Esbjörn Svensson Trio i livsbejakande farväl

Esbjörn Svensson Trios skiva Leucocyte var inspelad och klar redan i somras, titlarna bestämda och omslaget valt när Esbjörn Svensson omkom i en dykolycka och tio av jazzvärldens spelgladaste fingrar tystnade alldeles för tidigt. De här tio improviserade spåren är det sista som trion fäste på skiva.

Det är omöjligt att lyssna på skivan utan att tänka på Svenssons öde. Musiken hade förvisso varit lika vacker, sprattig, harmonisk, svängig, precis och fri om bandet fortfarande varit aktivt, den egna lilla värld som medlemmarna skapar efter femton år tillsammans lika imponerande. Men jag känner att jag kanske lyssnar mer koncentrerat. Det här är den sista nya musiken vi kommer få höra från E.S.T.. Det är, mer än något annat, en konstig känsla att höra något så livsbejakande och upplyftande och veta att det är slut. Spelglädjen är något av det jag alltid uppskattat mest hos bandet. Även deras mest sorgliga musik slutar ofta med att man lyssnar med ett leende, nästan förundrad över att något kan vara så vackert. På samma sätt har några av deras rockigare stunder fått mig att spela luftgitarr till låtar som inte innehåller gitarr. Där många behandlar jazzen som ett heligt museéföremål behandlade EST sin musik som storögda barn som precis lärt sig läsa och upptäckt att all världens magi finns i deras famn. Det ska inte återskapas, det ska skapas.

Jag hoppas att Esbjörn sitter leende i sin himmel, lutad över sitt piano, och jag hoppas att basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström är medvetna om hur mycket deras musik berör och glädjer och kommer fortsätta beröra och glädja. Och det tror jag de är. Framgången har varit stor både kreativt och kommersiellt. Priser och utmärkelser har duggat tätt.

Det här ett ofrivilligt farväl som mest av allt låter som början på ett nytt okänt kapitel, framfört av ett band på toppen av sina förmåga. Full fart in i nuet, inga ursäkter, din tur att spela solo.

Dagens låt är Premonition - Earth av Esbjörn Svensson Trio.

Pop Up-fönster frälsaren

För bara 69 kr får jag fem nummer av Min Häst och DVD-filmen High School Musical (värde 199 kr)! Ordinare lösnummerpris är 134 kr. Man sparar 264 kr.* Vad väntar jag på?

*Fraktkostnad 29 kr.

Dagens låt är I´m Down To My Last Heartbreak av Kenny Ballard And The Fabulous Soul Brothers.

Min armbåge tar över världen

Det bästa med att vara kompis med Tommy - förutom att han är väldigt söt - är att han är gift med en livs levande sjuksköterska. För några veckor sedan upptäckte jag t ex att mina vänstra armbåge såg ut att vara lånad från elefantmannen. Studentarmbåge kallas det tydligen. Det beror på att man vilar sig på armbågen när man sitter eller ligger och läser, vätska samlas i armbågen och slemsäckar svullnar upp. Så där satt vi, en enorm armbåge med en Ola på och jag. Sjuksköterska Emma informerade om att man kunde bota detta med Ipren, den intelligenta värktabletten. Jag tog en tablett om dagen i 10 dagar och min armbåge återgick till sitt vanliga alfahannemuskulösa jag. Så långt allt väl.

I måndags var det fint väder och detta firades med läsning av Klas Gustavssons biografi Tage Danielsson Tid. I trädgården, på mage, med utfällda armbågar. I x antal timmar. På tisdagen var armbågen tillbaka igen. Ny Iprenkur påbörjades igår.

Det bör påpekas att studentarmbåge inte gör ont, förutom att det skvalpar lite och blir obekvämt att ha tyngd på den. Själv låg jag i sängen när jag plötsligt upptäckte att min armbåge svalt en åkersork. Nu när en ny termin börjar för Sveriges studenter är det därför bra att kolla sig själv regelbundet. 23 miljoner svenska studenter dör varje år i sviterna!

Dagens låt är One Day Like This av Elbow.

Läs mer om studentarmbåge.

En timme Jan Troell

Det finns få svenska regissörer som kräver mer tålamod än Jan Troell. Hans bästa vän tycks vara stillheten. Desto roligare alltså att det finns få svenska regissörer som blivit mer uppskattade än Jan Troell. Internationellt uppmärksammade filmer som Utvandrarna och Nybyggarna blev mångfaldigt Oscarsnominerade, bland många andra utmärkelser (gyllene globar och baggar). Även Ingenjör Adrées Luftfärd hade chans på Oscar. Den är nog min personliga favorit i hans produktion. Hans filmer kännetecknas också av en visuell skönhet och detaljrikedom som är ovanlig för svensk film.

Den femte september har hans nya film Maria Larsson Eviga Ögonblick premiär.

Ikväll 21:00 bjuder SVT2 på en timme Troell.

Läs mer om Jan Troell på SVT:s hemsida.

Läs mer om Jan Troell på imdb.

Läs mer om Jan Troell på Wikipedia.

Dagens omotiverade påhopp

Expressen skriver att Lasse Kronér - ja, han som håller i det där tv-sända kvoteringsprogrammet för schlagermiffon - jobbar trots att han är sjuk. Tryggt att veta att det till slut klassas som sjukdom att vara göteborgare.

Dagens låt är My Shit´s Fucked Up av Warren Zevon.

Läs mer om kända göteborgare.

Internhumor om min fina namnskylt

Egentligen hade jag tänkt skriva lite om The Dark Knight men mina åsikter finns redan här. Det är alltså jag som är kamraten i texten, Kamrat Claesson. Nästa steg blir femårsplaner, arbetsläger i Agunnaryd och landsförvisning av 1994-års vinnare av Augustpriset. Så istället för ett var det allt-inlägg om en redan helgonförklarad film publicerar jag en bild tagen av Leif Pagrotsky på mig och min fina namnskylt.

Mad Men höjer nivån ytterligare

Existentiell ångest, rasism, sexism och kedjerökande whiskypimpling har sällan varit så estetiskt tilltalande som i Mad Men. Även om serien på ytan handlar om en reklambyrå i New York vid skarven mellan femtio- och sextiotalet går den betydligt djupare än så. På samma sätt som M*A*S*H kunde kritisera Vietnamkriget med extra mycket tummar i magen genom att låta serien utspelas under Koreakriget (förlåt, polisaktionen) kan Mad Men titta extra nära på de grubblerier och fördomar som du och jag har genom att göra det med ett fyrtioårigt långt skyddsfilter. Kläderna, frisyrerna, möblerna och tapeterna är ren porr för oss som tycker att Hitchcockfilmer som North By Northwest (med Cary Grant) och Vertigo (med James Stewart) är minst lika snygga som de är nagelbitande.

Mad Men är just nu mitt uppe i säsong två i USA och det har blivit uppenbart att serien både kan och vågar fortsätta på den ambitionsnivå Sopranos och The Wire skämt bort oss med.

Huvudkaraktären Don Draper blir under sin precisa sidbena allt mer desperat och han orkar numera inte ens skälla på sina barn när de gjort något fel. Han verkar inte ens ha en älskarinna längre. Under tiden skapar hans fru mer av ett eget liv utanför huset.

Den snygga vinjetten - inspirerad av Saul Bass stilbildande dito till bl a samma Hitchcockfilmer som nämns ovan - med en prydligt kostymklädd man som handlöst faller utanför en skinande skyskrapa är den perfekta metaforen för serien. Vad spelar det för roll om man har allt när man inte har något?

Säsongen utspelas med presidentvalskampanjen mellan det unga löftet John F Kennedy, USA:s första katolska president, och den konservativa Richard M Nixon i den första valkampanjen där tv:n spelade en stor roll.

(Vissa historiker hävdar att Nixon delvis förlorade på att han vägrade sminka sig - han var ju man, ingen fjolle - vilket gav Kennedy ytterligare fysisk fördel i de tv-sända debatterna.)

Allting går igen, vi lär oss inget av historien, Mad Men är det bästa man kan se på tv just nu och alla kedjeröker utan att oroa sig för konsekvenserna. Nostalgi har aldrig smakat bittrare. Cary Grant lever, och avsett vad som händer på insidan har han som vanligt nystryken skjorta.

Dagens låt är Wives And Lovers av Jack Jones.

Läs mer om Mad Men.

Läs mer om Alfred Hitchcock.

Läs mer om Saul Bass.

Nyköpta böcker, ju

Vilka böcker var det egentligen jag köpte/ fyndade/ rätt och slätt snattade under min köpa/ fynda/ rätt och slätt snatta-bokresa till den konungsliga hufvudstaden?

Jo, så här ligger de till.

Jules Verne köpte jag mest för att omslaget var så snyggt på ett pojkrumsäventyrssätt. Jerome K Jerome är en given favorit för alla som önskar att de fötts i England någon gång i samband med krigen. Eller som bara tycker om brittisk humor när den är som allra torrast. Jag är lite stolt över att under en enda helg har utökat min John Updike-samling med inte mindre än 200 procent. Oliver Twist är väl en bok som man bör läsa om man tycker om att låtsas vara intellektuell så mycket som jag tycker om att låtsas vara intellektuell. Det är faktiskt möjligt, när jag motvilligt tänker efter, att jag inte läst någon av Charles Dickens. Ringo Starr har jag inte så bra koll på, men den innehåller fina bilder och är alltså en samling med vykort som skickades från "pojkarna" till deras trummis. Han själv har skrivit kommentarer om var han befann sig i livet i samband med att han fick dem. En intervjusamling med en dryg, pårökt, ännu drygare och väldigt underhållande Bob Dylan bör finnas i minst var tredje bokhylla.

Frågor?

Min mobil är ca sju år gammal och det är förbjudet

Det är tydligen så att jag måste köpa ny mobil. Inte för att den är sönder eller har blivit stulen, utan för att jag har haft den för länge. Den där har du haft sedan vi lärde känna varandra. Ja, det är möjligt. Men den funkar. Är det verkligen så viktigt att köpa ny mobil en gång om året? Jag kan förvisso varken lyssna på musik, ta bilder, koka te-vatten eller duscha med min nuvarande modell. Men jag kan ringa och SMS:a. Dessutom finns det några andra grejer som jag aldrig använder.

Jag vet att en ny mobil i stort sett är gratis, men den jag har funkar. Om den går sönder i morgon köper jag en ny imorgon. Om den fortfarande fungerar imorgon behåller jag den.

Det blev tom lite hätsk stämning. Var inte så snål, de kostar nästan ingenting. Förvisso ett argument som biter sig själv i svansen. Det är möjligt att jag är snål, men jag är också trött på att marknaden styr vilka sociala koder jag måste leva upp till. Kan någon förklara varför man inte får vara Amish i lugn och ro?

Dagens låt är Hanging On The Telephone av Blondie.

Förra veckans inlägg

Förra veckan blev lite rumphuggen rent bloggmässigt. Här kommer därför en ovanligt kort sammanfattning.

Den stora frågan - vad läser man på tåg?

Två bra saker med att skolan börjar igen

Gösta-jävla-Ekman

SJ - var god vänta, men annars bra

SJ - var god vänta, men annars bra

17.40 stog det på min biljett. 17.20 stog det överallt annars. Tack och lov var tåget försenat. 18.30 åkte vi till slut från Stockholm C mot Alvesta stn. Ganska omgående visade det sig att tåget inte var riktigt på humör. Ding-dong! Som ni märkt står tåget stilla, vi vet inte riktigt varför. Dags att ta upp en Ed McBain ur väskan. Jag hade åtta böcker till i väskan, varav sju köpta i Stockholm. Dessutom en dokumentär om The Band jag letat efter både länge och väl.

Tre timmar senare var vi ungefär halvvägs och puttrade in i Norrköping där vi blev lovade ett nytt tåg som både rullade snabbare än femtio och kunde tuta. Vid midnatt, tre timmar försenad, klev jag av bussen i Växjö - eftersom anslutande tåg mellan Alvesta och Växjö antagligen var i tid blev det buss istället.

Jag har varit ledig idag och stördes inte särskilt mycket av förseningen, men tycker synd om alla som hade tider att passa, plan bokade eller tidiga morgnar idag. Ed McBain-boken Hetta var förresten riktigt bra, komplett med The Beatles-referens. Eldkvarn på Tantogården var också riktigt bra (tredje gången sedan mars). Sällskapet var väldigt trevligt, maten god, vädret fint, Naturhistoriska Riksmuseét relativt enormt, både som byggnad och upplevelse. I alla fall jämfört med Älmebodas hembygdsmuseum. Det är till och med möjligt att orka jobba tills det är dags för nästa resa, till Skottland, framåt oktober.

Bilden ovan tagen i Norrköping i väntan på nytt tåg.

Dagens låt är Kungarna Från Broadway av Eldkvarn.

PS. Broadway är ett kafé i Norrköping där Eldkvarn-bröderna Plura och Carla samt bassisten Tony satt och planerade sin världserövring med musik som medel. Hann tyvärr inte gå dit. I alla fall inte den här gången. DS.

Gösta-jävla-Ekman

Jag såg Gösta Ekman i tunnelbanan idag. Han såg glad ut och pratade med en yngre kvinna som kanske var en dotter, vad vet jag. Jag hade velat gå fram till honom och tacka för alla skratt, men...jag vet inte varför jag inte gjorde det. Kanske respekterar jag honom för mycket. Bara någon timme tidigare hade jag stått i en skivaffär på Drottninggatan och hållit i Hasse & Tages Picassos Äventyr där Ekman spelar huvudrollen (och Att Angöra En Brygga där han också är med). Om jag hade köpt Picassos Äventyr och om jag vågat gå fram till honom och om han hade haft en penna på sig hade jag kunnat få den signerad. Det är en av de roligaste filmerna som gjorts. Det är något att ångra. Det är väl själva fan, ärligt talat. Men det blev en god korv, en Charles Dickens och två John Updike. Ganska bra det också.

Dagens låt är Evangeline av The Band & Emmylou Harris.

Två bra saker med att skolan börjat igen

När man gick i skolan var det jobbigt när sommarlovet tog slut. Från ledighet, frihet och broderskap tillbaka till tristess och viktig fakta om metallelergeringar. Men idag i simhallen insåg jag att det finns två bra saker med att skolan börjar igen. Barnen hinner inte gå och simma. Det finns lediga skåp i omklädningsrummet. Efter många om och men kunde jag idag använda nummer 666 - the locker of the beast. Det tyckte jag var kul. En annan bra sak var att man kunde åka vattenrutschkana i lugn och ro och slapp tränga sig före en massa gråtande småbarn. Allt frid och fröjd.

Till alla barn som börjar skolan igen och tycker det är tråkigt. Oroa er inte. Allt som ställer till problem för er nu: egna åsikter, envishet, kritiskt tänkande - anses ofta som något positivt när man börjar jobba. Det är bara i skolan det kallas "attitydproblem". Är farbror Ola lite bitter idag? Möjligtvis, trettio år i verkligheten sätter sina spår.

Dagens låt är Some Things You Never Get Used To av The Supremes.

Den stora frågan - vad läser man på tåg?

När man ska ut och resa är alltid den stora frågan vilka böcker man ska ta med sig. Jag har sparat den stora artikeln i senaste Mojo som handlar om The Beatles vita skiva - att läsa på vägen upp - och kommer förmodligen köpa en bok eller tre - att läsa på vägen ner. Det blir kanske några Ed McBain. Sämre kan man ha det. Ibland kan man lägga ner boken och titta ut på landskapet som susar förbi och drömma sig bort. Har man tur hamnar drömmarna dit man är på väg.

Vad läser man egentligen på tåg?

Dagens låt är This Train av Big Bill Broonzy.

Missade du något av förra veckans inlägg?

Klicka enkelt och praktiskt på länken nedan!

Extramaterial: förra veckans rubriker, regissörens kommentarer, lila länkar, en bild på persienner med en regning gata i bakgrunden, te och scones

Hoppas på en musikhelg

Fullständigt irrelevant

Djurfarmen (o)roar fortfarande

Är ett litet synfel för mycket begärt?

Grattis Bruce!

Den sista är inte född

Pugh spelar pärlor för svinen

Inte net

Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna

Evig tonåring vs läsglasögon

Trött och ostig- dags för semester

Jerry Wexler har avlidit

Ny kamera

Förbjudet på män

Förbjudet på män

Expressen publicerade i helgen en lista på saker män inte ska ha på sig under sommaren, tyvärr kan jag inte hitta länken. Strumpor under sandaler till shorts, midjeväska, speedos och foppatofflor var några av de sakerna som fanns med där. Det glädjer mig att jag själv bojkottat samtliga. På listan saknar jag skinnväst med vit-shirt under. Jag utgår från att det inte finns på pga att det är ett landsbygdsfenomen och undersökningen är gjord i en stad. Ingen som är uppväxt i en stad skulle ha skinnväst på sig. På landet är det snarare tvärtom, där är skinnväst finkläder. Jag har ett klassfoto från gymnasiet där halva klassen har skinnväst med vit t-shirt under.

Vågar jag tolka den här listan som att jag har stil? Att jag faktiskt, utan att vara särskilt intresserad av kläder, i alla fall vet vad jag ska köpa när jag väl handlar? Jag vet inte hur mina strumpor med älgar på passar in i detta argumentet, förutom att a: jag fick dem av mamma, b: man kan inte inte använda strumpor man fått av mamma, och c: jag använder dem för att vara snäll mot henne. Se där, ett skäl så gott som något. Jag skulle däremot aldrig använda dem i sandaler till shorts. Och det är det viktiga.

Dagens låt är Fashion av David Bowie.

Ny kamera

Har köpt ny kamera som heter Sony (inte den i Gudfadern - avsiktligt dåligt skämt) och lyckades ta en bild på mig själv när jag somnade vid skrivbordet. Bra jobbat. Lägg gärna märke till mina prisade näsborrar.

Dagens låt är Innocent When You Dream av Tom Waits.

Jerry Wexler har avlidit

Jerry Wexler har lämnat jordelivet 91 år gammal. Få bakom kulisserna-människor har varit lika viktiga i musikhistorien som Wexler. Som delägare/producent/musikälskare på klassiska skivbolaget Atlantic Records mellan 1963-1975 jobbade han med artister som Ray Charles, Aretha Franklin och Otis Redding under deras mest kreativa perioder. Han var också en av tre producenter vid de problemfyllda inspelningarna av Dusty Springfields Dusty In Memphis. Senare korsade hans vägar, som frilans, även med bl a Bob Dylan. Wexler hjälpte till att sprida skivbolaget Stax till en större publik och de soulälskare som inte nickar och ler när man nämner den lilla staden Muscle Shoals i Alabama är få.

Varje gång BBC har gjort dokumentärer om musikens historia har han dykt upp i avsnittet som handlat om soulmusik. En liten vit farbror med stora öron, ofta med en keps pojkaktigt slängd på huvudet, berättandes om de artister han jobbat med och fått det att låta lika naturligt som att borsta tänderna. Ain´t it easy when you know how, som de säger i södern.

Om du inte hört Jerry Wexlers namn innan har du garanterat hört någon av de låtar han varit inblandad i. Du har säkert sjungit med i dem och de har kanske fått dig att dansa lite medans du diskat. Mer än så kan ingen musikskapare hoppas på.

Läs mer här.

Dagens låt är Respect av Aretha Franklin.

Trött och ostig - dags för semester

Det kändes som om jag bara stressade på jobbet idag. Som om jag bara stod och hoppade upp och ner och inte fick något gjort. Stolpe ut. Jag har varit småtrött, och därmed också smågnällig, hela veckan och kanske inte varit så pigg och trevlig som jag skulle vilja vara. Varför är det svårt att somna när man är som tröttast? Min lediga dag i går blev till slut en halvledig dag. Det kan vara så att frånvaron av ledighet senaste tiden har hunnit ifatt mig. På onsdag åker jag till en kompis i Stockholm och stannar till söndag. Då ska jag njuta av ledigheten och umgås. Av en ren slump spelar Eldvarn på Tantolunden på lördag. Om vädret tillåter ska vi till Skansen och bråka med aporna också. Det ser jag fram mot. Apor är kul.

Det har också börjat pratas om en ny resa till England under hösten. Jag är inte svårövertalad. Vi börjar nog i Liverpool. Om inget annat för att kunna säga ska vi gå till Cavern och ta en öl? Lösa planer på att bila i Skottland finns också. Lösa planer på att olla Hadrianus mur ingår. Slottet som användes i Monty Python And The Holy Grail kanske är värt ett besök? Loch Ness? Oavsett vad kommer jag trivas. Jag gillar allt som har med England (Storbritannien) att göra (förutom kanske Morden I Midsomer). Om jag bara får sitta på en sunkig pub och äta fish and chips i en vecka är jag nöjd.

Men allra först är det en förhoppningsvis händelselös torsdagskväll i Växjö.

Här kan man läsa mer om semester i Skottland.

Här kan man läsa mer om Cavern.

Dagens låt är Just A Little Insaine av Kristofer Åström.

Evig tonåring vs läsglasögon

Det är inte lätt att åldras som pop- eller rockstjärna. Antingen kan man låtsas som ingenting och fortsätta i en hybrisbubbla a la Madonna och Mick Jagger eller så vågar man åldras och skriver utifrån de förutsättningar ens ålder erbjuder a la Emmylou Harris och Bob Dylan.

I mina tonår lyssnade jag mycket på Blur. Deras basist Alex James gjorde intryck av att vara konstant berusad och tycka att allt var ganska skönt. Han har verkligen ändrat sitt liv sedan dess. Om man inte orkar läsa hans underhållande, insiktsfulla och lättflytande självbiografi Bit Of A Blur - i veckan aktuell i svensk översättning - kan man läsa om hans nuvarande liv i DN, signerat favoriten Jan Gradvall. Alex James verkar njuta av livet. Det är han värd.

Läs intervjun här.

Dagens låt är Drivved av Peter LeMarc (versionen från 17 Sånger).

Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna

Ron Sexsmith är inte den sortens artist som utvecklas. När han en gång försökte blev resultatet någon slags stelbent träfunk. Bäst är han när han mejslar ut några av de finaste Paul McCartney-melodierna som skrivits med fjäderlätt komp. Därför är det lätt att underskatta honom och ta honom för givet. Hans senaste skiva Exit Strategy Of The Soul släpptes i somras och jag har börjat förstå att det är en av hans bästa. Här finns gott om sorgsna melodier och texter om kärlek som man önskat skulle fungerat bättre, texter om förlorade möjligheter. Men också texter om att man måste våga tro, trots allt. För vad finns det annars?

På skivan, den ca tionde på ca lika många år, lite beroende på hur man räknar, finns några låtar som känns så självklara att man undrar varför det dröjde till sommaren 2008 innan någon skrev ner dem. Man kan misstänka att Sexsmith haft större kommersiell chans om han inte redan vid sin första skiva var en småknubbig gift trettioårig småbarnspappa med kerubliknande ansikte. Om han sett ut som Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee hade han varit enklare att sälja. Men musiken hade förmodligen inte heller låtit som den gör.

Musiken är mjuk, varm och vaggande. Perfekt en regnig tisdag i augusti när solen borde skina, men inte gör det.

Här finns typiska Ron-titlar som Ghost Of A Chance, Thoughts And Prayers, Poor Helpless Dreams och One Last Round. Men det finns hopp i musiken. Det är inget gnäll för sakens skull-poserande, ingen självömkan. Snarare en lågmäld självironi. En insikt om vad håller jag på med egentligen? Det här borde jag skriva om. Och sedan gör han det till ännu en melodi som blev över när Cole Porter la pianot på hyllan.

Det var förresten kanadensaren Ron Sexsmith som fick mig att på allvar upptäcka kanadensaren Leonard Cohen. Sexsmith satte sig en gång vid pianot på scenen och presenterade Hey, That´s No Way To Say Goodbye med orden here´s a song I wish I had written. På Exit Strategy Of The Soul har han själv skrivit såna låtar.

Dagens låt är Chased By Love av Ron Sexsmith.

Inte net

Eftersom internet inte vill fungera hemma kan det bli ont om inlägg tills internet vill fungera hemma igen. Det var bara det. Bra helg, förresten.

Dagens låt är Black City av Mustasch.

Pugh spelar pärlor för svinen

Pugh tycker om att stryka mothårs, tycker om att gå sin egen väg, tycker om att inte riktigt ge publiken vad de vill ha. Igår spelade han på Karl-Oskar i Växjö (en kommunal ursäkt att sälja blaskig öl till femtioplussare som inte druckit sedan förra årets Karl-Oskar) inför ett fullt Stortorg och det hade förstås varit enklast för honom att fylla sin tilldelade timme med hits. Publiken hade varit nöjd och fått sjunga. Istället koncentrerar han sig på låtar från sina två första skivor Ja, Dä Ä Dä och Pugish samt årets återföreningsskiva-med-samma-musiker-som-då Vinn Hjärta Vinn. Musikerna ja, det är en ingen dålig uppställning. Jojje Wadenius på gitarr och Janne "Loffe" Karlsson på trummor. Kvinnan som står bredvid mig kan inte förstå varför Loffe från Göta Kanal spelar trummor. Han presenteras som en av Sveriges bästa trummisar och jag tänker inte säga emot. Han borde syssla med det här istället för fler kanaljakter, för det svänger fortfarande.

Även om det inte blir så många hits (Här Kommer Natten, Små Lätta Moln) som många hoppats blir det många klassiker. Både Love, Love, Love och Dä Ä Bra, Dä Ä Fint spelas. Jag Är En Liten Pojk och Visan Om Bo likaså. Han spelar favoriten Spårljus från 1999-års Maraton. Naturligtvis spelar han också låtar från nya skivan. Bl a bjuds vi på Hare Nu Så Bra (kanske kvällens bästa), Vinn Hjärta Vinn och Lust Hunger (konstigt låtval enligt mig). En full farbror bredvid mig säger efter en ny låt fy fan va bra, sån musik görs inte lägre. När Pugh sedan säger och nu kommer en till från ny skivan kontrar Farbror Full med inte nya låtar för fan, de är värdelösa.

Två av de låtar som ingår bland måstena framförs av Pugh ensam med akustisk gitarr. Dinga Linga Lena (som Per Gessle förmodligen skulle offrat sina våningar på Strandvägen för att få ha sitt namn på) och Hog Farm låter i denna form, vill jag gärna tro, som när Pugh satt hemma på kammaren och skrev dem. Där fick publiken vad de ville ha, men på Pughs egna villkor.

Man kan tycka att artisten tjänat på att inte vara så egen just ikväll, en stadsfestival hade onekligen varit ett bra tillfälle att bara spela hits. Men Pugh vore inte Pugh om han inte gick sin egen väg.

Dagens låt är Monstret Växer av Pugh.

Den sista är inte född

- Har ni A4-block som man kan riva ut papperet ur?

- Ja, vill du ha med spiral?

- Ja

(hämtar A4-block med spiral)

- Något annat jag kan hjälpa till med?

- Oj då! Jag vill ha utan spiral.

- Det kan vi ordna. (hämtar A4-block utan spiral)

- Eh, har du mindre A4?

- Vi har A5.

- Nej, jag vill ha mindre A4.

- Menar du att du vill ha mindre antal papper i blocket?

- Nej, jag vill ha mindre storlek. Mindre A4.

- Nästa storlek kallas A5 och är hälften så stor som A4.

- Men jag vill inte ha A5, jag vill ha mindre A4.

- Det blir nog svårare.

- Har ni utan hål i?

Så höll det på. Jag var tvungen att skriva av mig lite. Var kommer en sån människa ifrån? Har Väckelsång öppnat grindarna extra tidigt idag?

Dagens låt är Warwick Avenue av Duffy.

Grattis Bruce!

Han är manus- och romanförfattare, flygpilot, tågentusiast, programledare i radio och tv, DJ, historiker, fäktare (tidigare på engelsk landslagsnivå), låtskrivare med solokarriär och om det blir någon tid över sjunger Bruce Dickinson i hårdrocksbandet Iron Maiden. Han har energi som får skenande hästar att bli avundssjuka och en röst som, älska eller hata den, är klassisk. Han är en av genrens mest aktade och respekterade frontmän och om han sjungit "finare" musik hade han förmodligen fått en helgdag uppkallad efter sig redan på åttiotalet. Han är förmodligen ganska jobbig att umgås regelbundet med.

Den 26 juli i år stod han inför ett utsålt Ullevi med en mikrofon i ena handen och 26 321 leende fans i den andra. Den kvällen bjöd han oss på ett minne för livet och idag fyller han femtio år. Stort grattis på födelsedagen, Bruce!

Dagens låt är Always Look On The Bright Side Of Life av Monty Python.

Är ett litet synfel för mycket begärt?

När jag var liten (fram till jag var ca 27) ville jag ha glasögon för John Lennon hade glasögon. Jag ville ha likadana runda sk farmorsglasögon. Detta fick mig att läsa böcker i mörker med boken alldeles för nära ansiktet och sitta såhärnära tv:n. För det, hade jag hört, förstörde ögonen. Mamma brukade säga om du håller på så där förstör du ögonen. Ja mamma, men hur lång tid tar det? Jag har inte hela dan på mig.

Det tog några år innan jag förstod att ögonen inte förstörs av att man läser i mörker och sitter nära tv:n, däremot blir de trötta och man får huvudvärk. Än idag envisas optikern med att jag har ypperlig syn, i alla fall senast när jag testade i lumpen. Men det är tio år sedan, så vem vet? Kanske är det min tur snart. Då kommer jag förstås bara bli irriterad på att jag måste ha glasögon, vägra använda dem och fortsätta få huvudvärk av att läsa och titta på tv.

Det var först när Lennon insåg att hans ungdomshjälte Buddy Holly hade glasögon på alla foton som han överkom sitt motstånd till att använda dem i officiella sammanhang. Från 1967 och framåt sågs han sällan utan dem.

Dagens låt är Maybe Baby av Buddy Holly.

Djurfarmen (o)roar fortfarande

Läste George Orwells klassiker Djurfarmen igår. Intressant att den var så tydlig. När man läser böcker som kommenterar, utgår från eller driver med en politisk, historisk eller historisk politisk situation brukar de vara subtila, kritiken brukar förekomma i bisatser och om man inte vet vad boken egentligen handlar om och känner till det litteraturhistoriska sammanhanget brukar man kunna missa det. Tyvärr känner man nästan alltid till saker som (t ex) den här skrevs som en kommentar till Englands invasion av Falklandsöarna och den sortens förkunskap påverkar förstås läsning. Men man skulle förstå att Djurfarmen handlar om totalitära ideologier i allmänhet och Sovjetunionen och Stalin i synnerhet även om man varken kände till Sovjetunionen eller Stalin. Man undrar också varför djuren går med på allt, hur de bara accepterar de ständiga förändringarna/försämringarna. I alla fall tills man inser att det var vad som hände i verkligheten också. Och fortfarande händer i andra länder. Boken både underhåller och skrämmer, blir både historielektion och nutid.

Intressant är också att den släpptes 1945, samma år som andra världskriget slutade. Det är värt att minnas att Stalin då, under en kort period, var högt aktad i Europa efter att ha hjälpt de allierade besegra Hitler. Hans popularitet dalade dock snabbt i brist på fler hits. Detta trots den hårda satsningen på Stalin Sings Visor Från Västkusten I Vegamössa.

Gillar man Orwell kan man förresten från den 9 augusti läsa hans dagbok med sjuttio års fördröjning här.

Dagens låt är Pigs On The Wing, pt 1 av Pink Floyd.

Fullständigt irrelevant

Man fiser ganska surt på tonfisk. Det är en del av problemet. Den andra delen är att man fiser ganska mycket på tonfisk. Det är lite synd att dessa två faktorer möts i något som är så gott.

Kunde det inte varit något mindre gott som åstadkommit detta istället? Eller Janssons frestelse, som förvisso är väldigt gott, men som man ändå bara äter en eller två veckor om året.

Stora tankar i den lilla berg-och-dalbanan, minsann.

Hoppas på en musikhelg

Det kan bli en riktigt bra musikhelg den här veckan. Om allt går som det ska, om ingen får för sig att skrämma vettet ur nära och kära med att Chronsa och hota med att dö och/eller självexplodera, kan det bli Mustasch på fredag och Pugh på lördag. Det kan inte anses som något annat än en bra musikhelg. Kanske rent av den perfekta blandningen mellan riffig testosteronrock med snygga polisonger och...tja, Pugh (pop-jazz-vis-blues-rock?).

Men först och främst ska jag fira ledig måndag med att ta mig till Simhallen.

Dagens låt är Yesternow av Miles Davis.

Helt ny sammanfattande sammanfattning

Missat ett inlägg i veckan?

Myror i byxorna och glöm inte dricka mycket vatten

Man känner sig liten när man tänker efter

Nygammalt från Bob Dylan

Slappschema

Internet tar hand om upprepningar

Marlon Brando får en chans till

Jersild vs Ranelid

En eventuell homofob har ordet

En eventuell homofob har ordet

Jag misstänker att detta inlägget gör mig till homofob, men Pridefestivalen borde kunna användas bättre. All den publicitet som ges borde kunna användas till att minska fördomarna, inte till att bekräfta dem. Jag misstänker att jag skulle reta mig ännu mer om jag var homosexuell. Är det verkligen alla homosexuellas dröm att gå runt i rosa badbyxor, kungakrona och färgglada fjädrar till tonerna av discomusik? Alla de som ser homosexualitet som en sexuell läggning snarare än som en klädstil, vad tycker de om den bild som projiceras i media just nu? Hur trötta på den stereotypa mediabilden av sin sexualitet är inte de?

Om jag ändå kunde skriva många av mina vänner är homosexuella, men inte ens det kan jag åstadkomma. Å andra sidan, jag är heterosexuell, men: jag läser inte Slitz, är ointresserad av sport, äger ingen flanellskjorta och tycker inte att Mick Jagger är särskilt häftig.

Lika lite som min högsta dröm är att alltid vara full på folköl, titta på dam-beachvolley och skrika visa pattarna hela dagarna tror jag att få homosexuella tycker att målet med sin kamp är att kunna klä sig som en julgran på LSD.

Är jag homofob eller har jag rent av en poäng?

Dagens låt är Liberation av Pet Shop Boys.

Jersild vs Ranelid

Författaren, debattören och provokatören PC Jersild (född i Stockholm) förstår inte skånskan och tycker den ska dubbas eller textas på tv. Björn Ranelid (född i Malmö, numera Kiviksbo med egen äppelodling) kontrar med att han aldrig mer ska läsa Jersild. Ranelid menar också att uttalandet är en form av fascism och en attack på vår demokrati. Där fick Jersild jädrar i det svar på tal. Läs mer här.

Tur att man är smålänning och pratar rikssvenska. Sångerskan Siw Malmkvist (född i Landskrona) påstår felaktigt att det är "underbart med alla dialekter". Hon har tydligen aldrig pratat med någon från Väckelsång. Men å andra sidan - vem har egentligen gjort det?

Marlon Brando får en chans till

SVT:s Marlon Brando-kväll förra helgen slutade med ett jaha när textmaskinen slutade fungera och det blev vad kvällspressen kallar tittarstorm. Kan förresten inte låta bli att undra hur många telefonsamtal/mail som krävs för att en tittarstorm ska uppstå. Var går gränsen för tittarorkan? Tittarstiltje?

På grund av detta sänds nu i alla fall dokumentären Brando i repris i morgon lördag 13:20 (som jag missade förra helgen) tillsammans med filmen Storstadshamn på söndag 13:55 (som jag spelade in men inte hunnit se). Här kan man se hur Brando skapar ett nytt sätt att agera. Hur han suger in karaktären istället för att blåsa upp den, hur han skalar av istället för att dramatisera. Det finns inget distanserande eller teatraliskt i hans agerande, för han agerar till synes inte. Han bara är. Och det var ett nytt sätt att agera. Skådespelare hade inte gjort så innan Brando, ingen skådespelare har försökt göra något annat efter. Det är ett erbjudande du inte kan tacka nej till.

Dagens låt är Teardrops av Massive Attack.