Är ett litet synfel för mycket begärt?

När jag var liten (fram till jag var ca 27) ville jag ha glasögon för John Lennon hade glasögon. Jag ville ha likadana runda sk farmorsglasögon. Detta fick mig att läsa böcker i mörker med boken alldeles för nära ansiktet och sitta såhärnära tv:n. För det, hade jag hört, förstörde ögonen. Mamma brukade säga om du håller på så där förstör du ögonen. Ja mamma, men hur lång tid tar det? Jag har inte hela dan på mig.

Det tog några år innan jag förstod att ögonen inte förstörs av att man läser i mörker och sitter nära tv:n, däremot blir de trötta och man får huvudvärk. Än idag envisas optikern med att jag har ypperlig syn, i alla fall senast när jag testade i lumpen. Men det är tio år sedan, så vem vet? Kanske är det min tur snart. Då kommer jag förstås bara bli irriterad på att jag måste ha glasögon, vägra använda dem och fortsätta få huvudvärk av att läsa och titta på tv.

Det var först när Lennon insåg att hans ungdomshjälte Buddy Holly hade glasögon på alla foton som han överkom sitt motstånd till att använda dem i officiella sammanhang. Från 1967 och framåt sågs han sällan utan dem.

Dagens låt är Maybe Baby av Buddy Holly.