söndag, oktober 03, 2021

Bokrecension: Spela För Livet - Peps Persson, en skånsk speleman


 

SPELA FÖR LIVET: PEPS PERSSON, EN SKÅNSK SPELEMAN

Göran Holmquist

Bokpro, 2020

ISBN: 97891-89336-92-6

Det är både väntat och oväntat att det dröjt tills nu innan första boken om Peps Persson ser dagens ljus. Väntat för att Peps inte är förtjust i att göra intervjuer eller vara i offentligheten. Oväntat för att han är en av de stora pionjärerna i svensk musikhistoria. Peps är, med största sannolikhet ytterst motvilligt, sedan länge folkkär.

Journalisten Göran Holmquist, en gång i tiden nöjesredaktör på Helsingborgs Dagblad, har nu valt att berätta hans historia.

Peps var bland de första att göra blues på svenska. Han var med största sannolikhet först med att göra inhemsk reggae. Han översatte Bob Marley flera år innan denna fick sitt genombrott utanför Jamaica. Ekotyngd dubreggae möter gamla Edvard Persson-visor? Jajamensann. Bara att göra just den för de flesta ganska långsökta kopplingen och omsätta det i praktik tyder på en musikalitet utöver det vanliga. Västafrikansk highlife och svensk folkmusik, bland mycket annat, har aldrig skakat hand lika självklart och oemotståndligt som hos Per-Åke Persson. Han har ändå aldrig känts som en musikturist. Hur hittade han ens musiker som klarade av den här blandningen? Det är en fråga som kvarstår.

För det går att ha invändningar mot vissa prioriteringar i boken. Down Beat Crowd må ha varit ett viktigt band för Peps, men de var relativt kortlivade och gav inte ut något album när det begav sig. De ägnas mer än femtio sidor. Skånes rockhistoria får ett kapitel som förvisso är intressant, men det känns som en annan bok. Dito kapitlet om den svenska proggen, särskilt med tanke på att Peps aldrig ingick där, oavsett politiska åsikter. Bandet Balthazaar, som är ett coverband med inriktning på Peps musik, får tio egna sidor.

Resan till Chicago med bland andra Sam Charters, som resulterade i skivan ”The Week Peps Came To Chicago” får en halv sida, trots att det var där och då han bestämde sig för att börja sjunga på skånska. Hade varit kul att läsa mer om det. Skivorna får överlag väldigt lite utrymme, de flesta nämns inte alls förutom i den avslutande diskografin. Lite märkligt när Peps kallas speleman i bokens undertitel. Borde finnas många minnen från skivinspelningar och turnéer.

Det är en kärleksfull bok, men samtidigt alltså frustrerande. Med en strängare redaktör hade det kunnat bli väldigt bra. Och lite ironiskt är det onekligen att podden ”Jag spelar för livet”, uppkallad efter en låt av Peps och som dessutom delar titel med boken, ges tre olika namn. Anledningen till att podden nämns är förresten att Peps-bekanta musikerna Bosse Skoglund och Brynn Settels intervjuats. De finns att höra på ett internet nära dig.

Den stora invändningen är ändå hanteringen av källorna. Holmquist återanvänder bland annat långa stycken, och detta mer eller mindre ordagrant, från Birgitta Larssons stora Jefferson-artikel om Peps. Inte minst i kapitlet om hans ungdom liknar det bitvis klipp-och-klistra. Och det görs utan att källan anges. Andra skribenter, tidningar eller tidskrifter anges inte alltid heller. Här borde det vara tydligare var texten kommer ifrån. Kanske hade det rent av varit enklare med blockcitat. Det är ofta svårt att avgöra vad Göran själv har formulerat och vad som är hämtat från andra texter. Märkligt förhållningssätt för en så pass rutinerad journalist.

De senaste åren har Peps haft hälsobekymmer och, femton år efter senaste skivan, dragit sig undan på sin gård i norra Skåne. Där sitter han under sin korkek, röger sin piba, kliar sig i skägget och bygger mikrofoner. Den som lever får se om det blir någon mer skiva, men han har  - mer än de flesta -  redan sedan länge gett oss mer än någon kan begära.

 

Läs mer om liknande:

Intervju: Nisse Hellberg om Peps Persson 

Bokrecension: 99 Proggplattor 

Bokrecension: Wilmer X - 40 År Av Blues, Svett Och Tårar 

Så spelar du blues 

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Etiketter: , ,

söndag, september 19, 2021

Konsertrecension: Anton Zetterholm och Harriet Jones

Anton Zetterholm & Harriet Jones

Plats: Nygatan 6

Publiken: 75 personer

Bäst: Det är ingen tvekan om att artisterna kan sin sak        

Sämst: Publikrestriktionerna. Men snart är de slut.

Betyg: 4


Växjöfödde Anton Zetterholm är en världsstjärna på musikalhimlen. Harriet Jones spelade huvudrollen i ”The phantom of the opera” i London i flera år och har även hon världen som arbetsplats. En lätt mulen onsdag i september hittade de till Nygatan 6 i Växjö.

Arrangören Musik i Syd har gjort ett kap. Det är inte varje dag världsstjärnor kommer till Växjö. Det är heller inte varje dag världsstjärnor kommer FRÅN Växjö. De 75 biljetterna är förstås slut. Mycket släkt och vänner på plats. Tydligen två tyskar också.

Anton bjuder på sin resa som tagit honom till en rad världsstäder de senaste tretton åren. Men han började i ”West side story” i just Växjö. Via jobb i London träffade han Harriet från Hastings (med ett berömt slag 1066) och de flyttade ihop efter två veckor. Om inte det vore nog har de barn tillsammans. Ett  besök på Antons Instagram visar att den lilla killen närmar sig ettårsdagen. Dessutom nu ett barn till på gång.

Förutom Anton på lite gitarr har de också med sig lokala profilen Dan Alkenäs på fingerfärdig flygel. Medverkar i några låtar gör också utmärkta kören The Vasko Singers. För oss som inte lyssnar på musikal varje dag är det avskalade formatet välkommet. Anton och Harriets röster hamnar i centrum på ett sätt som gör att låtarna lyfts fram.

I ”Tonight” från ”West side story” sjunger de kvällens första duett och det är kanske inte helt otippat att de har personkemi. En bra sak för oss som inte kan skilja en fantom från västra sidan är att de ibland förklarar lite sammanhang.

Anton berättar hur han flyttar till Bergen och sedan lockas till Hamburg där han blir Tarzan, nästan utan att förstå hur det gick till eller hur det skulle gå. Han kunde inte tyska och det tyckte han eventuellt kunde vara ett problem. Det blev åtta föreställningar i veckan i tio år för ”Disneys Tarzan”. Det blir duett på tyska innan de byter till engelska. Musikalen skrevs förresten av Phil Collins. Ja, den Phil Collins.

Harriet sjunger ibland nästan opera, hon ville bli operasångare och studerade också till det. Hon berättar att hon är med i ”Beauty And The Beast”-filmen i några få sekunder. Det är kul nu, men var det inte då, är de båda överens om.

I ett smakprov från Irving Berlins ”Annie get your gun” tävlar de om vem som kan sjunga och dricka snabbast. Och vem som kan hålla en ton längst (Harriet). Anton kan nästan hela texten. De avslutar med lite ”Grease”, även om Anton påpekar att det ska vara mer rock´n´roll än bara ett piano. Det funkar ändå.

Det är något med estetiken i musikaler, i sättet att sjunga, något affekterat. Antingen gillar man det eller inte. Rent tekniskt är det svåra låtar som kräver omfång och teknik. Skolningen ska användas men inte ta över. Det lyckas båda med.

Publiken njuter av musiken, sången och berättelserna. Det blir många skratt. Och för någon som egentligen inte lyssnar på musikal frivilligt, vi kan kalla honom Ola, är det här ett både givande och underhållande dopp i en främmande värld.

 

Läs mer om något helt annat: 

Krautrock för nybörjare

Skäggrock för nybörjare 

Country/Americana för nybörjare 

Svensk jazz för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

tisdag, september 07, 2021

Konsertrecension: Amason

 Amason

Fredagen tjugosjunde augusti

Plats: Tyrolen

Publik: 350

Bäst: Musikaliteten.

Sämst: Att sommaren snart är slut.

Betyg: 3

Både vädret och kalendern antyder att sommaren 2021 närmar sig slutet, till och med på Tyrolen. På dagarna kan vi fortfarande låtsas, men kvällarna skymmer allt tidigare och temperaturen är på väg neråt. Amason värmde ändå de tappra årets sista augustifredag. Och det var uppehåll nästan hela konserten.

Amasons medlemmar har huvudsysslor på annat håll, men med det inte sagt att detta är ett sidoprojekt. Snarare ett när-alla-har-tid-projekt. De var också ett av husbanden i senaste säsongen av ”På spåret”. För en rutinerad Tyrolenbesökare är troligtvis det mest kända namnet på scenen Gustav Ejstes från Dungen.

Amanda Bergman har en hes röst som går igenom bruset, till synes utan ansträngning. Redan nämnda Ejstes sjunger också, bland annat sista delen i djurtemat som uppstår med låtföljden ”Älgen”, ”Elefanten” och ”Duvan” där de två första, trots titlarna, är på engelska. "Duvan" gästas dessutom av kvällens DJ Tomas Forssell på gitarr. Han spelar också på ”Flygplatsen”. Annars har bandet huvudsakligen den lite udda sättningen orgel, elpiano, bas och trummor. På tal om DJ så har det alltså varit en helkväll med både DJ och Slowgold som tidigare uppträtt akustiskt.

Amason får ibland kritik för att vara distanserade. Visst, de blir ibland jazzigt introverta. Men Bergman har svårt att stå still, även om hon inte pratar mycket mellan låtarna. Ejstes behandlar ibland sin orgel som om de är på bröllopsnatt. Annars är alla fem oftast djupt förlorade i musiken, till synes egobefriade. Musiken är det viktiga. Kollektivet. Det är drömskt, rytmiskt, ibland svårgreppbart abstrakt.

”Marry me just for fun” och ”You don´t have to call me” är två av höjdpunkterna, båda från senaste albumet “Galaxy 1”. En tvåa är på väg och därifrån hämtas ”Oscillating love”. Från debuten ”Sky city” kommer bland annat favoriten ”N.F.B.”, som är sist ut innan extranumren.

Om extranumret ”Blue moon”, som gästas av Slowgold, är från kommande skivan är det dags att börja köa redan nu. ”Några ord om dig”, med de två sångarna och ett piano, blir extra extranummer. Och då börjar regnet falla igen.

 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Amanda Bergman 

Skivrecension: Dungen - Häxan 

Dungen spelade musiken på Tyrolen

 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

måndag, september 06, 2021

Konsertrecension: Plura & Carla

 

Plura & Carla

Fredagen den tjugonde augusti

Plats: PM & Vänner

Publik: Fullt. 121 sålda biljetter.

Bäst: Många bra låtar och skratt.

Sämst: Lite märkligt med en timmes paus efter en kvart.

Betyg: 3

Plura och Carla. Per Malte Lennart och Carl Stefan. Bröderna Jonsson. Bröderna Eldkvarn. Bandet bildades 1971 och debuterade på skiva 1974 som Piska Mig Hårt. På fredagskvällen spelade bröderna på PM i Växjö.

I mer än fyrtio år kuskade Eldkvarn runt i Sverige, oavsett hur vindar och trender blåste. De hade en kommersiell topp under andra halvan av åttiotalet och några år in på 2000-talet smällde det till på allvar när Plura blev tv-kändis. Bandet nådde en kreativ topp samtidigt. 2015 tog de paus. I år firar Eldkvarn femtio, Plura sjuttio.

Plura, som är storebror, har alltid skrivit merparten av låtarna, men Carla, två år yngre, har med all rätt också fans med sina mer skruvade betraktelser över livets snubblingar. ”Kungsholmskopplet” sitter till exempel som en vante denna kväll. Plura passar på att kolla klockan.

Men de inleder med John Holms ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”, ”Nådens hand” och Carlas ”Runt solen”. Carla har ett blått öga efter att ha gått in i en dörr, berättar Plura. En panel, rättar Carla. Sedan är det paus.

En timme och en middag senare blir det hitkavalkad. Undantaget är underskattade ”Mil efter mil”, som Plura skrev till Totta Näslund. När de spelar ”Pojkar, pojkar, pojkar” lägger Carla in några rader från Kraftwerks ”The model” i ska-partiet. Det måste sägas vara oväntat.

Vi får lära oss att ”Kärlekens tunga” inte skrevs i Flen. ”Fulla för kärlekens skull” inleds med en lång anekdot där Mauro Scocco en natt är full och konstaterar att det är den sämsta låten Plura skrivit.

När vi närmar oss slutet blir det Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Sedan upptempo med ”Jag är det hjärta”. Cornelis Vreeswijks ”Somliga går med trasiga skor” fortsätter. Carla visar att hans gitarrfingrar fortfarande kan sina grejer. Det låter också snyggt när Carla lägger en överstämma. Syskon som sjunger stämmor är alltid något speciellt. Och gnabbet mellan låtarna är underhållande.

Plötsligt är det slut, trots protester, efter sammanlagt ungefär en timme. Lite snopet, men det var fint så länge det varade.
 
 
Läs mer om liknande:

Etiketter: , , ,

söndag, september 05, 2021

Konsertrecension: Weeping Willows

 Weeping Willows

Torsdagen den tolfte augusti 

Plats: Tyrolen

Publik: 600. Lapp på luckan.

Bäst: Vilket band, vilka låtar och vilken kväll.

Sämst: Ingen ”Return to me”.

Betyg: 4

En oväntat solig torsdag fylldes Tyrolen av Weeping Willows och ett gäng melankoliskt dramatiska låtar om livet.

Nästa år fyller deras debutalbum ”Broken promise land” tjugofem år. Sedan dess har de funnits där, ibland någonstans i bakgrunden. Ibland har de fått en hit, men helheten är viktigare än enstaka låtar. Med det sagt är ”Touch me” ändå en av de där enstaka låtarna. Dessutom förstås märkligt aktuell senaste åren.

Och inte för att på något sätt förminska de i bandet som inte är Magnus Carlson, men hans röst står i centrum. Den ger intryck av att han fått hjärtat krossat en gång för mycket. Den gör sig också bäst i stora ballader och det blir en del sådana, inte minst ”Blue and alone”.

De inleder med ”The burden” och ”Tomorrow became today”, med text om solsken som förvandlas till regn. Weeping Willows har i huvudsak gjort musik som passar bättre regniga dagar än under klarblå himmel, men det känns dumt att klaga på just den detaljen. Att döma av prognosen, som förstås alltid stämmer, gäller det dessutom att passa på. Musiken låter dock ännu bättre efter hand som solen går ner.

Från senaste skivan hämtas bland annat ”Let go”, om att förlora sina föräldrar. Den är en av konsertens höjdpunkter med fin och tänkvärd text. Trots ämnet är det en livsbejakande låt.

Weeping Willows låtkatalog är mer varierad än den först kan verka, men det blir en del mellantempo. I teorin är det kanske ett problem, men inte i praktiken. Inte när nästan hela publiken har med sig solstolar. Och särskilt inte med så välskrivna låtar, bra och samspelade musiker och den där rösten. Weeping Willows får gärna lunka mellantempo tills karusellerna stänger för säsongen.

Folkfest, skratt, dans och tårar i ölen. Kritikerfavoriter och numera närmast folkkära. Upplyftande melankoli. Ballader, lite rock (faktiskt!), soul, country och lite disco-hi-hat. Och Hammarby vann med 5-1.

Förresten. En sak till. Alla konserter borde avslutas med att Weeping Willows framför ”Unchained melody”. Slut på meddelandet. 

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Weeping Willows (2016) 

Elvis Presley hade en formtopp under sent sextio- och tidigt sjuttiotal

Depeche Mode för nybörjare  

Weeping Willows är med på ett gammalt blandband

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

Konsertrecension: Anna Ternheim

 Anna Ternheim

Fredagen den sextonde juli

Plats: Tyrolen.

Publik: Närmare 500.

Bäst: Antalet bra låtar. Och bara att vara på konsert igen.

Sämst: Myggjeeflar.

Betyg: 4

Efter att inte ha arrangerat några konserter förra sommaren börjar äntligen tonerna klinga på Tyrolen i Blädinge igen. En liten version av Muskelrock var först ut i början av månaden och nu har det blivit dags för Anna Ternheim.

Med sju skivor i bagaget har Ternheim en fin låtkatalog av välja från. Debuten ”Somebody outside” kom 2004 (”Better be” därifrån inleder) och senaste albumet ”A space for lost time” 2019, i vad som nu verkar vara en annan värld, en värld där folk gjorde konstiga saker som att ta i hand. Hon uttrycker genuin glädje över att, som hon sammanfattar det, ha ett jobb igen. Och så är det förstås, inte bara i hennes fall

Ternheim kommer ensam med gitarrer (åtta stycken, 48 strängar att hålla reda på, varav en elgitarr) för en nedtonad afton. Scenvanan lyser igenom, trots det senaste årets uppehåll. Spelglädjen också, förmodligen av samma anledning. Under konsertens gång minskar värmen till något mer behagligt. Det kan förstås också bero på Tyrolens lugnande effekt. När hon pratar mellan låtarna är det med tonen hos någon som står med en nära vän i en kö till en korvkiosk.

”The longer the waiting (the sweeter the kiss)” skulle vara en höjdpunkt i vilken konsert som helst. Det skulle gå att rabbla låtar, för det är en låtkonsert. ”Walking aimlessly”, ”Oh Mary”, ”This is the one”, ”What have I done”, presenterad som en av hennes tre lyckliga låtar. ”Remember this” med förinspelade stråkar. ”My heart still beats for you”. Ingen spelning är väl heller komplett utan en Backstreet Boys-cover?

Det händer annars inte så mycket mer än att Ternheim ibland byter gitarr. Publiken sitter i stolar, på bänkar och på filtar. Barn leker. Det skulle gå att missta stämningen för avslagen, men det handlar snarare om koncentrerad njutning, som en kväll i hängmattan med en god bok.

Nu åker Ternheim till Tyskland för några spelningar innan hon fortsätter resan genom Sverige under resten av sommaren. Men hon får gärna komma tillbaka till Tyrolen, och förr hellre än senare.
 
Läs mer om liknande: 
 

Etiketter: , , ,

söndag, maj 23, 2021

Bob Dylan 80 år


Att lyssna på Bob Dylan kan vara som att dras naken efter häst på grusväg. Oavsett vad man tycker är det en upplevelse man kommer minnas. När låten Ballad Of A Thin Man plötsligt fick mig att Förstå, även om det är oklart vad, hade jag redan lyssnat på honom i några år. Han lyckades ta sig igenom textraden tax-deductible charity organizations. Tretton stavelser är en halv vers för många låtskrivare, för Bob bara en slutkläm. Han lyckas till och med ta en cigarettpaus mitt i organiza(paus)tions. Varje gång jag hör den är jag orolig att han ska snubbla.

Vissa artister och grupper lyssnar man intensivt på en period och går sedan vidare. Men har man en gång fallit för Bob så har man fallit för Bob. Man blir inte klar med honom. Texterna handlar om livet, döden, kärlek, hat, föräldraskap, paj och that big fat moon is gonna shine like a spoon. Han har också berättat the moon is not yellow, it´s chicken. Han vet mycket om månen.

Många av hans kända låtar innehåller rader som är svåra att förstå, ofta kommer man nog närmare sanningen om man erkänner att de bara är nonsens än om man anser sig "veta". Romantikern Dylan har tyvärr trillat bort. När han 1970 sjöng build me a cabin in Utah/marry me a wife, catch rainbow trout/have a bunch of kids who call me pa/that must be what it’s all about i Sign On The Window är det lika bobskt som när Ezra Pound och T.S. Eliot slåss i kaptenens torn medans kalypsosångarna skrattar åt dem i Desolation Row från 1965. Eller väderbitna konstaterandet when you think that you´ve lost everything you find out you can always lose a little more i Tryin To Get To Heaven från 1997. Den Riktiga Dylan där bakom grimaser, ironier och olika masker, finns lika mycket i det känslomässiga som i det lekfullt kryptiska.

Blowing In The Wind blev en stor hit 1963 med Peter, Paul & Mary. Det var managern Albert Grossman som kom på att om en av hans artister tolkade en annan av hans artister borde managern kunna få sin andel från två håll - och därmed dubblera den. Låten framfördes av trion när Martin Luther King höll sitt berömda I have a dream-tal i Washington. Dylan var också där och framförde bland annat When The Ship Comes In och Only A Pawn In Their Game. Våren 1965 fick amerikanska popgruppen The Byrds en listetta med sin version av Mr Tambourine Man och bandet har tom släppt ett flertal samlingsskivor enbart bestående av Dylantolkningar. På sommaren 1965 fick Dylan en hit i eget namn när Like A Rolling Stone tog sig till andraplatsen. Han hade därmed anlänt som popstjärna efter att ha vänt folkmusiken ryggen under högljudda protester.

Dylan är omvittnat blyg och annars finns det ingen anledning att ställa sig i rampljuset. Förnekandet av det mesta som sagts och skrivits om honom är hans sätt att skydda privatlivet. Det är inte bara positivt att nå en nivå där främlingar tror sig veta vem man är, vad man tycker, menar och vill. Fansen har till exempel länge "vetat" att Blood On The Tracks från 1975 är en skilsmässoskiva, och ja, Bob och Sara skiljde sig 1977 efter tolv år och fyra gemensamma barn. I sin självbiografi skrev Dylan att han i mitten av sjuttiotalet gjorde ett album som ansågs vara ett av hans mest personliga. I själva verket, menar han, var det baserat på noveller av ryska författaren Anton Tjechov. Vet han något experterna missat eller är det ännu en rökridå? Han har länge skapat en myt kring sin bakgrund, på beprövat bluesmanér. Han har påstått sig fly med cirkusar när han var liten, tågluffat med sin hjälte Woody Guthrie och det finns en lång diskussion var han fick sitt namn Dylan ifrån. Själv har han hävdat att han fick det från namnet Dillon som, menar han, finns i släkten på hans mammas sida. Många andra, och ibland även han själv, menar att det kommer från walesiska författaren och poeten Dylan Thomas. Vi kan nog misstänka att det senare alternativet är det rätta. Till slut blev han så bra på att dölja sitt privatliv att det först långt senare uppdagades att han varit gift en andra gång och fått barn även på åttiotalet.

Jag hade en period när jag trodde mig förstå honom. De flesta fans går igenom den fasen. Nu vet jag tillräckligt mycket för att förstå att jag inte vet. 1976 gjorde han uppenbart självbiografiska låten Sara med texten stayin’ up for days in the Chelsea Hotel writin’ Sad-Eyed Lady Of The Lowlands for you. Paret bodde under perioden på det kända hotellet och låten i låten fanns på Blonde On Blonde 1966.

Att sammanfatta Dylans inflytande på de senaste femtio årens musikhistoria är som att sammanfatta andningens betydelse för vår vardag. Han har gjort för texten och sången vad The Beatles gjorde för musiken och inspelningstekniken. Regelboken kastades ut genom fönstret och plötsligt kunde man skriva och låta hur som helst. Surrealism tog sig in i jukeboxen.

1997 vände han uppåt igen. Time Out Of Mind, första skivan med egna låtar på sju år, fick tre grammisar. Sedan dess har han inte kallats föredetting. Fick jag bara välja en Dylan skulle jag ta den, hans trettionde. Många läste in hälsoproblem i texterna, han hamnade på sjukhus med andningsbesvär, men då var de redan färdigskriven. Texterna handlar om olycklig kärlek och ser tillbaka på det som inte blev med en önskan om att byta plats med ungdomarna i parken. Skivan avslutas med den sjutton minuter långa Highlands. Producenten Daniel Lanois lär under inspelningen ha sagt bra låt, men kan du inte skriva en kort version? och fått svaret this is the short version. Det här är den korta versionen. Time Out Of Mind tolkades av vissa som den åldrande mästarens farväl när den släpptes. Nästa år fyller albumet tjugofem år. Sedan dess har både swingjazz och schlager fått plats i hans musik vid sidan av bluesen och countryn.
 
Så sent som förra året överraskade Dylan igen med den kritikerhyllande Rough And Rowdy Ways, första egenskrivna skivan på åtta år. Då hade han under de åren släppt fem skivor med tolkningar av det som brukar kallas the great american songbook, tänk Frank Sinatra, och återigen förvirrat fansen. Hade han lagt hatten på hyllan nu? Hade pennan torkat? Var papperet slut? Det var inte första gången den diskussionen förekom, men kanske sista.
 
Just det. Under denna period fick han Nobelpriset i litteratur också, som han kunde ställa bredvid sin Oscar. Den dubbeln är han förresten ensam om.

He not busy being born is busy dying, sjöng han redan 1964. Och han pånyttföds fortfarande, rastlös som få, med nya tolkningar av sina låtar kväll efter kväll på konsert efter konsert. I alla fall när om konserter blir möjliga igen. Har man riktig tur kanske man får se honom le under hatten när han är på väg rakt in i nästa stavelse.



Läs mer om Bob Dylan:

Bob Dylan för nybörjare


Dagens i-landsproblem: Bob Dylan


Självbiografin Chronicles Volume 1


Bob Dylan gör omklädda klassiker i Malmö


Bob Dylans 40 bästa låtar?


Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Etiketter: , , , ,

söndag, februari 28, 2021

Bokrecension: 44 Days On The Blues Highways

44 DAYS ON THE BLUES HIGHWAYS

Foto: Erik Lindahl, text: Tommy Löfgren 

(TID OCH RUM) 

ISBN: 978-91-87755-13-2

Fyra vänner som på fyrtiofyra dagar bilar från San Francisco till Chicago. Som går på bluesklubbar, lyssnar på musik, äter gott, träffar människor och njuter livets goda dagar. Det skulle kunna bli film. Eller ännu hellre en bok full av bilder som följer de stopp de svenska bluesbröderna Erik Lindahl, Tommy Löfgren, Lasse Linder och Jörgen Sandin gjorde. Lindahl fotade och Löfgren har skrivit. Boken är tillägnad Linder och Sandin, och för all del Paul ”Lil´ Buck” Senegal.

Resan gjordes mellan november 1980 och januari 1981. På kartan i boken ser vi att stopp skedde i bland annat Los Angeles, Las Vegas, Grand Canyon (en liten avstickare), Lafayette, New Orleans, Clarksdale på självaste julafton och Memphis. Men också i Glendora i Mississippi. Med sina då 220 invånare något mindre än många av de andra städerna/”städerna”.

Lindahl och hans kamera stal och förevigade ögonblick och artister, hela vägen från Big Smitty till Big Bad Smitty. Bilderna går att titta på länge. Först människorna, sedan mindre och mindre detaljer. Lokalerna tycks ofta ha varit den sorten som kallas hål i väggen. Det finns en bild på Smilin´ Bobby, tagen den andra januari på Necktie Nate´s i Chicago, där Bobby är ett under av stil trots eller på grund av sin rutiga kostym. På väggen bakom honom sitter en notis. På söndagar, kan vi läsa, uppträder Little Howling Wolf som har med sig Hubert Sumlin. Det här sker från fyra på eftermiddagen ”until ?”. På tal om kläder. Löfgrens skjorta på sidan tio. Var köper man den?

Löfgren hade gärna fått skriva fler anekdoter och minnen. Han har säkert mer att berätta. Nu blir det kortfattade bildtexter. De är av allt att döma tillkomna långt efteråt, det har ju gått fyrtio år, av en skribent som minns en flydd tid. Som en anteckning i marginalen hade texterna, som är på engelska, kanske tjänat på en genomgång till. Ibland blir det lite svengelska. Mark Naftalin, bland annat känd från Paul Butterfield Blues Band och som mångårig radioprofil, ger ett initierat förord med bakgrund till boken och skapar sammanhang även han.

Som reseskildring, tidsdokument och kärleksförklaring till bluesen och dess arv är det här en hjärtevärmande bok. För oss lite yngre, jag blev tre år den decembermånad resan ägde rum, dessutom en historielektion om en musikscen som redan då lämnat mittfåran. Kort sagt en utmärkt julklapp till din lokala bluesälskare.

 

Läs mer om liknande:

Bokrecension: Early Blues - The First Stars Of The Blues Guitar  

Bokrecension: Highway 61 - Crossroads On The Blues Highway 
Big Mama Thornton förtjänar en bättre bok 
Charley Patton var samtida med Robert Johnson

Publicerades ursprungligen i Jefferson. 

Etiketter: , , ,

fredag, december 04, 2020

Dennis Wilson fyller tyvärr inte 76 år idag


Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels för att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels för sin vänskap med Charlie Manson.
Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Och borttappade bara från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. 
Dennis, mellanbrodern av de tre syskonen Wilson som i tur och ordning utgjorde bandets hjärna, hjärta och själ, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörd av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av kompisen Charlie Mansons låtidéer.
Manson ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av Wilsons stöld och Dennis hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.
Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. De andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Det vill säga hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter.
Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största kommersiella framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. 
Samlingen Endless Summer släpptes 1974, fylld till bredden med låtar inspelade fram till 1965 (nej, låtarna från mästerverket Pet Sounds fick inte vara med). Efter detta fick Dennis kompositioner inte längre samma utrymme på bandets album. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.
I augusti 1977 kom därför Dennis oundvikliga solodebut, Pacific Ocean Blue. Den låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de vågat utvecklas och lyckats bli vuxna. Några av bandets medlemmar medverkar. 
Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, gospel, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Det är en skiva gjord av en man som betalar priset för att få alla sina drömmar uppfyllda och som inte riktigt vet vad han ska göra av framgångarna. 
Musiken påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gjorde på Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue.
Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv var den en stor framgång. Dennis, The Beach Boys eviga strulputte, hade visat sig kunna stå på egna ben.
Han började jobba på en uppföljare tänkt heta Bambu. Hans ökande drickande och ständigt pågående användande av droger gjorde att den inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i förhållande till vad som faktiskt gavs ut.
1983 drunknade Dennis Wilson, trettionio år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.
2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, efter att ha varit omöjlig att få tag på under fler år. Den var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.
Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkören i till exempel River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.
Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Läs mer om liknande:
The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE

Etiketter: , , ,

söndag, oktober 04, 2020

Bruce Springsteen & The E Street Band - ett kärleksbrev till ett kärleksbrev

Två låtar har släppts som försmak på den kommande skivan med Bruce Springsteen & The E Street Band. Ghosts, den ena av de två, låter som om den är gjord av någon som älskar The E Street Band nästan mer än något annat. Och kanske är det så att det är Bruce själv som är världens största E Street-fan. Den prickar av alla bandets kännetecken, möjligtvis utom klockspelet (om det inte är jag som blivit lomhörd av volymen). 

Den börjar direkt med Max Weinbergs dundrande trummor innan en vägg av gitarrer kraschar in. En refräng som förkunnar I´m alive, ett konstaterande nog så viktigt i dessa tider. Steve Van Zandts stämsång. Textrader om att bandet lägger i överväxel. Roy Bittans ensamma piano. Meet you, brother and sister, on the other side. En inräkning (ingen tycker om att räkna till fyra lika mycket som Bruce Springsteen) som följs av ett litet orgelsolo som i sin tur följs av ett saxofonsolo (inte en slump att de två kommer efter varandra, både Danny Federici och Clarence Clemons har lämnat oss) som i sin tur - förstås - följs av en lalalalala-refräng. Kanske är sex minuter lite i mesta laget, men så är The E Street Band inte kända för att underdriva speltiden. Ingen som älskar New Jerseys mest kända Fender Telecaster-ägare kommer kunna motstå det här.

Det här är, kort sagt, ett kärleksbrev till och från världens bästa barband - från världens bästa barband. One, two, three, four!

Albumet Letter To You släpps 23 oktober. 

 

Läs mer om liknande:

Bruce Springsteen för nybörjare

Artikel: En flod av musik från Springsteen  

Kanske lite udda fakta om Bruce Springsteen

Etiketter: , ,

söndag, augusti 23, 2020

The Sound Of Silence x 3

Hur många låtskrivare har haft med samma låt på tre skivor i rad?

Simon & Garfunkel debuterade med albumet Wednesday Morning, 3 AM hösten 1964. En handfull av låtarna var skrivna av Paul Simon, några var trad arr och en var en Bob Dylan-cover. Simon var också en av de första som fick dras med epitetet ”den nya Dylan”. Skivan gjorde inget väsen av sig och duon gick skilda vägar, varken för första eller sista gången. Art Garfunkel studerade konsthistoria och matte på Columbia University medans Simon åkte till England och försörjde sig som folksångare.

Sommaren 1965 resulterade det i skivan The Paul Simon Songbook som, i alla fall då, bara släpptes i England. Albumet innehåller Simon med gitarr och tolv låtar. Att två låtar är skrivna av en Paul Kane får vi ta med en nypa salt, det var helt enkelt en pseudonym för, tja, gissa vem? Paul Simon. Han var nämligen väldigt förtjust i filmen Citizen Kane och det sägs vara anledningen till namnet.
Det är nu någonstans som Simons lycka vänder. The Paul Simon Songbook blir förvisso en lika stor framgång som Simon & Garfunkels debut (det vill säga ingen framgång alls), men producenten Tom Wilson har återupptäckt låten The Sound Of Silence. Wilson är producent på skivbolaget Columbia och har haft betydande framgångar som producent bakom Bob Dylans album Bringing It All Back Home och dess singel Subterranean Homesick Blues samma vår (och dessutom Like A Rolling Stone som verkligen innebar ett genombrott för Dylan på singellistan med en andraplats senare under sommaren). 

Wilson ser nu en möjlighet att göra samma sak med The Sound Of Silence, det vill säga att lägga ”popinstrument” på vad som i dåtidens öron är folkmusik. The Sound Of Silence, samma version som ingen brydde sig om på Wednesday Morning, 3 AM, släpps nu med Wilsons i efterhand pålagda elgitarrer, bas och trummor. Detta utan att varken Simon eller Garfunkel informeras. Singeln börjar klättra på listan. Simon är först motvillig till att åka hem när han nås av nyheten ("ni håller på att få en hit!"). Han trivs i Europa. Det har gått över ett och ett halvt år sedan han sjung in den med Garfunkel. Plus att han ändå gjort en ny version på sin soloskiva.
I januari 1966 når låten, i versionen med Tom Wilsons nya arrangemang, förstaplatsen på Billboardlistan i USA, nästan ett halvår efter att den släpptes. Simon har, inte helt oväntat, återvänt hem till USA vi det här laget. I slutet av samma månad släpps den återförenade duons andra album Sounds Of Silence. Fem av låtarna från Paul Simons engelska skiva dyker upp i nya versioner (ytterligare tre dyker senare samma år upp på deras nästa album Parsley, Sage, Rosemary & Thyme). Homeward Bound är en av de helt nya låtarna som spelas in. Den släpps som singel och handlar om Simons liv i England. I England och Europa är den med på Sounds Of Silence, i USA får den vänta till nästa album.
 
I'm sitting in the railway station
Got a ticket for my destination
On a tour of one-night stands
my suitcase and guitar in hand
And every stop is neatly planned
for a poet and a one-man band
-Homeward Bound
 
Sounds Of Silence blir en stor framgång och når som bäst nummer 21 i USA och plats 13 i England. Förvisso blygsamma listplaceringar jämfört med bandets senare album, men ändå ganska bra för en duo som hunnit lägga ner efter den - ursprungligen - uteblivna framgången.
Och tack till producenten Tom Wilson som hörde något i (låten) The Sound Of Silence. Det var den som gjorde att Simon & Garfunkel fick skivkontrakt med Columbia och som, några gitarrer, bas och trummor senare, gav duon sitt genombrott. Det var också låten som avslutade Paul Simons sista konsert på svensk mark 2018. Han var, förstås, ensam med gitarr på scenen.
Skivan duon släppte efter Parsley, Sage Rosemary & Thyme var soundtracket till The Graduate och var i praktiken närmast en best of. Även där fanns The Sound Of Silence med. Skivan blev ytterligare ett kliv uppåt för duons popularitet och innebar att The Sound Of Silence varit med på fyra av fem skivor som Paul Simon satt sitt namn på. Inte illa.
 
Läs mer om liknande: 

Etiketter: , , , , , ,

måndag, juli 06, 2020

Ringo Starr 80 år

Det finns två dominerande åsikter om Ringo Starr. Dels alla Beatlesnördar som bestämt hävdar att han är världens bästa trummis, dels alla kritiker som kommer med de vanliga argumenten. Ett av de allra vanligaste är att folk drar fram ett påstått John Lennon-citat. På frågan om Ringo var den bästa trummisen i världen ska Lennon ha sagt "Ringo var inte ens den bästa trummisen i The Beatles." Men det var inte Lennon som sa det. Det var den engelska komikern Jasper Carrott som sa att Lennon sagt det.
Att Ringo är en dålig trummis är en åsikt många har, främst, misstänker jag, för att det är en åsikt man förväntas ha. Och visst, det är en demokratiskt rättighet att ha fel - och en annan att ha åsikter utan fakta.
Många trummisar tycker att Ringo Starr är en av de bästa trummisarna och att han dessutom har en unik stil. Det sistnämnda är rent objektivt sant. Han är nämligen vänsterhänt men har alltid spelat på ett trumset uppställt för en högerhänt. Det betyder att många av hans så kallade fills spelas spegelvänt mot hur de egentligen "ska" spelas.
Det är också lätt att missa att han, särskilt under andra halvan av The Beatles karriär, rent musikaliskt spelade i - minst - tre olika band samtidigt. Lennon och Paul McCartney hade rent stilistiskt vuxit ifrån varandra. Dessutom hade George Harrison börjat skriva mer och mer och bidrog med ytterligare en sorts låtar. Ringo förväntades spela rock, pop, blues, rhythm´n´blues, country, schlager, psykedelia, jazz, soul, ska, music hall, indiskt och andra genrer som fortfarande väntar på att definieras. Och han sätter inte ett slag fel. Sug på den.
Han är den sortens musiker som inte spelar för egot, han spelar aldrig för att visa vad han kan - han spelar det låten behöver. Han spelar för att låten ska bli så bra som möjligt. Behövs det bara bastrumma och hi-hat spelar han bara bastrumma och hi-hat. Därför låter verserna i Being For The Benefit Of Mr Kite som de gör. Är det ett tekniskt avancerat komp att spela? Nej, men det är vad låten behöver.
Den märkliga haltande rytmen i Ticket To Ride (som McCartney föreslog), den lilla upprepade figuren i Tomorrow Never Knows, alla cymbalerna i I Feel Fine, de små fyrverkerierna i Rain. Och A Day In The Life där han inte spelar någon rytm alls utan bara fyller i mellanrummen. Minimalismen i Get Back och Come Together. Listan är lång.
Ringo Starr hade samma förmåga som de andra tre. Att spela väldigt märkliga saker utan att vi som lyssnar tänker på att det är märkligt. Hur då? För att han spelar - återigen - det låten behöver.
Så när Lennon, McCartney och Harrison skulle se sig om efter en ny trummis i samband med inspelningen av sin blivande debutsingel Love Me Do ville de ha den bästa Liverpool kunde erbjuda. Och då fanns det bara ett alternativ. Ringo själv har sagt att han valde The Beatles för att de hade ett underbart magiskt skivkontrakt, även om han då var med i Rory Storm & The Hurricanes som under några år var det största bandet i Liverpool.
Men solokarriären, undrar kanske vän av ordning. Har ni samlingen Photograph: The Very Best Of klarar ni er. Där finns bland annat de åtta - åtta - låtar han placerade på Topp Tio i USA under första halvan av sjuttiotalet. Under samma period klarade Lennon fyra. En lite oväntad fördelning av framgångarna.

Som någon sorts lyxhobby har den gode Ringo gjort sammanlagt tjugo soloskivor. Till dem kan läggas tio liveskivor. Men spara de pengarna. Ingen behöver trettio skivor med Ringo Starr. Vill ni ha en till efter att ha hört Photograph kan ni lyssna på den som för enkelhetens skull heter Ringo och kom 1973 (se bild ovan). Och personligen är jag svag för countryskivan Beaucoups Of Blues från 1970, som trots titeln inte har mycket med blues att göra. Framåt mitten av sjuttiotalet tog alkoholen sakta men säkert över tills han blev nykter i slutet av åttiotalet. Då hade han mött och gift sig med Barbara Bach. De är fortfarande gifta och av allt att döma väldigt lyckliga.
Att han på äldre dagar ibland verkar ha vaknat på fel sida ("jag skriver inga mer autografer") unnar vi honom. Det är förklarligt att han är på sin vakt. Liverpool är en hård stad och området the Dingle, där den unge Richard Starkey föddes och växte upp, var stadens hårdaste och gängen drog kniv först och frågade sen. Han var dessutom allvarligt sjuk som barn, bland annat sprack hans blindtarm.  Som åttaåring låg han i koma. När  han nådde tonåren hade läkarna redan förklarat två gånger för hans mamma att han inte skulle klara sig.
Men nu, den sjunde juli 2020, fyller Sir Richard Starkey - han adlades 2018 - åttio år och turnerar fortfarande regelbundet. Stort och hjärtligt grattis!

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

torsdag, juni 18, 2020

Grattis på födelsedagen, Paul McCartney!


You think that people would have had enough of silly love songs
I look around me and I see it isn´t so
Some people wanna fill the world with silly love songs
And what´s wrong with that?
I would like to know
´Cause here I go again:
I love you
I love you
I love you
I love you
- Silly Love Songs

Det är inte en text man ska skriva om man vill vara rockmytologiskt korrekt. Men måste man så måste man. Och är man James Paul McCartney, född den artonde juni 1942 i Liverpool, behöver man inte bry sig.

Som musiker utgjorde han en fjärdedel av The Beatles. Som låtskrivare utgjorde han ena halvan av pophistoriens mest framgångsrika duo. På sjuttiotalet bildade han The Wings som efter hand blev allt större för att under sina sista år börja radera några av The Beatles rekord. Ingen annan artist/låtskrivare har haft större kommersiella framgångar. Fråga Guiness Rekordbok. Än idag kan James Paul McCartney sälja ut en arena på rekordtid bara genom att hosta. En låt behöver inte vara bra för att den blir en hit, men lite imponerad kan man ändå kosta på sig att bli av en man som kan stoltsera med fler än 70 guldskivor och en sammanlagd försäljning som ligger någonstans runt 1,5 miljarder skivor.

Men det var inte statistik inlägget skulle handla om. Musik är viktigare än så. Framför allt är det roligare än. Dessutom är det ett väl etablerat faktum att man aldrig har kunnat plocka någon poäng med att svara Paul McCartney på frågan ”vad lyssnar du mest på just nu?”. Statistiken gör inte saken bättre. Det är alltid bättre att hylla obskyra artister som bara tre personer känner till. Mycket kan sägas om McCartney, men obskyr är han knappast.

Och genom att till synes alltid sjunga om kärlek gör han också ett ställningstagande. Han har förvisso sjungit om annat också. Låten Give Ireland Back To The Irish måste sägas vara politisk, BBC förbjöd den, och även en sån sak som Freedom var i samma riktning – om än tyvärr utan några andra kvaliteter. Han har också sjungit om djurens rättigheter. Men det är ändå som composer of melodic love-songs and member of The Beatles som han kommer att bli ihågkommen. Å andra sidan, medlem av The Beatles är ett ganska bra eftermäle för en musiker.

Även om det är som kompositör av Yesterday, Michelle, Hey Jude och Let It Be han lär bli ihågkommen var det han som låg bakom även kakafonin Helter Skelter, de mystiska bandslingorna på Tomorrow Never Knows och som var först med att att uppskatta avantgarde i bandet. Han träffade det tyska gökboet Stockhausen när kollegan John Lennon ännu menade att avantgarde is French for shit. McCartney planerade tom en soloskiva med experimentell elektronisk musik som han skulle kalla McCartney Goes Too Far, men den blev tack och lov/tyvärr aldrig av. Men några av de soloskivor som sågades av kritiker när de släpptes anses nu vara borttappade mästerverk och har de senaste åren kommit i påkostade återutgivningar med bonusskivor och DVDer. McCartney har de senaste tio åren långsamt börjat få det erkännande som han inte fick under t ex sjuttio- och åttiotalet.

Hans konstintresse gav upphov till Sgt Pepper Peppers Lonely Hearts Club Band-omslaget och antitesen The White Album. Hans kärlek för den belgiske surrealisten René Magritte (1898-1967) gav upphov till skivbolagsnamnet Apple.

2005 släppte han albumet Chaos And Creation In The Back Yard som har börjat visa sig vara en av de bästa skivor han gjort. En skiva som faktiskt är där uppe med tidigare underskattade Ram och McCartney II. Run Devil Run var en förvånansvärt pigg coverskiva och tidigare i år hyllade han den jazz han växte upp med på Kisses On The Bottom. New blandade klassisk McCartney med nya influenser på ett lyckat sätt. Något direkt dåligt har han faktiskt inte gjort sedan 1993. Han har slutat vara den trötta gubbe han - förvisso med all rätt - länge avfärdades som.

Han har under de senaste turnéerna dessutom rest med ett av de bästa banden han jobbat med. De har rent av spelat ihop i mer än femton år, längre än både The Beatles och The Wings höll ihop. Tyngden i låtar som Jet och Flaming Pie har framträtt tydligt och lyft låtarna ytterligare. Han har också blivit bra på att gräva fram lite mer udda låtar. Senast han spelade i Sverige fanns Tempory Secretary med i låtlistan. Men visst skulle han gärna få gräva djupare, även om fler onekligen vill höra Hey Jude än Tomorrow.

Den där evigt leende mannen med ena tummen i vädret kanske inte är fullt så ytlig och uträknad som kritikerna länge påstod.

Förresten, även om det skulle visa sig att han är så löjlig som belackarna hävdar, om det nu verkligen är så att han bara skriver en massa löjliga kärlekslåtar - vad är det egentligen för fel med det? Det skulle jag vilja veta.

Läs mer om Paul McCartney:
Skivrecension: Paul McCartney - McCartney II
Ett försök till alternativ topplista över The Beatles bästa låtar

Etiketter: ,

måndag, maj 25, 2020

Konsertrecension: Wilmer X

Wilmer X, KB, Malmö, 25 april

Någon i vårt avlånga land vet säkert hur många gånger Malmös bästa Wilmer X har sålt ut rock-klubben KB (Kulturbolaget) i just Malmö. Men en lördag i slutet av april detta koronaår lär ha varit första gången de spelade inför ett tomt KB. Konserten streamades på olika plattformer, bland annat Youtube. Där var det som mest över 7000 personer som tittade live och redan dagen efter hade siffran stigit över 30 000. Det hade blivit trångt om alla de varit på plats.
Wilmer X har turnerat två somrar i rad och bandet är ruskigt tajta och slamriga. Några tecken på rost finns inte. De inleder med Den Fria Världen och avslutar med en bensinångande Kör Dig Död. De lugnare inslagen hålls nere till ett; en fin Vem Får Nu Se Alla Tårar?.
Musikerna drar ett rakt streck mellan Chuck Berry, The Rolling Stones, Creedence Clearwater Revival, AC/DC och Ramones. Rhythm'n'blues och rock'n'roll med poprefränger, soul och lite country. Allt förstås på skånska. De gör det på blodigt allvar och med en lekfull spelglädje. Har lika roligt som fem grisar i lera. Får det att se och låta enkelt och självklart, som de riktigt stora ofta har förmågan att göra. Som om vem som helst kan göra det här. 
För oss rutinerade fans är låtlistan bekant. Till och med de lite smalare låtvalen är desamma som på KB hösten 2018: Jaguar, Ditt Dockhus Brinner och Kyss Dynamit. Alla fans har förstås just sina saknade favoriter.

Undertecknad skulle gärna höra Hong Kong Pop, Fritt Fall, Du I Din Värld och Bara Muskelminnet Kvar”. Och tjugofem till. I Din Klinik är aktuell, på gott och ont, om de velat damma av den. Men det är ändå anteckningar i marginalen. För Nisse, Jalle, Thomas, Janne och Sticky är i högform och spelar leende skiten ur låtarna.
Konserten ligger kvar på Youtube. Betala gärna en slant om ni tittar. Pengarna går även till de som gjorde ljud, bild och sändning möjligt. Stöd kulturen i dessa smittotider och håll avstånden. Då kanske Wilmer X slipper spela under hot och utan publik nästa gång.


Läs mer om liknande:
Intervju: Nisse Hellberg om Peps 

Etiketter: , , ,

fredag, maj 08, 2020

Florian Schneider (1947-2020)


I veckan nåddes vi av nyheten att Kraftwerk-grundaren Florian Schneider lämnat oss efter att ha drabbats av cancer. Schneider månade om sitt privatliv och hade varit nöjd med det faktum att det tog över en vecka innan hans bortgång nådde media. Han tillhörde kategorin konstnärer som trodde på att det är verket som är det viktiga, inte artisten bakom.
Som en av de två centralgestalterna i ett av de mest inflytelsrika banden från 1970-talet (trots att de notoriskt skygga tyskara tackade nej till ett samarbete med en Michael Jackson på väg mot toppen) och framåt är det svårt att överskatta hans inflytande. Vila i frid och njut av resan längs den eviga motorvägen. 
Kraftwerk turnerar fortfarande med den andra grundaren Ralf Hütter i spetsen, men Schneider lämnade bandet 2008. Han angav, förstås, ingen anledning. 
Bilden föreställer den tyska versionen av omslaget till bandets kanske mest kända skiva, The Man-Machine, från 1978. Från vänster till höger: Karl Bartos, Ralf Hütter, Florian Schneider och Wolfgang Flür.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,