Kungarna från Broadway kungar även i Växjö
ELDKVARN
Plats: Konserthuset
Tid: Fredagen den 14 december.
Längd: 100 minuter.
Publik: 768 (fullt).
Bäst: Det finns onekligen en och annan låt att välja som höjdpunkt.
Allra bäst: Fulla För Kärlekens Skull.
Saknade mest: Något från skivan Limbo.
Som musiknörd blir man
lite irriterad på att medverkan i ett tv-program eller två slår så
mycket hårdare än 41 (!) års envist turnerande, även om det är svårt att
inte gilla Pluras kagge. Och envist är rätt ord. Det är oklart hur
många trender som passerat sedan debuten, men oavsett medvind, motvind,
sidvind, kastvindar eller stiltje har de stått där. Oavsett om folk har
velat lyssna eller inte har bandet spelat överallt där det funnits
scener.
I Växjö har de under de senaste åren - och det har varit år med
rejäl medvind - spelat på Palladium och Kafe De Luxe och när det blev
några timmar över var de på Tyrolen utanför Alvesta och medan Tony
Thorén bytte strängar på basen spelade Plura och Carla akustiskt i en
källare i Alvesta. Thorén och bröderna Jonsson har varit med sedan
starten. Trummisen Werner Modiggård (hans son Adrian är med och körar
och spelar slagverk) har med ett avbrott varit med sedan slutet av
sjuttiotalet och Claes von Heijne har varit med och spelat klaviatur
sedan 1986.
De bra låtarna under konserten är för många för att nämnas, men
några av de allra bästa är Vår Lilla Stad - signaturen till Pluras Kök -
På Andra Sidan Regnet, Alice, En Liten Kyss Av Dig och Kungarna Från
Broadway. Den sista känns relevant en sån här kväll. Carla sjunger Lilla
Sofie och Adrian tar hand om Jag Har Gjort Det Igen. Det är genomgående
upptempo, handklapp och allsång.
Modiggård, som har hög feber och förtjänar en guldstjärna för sin insats, har sagt att Eldkvarn
”ger sig hän" när de spelar. Det är en bra analys. Febern gör dock att
Plura pratar mer än vanligt mellan låtarna, bland annat förklarar han
hur många knappar det numera finns på scenen och bjuder både på sig
själv och Lasse Berghagen.
De avslutar med Ikväll på piano och gitarr. Innan dess har Plura och
Carla även spelat Tennsoldater akustiskt ”bara för att Werner ska få
vila. Vi kanske skulle valt en låt jag kunde texten till”. Men av
applåderna och jublet att döma är ingen skada skedd.
Hundåren som Plura sjunger om i Pojkar, Pojkar, Pojkar är sedan länge över, men de fyra hjulen fortsätter rulla. Eldkvarn
har inget att bevisa längre men sparkar ändå röv med många debutanter.
Och inte för att det var bättre förr utan för att de har nått ännu en
karriärtopp. Respekt.
Läs mer om liknande:
Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida