Konsertrecension: Mora Träsk
Mora Träsk
Araby Park Arena
Publik: 280, samtliga barn oavsett ålder.
Bäst: Så mycket kortväxt livsglädje. Underbart.
Sämst: Att inte alla artister har så kul på scenen.
Betyg: 4
Araby Park Arena
Publik: 280, samtliga barn oavsett ålder.
Bäst: Så mycket kortväxt livsglädje. Underbart.
Sämst: Att inte alla artister har så kul på scenen.
Betyg: 4
Mora Träsk. På söndagen
lockade denna svenska kulturinstitutionen barn från tre generationer att leka,
klappa takten, jaga tiger, sjunga med eller bara sitta och njuta. Men de som
lyckas sitta still är lätträknade.
På Moras Träsks hemsida går det att läsa att de sålt närmare en och en halv miljon skivor. Få svenskspråkiga band når upp i de siffrorna. De har sällskap med bland andra Gyllene Tider och Kent, även om de Mora Träsk-låtar som handlar om hur jobbigt det är att gå på högstadiet är lätträknade. På hemsidan lär vi oss också att var tionde musik-DVD som säljs i Sverige är med just Mora Träsk. Ingen dålig statistisk.
Bandet bildades 1971 (vill ni höra mer om hur det gick till finns det just nu en bra dokumentär om bandets historia på Sveriges radios hemsida) och då som nu är det Leif Walter som är lekledare. På turnéerna kompas han av antingen Felix eller Ingemar André.
Mitt i all glädje som fyller arenan är det kanske just Walters glädje som imponerar mest. Efter mer än 5000 (!) liveframträdanden ser han ut att ha minst lika kul som barnen. Han ger sken av att älska varje sekund. Det är svårt att inte bli varm i hjärtat. Duon har även uppträtt i Kalmar tidigare under dagen, men glädje växer av att delas.
Det blir en rejäl dos klassiker. Faktiskt bara klassiker. Fader Abraham, Klappa Händerna och Tigerjakten radas upp. Det går inte ens att läsa titlarna utan att börja sjunga och klappa händerna. När barnen ska hänga med i vänster fot, höger fot, vänster hand, höger hand ser de ut att vara närmast euforiska. Ljuden och rörelserna i Tigerjakten uppnår samma effekt, även bland de lite större barnen som samtidigt försöker anteckna för de har en recension att skriva. Alla kan texterna och rörelserna. Det är rent av svettigare än Iron Maiden på Sweden Rock Festival och med i alla fall bitvis ett ännu högre tempo. En annan sak de har gemensamt är att många låtar går snabbare och snabbare. Plus att vi får peta oss i näsan i en vers. Och i en av de få lugna stunderna härmar vi granen Alfred som är trettio meter hög och står någonstans mellan Växjö och Älmhult.
Efter 45 minuter är både konserten och publiken slut, men alla verkar vilja ha mer. Barnen är trötta och glada, de vuxna ler och Mora Träsk själva har spridit ytterligare en rejäl dos glädje. Det är som ett sockerrus helt utan socker. Dags att ge sig ut i det regniga decembermörkret igen. Men först, allihopa: Och de åt och drack, och de drack och åt - OCH SEN GJORDE DE SÅ HÄR!
På Moras Träsks hemsida går det att läsa att de sålt närmare en och en halv miljon skivor. Få svenskspråkiga band når upp i de siffrorna. De har sällskap med bland andra Gyllene Tider och Kent, även om de Mora Träsk-låtar som handlar om hur jobbigt det är att gå på högstadiet är lätträknade. På hemsidan lär vi oss också att var tionde musik-DVD som säljs i Sverige är med just Mora Träsk. Ingen dålig statistisk.
Bandet bildades 1971 (vill ni höra mer om hur det gick till finns det just nu en bra dokumentär om bandets historia på Sveriges radios hemsida) och då som nu är det Leif Walter som är lekledare. På turnéerna kompas han av antingen Felix eller Ingemar André.
Mitt i all glädje som fyller arenan är det kanske just Walters glädje som imponerar mest. Efter mer än 5000 (!) liveframträdanden ser han ut att ha minst lika kul som barnen. Han ger sken av att älska varje sekund. Det är svårt att inte bli varm i hjärtat. Duon har även uppträtt i Kalmar tidigare under dagen, men glädje växer av att delas.
Det blir en rejäl dos klassiker. Faktiskt bara klassiker. Fader Abraham, Klappa Händerna och Tigerjakten radas upp. Det går inte ens att läsa titlarna utan att börja sjunga och klappa händerna. När barnen ska hänga med i vänster fot, höger fot, vänster hand, höger hand ser de ut att vara närmast euforiska. Ljuden och rörelserna i Tigerjakten uppnår samma effekt, även bland de lite större barnen som samtidigt försöker anteckna för de har en recension att skriva. Alla kan texterna och rörelserna. Det är rent av svettigare än Iron Maiden på Sweden Rock Festival och med i alla fall bitvis ett ännu högre tempo. En annan sak de har gemensamt är att många låtar går snabbare och snabbare. Plus att vi får peta oss i näsan i en vers. Och i en av de få lugna stunderna härmar vi granen Alfred som är trettio meter hög och står någonstans mellan Växjö och Älmhult.
Efter 45 minuter är både konserten och publiken slut, men alla verkar vilja ha mer. Barnen är trötta och glada, de vuxna ler och Mora Träsk själva har spridit ytterligare en rejäl dos glädje. Det är som ett sockerrus helt utan socker. Dags att ge sig ut i det regniga decembermörkret igen. Men först, allihopa: Och de åt och drack, och de drack och åt - OCH SEN GJORDE DE SÅ HÄR!
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
17:10:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida