Konsertrecension: Jennie Abrahamson
Jennie Abrahamson
Plats: Palladium
Publik: Ett åttiotal
Bäst: Musikaliteten, rösten
och låtarna.
Sämst: Saknar något som
sticker ut lite.
Betyg: 3
Jennie Abrahamson, undrar
kanske någon. Hon har turnerat som musiker med Peter Gabriel och sjungit duett
med honom i Don´t Give Up där hon alltså ersatte Kate Bush. Och på tal om
Kate Bush tolkade hon just henne i På Spåret. Och på tal om färdmedel sjunger
hon även i en reklamfilm för ett känt svenskt bilmärke som ägs av kineser. På
onsdagskvällen uppträdde hon i Växjö.
Tidigt förra året släpptes senaste skivan Reverseries. Ensam med syntar och piano ligger en del av tjusningen i att få höra hur den skivans suggestiva och komplexa arrangemang mer avskalat. Abrahamson påpekar att hon är trött på att jämföras med Kate Bush av bekväma journalister, men både har onekligen en förmåga att använda sina röster på sätt som få klarar av. Med det inte sagt att de har lika röster. Bara att de inser hur långt och nära det är till horisonten. Dessutom bjuds vi på en gåshudsversion av Running Up That Hill. Det går att ha det värre.
Men kvällen inleds med To The Water, en av höjdpunkterna från senaste skivan, och att döma av alla ljud spelar hon ibland med minst fyra händer och 22 fingrar. Förmodligen två eller tre fötter också. Och aldrig med några stora åthävor. Hon får det att framstå som att göra en kopp te.
Spelningen fortsätter med titelspåret från första skivan. Sedan presenterar hon You Won Me Over som en av sina personliga favoriter. Hon har bevisligen bra smak. Delar av det snygga körarrangemanget dyker upp i samplad form.
Eftersom hon står bakom en synt nästan hela konserten händer det inte så mycket visuellt. Det är med andra ord lätt att räkna upp titlar här, för det börjar och slutar där. Men rent musikaliskt är det en afton att bära med sig och historierna hon berättar mellan låtarna underhåller.
Abrahamson väljer att inte försöka återskapa arrangemangen från skivorna helt och fullt. Hon tar låtarna till formatet och inte tvärtom. På så sätt skapar hon ett parallellt universum. Så här kan det också låta. Och så skenbart enkelt.
Tidigt förra året släpptes senaste skivan Reverseries. Ensam med syntar och piano ligger en del av tjusningen i att få höra hur den skivans suggestiva och komplexa arrangemang mer avskalat. Abrahamson påpekar att hon är trött på att jämföras med Kate Bush av bekväma journalister, men både har onekligen en förmåga att använda sina röster på sätt som få klarar av. Med det inte sagt att de har lika röster. Bara att de inser hur långt och nära det är till horisonten. Dessutom bjuds vi på en gåshudsversion av Running Up That Hill. Det går att ha det värre.
Men kvällen inleds med To The Water, en av höjdpunkterna från senaste skivan, och att döma av alla ljud spelar hon ibland med minst fyra händer och 22 fingrar. Förmodligen två eller tre fötter också. Och aldrig med några stora åthävor. Hon får det att framstå som att göra en kopp te.
Spelningen fortsätter med titelspåret från första skivan. Sedan presenterar hon You Won Me Over som en av sina personliga favoriter. Hon har bevisligen bra smak. Delar av det snygga körarrangemanget dyker upp i samplad form.
Eftersom hon står bakom en synt nästan hela konserten händer det inte så mycket visuellt. Det är med andra ord lätt att räkna upp titlar här, för det börjar och slutar där. Men rent musikaliskt är det en afton att bära med sig och historierna hon berättar mellan låtarna underhåller.
Abrahamson väljer att inte försöka återskapa arrangemangen från skivorna helt och fullt. Hon tar låtarna till formatet och inte tvärtom. På så sätt skapar hon ett parallellt universum. Så här kan det också låta. Och så skenbart enkelt.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
15:38:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida