Konsertrecension: Timo Räisänen
Timo Räisänen
Kafe De Luxe
Publik: Fullt.
Bäst: Spel- och publikglädjen.
Sämst: Det blir bitvis lite
roliga timmen över det.
Betyg: 3
Jesusfaktor: 1
Tomtefaktor: 2
Fredagskväll på ett utsålt
(det vill säga 140 personer) Kafe De Luxe betyder fest. Denna kväll är rubriken
”Timo Räisänen tolkar julen”. Exakt så blir det. Jullåtar i kubik. Och långa
mellansnack. Och allsång. ”Det blir bara publikfrieri, inga krusiduller”,
förklarar han. Okej. Då åker vi.
Med sig har Räisänen
musikerna Rebecka Tholerus på kontrabas (alltid stilpoäng för kontrabas) och
Pär Öjerot på bland annat gitarr. Publiken är definitivt och väldigt
bokstavligt med på noterna. Många har förmodligen jobbat sin sista dag för i år
och kanske till och med luktat på glöggen.
De inleder med en långsam
och härligt jazzig Ser Du Stjärnan I Det Blå? och fortsätter med en
hillbillyversion av Stilla Natt som verkar ligga i en något för hög tonart
och följs av jubel. Om just Räisänen är den sorten som behöver uppmuntras är
oklart. Han är inte Dylantypen som gömmer sig bakom trummorna. Inte för att det
finns några trummor, men ändå. Han är glad som ett sockerrusigt barn. Den
känslan får man också av en snabbtitt på hans karriär. Han har hoppat runt och
testat saker, till synes väldigt förtjust i utmaningar och högt tempo. Inte
rädd för att riskera att halka lite snett. Kanske är den balansgången en del av
charmen. Jag Såg Mamma Kyssa Tomten blir en märklig mardrömsvisa. Tänd Ett Ljus korsas med Stand By Me.
Han berättar att han
brukar sjunga I´ll Be Home For Christmas när han är full på hotellrum och
längtar hem. Den framförs i en väldigt blå version med lyriskt gitarrspel av
Öjerot som når längre in än något annat under konserten. Originalet gjordes
1943 av Bing Crosby. Happy Xmas (War Is Over) blir också allsång. Tyvärr är
det inte krig bara en gång om året. Fairytale Of New York då? Självklart. I
sista låten Last Christmas får publiken bassning för att de inte kan vissla. Sämst
hittills, lyder Räisänens skämtsamma omdöme.
Det är förstås en smart
genväg att sjunga så många låtar som alla känner igen. Räisänen blir ibland mer
lekledare än sångare. Det är oftast inte en konsert att bli berörd av. Möjligtvis
en höjdpunkt för alla som är på humör för lite julspex och en grimasch i
mungipan.
Oavsett vilket är inlevelsen och glädjen svår att värja sig mot.
Betyget bygger lika mycket på publiken som på musiken. Och varför inte?
Bonusrecension som jag tydligen inte lagt upp (från sommaren 2015):
Timo Räisänen
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den 24 juni.
Längd: 70 minuter.
Publik: Cirka 350.
Bäst: Låtarna, arrangemangen och spelglädjen.
Saknade mest: En och annan favorit saknas onekligen.
Himlen Är Oskyldigt Blå, lyder en av låtarna Timo Räsinänen sjunger. En av konsertens höjdpunkter och en av bröderna Gärdestads - ni glömmer väl inte storebror Kenneth som skrev texterna? - vackraste låtar. Att himlen är blå är väl att ta i. Att den är oskyldig är också att ta i. Men Himlen är skyldig till tolv nyanser av grått är inte en lika vacker titel. Även Sol, Vind Och Vatten framstår nästan provokativ i det väder juni så här långt bjudit på. Men ändå. Vi är inte här för att klaga på vädret. Och det regnar inte. Alltid något. Det är betydligt trevligare att fokusera på musiken. Ted Gärdestad var bara 15 när han slog igenom 1972 med debutsingel Jag Vill Ha En Egen Måne (som inte framförs). Bara nio år senare drog han sig tillbaka, även om han gjorde comeback på nittiotalet.
- Fan vad jag tjatar, påpekar Räisänen som föddes 1979. Det tar ett tag innan första låten Viking kommer igång eftersom Räisänen gärna vill förklara hur idén uppstod och lite annat. Han var gitarrist i Håkan Hellströms band men har också hunnit släppa sex skivor på engelska i eget namn. Hans musik har ofta varit skramligare än Ted Gärdestads, men tolkningarna görs med mycket kärlek och lagom mycket respekt. Med sig på scen har han Martin Schaub - som också kom med idén och står för arrangemangen - på gitarr och klaviatur och Martin Holmlund på ståbas.
Trion blandar klassiker med mer okänt, även de mindre kända låtarna känns som klassiker. Bland annat får vi Chapeau-Claque med engelsk text, då kallad Hollywood, och Universum. Teds kärlek till The Beatles blir tydlig; han får in influenser från många stilar (bland annat pop, rock, funk, jazz, visa, gammeltjo) men på ett så självklart sätt att det är lätt att missa. Allt framstår som otvunget i händerna på de som kan. Under avslutande För Kärlekens Skull är det inte bara jag som torkar kinden - trots att det inte regnar.
Musiken är vacker, lekfull, gripande och svängig. Lägger man till Räisänens mellansnack tillkommer även lätt förvirrat och väldigt charmigt. Att brödernas låtar är välskrivna visste vi. Arrangemangen tydliggör hantverket, skivorna blev ibland överproducerade. Trion älskar uppenbarligen låtarna och att spela tillsammans. Och musikens kraft fortsätter att imponera. Vad mer kan man begära av en mulen onsdag i juni?
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den 24 juni.
Längd: 70 minuter.
Publik: Cirka 350.
Bäst: Låtarna, arrangemangen och spelglädjen.
Saknade mest: En och annan favorit saknas onekligen.
Himlen Är Oskyldigt Blå, lyder en av låtarna Timo Räsinänen sjunger. En av konsertens höjdpunkter och en av bröderna Gärdestads - ni glömmer väl inte storebror Kenneth som skrev texterna? - vackraste låtar. Att himlen är blå är väl att ta i. Att den är oskyldig är också att ta i. Men Himlen är skyldig till tolv nyanser av grått är inte en lika vacker titel. Även Sol, Vind Och Vatten framstår nästan provokativ i det väder juni så här långt bjudit på. Men ändå. Vi är inte här för att klaga på vädret. Och det regnar inte. Alltid något. Det är betydligt trevligare att fokusera på musiken. Ted Gärdestad var bara 15 när han slog igenom 1972 med debutsingel Jag Vill Ha En Egen Måne (som inte framförs). Bara nio år senare drog han sig tillbaka, även om han gjorde comeback på nittiotalet.
- Fan vad jag tjatar, påpekar Räisänen som föddes 1979. Det tar ett tag innan första låten Viking kommer igång eftersom Räisänen gärna vill förklara hur idén uppstod och lite annat. Han var gitarrist i Håkan Hellströms band men har också hunnit släppa sex skivor på engelska i eget namn. Hans musik har ofta varit skramligare än Ted Gärdestads, men tolkningarna görs med mycket kärlek och lagom mycket respekt. Med sig på scen har han Martin Schaub - som också kom med idén och står för arrangemangen - på gitarr och klaviatur och Martin Holmlund på ståbas.
Trion blandar klassiker med mer okänt, även de mindre kända låtarna känns som klassiker. Bland annat får vi Chapeau-Claque med engelsk text, då kallad Hollywood, och Universum. Teds kärlek till The Beatles blir tydlig; han får in influenser från många stilar (bland annat pop, rock, funk, jazz, visa, gammeltjo) men på ett så självklart sätt att det är lätt att missa. Allt framstår som otvunget i händerna på de som kan. Under avslutande För Kärlekens Skull är det inte bara jag som torkar kinden - trots att det inte regnar.
Musiken är vacker, lekfull, gripande och svängig. Lägger man till Räisänens mellansnack tillkommer även lätt förvirrat och väldigt charmigt. Att brödernas låtar är välskrivna visste vi. Arrangemangen tydliggör hantverket, skivorna blev ibland överproducerade. Trion älskar uppenbarligen låtarna och att spela tillsammans. Och musikens kraft fortsätter att imponera. Vad mer kan man begära av en mulen onsdag i juni?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
00:26:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida