Konsertrecension: Torsson

Torsson
Kafe De Luxe
Publik: Utsålt.
Bäst: Ren kärlek i luften. Underbart.
Sämst: Åkerströms morgonrock tycks gått i pension.
Betyg: 4/5

Torsson kommer från ett Sverige som är lite långsammare, lite snällare och lite mer lantligt. Och de möts alltid med kärlek i Växjö.

Redaktör Hägred påpekade nyligen Växjös sviktande ställning som kulturstad. Det är ingen hemlighet att många av de stora banden och artisterna har svårt att hitta hit. Att kalla Torsson för ett stort band är kanske att ta i, men de är djupt älskade. På ett utsålt Kafe De Luxe blir det jubel när bandet äntrar scenen, innan de ens har plockat upp instrumenten. Torsson gör inte många spelningar per år, men Växjö är ett regelbundet stopp. Medlemmarna har förstås nära hit från Skåne, även om de just ikväll närmast kommer norrifrån.

På Kafe De Luxe är det lördag med åttiotalstema och Torsson fokuserar därför på det årtiondet. Då hann de med hela tre vinyler. Det tempot har de inte lyckats hålla sedan dess. Torsson är inte bandet som stressar. Förvisso var de ganska långsamma redan då. Även om deras blandning av country, rock´n´roll och rhythm´n´blues egentligen inte är särskilt originell är de ändå helt unika, till synes utan ansträngning. En viktig del i det unika är texterna, oftast skrivna av Bo Åkerström. Där många, nästan alla, svenska textförfattare är en svensk variant av någon internationell förebild så finns det bara en Bo Åkerström och hans namn är Bo Åkerström.

Jag Minns En Gammal Bil (som han förvisso inte skrev texten till) inleder och sätter direkt den perfekta småputtrigheten Torsson är mästare på. Senare har Turistinformation ändå ett så högt tempo att Chuck Berry hade kunnat vara nöjd. Assar Höll Ett Tal fortsätter vara världens bästa dansbandsballad. Akterseglad i Brownsville visar hur mycket självaste Grateful Dead inspirerats av Torsson. Det Spelades Bättre Boll har allsång som lyfter taket. Låtarna är oftast korta. Många titlar blir det. Hej Kontinent avslutar kvällen. Då är bandet framme och nosar på nittiotalet.

Det här kan tyckas vara en okritisk recension. Men det är svårt att kritisera Torsson. Nej, Åkerströms gitarrsolon är inte Yngwie Malmsteen (tack och lov). Nej, Åkerström är inte Bruce Springsteen på scenen. Övriga musiker då, undrar vän av ordning. Thomas Holst (även i Wilmer X) på gitarr och keyboard. Åkerströms presentation: ”Han är från Klippan, men det går bra ändå.” Michael Sellers spelar också gitarr, kapellmästare Dan Persson spelar bas och Rikard Swärdh hanterar trummorna.

Det går inte att jämföra Torsson med något annat. Torsson är Torsson. En unik företeelse. Och det är omöjligt att inte bli på bra humör.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Torsson

Konsertrecension: Torsson x 2
Bruce Springsteen för nybörjare 
Bokrecension: Wilmer X - 40 År Av Blues, Svett & Tårar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.