Konsertrecension: David Ritschard

David Ritschard

Plats: Teatern

Publik: 250.

Bäst: Spelglädje är alltid bäst.

Sämst: Tja, vädret är inte kul.

 David Ritschard var förmodligen menad som en artist för de få, en anaktronism som blandar femtiotal och 2022 och allvar som roar med formuleringskonst. En sorts country även för folk som i vanliga fall inte gillar country. Texter lika allmängiltiga som privata. På onsdagen kom han till Växjö.

Ritschard är något av ett unikum som lyckats fylla ett behov många inte visste fanns. Han är förmodligen en P4-hit från att fylla Konserthuset med publik som kommer ihåg Gunnar Wiklund eller har samlingar med Stax och Frälsningsarmen. Eller alla tre, om det finns sådana. En märklig blandning som ändå känns självklar. En uppenbarelse som omedelbart blir allas bästa vän. Än så länge är han främst en allt sämre bevarad hemlighet för folk mellan trettiofem och medelåldern.

Musiken tar inga omvägar till hjärta och mage med både pedalsteel och fiol bland de sju på scen. Värmen sprider sig snabbt. Ritschard har gjort två album, ”Brobrännaren” och ”Blåbärskungen”, som skapat svallvågor som spred sig utanför Södermalm, där han jobbade på Systembolaget i många år innan musiken tog fart.

Det ska också påpekas hur tacksamt det är med artister som sjunger om och i sin ålder, socialrealism med humor i detta fall, snarare än som för evigt fastnat i högstadiet.Förvisso är country för vuxna, men i Sverige oftast främst stelbent rock med hatt. Ritschard gräver djupare än så och ger också röst åt de som i vanliga fall inte har någon röst.

Publiken klappar snabbt takten spontant, stampar och jublar, kommer med glada tillrop. Ritschard själv visar fler glädjetecken på tre låtar än vad många gör på en hel turné. Artist och publik triggar varandra. Han verkar genuint tagen och bjuder på ett kroppsspråk som trotsar beskrivning.

Det är den sortens kväll där var och varannan låt känns som en gammal favorit. ”Sockenplan revisited” inte minst. ”Som en Hank Williams refräng”? ”Inte här (när jag är här)”? ”Än går det vågor?” Men de är väl redan klassiker på riktigt? I alla fall denna kväll. 

Läs mer om liknande:

Växjö country roots festival

Country för nybörjare

Tyrolens progg- och visfestival

Bok: 99 Progplattor

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Andreas Mattsson

Andreas Mattsson

Plats: Teatern

Tid: Torsdagen den sjätte oktober.

Publik: Ett hundratal.

Bäst: Låthantverket och bandet imponerar.

Sämst: Bara strax över en timme känns lite snålt.

 

Redan på nittiotalet med Popsicle gick det i gitarrlarmet höra vilka bra låtar Andreas Mattsson gör. Det har lett till samarbete med artister som Carola och Peter Jöback och en något oväntad medverkan i ”Så mycket bättre”. På torsdagen spelade Mattsson på Växjö teater när Kulturföreningen Kristina hade höstpremiär.

Lite som en hobby bland låtskrivande till andra och musik till film och tv ger han också ut egna skivor. Senast, nästan på dagen för ett år sedan, släpptes ”Soft rock” som hälften av kvällens låtar hämtas från. En oftast lågmäld och intim skiva, hans andra på svenska. Den intressanta frågan för kvällen är hur det ska gå att spela så utpräglad hörlursmusik live.

Det visar sig gå alldeles utmärkt. Det blir inte Iron Maiden på Ullevi, men en fin kväll för numera lätt grånande (de allra flesta mellan 45 och 55) som en gång var noga med att inte lyssna på samma musik som andra. Det blir den sortens upplevelse där atmosfären och helheten är viktigare än de enskilda låtarna, även om det inte saknas höjdpunkter. Kvällens andra stopp, ”Ensamhetens slut”, känns redan som en klassiker.  

- Även om det inte märks är vi glada att vara här, påpekar han självmedvetet. Rent visuellt händer det inte mer än att han ibland byter gitarr, ler när han tappar någon textrad och rättar till glasögonen några gånger. De tre musikerna bakom honom gör ett lika lågmält och nyanserat uttryck. De trycker till med precis rätt kraft när och där de ska. Det blir inte jämntjockt. Och några låtar höjer tempot.

En sanning säger förresten att ljudtekniker bara märks när de gör ett dåligt jobb, så det är läge att nämna att ljudet är fantastiskt. Sången kommer fram och det är en konsert där texterna är viktiga.

Om sympatisk ofta är något negativt i musiksammanhang är det ikväll något fint. Det är också en ödmjuk påminnelse om att vissa artister lyckas vara i sin ålder, att det finns annat att sjunga om än ungdomens eviga jakt på nästa fest och olycklig kärlek. Det här är snarare skildringar av medelålderns mer stillsamma jakt på ledig tid att ta en fika med en vän eller en liten stund av daglig lycka. Vackert så.

 

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Jonathan Johansson

Konsertrecension: John Holm

Konsertrecension: Ola Magnell 

Essä: Nick Lowe 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Lisa Ekdahl

Lisa Ekdahl

Plats: Tyrolen i Blädinge.

Tid: Julis sista fredagskväll.

Publik: 450.

Bäst: Publiken är verkligen taggad.

Det har gått snart trettio år sedan Lisa Ekdahl slog igenom med sin debutskiva. Att överleva den framgången tyder på målmedvetenhet. Frågan är om hon ens har försökt följa upp succén.

Till Tyrolen denna årets sista julifredag kommer hon med ett femmannaband som ger kött och blod till musiken. Efter den tidiga framgången med vistradition har hon gjort bland annat bossanova och jazz. Den bredden visas under kvällen.

Ofta blir det någon sorts mellantempo. Ibland är det så lågmält att tankarna börjar vandra. Risken är att det mitt bland all finstämd mysighet blir bakgrundsmusik, hur välspelat det än är. Men bandet klarar balansgången och bjuder till och med på lite Neil Young-munspel.

Det är en vacker kväll och inramningen på Tyrolen är mer eller mindre perfekt. Konserten sker under tak med sittande publik, även om det blir lite dans mot slutet.

Publiken, ja. De har bestämt sig för att är det sommar så är det. Ekdahl verkar genuint tagen av bemötandet. Redan när lamporna tänds på scenen börjar folk jubla. I andra låten blir det handklapp. En gammal favorit som ”Öppna upp ditt fönster” möts av tjoanden trots att det låter som att bandet, just där, snubblar lite i de första takterna.

”Vraket” framförs med bara två gitarrer och blir inledningen på en mer intim del av showen.  ”Dom band som binder mig” är en höjdpunkt, även om Lars Winnerbäck inte är på plats. Men kanske håller detta parti på lite för länge. Publiken börjar kolla sina telefoner. Under ”Med kroppen mot jorden” smyger bandet i alla fall upp på scenen igen och det blir saxofonsolo.

På skiva blandar Ekdahl svenska och engelska, ikväll blir det mest svenska. En jazzig bossatolkning av The Supremes ”Stop! In the name of love” utgör ett av undantagen, komplett med fint gitarrsolo. Om det varit en jazzpublik hade det fått applåd. Tempot höjs nu, efter en timme.

Om ni tror att ”Vem vet” avslutar tror ni rätt. De som går hem besvikna är förmodligen lätträknade. 

Och då har publiken till och med sjungit ”Ja, må hon leva” för födelsedagsartisten. 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Amanda Ginsburg

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester 

Reportage: Tyrolens progg- och visfestial 

Konsertrecension: Växjös visfestival 

 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Kalas! har premiär på Tyrolen

Efter flera års uppehåll är det åter dags för Kalas-turne. Premiären skedde på Tyrolen i Blädinge utanför Alvesta på fredagen.

Första upplagan var redan 1997. bob hund (inga versaler) var med redan då. Några andra av kvällens artister var inte födda. De sju (plus DJ) artisterna gör att det går att ha en helkväll för den som vill. De spelar mellan trettio minuter (Gina Dirawi och Esther) och nittio (Markus Krunegård). DJ Tomas Forssell avslutar runt midnatt, i alla fall denna kväll.

Spelschemat är tajmat och klart in i minsta detalj. Det sätter höga krav på arrangörerna och de som jobbar bakom de två scenerna för att allt ska klaffa. Vädret blandar lite regn med övervägande sol. Tyrolen tycks vara på ständigt glatt humör så det spelar ingen roll vilket.  

bob hund debuterade på skiva 1993 och har en timme på sig. Där många band vägrar sluta älta sitt utanförskap har bob hund istället gjort det till en styrka. ”På vår fest får du gå endast utan inbjudan”, konstaterar de i ”Bli aldrig som oss, bli värre”. Det är en av många låtar de inte hinner spela. De har, tvärtemot andra band, blivit mindre musikaliskt krångliga med åren, men passar fortfarande inte i något fack. Av publiken att döma fortsätter de tilltala ungdomar som inte är populärast i klassen. Thomas Öberg får snabbt publiken att äta ur hans hand.

 Jämfört med bob hund lägger Cherries publik något mer tid på sina frisyrer innan de går hemifrån. Hennes moderna r’n’b med svenska texter har gjort henne till kvällens största artist om vi ser till spelningar på Spotify. Skildringarna av ett liv i Stockholms innerstad, eller möjligtvis var som helst där det finns olycklig kärlek, står ut bland träden, traktorerna och kossorna i Blädinge och skapar en intressant kontrast. Hon bjuder på snygg  ljusshow och delar ut röda rosor till publiken.

För de i publiken som kör hela distansen blir det några tvära musikaliska kast under kvällen. Kanske upptäcks en ny favorit. Det är väl något av det bästa med festivaler, att bekant och obekant blandas. Att det hela utspelas i så fin miljö gör saken ännu bättre.

 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Markus Krunegård

Konsertrecension: bob hund 

Reportage: Tyrolens progg- och visfestival 

Reportage: Växjös visfestival 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Paul McCartney åttio år, del två: Från Liverpool till evigheten

Barnmorskan Mary Patricia McCartney var nästan trettiotre år gammal när hon födde sin första son den artonde juni 1942. Barnets pappa, bomullssäljaren och amatörmusikern James ”Jim” McCartney, var nästan fyrtio. På den tiden väldigt höga åldrar att starta familj. De hade varit gifta lite mer än ett år och sonen fick namnet James Paul, med Paul som tilltalsnamn. Jim tyckte sonen var så ful att han började gråta. Ett och ett halvt år senare följde lillebror Michael.

Som viktig hamnstad mot Atlanten bombades familjens hemstad Liverpool tungt under andra världskriget. Över tusen ton bomber föll under främst vintern 1940 och våren 1941. Närmare fyratusen människor dog och mer än tiotusen hus förstördes. Långt in på sextiotalet gick det att se ödetomter. När bröderna var små trodde de att ”bombsite”, ungefär bombplats eller nedslagsplats, betydde lekplats. För det var där, bland ruiner, bråte och förmodligen en och annan blindgångare, barnen i Liverpool lekte på fyrtio- och femtiotalen.

Från ruiner till folkhem kom The Beatles till Sverige första gången i slutet av oktober 1963. Det var också första turnén utanför hemlandet efter genombrottet. I en intervju i Stockholm visar det sig att Paul McCartney plockat upp fraserna ”hej flicka” och ”bra flicka”, samt det kanske lite mindre väntade ”aktiebolag”.

De gjorde en handfull spelningar runt om i landet, men framför allt spelades de in för både radio och tv. Radioprogrammet fick namnet ’The Beatles, popgrupp från Liverpool på besök i Stockholm’. Fem av programmets sju låtar förekommer på dubbel-CD:n ’Anthology 1’, som släpptes 1995. Det säger både något om vikten av besöket och den goda ljudkvaliteten.

Inspelning av tv-programmet ’Drop in’ skedde i den lilla teatern på Gröna Lund. Två av dessa låtar, ’I saw her standing there’ och tolkningen av Little Richards ’Long tall Sally’, båda med McCartney på sång, dök senare upp i tv-serien ’The Beatles anthology’.

'Drop in' sändes första gången den tredje november. Den dagen, när det där popbandet från Liverpool skakade sina redan berömda frisyrer i de svartvita tv-rutorna, började slutligen sextiotalet i Sverige för många barn och ungdomar. Håret började kammas framåt och växte längre till tonerna av skrik från rum med nya idolaffischer på väggarna. Drömmar drömdes, fantasier fantiserades. Detta trots att en svensk recensent avfärdade musiken som amatörmässig hambo. Skribenten var av allt att döma jättegammal, förmodligen minst arton eller nitton. Bandet var tillbaka igen sommaren 1964, då som världsstjärnor, för fyra spelningar på två dagar i Stockholm.

Något McCartney regelbundet återkommer till i intervjuer är att ”vi sa till vår manager Brian Epstein att vi inte tänkte åka till USA förrän vi hade en listetta där.” Så blev det också, men mer genom tur än planering. De hade sett flera stora brittiska stjärnor försöka slå igenom på andra sidan Atlanten och misslyckas. ’I want to hold your hand’ blev deras första etta i USA den första februari 1964. Den nionde februari, två dagar efter de till slut landade i New York, gjorde de sitt första framträdande på ’The Ed Sullivan show’. Men resan hade planerats sedan november 1963.

När bandet landade i London på väg hem från redan nämnda resa till Stockholm råkade nämligen Ed Sullivan och hans fru befinna sig på flygplatsen Heathrow. Så gjorde även uppskattningsvis tiotusen fans. ’She loves you’ var under denna period etta i flera omgångar i England och blev den dittills mest sålda singeln där (en position den höll tills McCartney släppte ’Mull of Kintyre’ med Wings 1977).

De fyra förstod inte vad som pågick och trodde publiken var på flygplatsen för att kanske välkomna drottningen. Men Sullivan insåg att han borde boka det för honom då okända bandet om de kunde locka så mycket folk bara genom att komma ut ur ett flygplan och vinka. Vid förhandlingarna gick Epstein med på ett lägre gage än brukligt. Möjligheten att synas i USA:s största underhållningsprogram var värd mer än pengarna.

Första framträdandet kom att ses av sjuttiotre miljoner tittare, vilket var rekord i ett land som då hade strax under tvåhundra miljoner invånare. USA hade kapitulerat till synes utan motstånd. Orkanen var ett faktum. Sju år efter att John Lennon, då sexton, bjudit in Paul McCartney, då nybliven femtonåring, i sitt band slog de slutligen igenom till synes över en natt.

I maj 1968, fyra omöjligt intensiva år senare, separerade John Lennon från sin första fru Cynthia. McCartney körde en dag i juni ut till henne och sonen Julian i Weybridge. På vägen dit började han nynna en melodi. Inledningsvis menad som en tröstevisa till Julian sjöng han ”hey Jules, don´t make it bad, take a sad song and make it better”. Det är jobbigt nu, men det blir bättre. Jules blev snart Jude. Lennon trodde att den handlade om honom och nya kärleken, konstnären Yoko Ono. ”You have found her, now go and get her.”

Den skulle också kunna handla om McCartney och amerikanska fotografen Linda Eastman, som hunnit träffas några gånger vid tidpunkten. I november skulle hon och dottern Heather från ett tidigare äktenskap flytta till McCartney i London. När de gifte sig i mars året efter väntade de en dotter som skulle få namnet Mary. Stella och James följde.

’Hey Jude’ är, trots sin trallvänlighet, om inte en märklig låt så i alla fall en märklig skiva. Dels är den över sju minuter och för lång, särskilt då, för de flesta radiokanaler, och av samma anledning olämplig som singel. Dels är det avslutande nanana-partiet längre än själva låten. Dessutom har den vad som med största sannolikhet är musikhistoriens längsta nedtoning: volymen börjar sänkas märkbart redan med en och en halv minut kvar. Och dels finns det ett "fucking hell" 2:58 in i låten. Vem av de fyra som svär, det brukar antas vara en av bandmedlemmarna, är något som diskuterats och diskuteras. Huvudmisstänkta är Lennon (för ett missat ackord eller en missad körinsats när McCartney i sista stund ändrat en textrad), George Harrison (som möjligtvis fick rundgång i hörlurarna vid inspelningen) eller McCartney själv (missat pianoackord).

Hur passerade utropet producenten George Martins kritiska öron? Han påpekade i alla fall att låten var för lång för radiospelning. Lennon ska då ha sagt att jo då, de kommer spela den. "Because it´s us". För att det är vi. ’Hey Jude’ blev med sina sju minuter och elva sekunder den dittills längsta låt som legat etta i USA och dessutom i nio veckor, vilket också var rekord. Den blev årets mest sålda singel i bland annat USA, Kanada och England.

'Hey Jude' var första skivan som släpptes på Apple Records, bandets egna bolag, som främst var ett sätt att slippa en rejäl skattesmäll i kaoset efter Epsteins förtidiga bortgång. Låten börjar som en dialog mellan två vänner. En hälsning, en uppmuntran, en lyckönskan, och slutar som en global hymn. Den handlar om Julian, John och Yoko, Paul och Linda, dig och mig och alla vi känner.

När jag började skriva den här texten lovade jag mig själv att inte bara skriva om sextiotalet, att inte bara skriva om The Beatles. Att skriva om all fantastisk musik McCartney gjort sedan sjuttiotalet, som soloartist och med Wings. Om all spelglädje och nyfikenhet. Om experimentlustan. Om att han 1980 riskerade sju års straffarbete i japanskt fängelse efter att ha fastnat i tullen med en stor påse marijuana överst i väskan. Om The Beatles tidiga år innan de blev The Beatles, när ingen ville ta i dem med tång och de var nära att ge upp. Om Hamburg där jordbävningen sakta började hösten 1960. Om när de hittar Ringo Starr och allt klickar efter år med svängdörr för olika trummisar. Om Jane Asher. Om Denny Laine, den ständige tredje medlemmen i Wings där många andra kom och gick. Om Percy ”Thrills” Thrillington. Om The Fireman.

Men niotusenfemhundra tecken är inte mycket när det gäller en av nittonhundratalets största låtskrivare, sångare och  inte minst basister. Det skulle gå att skriva niotusenfemhundra tecken bara om ’Silly love songs’, ett svar på kritik om att han bara skrev just löjliga kärlekslåtar (”what´s wrong with that, I´d like to know”) som är ännu en hyllning till Linda, men också till kärleken till pophantverket som sådant. Om ’Live and let die’. Om ’Beautiful night’. Om ’Jenny wren’. Om kontrollbehovet, om arbetsnarkomanin. Om bossigheten. Om ödmjukheten.

Om Linda McCartney som han levde med i nästan trettio år, och som fyllde hans liv med kärlek, stabilitet och barn. Sånt ingen berömmelse eller pengar kan garantera. Med FAMILJ, och som 1998 gick bort i samma sjukdom som tog hans mamma när han var fjorton. Den gången fick han inte möjlighet att ta farväl i en familj och släkt som annars var full av kärlek och skratt. ”Why she had to go, I don´t know, she wouldn´t say.”

Och jag hade tänkt skriva om hur genuint glad det gör mig att han fortfarande turnerar vid åttio års ålder, trots att den där rösten som en gång lekfullt enkelt kunde gå från väna ballader till skrik (’Yesterday’ och ’I´m down’ spelades in samma dag 1965) till slut sprack, med ålderns rätt. Om ’Carpool karaoke’, där han besöker sitt tonårshem på 20 Forthlin Road och leende sprider glädje till de som råkar vara där. Om ’Get back’-dokumentären i tre delar som äntligen släpptes i november 2021 och bjöd på skratt, gåshud och tårar.

Om att den där lilla killen som en gång lekte på en ”bombsite” har varit med om en resa få, om ens han själv, kan förstå. Han har sagt att det ibland slår honom att han är den där Paul McCartney. Om att han är lyckligt gift igen.

Och om att få människor tycks njuta så mycket av något som Paul McCartney tycks njuta av att vara Paul McCartney.

****

Ola Claesson har varit smått besatt av The Beatles i trettiofem år och har besökt Liverpool fler gånger än vad som är rimligt. Om han sparat alla pengar han lagt på skivor och böcker i ämnet kunde han köpt en fullutrustad gul u-båt nu.

 

Läs mer om Paul McCartney:

Paul McCartney för nybörjare (den här listan håller jag inte riktigt med om längre)

Skivrecension: Paul McCartney - New

Skivrecension: Paul McCartney - McCartney II
Ett försök till alternativ topplista över The Beatles bästa låtar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Paul McCartney åttio år, del ett

You think that people would have had enough of silly love songs
I look around me and I see it isn´t so
Some people wanna fill the world with silly love songs
And what´s wrong with that?
I would like to know
´Cause here I go again:
I love you
I love you
I love you
I love you - Silly Love Songs

Det är inte en text man ska skriva om man vill vara rockmytologiskt korrekt. Men måste man så måste man. Och är man James Paul McCartney, född den artonde juni 1942 i Liverpool, behöver man inte bry sig.

Som musiker utgjorde han en fjärdedel av The Beatles. Som låtskrivare utgjorde han ena halvan av pophistoriens mest framgångsrika duo. På sjuttiotalet bildade han Wings som efter hand blev allt större för att så småningo börja radera några av The Beatles rekord. Ingen annan artist/låtskrivare har haft större kommersiella framgångar. Fråga Guiness Rekordbok. Än idag kan James Paul McCartney sälja ut en arena på rekordtid bara genom att hosta. En låt behöver inte vara bra för att den blir en hit, men lite imponerad kan man ändå kosta på sig att bli av en man som kan stoltsera med fler än 70 guldskivor och en sammanlagd försäljning som ligger någonstans runt 1,5 miljarder skivor.

Men det var inte statistik inlägget skulle handla om. Musik är viktigare än så. Framför allt är det roligare än. Dessutom är det ett väl etablerat faktum att man aldrig har kunnat plocka någon poäng med att svara Paul McCartney på frågan ”vad lyssnar du mest på just nu?”. Statistiken gör inte saken bättre. Det är alltid bättre att hylla obskyra artister som bara tre personer känner till. Mycket kan sägas om McCartney, men obskyr är han knappast.

Och genom att till synes alltid sjunga om kärlek gör han också ett ställningstagande. Han har förvisso sjungit om annat också. Låten Give Ireland Back To The Irish måste sägas vara politisk, BBC förbjöd den, och även en sån sak som Freedom var i samma riktning – om än tyvärr utan några andra kvaliteter. Han har också sjungit om djurens rättigheter. Men det är ändå som composer of melodic love-songs and member of The Beatles som han kommer att bli ihågkommen. Å andra sidan, medlem av The Beatles är ett ganska bra eftermäle för en musiker.

Även om det är som kompositör av Yesterday, Michelle, Hey Jude och Let It Be han lär bli ihågkommen var det han som låg bakom även kakafonin Helter Skelter, de mystiska bandslingorna på Tomorrow Never Knows och som var först med att att uppskatta avantgarde i bandet. Han träffade det tyska gökboet Stockhausen när kollegan John Lennon ännu menade att avantgarde is French for shit. McCartney planerade tom en soloskiva med experimentell elektronisk musik som han skulle kalla McCartney Goes Too Far, men den blev tack och lov/tyvärr aldrig av. Men några av de soloskivor som sågades av kritiker när de släpptes anses nu vara borttappade mästerverk och har de senaste åren kommit i påkostade återutgivningar med bonusskivor och DVDer. McCartney har de senaste tio åren långsamt börjat få det erkännande som han inte fick under t ex sjuttio- och åttiotalet.

Hans konstintresse gav upphov till Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band-omslaget och antitesen The White Album. Hans kärlek för den belgiske surrealisten René Magritte (1898-1967) gav upphov till skivbolagsnamnet Apple.

2005 släppte han albumet Chaos And Creation In The Back Yard som har börjat visa sig vara en av de bästa skivor han gjort. En skiva som faktiskt är där uppe med tidigare underskattade Ram och McCartney II. Run Devil Run var en förvånansvärt pigg coverskiva och tidigare i år hyllade han den jazz han växte upp med på Kisses On The Bottom. New blandade klassisk McCartney med nya influenser på ett lyckat sätt. Något direkt dåligt har han faktiskt inte gjort sedan 1993. Han har slutat vara den trötta gubbe han - förvisso med all rätt - länge avfärdades som.

Han har under de senaste turnéerna dessutom rest med ett av de bästa banden han jobbat med. De har rent av spelat ihop i mer än femton år, längre än både The Beatles och The Wings höll ihop. Tyngden i låtar som Jet och Flaming Pie har framträtt tydligt och lyft låtarna ytterligare. Han har också blivit bra på att gräva fram lite mer udda låtar. Senast han spelade i Sverige fanns Tempory Secretary med i låtlistan. Men visst skulle han gärna få gräva djupare, även om fler onekligen vill höra Hey Jude än Tomorrow.

Den där evigt leende mannen med ena tummen i vädret kanske inte är fullt så ytlig och uträknad som kritikerna länge påstod.

Förresten, även om det skulle visa sig att han är så löjlig som belackarna hävdar, om det nu verkligen är så att han bara skriver en massa löjliga kärlekslåtar - vad är det egentligen för fel med det? Det skulle jag vilja veta.

 

Bilden ovan är en detalj från en bild som togs av lillebror Mike McCartney sommaren 1962 på baksidan av familjehemmet på 20 Forthlin Road i Allerton i Liverpool. 2005 blev den omslag på skivan Chaos And Creation In The Back Yard.

Läs mer om Paul McCartney:

Paul McCartney för nybörjare (den här listan håller jag inte riktigt med om längre)

Skivrecension: Paul McCartney - New

Skivrecension: Paul McCartney - McCartney II
Ett försök till alternativ topplista över The Beatles bästa låtar

Intervju: Bo Åkerström från Torsson

Torsson bildades i Lund 1976 till ett evenemang för att det behövdes ett band. På vägen har de gjort en rad klassiker, där i alla fall ”Det spelades bättre boll” var en hit på riktigt. Bandet som gjort traktorrocken  till en konstform puttrar fortfarande på med ständige medlemmen Bo Åkerström (längst till höger ovan) på sång och gitarr i centrum. På fredag spelar de på Palladium.

Om Torsson bildades mer eller mindre av en slump, hur kom det sig att du började skriva låtar? 

- Jag började skriva låtar efter att Torsson hade hållit på och repa ett tag, kanske bara efter några gånger. I mitt huvud var det aldrig meningen att vi skulle vara ett coverband och spela andras låtar. Det kändes också som om det var mitt jobb att göra bandets originallåtar eftersom jag hade utsetts till sångare. En annan av originalmedlemmarna, Bengt-Åke Svenningsson, började också göra egna låtar som han dessutom sjöng. Så jag var inte ensam låtskrivare alldeles i början. Bengt-Åke slutade emellertid ganska snart. Andra tog vid och det har alltid funnits flera låtskrivare i bandet.

Vad hade du för förebilder?

- Jag var inte så intresserad av texterna i musiken jag lyssnade på, vilket nästan enbart var 60- och 70-talets brittiska och amerikanska rockartister och band, som jag växte upp med. Så musiken var inspirerad av Neil Young, Creedence, Eric Clapton, The Band, Fleetwood Mac, Graham Parker, Elvis Costello, Kinks, och inte minst Beatles och Rolling Stones. Det skulle vara ganska enkelt och okrångligt. Jag gillade också mer aviga harmonier och då inspirerades jag av engelsmännen Procol Harum, Nick Lowe, Paul McCartney och George Harrison.

Insåg du hur 'egna' texter du skrev och fortfarande skriver? Började det som en motreaktion på dåtidens typiska rocktexter eller kom det spontant?

- Nej, det insåg jag inte. Texterna i rockmusiken på den tiden hördes nästan aldrig så dom förebilder jag hade var snarare amerikansk country och svenska visdiktare typ Evert Taube, det vill säga berättare. Jag var också, och är fortfarande, oerhört imponerad av dom svenska diktarna Gustaf Fröding och Nils Ferlin som skrev så enkelt, rytmiskt och kraftfullt. Som du säger så avskydde jag den svenska politiska musikens pekpinnar och förbudspredikningar. Jag försökte kanske till viss del skriva tvärtom. Svensk dansbandsmusik hade nästan alltid riktigt usla texter så det undvek jag också.  Så, visst, jag undvek medvetet vissa ämnen men jag trodde inte att mina texter var nåt speciellt eget för den sakens skull.

 

Jag upplever alltid en varm och kärleksfull atmosfär på Torssons konserter. Känns det så på scenen också? 

 - Kul att höra! Ja, så känns det ofta. Vi försöker få till just en sån stämning. Det funkar för det mesta, antagligen för att publiken också är inställd på det. Det handlar om en slags publikkontakt. Ibland kan  det ta lite tid för oss att hitta rätt och för publiken att komma igång. Då kör vi våra låtar ändå och så småningom blir det bra stämning - oftast. Med åren har vi lärt oss några knep. Till exempel ser vi till så att det är svag belysning i lokalen, inte helmörkt alltså. En förutsättning för den goa stämningen är att vi kan se publiken.

Å ena sidan framstår det som att ni bildades för att det behövdes ett band och du säger att du började skriva låtar för att inte bli ett coverband. Mycket slump. Å andra sidan har ni överlevt i 45 år. Någon sorts framåtrörelse, om än långsam, verkar ni trots allt ha. 

- Javisst har vi det. Vi tycker det är enormt roligt att spela rockmusik och ser därför till att få fortsätta år efter år. När det uppstår problem löser vi det, när det blir tråkigt att spela samma låtar gör vi nytt och spelar in en skiva, när någon slutar fixar vi en ersättare. Drivkraften är publiken som fortsätter komma. Det finns en sak till som driver oss och det är att vi blir bättre som band för varje konsert (nästan). Vi utvecklas både som enskilda musiker och som band. 

 

Fem favoritlåtar att spela live:

Storskiftet

Vägs ände

Det vore lång väg att gå

Bröderna Holm

Det spelades bättre boll

(Just nu)

 

Fem låtar du önskar du hade skrivit:

Like a rolling stone 

Birmingham (Randy Newman)

Seven nights to rock

Heartaches by the number

Eldarevalsen

 

Fem boktips till hängmattan:

Jag är ingen bokexpert, listar helt enkelt bra böcker jag läst på sistone plus en ABC-bok jag gjort tillsammans med min son och som passar perfekt för slöläsning i hängmattan

Kjell Johansson, Huset vid Flon

Klas Östergren, Julnoveller i Jonseryd och andra berättelser

Paul McCartney, Texterna

Kate Atkinson, Liv efter liv

Bo och Axel Åkerström, ABC för gamla och nya svenskar

 

Fem saker du vet om Växjö (i viktighetsordning):

Här finns Östers IF, en legendarisk fotbollsklubb

Här finns Växjö Lakers, ett av Sveriges bästa ishockeylag

Här kommer vår katt ifrån

Här finns Linnéuniversitetet

Här finns en domkyrka

 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Torsson 

Konsertrecension: Torsson

Konsertrecension: Torsson x 2

Bokrecension: Wilmer X - 40 År Av Blues, Svett & Tårar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Mando Diao

Mando Diao 

När: Torsdagen den femte maj

Var: Konserthuset 

Publik: Så gott som fullt 

Bäst: Intensiteten, även i lågt tempo 

Sämst: Instrumentalpartiet i mitten känns som en klassisk toapaus

Det har gått tjugo år sedan Mando Diao debuterade på skiva som osnutet souligt rockband. Nu är de ute på turné med fokus på sina två svenska skivor.

Band som snabbt når framgång med en viss sorts musik riskerar att bli rädda för att testa nytt, men inte Mando Diao. När det för tio år sedan var dags för album nummer sex i ordningen bytte de språk till svenska, tonsatte Gustaf Fröding och fick sin största kommersiella framgång hittills.

Rockbandet från Borlänge sålde fyra gånger platina och låg 167 veckor (!) på Svensktoppen med ”Strövtåg i hembygden”. På Spotify har den spelats över 50 000 000 gånger. Det är mer än ”Sommartider” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det blir förstås kollektiv ståpäls när den spelas mot slutet av kvällen.

2020 kom en sorts fortsättning med ”I solnedgången”. Under de år som gått sedan Frödingtolkningarna på ”Infruset” hade bandet förlorat en av två ursprungliga sångare. Björn Dixgård är nu den självklara mittpunkten med en röst och inlevelse som levt varje stavelse. Han har snygga dansmoves också.

”Själens skrubbsår”, en av kvällens höjdpunkter, skrevs förresten av hans föräldrar. När Dixgård först presenterade den för bandet sa han att han skrivit den själv. Det fick han snabbt äta upp.

Musikerna skapar ett tryck som ofta inte finns i vistradition eller svensk folkmusik, men är dessutom lyhörda. Det är Jan Johansson och Bo Hansson med Otis Redding på sång. Särskilt ”En sångarsaga” blir en verklig soulrysare. Björn Skifs ”Håll i mitt hjärta” tolkas och låter även den som en klassiker från sextiotalet.

Det blir en kväll både för de som gillar Mando Diao, för de som vanligtvis inte gillar Mando Diao, för de som gillar vistradition och för de som vanligtvis inte gillar vistradition. Här finns ekon av ett land som möjligtvis fanns en gång i tiden, men som på både gott och ont inte finns längre.

Vi upplever ändå samma drömmar, glädje, rus och krossade hjärtan. Och innerst inne är det vad nästan all musik handlar om. Vi är lika i vår unikhet, nu som då. Det har Mando Diao förstått.

 

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare 

Sextiotalspop för nybörjare
Country för nybörjare
Punk för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Konsertrecension: Per Gessle

 Per Gessle 

Måndagen andra maj 

Konserthuset

Publik: 651. 

Bäst: Kärleken i rummet. 

Sämst: Många favoriter saknas oundvikligen.

2004 spelade Per Gessle med Gyllene Tider på Värendsvallen inför mer än 30 000 personer. Det går något lugnare till den här gången .

Han bjuder på en radda hits som utgör en resa genom både hans och våra liv. Det blir också tydligt att han är det närmaste vi har en svensk Paul McCartney när låtar från två band och en solokarriär blandas.

Alla i publiken kan nog peka ut en och annan favorit som saknas. Vi får till exempel ”Småstadsprat”, men inte ”Småstad”. ”Juni, juli, augusti” (bara en månad kvar), men inte ”Honung och guld”. Oavsett vilket är det svårt att värja sig. Artister som sålt närmare hundra miljoner skivor kommer sällan till Växjö, men nu sitter han där med en akustisk gitarr, nästan som om cirkeln är sluten: han började som landstingstrubadur en gång i tiden. Det lite lågmält akustiska upplägget utan trummor gör att låtarna verkligen hamnar i centrum, och i lätt omklädda versioner.

Två USA-ettor slinker med av bara farten. ”Listen to your heart” och ”It must have been love” gör frånvaron av Marie Fredriksson högst påtaglig, även om Helena Josefsson och resten av bandet är väldigt samspelt. Christoffer Lundquist spelar alla instrument utom näsflöjt, bland annat lapsteel som skänker en countryklang och ger ny färg till gamla låtar. Och han kan namnen på nästan alla karaktärerna i ”Dallas”. I bakgrunden huserar trygga duon Magnus Börjesson på bas och Clarence Öfwerman på keyboard.

Den intima känslan skapar en närhet som gör till exempel ”Det hjärta som brinner” till en annan upplevelse än vi är vana vid. Dessutom är det den bästa låten Tom Petty glömde skriva, oavsett tid och plats.

Naturligtvis blir det ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) och mycket annat från ”Mazarin”. ”Tycker om när du tar på mig” är en höjdpunkt. ”Sommartider”, som Gessle menar att han inte ville spela, ökar trycket. Tyck vad ni vill om den men det blir allsång och handklapp.

Men på tal om Marie Fredriksson. Hade Gessle ens varit ute och turnerat 2022 om det inte varit för henne? Han har själv konstaterat att han var en föredetting från Gyllene Tider när hon gick med på att ge Roxette en chans. Och vi vet hur den chansningen gick. 

Nog för att Gessle kunde tagit ut svängarna mer i låtvalen, men det saknas ändå fler hits än det hinns med. Och att klaga på låtval känns som att bli bjuden på prinsesstårta och klaga på att det inte blir någon pain au chocolat.

Efter nästan två timmar landar vi i ”När alla vännerna gått hem”. Sedan töms  Konserthuset motvilligt. Vilken kväll.

 

Läs mer om liknande: 

Per Gessle sextio år

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten 

En liten hyllning till Paul McCartney 

Brainpools pop håller fortfarande 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Konsertrecension: Jonathan Johansson

Jonathan Johansson 

Plats: Teatern 

Publik: 130 

Bäst: Musiken, musikerna och texterna. 

Sämst: Spillde han verkligen vin på fuzzboxen?

Jonathan Johansson är aktuell med nya skivan ”Om vi får leva” och befinner sig på turné. På torsdagen spelade han i Växjö.

Det är ingen överdrift att hävda att Johansson hyllas av kritiker, inte minst brukar hans texter lyftas fram som samtidsskildringar. Han är den sortens artist som dyker upp i SVT:s litteraturprogram ”Babel” snarare än i valfritt lekprogram. Trots detta når han ut till det som ibland brukar kallas ”verklighetens folk”, vilka de än är.

På Teaterns scen kommer han ut med kläder i svart och överrock i mörkgrönt. Han ler och ser lite charmigt blyg ut. Han har humor i allvaret, inte den lättaste balans. Texterna skildrar ett vuxenliv för någon som läser tidningar och följer med i nyheter. Det blir lite romantik också. Ögonblicksbilder från vardagen.

Johansson fokuserar delvis på det som vi ofta inte vill eller orkar tänka på. Så medans han petar i sina privata sår (och därmed den ofta till synes jämnåriga publikens) höjs temperaturen efter att konserten stillsamt börjat med vågskvalp och cello. De tre medföljande musikerna gör de intrikata arrangemangen rättvisa, både dunka-dunka och sårbarhet når fram. Gitarr, piano, synt, cello, bas, kontrabas, slagverk och trummaskin finns på scenen.

Melodierna är, trots textfokuset, inte underordnade orden. Johansson behärskar helheten och bjuder på en resa både musikaliskt och känslomässigt. Han är skicklig på att fånga stora saker med få ord. Tycks veta var knapparna sitter och hur de ska tryckas. ”Innan vi faller” är en gammal favoritfilt som varsamt läggs över publiken. ”Är du passionerad?” får avbrytas och börjas om när trummaskinen får spel. ”Dåligt år” har, trots titeln, en av kvällens sötaste popmelodier.

Johansson har stora ambitioner och för en mindre begåvad textförfattare hade det kunnat gå illa och bli olidligt pretentiöst. Fallhöjden är hög. Men han har kapital för de stora gesterna.

Det är förresten usel bakgrundsmusik. Kräver nästan att lyssnaren anstränger sig. Och förtjänar det dessutom.

Avslutningen ”På boulevarden” klingar ut, bandet tackar för sig och går av scenen. Men publiken vill ha mer. Kanske nästa gång.

Läs mer om liknande:

Depeche Mode för nybörjare

Joy Division för nybörjare

Konsertrecension: Markus Krunegård

Konsertrecension: Toni Holgersson

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Ossler

Ossler

Kafe de Luxe, sjuttonde mars

Publik: Ett sextiotal.

Bäst: Laddningen.

Sämst: Många favoriter uteblir.

 

Rockmusik som den kan låta, men väldigt sällan gör. En gitarr som gör ljud gitarrer sällan gör. Sköra melodier som framförs med mjuk helsingborgdialekt. Pelle Ossler är i stan.

Senaste albumet Regn Av Glas släpptes i höstas, men vinylen har blivit försenad och därför är det många av kvällens låtar som är nya bekantskaper. För om du förhandsbeställt vinyl är det fusk att streama. Det tycks i alla fall, av denna kväll att döma, vara en skiva värd att vänta på. Hundarna Från Babylon utgör en av höjdpunkterna. Inledande Svarta Svan justerar trumhinnorna. Texterna målar ögonblicksbilder, gör stort av smått och vardag av evighet. Massivt och luftigt.

Laddningen i publiken på Kafe De Luxe är påtaglig redan innan konserten börjar. Osslers musik har inte nått ut till en stor publik, men om du en gång känt kraften är du fast. Kompromisslösheten och ambitionerna är ett komplement och alternativ till slit och släng. Det är musik som tar sig under huden. Som våga vara allvarlig. Musik som med åren, efter åtta skivor, blivit allt mer atmosfärisk och filmisk. 

Ossler bodde under sin barndom i Västberlin när staden fortfarande var delad. De åren har av allt att döma påverkat hans uttryck. Det är grått med mörka nätter. Utanförskap. Inte en slump att han i många år ingick i Thåströms band. 

Ossler själv däremot både ler och skämtar. I alla fall mellan låtarna, när de vibrerande väggarna i källaren väntar på nästa omgång. Bandet består bara av ytterligare tre personer, men de kan skapa rejält oväsen och har också en lyhördhet i de tystare passagerna som skapar dynamik.

Ungefär halva spelningen utgörs av äldre låtar. En suggestiv Ner I Säcken med drivande bas tillägnas Putin när Ossler väl fått ordning på gitarrpedaler och glasögon. En finstämd Fåglar Faller avslutar.

Helhetsintrycket är större än de enskilda insatserna denna kväll och går bitvis bortom det som går att förklara med ord. Som all stor musik. 

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Ossler (2018) 

Konsertrecension: Ossler (2017)
Skivrecension: Evig, Himmelsk, Fullkomning
Konsertrecension: Ossler (2015)
Lundell i all ära, men Ossler då? 

 Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Amanda Ginsburg

Amanda Ginsburg 

Alvesta  

Publik: Närmare ett nittiotal.

Bäst: Samspelet mellan musikerna.

Sämst: Ingen vinyl till försäljning.

Amanda Ginsburg har gjort två album, båda har fått Grammis i kategorin ”Årets jazz”. På tisdagen besökte hon Alvesta.

Alvestas rutinerade jazzkällare var det sista stoppet på en liten turné i Kronoberg. Här ingick Ljungby, Lessebo, Älmhult, Ingelstad, Tingsryd, Fröseke och Markaryd. Senare i veckan spelar hon på Fasching i Stockholm.

Jazzsverige må vara ganska litet, men i det landet är Ginsburg ett stjärnskott. Hon skriver dessutom sina egna texter och gör det på svenska. Ingen the great American songbook här.

Hon kan sin Beppe Wolgers. Sämre influenser går det att ha. Texterna berättar små historier från vardagen, iakttagelser. Det finns både allvar och humor, inte sällan med snygga ordvändningar. Vad gäller musiken blandas lågt och högt tempo, allt nyfiket och lekfullt. Och sväng kan uppstå även i lägre tempo.

  

I ”Havsmelodi” uppstår närmast en sjösjuk känsla av de små taktbytena som kommer och går som skvalpande vågor genom låten. Det är subtilt, men tyder på att musikerna tänker ett steg längre. Vi skulle kunna ta till den gamla klyschan om ”sån musik görs inte längre”, men det gör den bevisligen. Extra roligt att den görs av musiker som inte var födda när det var bättre förret brukar utspela sig (sextiotalet i det här fallet).

Musikerna är oerhört lyhörda och det tycks närmast uppstå någon form av telepatisk kommunikation. Små ögonkast och leenden är rörande att iaktta. Filip Ekestubbe piano, Ludvik Eriksson bas och Ludwig Gustavsson trummor kan inte få bättre betyg än att inget solo känns för långt, snarare tvärtom. Avrundande ”En kväll i september” slutar nästan i frijazz.

Ginsburg kan också konsten att formulera mellansnack och hantera en publik. Hon säger att hennes mål är att jazzen ska få höras i större sammanhang igen, som till exempel tv. I en rättvis värld skulle den göra det, inte minst långsamma ”Innan dagen kommer in”. 

Att kalla någon för jazzens framtid är en börda, men hon och musikerna ordnar en kväll med ett flertal bevis på att de i alla fall är mitt i jazzens samtid och även har koll i backspegeln när de angör bryggan. Gott nog så.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Carin Lundin Quintet

Konsertrecension: Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund

Konsertrecension: Gustav Lundgren Trio

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.