femman. Den modigaste av de små filmerna var helt klart Ben & Gunnar – En Liten Film Om Manlig Vänskap. Inte för handlingen, men för att det var just Killinggänget som gjorde den. Filmens slutledning är att två killar inte kan vara bara kompisar – förr eller senare vill de alltid ligga med varandra. Den ironiska generationens flaggbärare gör en film om homosexualitet utan att driva med homosexuella. Nu har alla sit-coms inkvoterade homo-karaktärer som är där mest för att det ska vara politiskt korrekt (vilket innebär att alla är stereotypa homos: det måste märkas att de är homo). Men Ben & Gunnar har istället skägg. Ju mer skägg, desto mer homo. Och Bruce Springsteen var bäst i början av sin karriär. Han hade ju skägg då.

Fyra Nyanser Av Brunt var alltså inte det jättehopp som många har velat utpeka den som och det är inte heller deras kommande inflyttning på den tyngsta av alla Svenska teaterscener. Men visst är det ett modigt grepp från den ironiska generationens påtvingade fanhållare. Och när skratten kommer vet man numera ofta inte riktigt om man verkligen ska våga skratta. Jag kan inte låta bli att imponeras av att de vågat bli vuxna. Jag menar inte att alla måste vara vuxna hela tiden, men med så mycket talang som Killinggänget besitter är jag glad att de har vågat utvecklats och inte gjort vad alla förväntade sig. Det är aldrig roligt när en författare/låtskrivare/regissör eller vad det rör sig om gör precis vad man förväntar sig eller upprepar sig.

Om man vill se NileCity en gång till kan man göra det. Vill man se en knivskarp analys av det kalla, varma, cyniska, passionerade, isolerade och kärleksfulla landet Sverige bör man se Fyra Nyanser Av Brunt om man inte gjort det. Den gjordes av sju vuxna män som gör saker tillsammans och som har insett värdet av skratt i allvaret och allvar i skrattet. En vuxenhet som sedan dess blivit gubbighet inför premiären på den Kungliga Teatern, enligt de själva. Men måste man bli vuxen? Ja, ibland kan det vara bra. Och jag är glad att Killinggänget vågade. Nu väntar vi med spänning på deras gemensamma husköp på Fårö.

Sedan bilden ovan togs har Jonas Inde, trea från höger, tyvärr lämnat kollektivet. Nytt är också att de bägge doldisarna Martin Luuk och Andres Lokko ska ha "riktiga" roller på scenen, de brukar annars bara vara statister. Tomas Alfredson (Låt Den Rätte Komma In) regisserar även denna gång.

Läs mer om Killing på dramaten i DN. Läs en intervju med Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm i SvD.

Läs mer om Bruce Springsteens aktuella turné (utan skägg).

Bob Dylan gör omklädda klassiker i Malmö

Den lilla mannen i den vita hatten är den mest intressanta av gänget på scenen i Malmö, även om han försöker smälta in som en i gänget är det honom vi tittar på och förundras över. Han är Bob Dylan och ibland kunde man nästa höra vad han sjöng. Bandet var skickligt och ljudet var imponerande med tanke på att vi befann oss i en lokal som till vardags är hockeyarena. Det var en trevlig upplevelse, varken så bra som man kanske ändå inte vågade hoppas, men inte heller så dålig som det hade kunnat bli i värsta fall. Jag kände igen två tredjedelar av låtarna, och det var mer än förväntat. Musikerna är för bra för att det ska bli dåligt, möjligtvis lite jämntjockt ibland. Möjligtvis för snyggt och samspelt, skevheten har alltid varit viktig i Bobs musik.

Dylan själv är lite för avig för att det ska kunna bli en riktigt stor upplevelse, mellansnack är inte riktigt hans kopp te. Men han gör det han ska. Han är trubadur, inte showman. Han reser runt och sjunger sina sånger. Han har förmodligen inga alternativ. Det är inte en karriär. Det är som att äta, sova och andas. Dylan har, i motsats till många av sina kollegor, alltid stått fast vid att konsten är viktigare än konstnären.

Hans kroppsspråk påminner ibland om en tolvårings, som om han inte har kontroll på armar och ben. Ibland spritter det till i honom som om han just fått en idé han måste berätta för någon. Ingen annan skulle heller få en applåd av att böja lite på benet som Dylan gör under lite munspelstutande i sista låten, en till 90 procent oigenkännlig Blowing In The Wind. De flesta skulle behöva åstadkomma minst en frivolt med ett ägg lagt på huvudet för att få en sådan applåd.

Det går inte komma ifrån att en del av upplevelsen är det faktum att det faktiskt är Bob-jävla-Dylan som står på scenen. Han finns! På riktigt! Wow! Jag har sett honom röra på sig! Jag har hört honom sjunga, om än inte alltid exakt vad. Ibland tänkte jag på annat och bandet blev bara ett bakgrundsgung som mina dagdrömmar åkte iväg på. Ibland fick man en ja, men den här känner jag igen...det är ju...vänta...jag vet-känsla. Det var spännande att ta del av låtlistan i Sydsvenskan idag. Han spelade tydligen High Water (For Charlie Patton) från 2001-års "Love And Theft". Det är en av mina favoriter och jag hade inte en aning om att han spelade den, även om en av låtarna hade ett banjoriff som onekligen påminde om det som dyker upp på skivan.

Jag respekterar honom för det faktum att han vägrar bli en semesterby för nostalgiker. Vid snart 68 år fyllda uppfinner och återuppfinner han sina låtar varje gång han står på scenen och så har det varit i 45 år. Vad gäller kompromisslöshet är han svårslagen. Don´t follow leaders, för att citera inte framförda Subterranean Homesick Blues.

Även om det inte är den bästa konserten jag har varit på så kan jag inte säga annat än att det var en unik upplevelse av en unik artist. Vackert så. Fick också bekräftelse på en av hans mindre kartlagda talanger. För ärligt talat, oss emellan, är han inte väldigt söt?

Läs om Bob Dylans möjligtvis fyrtio bästa låtar.

Akademiledamot om Empire: Total War

Jag kan inte påstå att datorspel är något jag håller på med särskilt ofta. Men i dagens DN har favoritförfattaren Peter Englund recenserat det historiska strategispelet Empire: Total War. När skrev en medlem av svenska akademin om datorspel senast? Han verkar insatt också. Vad gör egentligen de aderton på sina möten?

Swingers skildrar pojkar som vill vara män

Om du inte sett filmen Swingers kan det bero på att den fick lökiga titeln Du, Var Är Brudarna? när den kom till Sverige 1996. I rollerna finns då okända skådespelaren/författaren/regissören/producenten Jon Favreau (The Sopranos, Friends, Iron Man, Elf), då lika okända och betydligt smalare Vince Vaughn (Vince Vaughn) och underskattade Ron Livingston (Band Of Brothers, Office Space och tydligen Sex And The City). Filmen börjar med att den känsliga grubblaren Mike (Favreau) försöker komma över sin fd flickvän och hans glidarkompis och självutnämnde mästarflörtare Trent (Vaughn) tvingar med honom på en resa till Las Vegas.

Alla förutsättningar finns för en riktigt hemsk film, men det är en underhållande film med förvånansvärt bra handling. Dialogen är effektiv och känns naturlig. Manuset av Favreau håller genomgående en trovärdig ton. Man kan tycka att karaktärerna är stereotypa, men de är inte mer stereotypa än vad killar är i tjugoårsåldern.

När de åker till Las Vegas gör de det i alldeles för stora kostymer. Metaforen kan anses övertydlig, men det stör inte. Scenen där Mike ringer till Nikki och - upprepade gånger - lämnar meddelande på hennes telefonsvarare hade en Woody Allen i högform kunnat vara stolt över.

För filmnörden finns det också snygga referenser till Star Wars, Martin Scorsese och Quentin Tarantino. Vissa tydligare än andra.

Det är inte ofta man ser en film som skildrar brytpunkten mellan tjusningen i att hänga med grabbarna och tjusningen i att ha ett seriöst förhållande lika bra som Swingers. Rekommenderas.

Genrep med Bruce Springsteen & The E Street Band

Jag förstod inte Bruce Springsteens storhet förrän jag fyllt tjugo. Ju mer jag upplevt och gått igenom, desto närmare har han kommit. Desto mer har jag förstått vad han sjunger om. För det är inte så enkelt att det bara handlar om tjejer och bilar, oavsett vad kritikerna säger. I så fall handlar Moby Dick om att vara ute och fiska. Efter mer än tio års allt mer detaljerad relation till hans musik har jag fortfarande inte besökt något av hans beryktade väckelsemöten. Varje gång jag pratat med andra fans har reaktionen blivit men du måste se honom live. Nu har jag biljett.

Den fjärde, femte och sjunde juni spelar Bruce Springsteen & The E Street Band i Stockholm inför tre utsålda stadion. I måndags stod han på scenen i Asbury Park, New Jersey (förstås) och genomförde det första av två genrep, rapporterar Rolling Stone. Sju låtar från senaste skivan Working On A Dream, några av måste-låtarna, några mindre väntade och några covers utgjorde den 24 låtar långa spelningen.

En av nyheterna den här gången är att trummisen Max Weinberg inte kommer medverka på alla konserterna. Han spelar även i pratshowvärden Conan O´Briens husband och när Conan tar över The Tonight Show den första juni hoppar Jay Weinberg in på turnén och tar över pappans trumpinnar. Enligt rapporterna är han en värdig ersättare. Nya i bandet är också bakgrundssångarna Curtis King och Cindy Mizelle. Detta gör att det kommer vara tolv personer på scen. Vilka låtar spelades?

Outlaw Pete
My Lucky Day
Night
Out in the Street
Working On a Dream
Johnny 99
I Ain’t Got No Home (Woody Guthrie)
Good Eye
Radio Nowhere
Candy’s Room
Because the Night
Mary’s Place
The Wrestler
This Life
Long Walk Home
Surprise, Surprise
Badlands
No Surrender

Extranummer:
Hard Times Come Again No More (spiritual)
Mustang Sally (mest känd i Wilson Picketts version)
Thunder Road

Born to Run
American Land
Seven Nights to Rock (BR5-49)

Detta kan bli en nåd att stilla be om, oavsett vilka låtar som spelas i Stockholm. Jag är mest orolig för hur alla ska få plats på scenen, men de har mer än två månader på sig att öva. Stevie, one more time. One-two-three-four!

Läs udda fakta om Bruce Springsteen.

Läs en intervju från januari med flanellunderbettet.

Läs en krönika om Mats Olssons möte med Bruce.

Pineapple Express tramsar sig för din skull

Filmer kan ibland förstöras av att de är lite för löjliga. Men Pineapple Express är mycket för löjlig och en av de roligaste filmerna jag sett i år. Det spelar egentligen ingen roll vad den handlar om, men det har med droger att göra. Den driver med fördomar och stereotyper och är så omoralisk att Siewert Öholm exploderade i nästan 50 000 bitar första gången han såg den. Här finns också två smått absurda och lite för långa (men på rätt sätt) slagsmålscener. Här finns en man som överlever minst två kulor i magen från nära håll och här finns en Gary Cole som blivit en birollsfavorit. Vem minns inte hans underbart sliskiga insats som chef i Office Space?

Huvudrollen spelas av Hollywoods senast lite-tjock-och-rolig-kille Seth Rogen som har samma rolig utan att egentligen vara rolig-kvalitet som Will Ferrell, även om han inte är lika rolig som Will Ferrell inte är. De har samma förmåga att sätta sig på en stol och göra det på ett roligt sätt. Det är humor utan faktiska skämt som snarare bygger på timing, betoningar och kroppsspråk. Och jag gillar den lilla bonusen att alla karaktärerna, oavsett om de är barn, poliser eller föräldrar, pratar som pårökta tonåringar.

I genren underhållning som bara vill vara så underhållande som möjligt är Pineapple Express en klockren film. Intelligent tröghet segrar igen.

Couscous, the food so nice they named it twice - Dale Denton (Seth Rogen)

En ny Skarsgård i Kenny Begins

Ännu en medlem av familjen Skarsgård, nummer 592 om jag räknat rätt, har gjort en filmroll. Bill Skarsgård har en roll i nya filmen Kenny Begins där Johan Rheborg spelar Sveriges enda sanna rymdhjälte, meddelar Expressen. Om det här på sikt innebär att Mikael Persbrandt inte får 95 procent av alla huvudroller i svensk film låter jag vara osagt. Men 592 Skarsgårds är fler än en Persbrandt.

Risken är kanske att Bill i likhet med sina syskon och pappa Peter Haber delvis väljer att jobba utomlands.

Ni har väl inte missat Generation Kill med Alexander Skarsgård?

Läs mer om Kenny Begins.

Dave Eggers gör en tuff period underhållande

Dave Eggers och hans syskon förlorar sina föräldrar med några månaders mellanrum. Han har just fyllt tjugo, bor med sin åttaåriga lillebror Toph och försöker bygga ett nytt liv. Det är lite oväntat en av de roligaste, vackraste och mest livsbejakade böcker jag läst på länge. A Heartbreaking Work Of Staggering Genius från 2000 var hans debut och en väldigt bra bok. En väldigt bra bok. Med tanke på ämnet är det en självbiografi som skulle kunna blivit ett enda långt självömkande mähä, men som inte kan låta bli att förmedla en känsla av att livet förvisso är jobbigt ibland, men vad är alternativet? Och är det alternativet bättre?

Nu vore det ett lämpligt tillfälle att ha ett väl valt citat som fångar bokens ton och innehåller en rolig formulering. Såna finns det många. Men boken är tillbakalämnad till sin rättmätiga ägare Nicklas så det blir inget utdrag. Istället berättar jag att Eggers också grundade den i vissa kretsar legendariska - kanske är kultförklarade ett bättre ord - tidningen Might, driver förlaget McSweenys som både ger ut böcker och t ex månadsmagasinet The Believer och har skrivit ytterligare en handfull böcker.

Läs mer om Dave Eggers.

Här finns utdrag från en intervju med Eggers (bilden obekant).

Neil Young Archives? Är det? 2 juni? Kan det?

Så sent som i lördags skrev jag att Neil Youngs nya aprilskiva Fork In The Road sannolikt innebar att jätteprojektet Archives skulle bli framflyttat ännu en gång. Men, som jag också skrev i samma inlägg - hoppas jag har fel. Och på Neil Young News finns plötsligt det kompletta Archives-innehållet listat. Måste nog lägga mig ner.

Här är mitt senaste inlägg från januari i frågan. Här är ett från maj 2008.

Läs mer om liveskivan Weld som inte har något med Archives att göra men rockar ändå.

Gamla blandband, del 4

På dagens framgrävda blandband står det 2006-07-17. Det var en solig sommar och jag var mitt uppe i en mindre depression. Det skulle bli värre innan det blev bättre. Men som kompensation är bandet en extra lyxig 100-minuterskassett av märket Maxell.

A:
Raconteurs - Steady, As She Goes
Franz Ferdinand - Do You Want To
Amiee Mann - Save Me
Wilco - Jesus, etc
Nicolai Dunger - Hunger
Deltahead - Don´t Move To Finland
OutKast - Humble Mumble
Queens Of The Stone Age - Do It Again
Primal Scream - Country Girl
Depeche Mode - Precious
Emmylou Harris - Little Bird
Tom Waits - Make It Rain
Flaming Lips - Do You Realize??
The White Stripes - Passive Manipulation

B:
Tages - Every Raindrop Means A Lot
The Beatles - Paperback Writer
Bob Dylan - 4th Time Around
The Band - The Weight
Tom Petty & The Heartbreakers - American Girl
Buddy Holly & The Crickets - Peggy Sue
Iggy Pop - The Passenger
T-Rex - 20th Century Boy
Luis Prima - Buena Sera
The Zombies - Time Of The Season
Lovin´ Spoonful - Daydream
Bo Diddley - Before You Accuse Me
Aretha Franklin - (You Make Me Feel) Like A Natural Woman
Dusty Springfield -Little by Little
Bruce Springsteen & The E Street Band - The Promised Land

Jag minns nu att det var tänkt att ena sidan skulle var lite nyare musik och andra sidan skulle vara lite äldre. Gränsen för lite nyare verkar gå vid 2000 (Aimee Mann) och gränsen för lite äldre vid 1978 (Bruce Springsteen). Så nu har jag lärt mig något nytt idag också.

Läs Gamla blandband, del 3.

Kommande skivor

Tidningen Rolling Stone skriver en artikel om skivor som är på väg. Jag har valt ut de jag ser fram mot mest:

Neil Young - Fork In The Road 7 april
Depeche Mode - Sounds Of The Universe 21 april (scrolla)
Bob Dylan - Together Through Life 28 april
Elvis Costello - Secret, Profane & Sugarcane 2 juni (scrolla)
Regina Spektor - Far juni
Wilco juni
Flaming Lips juli (och här)

Den skiva jag ser fram mot mest är Regina Spektors sedan länge omtalade uppföljare till favoriten Begin To Hope. Lite orolig blir man när man läser att det är Jeff Lynne som producerat. Passar verkligen hans lager-på-lager-på-lager-på-lager-på-lager-produktion Spektor? Hoppas jag har fel. Youngs nya skiva lär innebära att Archives-projektet skjuts på obestämd framtid. Men det är väl som sig bör.

Påpekas bör också att bob hund redan nästa vecka släpper sin nya skiva Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk efter ett långt men förmodligen nödvändigt uppehåll på åtta år. De roade sig under tiden istället med Bergman Rock. Läs en intervju med bägge bandens sångare Thomas Öberg från DN.

Woody Allen klipper bort Marsinvasion

För de av oss som gillar Woody Allen har jag snappat upp ett guldkorn via Jan Gradvall. I samband med inspelningen av förra årets väldigt underhållande film Vicky Cristinia Barcelona med bl a Scarlet Johansson och Penelope Cruz i rollerna skrev den lilla mannen med de stora glasögonen dagbok för New York Times. Här kan man läsa väldigt Allenska iaktagelser som:

JUNE 1 Arrived Barcelona. Accommodations first class. Hotel has been promised half star next year provided they install running water.

JUNE 30 Dailies are looking good, and while Javier’s idea to add a massive Martian invasion scene complete with a thousand costumed extras and elaborate flying saucers is not a very good one, I will shoot it to make him happy and cut it in the editing room.

Mer finns att läsa här. Woodys penna fortsätter att imponera.

Bästa gitarr-riffen?

Den engelska musiktidningen New Musical Express har just nu en omröstning om de bästa gitarr-riffen. Den Topp 20-lista jag halkade in på har nästan obegripligt dassiga bandet Muse (musikvärldens motsvarighet till Alfakassan) på plats ett till fyra och Jimi Hendrix på plats fem.

Listan ser ut så här:

1 Muse - Hysteria
2 Muse - Plug In Baby
3 Muse - New Born
4 Muse - Supermassive Black Hole
5 Jimi Hendrix - Voodoo Child (Slight Return)
6 Jimi Hendrix - Purple Haze
7 Blur - Song 2
8 Nirvana - Smells Like Teen Spirit
9 The White Stripes - Seven Nation Army
10 Radiohead - Just
11 Franz Ferdinand - Take Me Out
12 The Kinks - You Really Got Me
13 Rage Against The Machine - Killing In The Name
14 Queens Of The Stone Age - No One Knows
15 The Rolling Stones - (I Can´t Get No) Satisfaction
16 Led Zeppelin - Whole Lotta Love
17 The Smiths - How Soon Is Now
18 The Beatles - Day Tripper
19 Nirvana - Heart-Shaped Box
20 Nirvana - Come As You Are

Läs mer här, om du tvunget måste. Förvisso kul att det inte bara är de gamla vanliga, men ibland finns det en anledning till att låtar inte brukar hamna på liknande listor.

Så här gick det när engelska musikkanalen Planet Rock gjorde samma omröstning. Här kan du läsa vad eleverna på London Tech Music School tycker.

Vem skulle toppa din lista?

Elvis-auktion

Har du 850 000 kr som ligger och dammar? Då kan du köpa en blå byxdress och tillhörande mantel med gulddetaljer. Tycker du att nästan en miljon är för mycket för en blå pyjamas kanske ett silverbälte för futtiga 68 000 är mer rimligt?

Du har tom den 25 mars på dig att buda, enligt DN. Tyvärr nämner de inte var fynden finns - det står bara på nätet. I alla fall en liten ledtråd.

Läs mer om Elvis Presley.

Och ännu mer.

Alfakassan suger expanderbara kroppsdelar

Jag har sedan slutet av december inte fått några pengar från Alfakassan. De har begärt arbetsgivarintyg, jag skickar arbetsgivarintyg, jag får besked om begäran av komplettering två-tre veckor senare, jag skickar nytt arbetsgivarintyg, får besked om begäran av komplettering två-tre veckor senare, skickar nytt arbetsgivarintyg och får begäran om ny komplettering. Det är synd att det inte krånglar lika mycket med inbetalningar som med utbetalningar.

Nu är både pengar och tålamod slut. Idag kom den senaste begäran om komplettering. Alfakassan behöver veta hur mycket jag jobbade på mitt förra jobb i december och januari. Svaret är att jag inte gjorde det, eftersom jag blev uppsagd i slutet av november. Alfakassan vet att jag blev uppsagd i slutet av november, det har nämligen stått på arbetsgivarintygen (alla inkarnationerna) jag skickat. Problemet är tydligen - vilket tog fyra månader för dem att komma fram till - att det inte står något i intygets/intygens rutor för december och januari. Anledningen till detta är alltså att jag inte jobbade där under dessa månader. Nu har herr och fru Alfa kommit fram till att rutorna inte får lämnas blanka: det ska stå 0 där för att understryka att jag jobbat noll timmar.

Min förra chef trodde inte på mig när jag ringde idag och begärde ytterligare ett intyg med ytterligare en korrigering. Spännande fortsättning följer.

Kniv går solo med Fever Ray

Karin Dreijer Andersson går solo. Till vardags spelar hon i duon The Knife med sin bror Olof. På samma sätt som det tog ett tag att förstå sig på The Knifes senaste lysande skiva Silent Shout tycks det ta ett tag att få grepp om Fever Ray vars skiva släpps i fysisk form den 18 mars. Men jag har en känsla, som man får ibland, av att jag kommer falla för den långsamma och ganska introverta musiken om jag bara har tålamod. För den är vacker och lite avig. Det är en mörk skiva, men det är å andra sidan Silent Shout också, och låt inte det avskräcka dig.

I en intressant intervju med Karin Dreijer Andersson i Svd förklarar hon:

Det är bra att känna att man inte måste förstå allt. Det behöver man inte med konst. Jag tror egentligen inte att man kan säga att man förstår musik, det handlar mer om en känsla.

Då är vi överens. Man kan njuta utan att förstå. Tur är väl det. Annars skulle man inte kunna njuta av mycket.

Lyssna på Fever Ray på MySpace.

Franz Ferdinand imponerar på skiva tre

En väldigt uppskriven debutskiva är förmodligen något av det värsta som kan drabba ett nytt band. När nästa skiva släpps finns det nämligen bara en väg att gå - neråt. När alla kritikerna hittat ett nytt band att kalla världens bästa. Franz Ferdinands egenbetitlade debut 2004 skrevs upp. Skivan har också sålt mer än 3,5 miljoner exemplar, främst med hjälp av singeln Take Me Out. Redan året efter kom andra skivan You Could Have It So Much Better med bl a Do You Want To. Sedan blev det tyst i mer än tre år, en evighet i popvärlden. Tystnaden stördes förvisso av att sångaren Alex Kapranos 2007 gav ut boken Sound Bites: Eating On Tour With Franz Ferdinand som var samlade matkrönikor från The Guardian och mycket riktigt handlar om den före detta kockens matvanor på turné med bandet.

När tredje skivan Tonight: Franz Ferdinand släpptes i år insåg jag att jag saknat deras krautdiscofunk-pop, denna gång med lite mer piano, synt och orgel. Bandets uttalade mål är att få alla att dansa och jag kan i alla fall inte stå still. Skivan har mötts av positiva recensioner, tom i den trendkänsliga brittiska musikpressen och det verkar som om bandet har kraft att överleva hypen.

Skivan spelades in under ett och ett halvt år i bandets hemstad Glasgow, men jag kan inte påstå att det hörs. Jag kan heller inte påstå att det syns på deras omslag - de har mer än en gång använt sig av den stilrena estetiken som finns i gammal rysk propaganda. Trots detta finns det anledning att sammanfatt bandet med skivbolaget Stiff Records motto: Fuck art, let´s dance. Gott så.

Bob Dylans 40 bästa låtar?

Inför den kommande Bob Dylan-konserten bad Gravid-Emma mig att lista hans 40 bästa låtar. För att göra urvalet lite enklare började jag med att lista hans tio bästa album, sedan valde jag - militant, inga undantag - fyra låtar från varje. Det här innebar förvisso att vissa favoriter hamnade utanför. Gates Of Eden, Queen Jane Approximately, Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again, You´re A Big Girl Now och alla låtarna från Time Out Of Mind, men man kan inte få allt. Inte ens från Bob Dylan.

Jag är nöjd med urvalet och jäklar vilken låtskatt han sitter på. Juryns beslut kan inte överklagas, men får gärna diskuteras.

The Freewheelin´ Bob Dylan -63
Blowin´ In The Wind
Masters Of War
A Hard Rain´s A-Gonna Fall
Don´t Think Twice, It´s All Right
The Times They Are A-Changin´ -64
The Times They Are A-Changin´
With God On Our Side
Boots Of Spanish Leather
The Lonesome Death Of Hattie Carroll
Bringing It All Back Home -65
Subterranean Homesick Blues
Love Minus Zero/No Limit
It´s Alright Ma, I´m Only Bleeding
It´s All Over Now, Baby Blue
Highway 61 Revisited -65
Like A Rolling Stone
Ballad Of A Thin Man (låten som frälste mig 1997)
Highway 61 Revisited
Desolation Row
Blonde On Blonde -66
Visions Of Johanna
One Of Us Must Know (Sooner Or Later)
I Want You
Just Like A Woman
Blood On The Tracks -75
Tangled Up In Blue
Idiot Wind
You´re Gonna Make Me Lonesome When You Go
Shelter From The Storm
Oh, Mercy! -89
Everything Is Broken
Ring Them Bells
Man In The Long Black Coat
Most Of The Time
Time Out Of Mind -97 (min favorit)
Love Sick
Trying To Get To Heaven
Not Dark Yet
Cold Irons Bound
"Love & Theft" -01 (släppt 11/9)
Tweedle Dee & Tweedle Dum
Lonesome Day Blues
High Water (For Charlie Patton)
Sugar Baby
Modern Times -06
Someday Baby
Workingman´s Blues #2
Nettie Moore
Ain´t Talkin´

Läs mer om Bob Dylans kommande skiva.

Läs en nybörjarguide till Bob Dylan.

Gamla blandband, del 3

På dagens från arkivet utgrävda blandband står det Tomas Ledins finaste bitar. Jag hade så mycket humor i min ungdom.

A:
Eminem - Without Me
The Rolling Stones - Rip This Joint
Bo Diddley - Bo Diddley
Neil Young - Out On The Weekend
U2 - New Year´s Day
Bruce Springsteen - Rosalita (Come Out Tonight)
Tindersticks - I Want You
Tom Waits - Swordfishtrombone
Ron Sexsmith - Fallen
Travis - Sing
Elvis Costello - Tokyo Storm Warning

B:
Nancy Sinatra - These Boots Are Made For Walking
The Ronettes - Be My Baby
Jackie Wilson - You´re Love Keeps Lifting Me (Higher & Higher)
The Supremes - You Can´t Hurry Love
Jimmy Ruffin - What Becomes Of The Brokenhearted
Smokey Robinson & The Miracles - The Tracks Of My Tears
The Staple Singers - Respect Yourself
The Dramatics - Watcha See Is What You Get
Nick Drake - River Man
Ryan Adams - Goodnight, Hollywood Blvd
Ed Harcourt - Apple Of My Eye
The Strokes - Last Night
Ray Charles - Unchain My Heart
The Beatles - Hello Goodbye

Här var jag inne i en period som var väldigt gubbrockig till och med för någon med min höga gubbrockströskel. Men å andra sidan var många av gubbarna betydligt yngre när de spelade in låtarna än vad jag är nu. Notera också fan, jag måste ha lite tjejer-grejen i början av b-sidan. Sedan slutar det med lite gubbrock 2.0. Detta band spelades när jag och Fredrik skulle åka på gubbpopskonsert med Per-Håkan i Kalmar 2003. Fredrik blev intresserad av Neil Young och retade sig på att han inte kunde placera rösten som sjöng Tokyo Storm Warning. Konserten var väldigt bra. Han spelade Småstad, eller är det jag som drömt?

Läs Gamla blandband, del 2.

Jack White skaffar ännu en hobby

Jack White har två småbarn hemma och väsnas redan i inte helt okända banden The White Stripes och Raconteurs. Men han har hittat några luckor i sin kalender och debuterar nu med Dead Weather, skriver The Rolling Stone. White spelar denna gång trummor och har lämnat över sången till Alison Mossheart från The Kills. Bandet kompletteras av Jack Lawrence från Raconteurs och Dean Fertita från Queens Of The Stone Age. Alla medlemmarna bidrar till låtskrivandet. Första singeln Hang You From The Heavens släpptes till iTunes den 11 mars.

Whites eget skivbolag Third Man Records släpper bandets debutskiva Horehound i juni. Lämna plats för brötblues i hängmattan i sommar.

Gillian Welch sveper fram långsamt

I Sverige är Gillian Welch förmodligen mest känd för sin medverkan på det storsäljande soundtracket till filmen Oh Brother, Where Art Thou? där hon gåshudssjöng två låtar med Alison Krauss och Emmylou Harris.

Men Welch har också hunnit med fyra album i eget namn sedan debuten Revival 1996. Senaste skivan heter Soul Journey och kom 2003. Det finns musik som hoppar upp och klipper till en på hakan och det finns musik som långsamt tar sig närmare och blir lite vackrare varje gång man hör den. Den sortens ofta ganska stillsamma blandning av bluegrass, country och amerikansk folkmusik som hon ägnar sig åt framförs ofta i betydligt mer bombastiska versioner, men på Time (The Revelator) hörs i stort sett bara Welch och mer eller mindre ständige följeslagaren David Rawlings och deras bägge gitarrer. Skivan kom 2001 men skulle lika gärna kunnat vara inspelad 1931, 1954 eller 1971, även om inte låtar om Elvis Presley var så vanliga 1931.

Skivan låter inte som om den är gjord av någon som föddes på Manhattan 1967. Att hon och Rawlings flyttade till Nashville 1992 hörs mer tydligt.

Musiken är liten i framförande och ton, men stor på känslor och nyanser. När sista låten I Dream A Highway tonar ut efter nästan 15 minuter vill man omedelbart höra mer. USA är ett ungt land med väldigt kort historia. Det hörs inte i den här musiken.

Besök Gillian Welchs fina hemsida.

Iron Maiden i 5.1 - Flight 666 är redo att lyfta

Det brittiska hårdrocksbandet Iron Maidens konsert på Ullevi förra sommaren är den överlägset bästa konsert jag varit på. Jag fick gåshud bara av att skriva den meningen. Nu ska deras första turnédokumentär ha biopremiär. 37 svenska biografer visar dokumentären Flight 666 och Växjö är inte en av de utvalda städerna. Förstås. Men bl a Lammhult, Åseda och Emmaboda finns med på listan. Man blir onekligen lite nyfikenhet på hur biograferna valdes ut, men inte lika nyfiken som jag blir på att se filmen som handlar om bandets senaste turné Somewhere Back In Time som påstås vara deras största någonsin i antalet sålda biljetter. 91 konserter ska spelas mellan första februari 2008 i Indien och avslutningen den andra april 2009 i Florida. Redan innan turnén nådde Europa förra sommaren hade de spelat för 1,5 miljoner fans.

Om ni trodde att de femmor och superlativ som delades ut till bandets konsert i Göteborg var överdrivna så var det egentligen snarare tvärtom. Mer än sex månader efteråt har jag fortfarande inte lyckats sätta ord på hur bra det egentligen var.

Den 21 april är det alltså dags att ta sig till någon av följande platser:

Arvidsjaur - Bengtsfors - Boden - Boxholm - Bureå - Emmaboda - Filipstad - Grästorp -Gusum - Göteborg (Roy) - Haparanda - Heby - Höllviken - Idre - Kallhäll - Kumla - Lammhult - Malmö (Spegeln) - Mörrum - Norsjö - Nossebro - Osby - Skelleftehamn –Skoghall - Skärhamn - Smedjebacken - Spånga - Stockholm (Rio f d Kvartersbion) –Storuman - Söråker - Tomelilla - Torslanda - Tranemo - Trollhättan - Ånge - Åseda – Älvsbyn.

Läs mer om filmen.

Läs en guide till bandets bästa skivor.

Can kunde svänga, tysk funk regerar

Det finns en musikstil som kallas krautrock. Det var engelska musikjournalister som kom på att det var ett kul namn på tysk musik, för de äter mycket sauerkraut i Tyskland. Men jag har aldrig hört någon (inte ens någon från England) kalla fransk musik för frogrock. Det kan bero på att ingen utanför Frankrike lyssnar på fransk musik frivilligt. Jag har heller aldrig hört någon kalla engelsk musik för sausagerock.

De mest kända krautrockarna är Kraftwerk, med klassiker som Autobahn, Radio-Activity, The Robots och The Model. Kraftwerk kallas ibland för den elektroniska musikens svar på The Beatles. Deras myt har vuxit fritt de senaste åren, främst via bandets frånvaro. Tre album de senaste trettio åren och ett fåtal kortare turnéer är allt. Lägg till detta två frontfigurer, varav den ena numera avhoppad, som springer så fort en kamera är i närheten.

Ett band som kom fram samtidigt med Kraftwerk i början av sjuttiotalet var Can. Deras fjärde skiva (andra studioskivan) släpptes 1971, heter Tago Mago och låter bitvis som om fyra tyskar bor i en öde stuga mitt ute i en djup skog, har fri tillgång till droger och aldrig har hört någon annan musik än sin egen. Ibland dyker Yoko Ono upp och sjunger lite. Och det är förmodligen ungefär så det gick till, förutom det där med Yoko. Sångaren hette i själva verket Damo Suzuki. Det är en blandning av progressiv rock, frijazz, elektronica, avantgarde och funk.

Låtarna heter saker som Mushroom (troligt), Halleluhwah (arton och en halv minut av nästan hypnotisk rytm), Aumgn (sjutton och en halv minut tokskog) och Bring Me Coffee Or Tea. De sju låtarna klockar in på 73 minuter och medlemmarna Holger Csukay, Michael Karoli, Jaki Liebezeit, Irmin Schmidt och Damo Suzuki står samtliga som kompositörer. Delar av skivan består av i hemlighet inspelade improvisationer. Holger Csukay redigerade sedan dessa jam till strukturerade låtar. Skivan har beskrivits som deras mest extrema, och det är begripligt. Det var ursprungligen en dubbel-lp där första skivan var tänkt att vara traditionell medan andra skivan skulle vara experimentell. Men redan den traditionella skivan låter mer experimentell än de flesta bands experimentella skivor. Samtidigt svänger det på ett självklart sätt som gör det svårt att sitta still. I sanningen en mäktig upplevelse.

Lyssna, undra, njut.

Var och vem är du i syskonskaran?

Är du ensambarn eller har du syskon? Är du i så fall yngst, i mitten eller äldst?

Detta är förstås faktorer som formar oss. Jag är ensambarn och beskrivningen i den här artikeln från Expressen stämmer väldigt bra med hur jag ser mig själv. Jag kanske inte är så flitig och ambitiös som jag skulle vilja, men jag tycker om att läsa och iaktar hellre än deltar. Svårt att hantera ilska och konflikter? Förmodligen mer än jag vill erkänna. Bra självförtroende med sämre självkänsla? Japp. Tävlar hellre mot dig själv än i lag? Klockrent. Kanske också bortskämd? Hej morfar!

Det enda som inte stämmer alls är påståendet att ensambarn ofta går i föräldrarnas fotspår. Det blev ganska mycket oväsen när jag fick storhetsvansinne och började mina universitetsstudier. Den här sortens studier innehåller förstås också generaliseringar och förenklingar, men på mig stämmer det som sagt till stora delar.

Påstå bara inte att jag har fel, för du lägger jag mig i fosterställningen med en bok.

Många av mina närmaste vänner är storasyskon, vad det ny betyder.

Idag ska man visa hänsyn mot kvinnor

En dag om året säger alla män
Idag lagar jag mat
Och vi tror det är jämställdhet
När det bara är tomt prat

Missförstå mig rätt, snälla
Det är ett viktigt slag
Men är det verkligen så illa
Att vi måste kvotera en dag?

Twitter

Sitter du just nu och funderar: undrar om den här rimliga och sansade unga mannen finns på Twitter? Svaret är ja!

Beach Boys - helvetet tur och retur

När man ser en bild på det tidiga The Beach Boys och hör t ex Surfer Girl kan man misstänka att det är Walt Disney som ligger bakom. Men ju mer man lär sig om bröderna Brian, Dennis och Carl Wilson, deras kusin Mike Love och kompisen Al Jardine - desto mer inser man att det förmodligen är Lars Norén som ligger bakom.

I Peter Ames Carlins väldigt läsvärda och grundliga Catch A Wave: The Rise, Fall & Redemption Of The Beach Boys´ Brian Wilson får man följa bandet från start till nutid. Det band som numera turnerar under namnet The Beach Boys är egentligen Mike Love och vilka han väljer att jobba med för tillfället. Men det är Brian Wilson som står i centrum, både i boken och i bandets musik. Vi får veta hur Brian tidigt formas av sin smått psykotiska - och efter hand allt mer alkoliserade - amatörmusikerpappa Murray. Brian visar tidigt stor musikalisk talang, dessutom lika stora delar humor och sårbarhet. Under det tidiga sextiotalet skapar Brian hitlåtar på löpande band, den musik som fortfarande utgör grunden för Mike Loves turnéer och hörs regelbundet på alla nostalgistationer på radion.

Men någonstans på vägen tröttnar Brian på de skrikande massorna och bestämmer sig för att anta den utmaning som han hör i The Beatles musik. Han bestämmer sig för att göra den bästa popskivan någonsin. Resultatet blir albumet Pet Sounds och den följande singeln Good Vibrations. Pet Sounds blir förvisso något av ett kommersiellt misslyckade i USA och når "bara" plats elva listan, men Good Vibrations blir etta. Brian hyllas av kollegor (som inte förstår hur han gör, men väljer att kontra med Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band, ansedd som ett direkt svar) och han är 1966 popvärldens mest aktade kompositör, arrangör och producent. De andra killarna i bandet, främst Mike Love, är mer tveksamma. De vill ha mer låtar om sol, surf och tjejer. De är låtarna som gör fansen hysteriska under konserterna. Brian vill fortsätta sin resa och är inte så intresserad av att fortsätta i gamla spår. Han påbörjar SMiLE, hans teenage symphony to God. Den blir klar 2004 och är, trots att den blev framskjuten i 37 år, fortfarande före sin tid och olik allt annat jag hört. Vad det säger om skaparens musikalitet vet jag inte.

Brian tröttnade efter detta och blev allt mer oangagerad i bandet. De andra gjorde skivor mer eller mindre utan honom. Vissa av dem, t ex 20/20 från 1969 och Sunflower från 1970 är än idag väldigt bra och än idag helt okända utanför den innersta kretsen av fans. Bandets försök att lämna sin surf-image lyckades kreativt, men inte kommersiellt. Brian gjorde några försök att bli en aktiv del av bandet igen, men fick inte det stöd han behövde och hade förmodligen inte heller den rätta viljan. De andra hade sina egna problem. Han turnerade till och med under perioder, men det varade inte länge. 1977-års The Beach Boys Love You, i praktiken en soloskiva, var ett allvarligt försök att komma tillbaka. Väl värd att höras, men ingen var intresserad av att köpa den. I mitten av sjuttiotalet gav bandet upp sina ambitioner att vara något annat än ett nostalgiband och de tidiga hitsen tog över konserterna. Brian drog sig tillbaka igen.

Boken berättar om en av pophistoriens mest intressanta människor. En man vars musik förmodligen är så bra som musik kan bli. En man som älskar musik mer än något annat men är ointresserad av att vara popstjärna och går igenom helvetets alla kval när han känner sig sviken av sitt band och i stort sett låser in sig i sovrummet under nästan 20 år. Begreppet psykiska problem är nästan en finskrivning.

I början av 2000-talet började han turnéra igen, trots sin erkända scenskräck. Han slutade vara en fast del av turnerandet med The Beach Boys redan i december 1964 för att koncentrera sig på att skriva och jobba i studion.

Det finns saker i boken man egentligen inte vill veta, men det går inte att sluta läsa. Tack och lov är slutet lyckligt, i alla fall så lyckligt som det är möjligt. Efter alla år med demoner, alkohol och droger verkar Brian mer stabil än på länge, även om allt är relativt. Hans musik har fått det erkännandet den förtjänar och han är beundrad och älskad på ett sätt som få kan mäta sig med. Trots detta får Brian tokfnatt bakom scenen när han får sin tionde stående ovation och blir inkallad igen. De gillar mig verkligen, konstaterar han förvånat. Ja, vi gör ju det.

I en bransch där alla pratar om att vara sig själva och gå sin egen väg finns det nämligen några få original som inte kan bli som oss hur gärna de än vill. Brian är en av dem. Den här boken berättar om hans resa och hans musik. Hans liv har ibland varit lika sorgligt som hans musik är vacker, men nu verkar han ha hitta hem och funnit den kärlek han alltid letat efter. Jag är glad för hans skull.

Brian dragged his feet into Van Dyke´s first session, interupting the start of his first take to ask an excruciatingly simple question: "Wait a minute. What am I even doing here?" Van Dyke hit the talk button without missing a beat. "You´re here because I can´t stand the sound of my own voice!" Brian thought about that for a second, nodded his head, and stepped up to the microphone. "Well, that makes sense. Okay, take one!"

Läs om The Beach Boys bästa skivor.

Läs mer om The Beach Boys.

Läs mer om Brian Wilson.

Konsten att ljuga om läsning

Folk påstår att de läst böcker de inte läst, enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Toppar listan gör 1984 av George Orwell. Det är den bok som flest gärna vill påstå att de läst - faktiskt hela 42 % av de som deltog i BBC News undersökning. Listan fortsätter med Krig Och Fred av Leo Tolstoj, Odysseus av James Joyce, Bibeln och på en hedrande femteplats Madame Bovary av Gustave Flaubert. Jag kan ha läst Madame Bovary på någon litteraturkurs. Odysseus (bl a den avslutande inre monologen) och Bibeln har jag läst delar av. 1984 är en bok jag verkligen vill läsa. På Spaning Efter Den Tid Som Flytt på plats åtta har jag faktiskt läst, i alla fall del ett.

Just nu läser jag den intressanta och skrämmande Catch A Wave - The Rise, Fall & Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson av Peter Amis Carlin och det är faktiskt sant. Däremot är det inte sant att jag läst Camilla Läckbergs samlade verk.

Jag kan ha ljugit om att ha läst J.R.R. Tolkiens Sagan Om Ringen-böcker. I själva verket har jag bara läst den inledande Bilbo. Det räckte för mig.

Ljuger du om vilka böcker du har läst?

Nytt från Bob Dylan

1997, 2001 och 2006. Det är utgivningsåren för Bob Dylans tre senaste studioskivor. Därför blir jag lite förvånad när det visar sig att nästa släpps redan i april - och inte minst med tanke på att den åttonde och senaste delen i arkivfynds-materialet The Bootleg Series släpptes så sent som i oktober förra året.

Nya skivan har ännu inget namn, men påstås innehålla raw-country love songs, enligt Rolling Stone. Låttitlar som nämns är Beyond Here Lies Nothin´, If You Ever Go To Houston, This Dream Of You, My Wife´s Home Town och It´s All Good.

USA:s finansiella situation och olycklig kärlek är de två dominerande texttrådarna, och varför inte? Få är bättre på distingerad uppgivenhet (möjligtvis bara Leonard Cohen).

Läs mer om Bob Dylan.

Bob Dylans hemsida.

Kinas regering har rätt om Oasis

Det engelska rockbandet Oasis är inte välkomna i Kina, rapporterar Dagens Nyheter. Bandet anses vara "opassande". Den kinesiska myndighetens motiveringen lyder i sin helhet:

Vi gillade Oasis två först skivor, men sedan deras andra album (What´s The Story) Morning Glory? 1995 har bandet systematiskt valt att förstöra sin karriär. Noel har konsekvent vägrat skriva minnesvärda melodier, men några få välkomna undantag på Don´t Believe The Truth från 2005, och Liams röst ska vi inte prata om. Den sångare som en gång var en så frisk fläkt i en allt för vattenkammad tid, har under de senaste åren blivit en parodi på sig själv. Det har även kommit till vår kännedom att bandet är ännu sämre live än på skiva och därför kan vi inte tillåta att deras planerade konserter i Peking och Shanghai genomförs. Vi har ett ansvar gentemot ungdomarna. De skulle kunna få för sig att det är så här stel, trist och oengagerad rockmusik ska vara - det och Liams allmänna löjlighet. Bandet är helt enkelt inte kul längre. Härav väljer vi att tacka nej till Oasis förfrågan om att spela i vårt land.

Tänk om svenska myndigheter kunde vara lika kloka och omdömesgilla i sina val av artistbokningar och i sitt ansvar för ungdomens musikvanor.

Påståendet om att Kinas avoghet till Oasis skulle vara kopplad till bandets medverkan i en konsert till stöd för motståndsrörelsen i Tibet är bara en nazihomofolkparti-komplott.

Det mest legendariska hårdrocksbandet på turné

Hårdpumpande Spinal Tap blev en outbytbar del av alla hårdrocksälskares skivsamling med nu klassiska album som Shark Sandwich, Intravenus de Milo, Brainhammer, Smell The Glove och min personliga favorit Break Like The Wind. De klev rakt in i evigheten med dokumentären This Is Spinal Tap. Nu ska Derek Smalls, David St Hubbins och Nigel Tufnel ge sig ut på ny turné och släppa ny skiva. Det är inte en dag för tidigt (eller för sent). De spelar i Cleveland, men inte i Växjö.

För att citera Rocklopedia Brittanicus: Though neither a critics´ nor a public favorite, Spinal Tap continues to fill a much needed void. Amen.

Spinal Taps Myspace.

The Mentalist - trevligt med tillbaka till gå

Mina favoritserier de senaste åren har varit episka och stilbildande Sopranos, The Wire och Mad Men. Samtliga är exempel på en typ av serie där de enskilda avsnitten är kapitel i en roman snarare än fristående noveller. Serier där en replik, ett ögonkast eller en liten gest mellan två karaktärer kan vända ett helt avsnitt. De är kort sagt serier som inte tillåter att man fixar popcorn mitt i. De har en sorts berättarteknik som bygger på att man ser alla avsnitt och helst med näsan nära skärmen.

Det är här The Mentalist kommer in i bilden. Den är nämligen snarare tvärtom. En ganska klassisk polisserie där misstänkt tvålfagre Simon Baker spelar Patric Jane som är lite smartare än dig och räknar ut saker som poliserna inte räknar ut och ser sammanhang som de inte ser. Naturligtvis tror de inte honom och naturligtvis har de fel varenda gång och avsnitten är avslutade. Ett nytt fall varje vecka, alltså. Den kvinnliga överstepolisen spelas av Robin Tunney. Hennes Teresa Lisbon och Patric Jane är lite hemligt kära i varandra och dialogen är lite lagom fyndig. Manusen är välskrivna och det är 42 minuters välskriven underhållning i veckan. Man behöver inte sitta på helspänn och anteckna vad som sägs mellan raderna.

Det är ungefär som att koppla av med popmusik lite över snittet efter att ha suttit igenom Miles Davis Bitches Brew-box med alla tagningar fram och baklänges med hörlurar. Man kan slappna av med något som är underhållande utan att vara korkat.

TV3, tisdagar 21:00. Del tre imorgon, men oroa dig inte. Man kan börja där också.

Bugar och bockar inför vår tids mästare

David Fincher kommer förmodligen aldrig mer göra något lika stilbildande som Se7en, eller något lika omdiskuterat som Fight Club. Men så länge han gör filmer lika bra som Zodiac och nu senast The Curious Case Of Benjamin Button gör det inget. Han är enligt mig sin generations störste. Fincher är den enda samtida regissören som kan ge mig känslan man förmodligen fick om man hade möjligheten att gå på bio och se något av Alfred Hitchcock eller Stanley Kubrick när de var som bäst.

Precis som alla stora konstnärer har han skapat en egen värld och ett eget språk, som bara han kan berätta om och med, men som alla kan förstå. Det är bara att buga och bocka.

Bilden föreställer Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna som Benjamin och Daisy. Vem har sagt att kärlek ska vara enkelt?