Konsertrecension: Timo Räisänen

Timo Räisänen

Kafe De Luxe 

Publik: Fullt.

Bäst: Spel- och publikglädjen.

Sämst: Det blir bitvis lite roliga timmen över det.

Betyg: 3 

Jesusfaktor: 1

Tomtefaktor: 2

Fredagskväll på ett utsålt (det vill säga 140 personer) Kafe De Luxe betyder fest. Denna kväll är rubriken ”Timo Räisänen tolkar julen”. Exakt så blir det. Jullåtar i kubik. Och långa mellansnack. Och allsång. ”Det blir bara publikfrieri, inga krusiduller”, förklarar han. Okej. Då åker vi.

Med sig har Räisänen musikerna Rebecka Tholerus på kontrabas (alltid stilpoäng för kontrabas) och Pär Öjerot på bland annat gitarr. Publiken är definitivt och väldigt bokstavligt med på noterna. Många har förmodligen jobbat sin sista dag för i år och kanske till och med luktat på glöggen. 

De inleder med en långsam och härligt jazzig Ser Du Stjärnan I Det Blå? och fortsätter med en hillbillyversion av Stilla Natt som verkar ligga i en något för hög tonart och följs av jubel. Om just Räisänen är den sorten som behöver uppmuntras är oklart. Han är inte Dylantypen som gömmer sig bakom trummorna. Inte för att det finns några trummor, men ändå. Han är glad som ett sockerrusigt barn. Den känslan får man också av en snabbtitt på hans karriär. Han har hoppat runt och testat saker, till synes väldigt förtjust i utmaningar och högt tempo. Inte rädd för att riskera att halka lite snett. Kanske är den balansgången en del av charmen. Jag Såg Mamma Kyssa Tomten blir en märklig mardrömsvisa. Tänd Ett Ljus korsas med Stand By Me.

Han berättar att han brukar sjunga I´ll Be Home For Christmas när han är full på hotellrum och längtar hem. Den framförs i en väldigt blå version med lyriskt gitarrspel av Öjerot som når längre in än något annat under konserten. Originalet gjordes 1943 av Bing Crosby. Happy Xmas (War Is Over) blir också allsång. Tyvärr är det inte krig bara en gång om året. Fairytale Of New York då? Självklart. I sista låten Last Christmas får publiken bassning för att de inte kan vissla. Sämst hittills, lyder Räisänens skämtsamma omdöme.

Det är förstås en smart genväg att sjunga så många låtar som alla känner igen. Räisänen blir ibland mer lekledare än sångare. Det är oftast inte en konsert att bli berörd av. Möjligtvis en höjdpunkt för alla som är på humör för lite julspex och en grimasch i mungipan. 

Oavsett vilket är inlevelsen och glädjen svår att värja sig mot. Betyget bygger lika mycket på publiken som på musiken. Och varför inte? 

Bonusrecension som jag tydligen inte lagt upp (från sommaren 2015): 

Timo Räisänen
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den 24 juni.
Längd: 70 minuter.
Publik: Cirka 350.
Bäst: Låtarna, arrangemangen och spelglädjen.
Saknade mest: En och annan favorit saknas onekligen.

Himlen Är Oskyldigt Blå, lyder en av låtarna Timo Räsinänen sjunger. En av konsertens höjdpunkter och en av bröderna Gärdestads - ni glömmer väl inte storebror Kenneth som skrev texterna? -  vackraste låtar. Att himlen är blå är väl att ta i. Att den är oskyldig är också att ta i. Men Himlen är skyldig till tolv nyanser av grått är inte en lika vacker titel. Även Sol, Vind Och Vatten framstår nästan provokativ i det väder juni så här långt bjudit på. Men ändå. Vi är inte här för att klaga på vädret. Och det regnar inte. Alltid något. Det är betydligt trevligare att fokusera på musiken. Ted Gärdestad var bara 15 när han slog igenom 1972 med debutsingel Jag Vill Ha En Egen Måne (som inte framförs). Bara nio år senare drog han sig tillbaka, även om han gjorde comeback på nittiotalet.

- Fan vad jag tjatar, påpekar Räisänen som föddes 1979. Det tar ett tag innan första låten Viking kommer igång eftersom Räisänen gärna vill förklara hur idén uppstod och lite annat. Han var gitarrist i Håkan Hellströms band men har också hunnit släppa sex skivor på engelska i eget namn. Hans musik har ofta varit skramligare än Ted Gärdestads, men tolkningarna görs med mycket kärlek och lagom mycket respekt. Med sig på scen har han Martin Schaub - som också kom med idén och står för arrangemangen - på gitarr och klaviatur och Martin Holmlund på ståbas.

Trion blandar klassiker med mer okänt, även de mindre kända låtarna känns som klassiker. Bland annat får vi Chapeau-Claque med engelsk text, då kallad Hollywood, och Universum. Teds kärlek till The Beatles blir tydlig; han får in influenser från många stilar (bland annat pop, rock, funk, jazz, visa, gammeltjo) men på ett så självklart sätt att det är lätt att missa. Allt framstår som otvunget i händerna på de som kan. Under avslutande För Kärlekens Skull är det inte bara jag som torkar kinden - trots att det inte regnar.

Musiken är vacker, lekfull, gripande och svängig. Lägger man till Räisänens mellansnack tillkommer även lätt förvirrat och väldigt charmigt. Att brödernas låtar är välskrivna visste vi. Arrangemangen tydliggör hantverket, skivorna blev ibland överproducerade. Trion älskar uppenbarligen låtarna och att spela tillsammans. Och musikens kraft fortsätter att imponera. Vad mer kan man begära av en mulen onsdag i juni?  

Läs mer om liknande: 

DVD-boxrecension: The Beatles +1

Mustaschen i musikhistorien

Konsertrecension: Magnus Carlsson

Skivrecension: Yoko Ono/Plastic Ono Band

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Markus Krunegård

Markus Krunegård 
Kafe De Luxe 
Publik: Utsålt sedan länge. 
Bäst: Kärleken och atmosfären. 
Sämst: Ljudet. 
Betyg: 3

Hur många Markus Krunegård behövs det för att byta en glödlampa? Okej, det kanske inte är en relevant fråga. Men det behövs bara en för att fylla Kafe De Luxe en fredagskväll.

Med sig i bagaget har han en rejäl dos spelglädje, ett lagom skramligt fyra personer starkt band och senaste skivan I Huvet På En Idiot, I En Bar, På En Ö, I Ett Hav, På En Ö, I En Bar, I Huvet På En Idiot”. Ja, den heter verkligen så. Dessutom har det gått tio år sedan solodebuten Markusevangeliet. Och i april nästa år fyller han 40. Men först är det helg i Växjö och källaren är som sagt full, publiken huvudsakligen obetydligt mindre så. Stämningen är lite på den nivån att luften i lokalen håller på att ta slut redan innan första ackordet i Ben, Kött Och Känsler. Alla kan texten. Everybody Hurts fortsätter. Alla kan texten. Hela Livet Var Ett Disco. Alla kan texten. Och så håller det på.

Senaste skivan behandlar delvis den utbrändhet med sjukskrivning han drabbades av förra året. Synd att de oftast väldigt ordrika texterna, fulla av originella bilder och liknelser, försvinner i mixen. Ni behöver bara läsa albumtiteln ovan för att förstå att Krunegård har ett eget språk. Lyssnar man bara på musiken låter det betydligt muntrare. Mellan låtarna pratar Krunegård med publiken och lyckas ordna en avslappnad stämning, som om vi alla befann oss hemma hos en gemensam bekant. Han prickar in både skratt och allvar.

Till kvällens höjdpunkter hör OAOAE Vi Förlorade och Tur Att Vi Lever Samtidigt, båda hämtade från senaste albumet. De nya låtarna har bara tre månader på nacken men tas emot med samma glädje som de äldre favoriterna. Publiken är från tjugoårsåldern och upp till ungefär i samma ålder som artisten. Texterna kan relateras till. Det märks med all tydlighet på publikens inlevelse.

För snart tre år sedan spelade Krunegård i Växjö i ett mer avskalat och intimt format. Då kom texterna fram på ett annat sätt, publiken satt ner och det var en helt annat upplevelse. Denna fredagskväll blir det fest, och den har börjat redan innan konserten. Möjligtvis träffade hans förra konsert hårdare. Den var mer nyanserad och hade hans låthantverk i centrum. Nu är tempot och volymen högre. Plattan i mattan. Det är ju fredag och allsång für alle. Och ingen går hem besviken.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Markus Krunegård

Skivrecension: Laakso - Grateful Dead

Konsertrecension: Eldkvarn

Grateful Dead var med på det första rocktåget

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Moneybrother

Moneybrother 
Växjö teater 
Publik: Strax över 300. 
Bäst: Passionen. Humorn. Värmen. Musikglädjen. 
Sämst: Alla favoriter som saknas. 
Betyg: 4

Nyligen kom Anders Wendins nya album Det Är De Dagarna Jag Vill Sjunga Om. Faktiskt hans första på svenska med egna låtar under namnet Moneybrother. På onsdagskvällen spelade han akustiskt med två medmusikanter och en konstutställning på Växjö teater.

Moneybrother blev snabbt omtalad för sina euforiska livekonserter och jämförelserna med en känd New Jersey-bo vi kan kalla Bruce duggade tätt. I själva verket var det nog snarare så att de hade gemensamma soulfavoriter än att Wendin spelat sönder Born To Run. Men känslan av att alla känslorna ska in i varje stavelse finns där. Han inspireras av den korsning där The Clash, Otis Redding och The Ronettes sjöng och dansande hela natten tills morgonrusning satte stopp. Nu har Cornelis lagts till också.

Femton år efter genombrottet har Wendin blivit vuxen, fått några av de ärr livet oundvikligen för med sig och sänkt tempot något. Hittat ett delvis nytt uttryck. Han har blivit en egentligen ganska märklig blandning av soul, country och svensk vistradition som ändå framstår som fullt logisk. Och i det nerskalade bandformat (trion varvar gitarr, mandola, klaviatur, fiol, trummor och annat) han nu är på turné med hittar han nya låtar även i de gamla. Rösten finns kvar, den som inte vill få hjärtat krossat fler gånger. Den som vill försöka en gång till. Och som tror att det denna gång verkligen kommer lyckas. Och denna kväll på teatern lyckas han. Rejält. Publiken äter  ur hans hand från början till slut. Snälla, bara en låt till.
 

Läs mer om liknande:

Bruce Springsteen för nybörjare

Punk för nybörjare 

Country för nybörjare

Konsertrecension: Jerry Williams

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Mora Träsk

Mora Träsk
Araby Park Arena
Publik: 280, samtliga barn oavsett ålder.
Bäst: Så mycket kortväxt livsglädje. Underbart.
Sämst: Att inte alla artister har så kul på scenen.
Betyg: 4 

Mora Träsk. På söndagen lockade denna svenska kulturinstitutionen barn från tre generationer att leka, klappa takten, jaga tiger, sjunga med eller bara sitta och njuta. Men de som lyckas sitta still är lätträknade.

På Moras Träsks hemsida går det att läsa att de sålt närmare en och en halv miljon skivor. Få svenskspråkiga band når upp i de siffrorna. De har sällskap med bland andra Gyllene Tider och Kent, även om de Mora Träsk-låtar som handlar om hur jobbigt det är att gå på högstadiet är lätträknade. På hemsidan lär vi oss också att var tionde musik-DVD som säljs i Sverige är med just Mora Träsk. Ingen dålig statistisk.

Bandet bildades 1971 (vill ni höra mer om hur det gick till finns det just nu en bra dokumentär om bandets historia på Sveriges radios hemsida) och då som nu är det Leif Walter som är lekledare. På turnéerna kompas han av antingen Felix eller Ingemar André.

Mitt i all glädje som fyller arenan är det kanske just Walters glädje som imponerar mest. Efter mer än 5000 (!) liveframträdanden ser han ut att ha minst lika kul som barnen. Han ger sken av att älska varje sekund. Det är svårt att inte bli varm i hjärtat. Duon har även uppträtt i Kalmar tidigare under dagen, men glädje växer av att delas.

Det blir en rejäl dos klassiker. Faktiskt bara klassiker. Fader Abraham, Klappa Händerna och Tigerjakten radas upp. Det går inte ens att läsa titlarna utan att börja sjunga och klappa händerna. När barnen ska hänga med i vänster fot, höger fot, vänster hand, höger hand ser de ut att vara närmast euforiska. Ljuden och rörelserna i Tigerjakten uppnår samma effekt, även bland de lite större barnen som samtidigt försöker anteckna för de har en recension att skriva. Alla kan texterna och rörelserna. Det är rent av svettigare än Iron Maiden på Sweden Rock Festival och med i alla fall bitvis ett ännu högre tempo. En annan sak de har gemensamt är att många låtar går snabbare och snabbare. Plus att vi får peta oss i näsan i en vers. Och i en av de få lugna stunderna härmar vi granen Alfred som är trettio meter hög och står någonstans mellan Växjö och Älmhult.

Efter 45 minuter är både konserten och publiken slut, men alla verkar vilja ha mer. Barnen är trötta och glada, de vuxna ler och Mora Träsk själva har spridit ytterligare en rejäl dos glädje. Det är som ett sockerrus helt utan socker. Dags att ge sig ut i det regniga decembermörkret igen. Men först, allihopa: Och de åt och drack, och de drack och åt - OCH SEN GJORDE DE SÅ HÄR!

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Gyllene Tider - Dags Att Tänka På Refrängen 

Iron Maiden för nybörjare 

Konsertrecension: Sanningen om Big Joe 

Är Tigerjakten en svensk The Continuing Story Of Bungalow Bill?

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Jennie Abrahamson

Jennie Abrahamson 

Plats: Palladium

Publik: Ett åttiotal

Bäst: Musikaliteten, rösten och låtarna. 

Sämst: Saknar något som sticker ut lite. 

Betyg: 3 

Jennie Abrahamson, undrar kanske någon. Hon har turnerat som musiker med Peter Gabriel och sjungit duett med honom i Don´t Give Up där hon alltså ersatte Kate Bush. Och på tal om Kate Bush tolkade hon just henne i På Spåret. Och på tal om färdmedel sjunger hon även i en reklamfilm för ett känt svenskt bilmärke som ägs av kineser. På onsdagskvällen uppträdde hon i Växjö.

Tidigt förra året släpptes senaste skivan Reverseries. Ensam med syntar och piano ligger en del av tjusningen i att få höra hur den skivans suggestiva och komplexa arrangemang mer avskalat. Abrahamson påpekar att hon är trött på att jämföras med Kate Bush av bekväma journalister, men både har onekligen en förmåga att använda sina röster på sätt som få klarar av. Med det inte sagt att de har lika röster. Bara att de inser hur långt och nära det är till horisonten. Dessutom bjuds vi på en gåshudsversion av Running Up That Hill. Det går att ha det värre.

Men kvällen inleds med To The Water, en av höjdpunkterna från senaste skivan, och att döma av alla ljud spelar hon ibland med minst fyra händer och 22 fingrar. Förmodligen två eller tre fötter också. Och aldrig med några stora åthävor. Hon får det att framstå som att göra en kopp te.

Spelningen fortsätter med titelspåret från första skivan. Sedan presenterar hon You Won Me Over som en av sina personliga favoriter. Hon har bevisligen bra smak. Delar av det snygga körarrangemanget dyker upp i samplad form.

Eftersom hon står bakom en synt nästan hela konserten händer det inte så mycket visuellt. Det är med andra ord lätt att räkna upp titlar här, för det börjar och slutar där. Men rent musikaliskt är det en afton att bära med sig och historierna hon berättar mellan låtarna underhåller. 

Abrahamson väljer att inte försöka återskapa arrangemangen från skivorna helt och fullt. Hon tar låtarna till formatet och inte tvärtom. På så sätt skapar hon ett parallellt universum. Så här kan det också låta. Och så skenbart enkelt.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Reverseries 

Konsertrecension: Jennie Abrahamson

Jennie Abrahamson gjorde en av 2011-års bästa skivor

Kate Bush ger oss femtio ord fö snö 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Stå upp: Johan Rheborg

Johan Rheborg

Plats: Konserthuset 
Publik: 760 personer. 
Bäst: Tempot och antalet ämnen. 
Sämst: 15-20 minuter hade kunnat skalas bort.
Betyg: 3

Johan Rheborg är väletablerad som skådespelare och komiker, men inte lika fullt etablerad som stå upp-komiker. Kanske är det därför hans turné Säker på att jag är osäker – en standup om att inte veta kallas för en ”try out”. Ett försök. Är det möjligtvis ett sätt att minska kraven på föreställningen?

För det kan tolkas som ett tecken på osäkerhet, för att travestera titeln. Som att vi eventuellt får räkna med att han kommer av sig eller att det finns en svacka i mitten som kommer fixas senare. Det är onekligen en märklig premiss för en föreställning som är på turné. Det är inte som att det är en engångsföreställning, en provföreställning som bara råkar hamna just i Växjö.

Delar av aftonen handlar om hur föreställningen kom till och alla problem som krånglade till det. Lite om att gå på teater, turerna kring akademien och valet. Genomgång av gubbljud. Och om när Stefan Löfven väljer skinka.

Enligt programförklaringen ska huvudtemat för kvällen vara vem han egentligen är, Johan Rheborg, nu när barnen flyttat hemifrån och han och frun är själva. Om den fasen i livet. Publiken tycks å ena sidan vara i en ålder när eget boende inte är aktuellt än, och å andra sidan förmodligen kan ha sett både barn och barnbarn vandra ut till sina första amorteringar. Längs vägen får vi en genomgång om vilka sorters människor som bor i Stockholms olika stadsdelar. För herr och fru Rheborg ska välja var de ska flytta när de säljer boendet i Täby. Flytten visar sig riskera bli något av en kulturkrock även om det bara är en mil till innerstan.

Det är genomgående drivet och effektivt berättat. Rheborg saknar inte scenvana. När materialet bitvis haltar, de riktiga gapskratten uteblir, kompenserar han med passionerad leverans. Ibland imiterar han människor han mött, pratar med ljud snarare än ord och är bra på att skrika och grymta. Han förklarar att det är hans subjektiva tolkning av hur de pratar.

Om han är sig själv eller ”sig själv” får vara osagt. Men det känns att det är baserat på hans egna erfarenheter och upplevelser. Möjligtvis är osäkerheten hans egen, men särskilt personligt blir det inte. Den självrannsakande programförklaringen går lite om intet och slarvas bort. En timme går innan han nämner att barnen blivit stora och flyttat.

Det gör ju egentligen inte föreställningen sämre, men innehållet är inte är det som står på burken. Med komedi är det ändå till slut antalet skratt som räknas. Och där går Rheborg trots invändningarna i land. 

Läs mer om liknande: 

Stå upp: Henrik Schyffert

Killingpremiär på Dramaten

Stå upp: Johan Glans

Stå upp: Kalle Lind och Simon Gärdenfors 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.