Björn Ulvaeus om religion i skolan

När Björn Ulvaeus inte skriver texter till Bennys Anderssons melodier eller ansar sitt skägg argumenterar han för att gud inte har i skolan att göra.

Eftersom Abba - ironiskt nog - nästan är gudar i England har en av landets största dagstidningar The Guardian publicerat en artikel av Björn där han argumenterar om att religion och skolan inte hör ihop. Skomakare bli vid din läst, kan man tycka. Men så länge Carola får prata om att hon har vänner som blivit "friska" från homosexualitet via bön kanske ateister också kan få en röst? Nu menar jag inte att Carola är en värdig representant för den troende människan, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att Ulvaeus har en poäng.

There's probably no God. Now stop worrying and enjoy your life.

Religion ingår som ämne i den statliga grundskolan, men hur mycket biologi läser man i kristna friskolor?

It's hardly controversial to opine that people in favour of religious schools are themselves believers. Religion has a natural place in their homes and their children grow up with it.

And that's fine. But does this not make it all the more important for schools to be free of religious influence? Children need to be able to meet and get to know their peers on neutral ground.

Läs Björn Ulvaeus artikel.

Nästa vecka skriver Micke "Syd" Andersson, känd från Gyllene Tider, en artikel om att alkohol och isoleringstejp inte hör ihop.

Jacksons bortgång räddar sommarredaktionen

Det pratas om nyhetstorka i tidningarna på sommaren, men sommaren 2009 behöver de inte oroa sig. Efter Michael Jacksons bortgång förra veckan kan de plundra hans bortgång med uttalanden och analyser av missbruk, förlorad barndom och bortkarvade näsor tills landet börjar puttra igång igen och nästa säsong av Idol börjar. Jag skulle tro att det jublas lite bakom kulisserna på en och annan tidningsredaktion just nu.

Oavsett vilken av de fyra stora svenska tidningarnas nöjessidor man går in på kan man läsa fler artiklar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tar det oväntat lugnt, men Aftonbladet och Expressen fullföljer sina roller som skvallertidningar.

Jag har inte läst allt, men kan heller inte påstå att jag kunnat låta bli att läsa och undra över gåtan. Jackson var ingen av mina stora favoriter, men jag kan inte förneka hans storhet och inflytande. Dessutom var han en sorts superstjärna som garanterat inte kommer finnas i framtiden. Musikvärlden blir mer och mer fragmenterad, albumet tycks ha förlorat slaget mot den enskilda låten, musikvideon har spelat ut sin roll och det blir svårt för en man eller kvinna att bli lika ikonisk som Michael Jackson. I alla fall inom musikvärlden. Det är därför inte bara en musiker och ikon som nu gått bort - tidningarna säger lika mycket farväl till en epok inom musikvärlden. Och de kommer dra ut på det tills den sista stenen är vänd. Hur ovärdigt det än är kanske det är ett oundvikligt slut för någon som aldrig hittade ett normalt liv utanför strålkastarljuset.

Läs mer om Michael Jacksons bortgång.

Nu börjar veckans sammanfattning (applåd)

Och jag tror jag legat ute i solen för mycket den här veckan. Hjärnan känns lite mosig i kanterna. Alltså gör vi så att vi börjar direkt, utan några ursäkter eller utläggningar som inte leder någonstans. Trevlig helg!

En guldgruva av vinylskivor

Gamla blandband, del 5

Dagens i-landsproblem 2.0

Blur återuppstår som fyra

Är det bara jag som inte gillar sommardeckare

Michael Jackson har avlidit

Michael Jackson har avlidit

För mig symboliserade Michael Jackson mer än något annat att pengar och kändisskap inte är det viktigaste livet har att erbjuda. Jag var ingen stor fan av hans musik, men vem kan motstå Billie Jean? Dessutom är jag svag för They Don´t Care About Us. Och I Want You Back med Jackon 5 har varit en av världens bästa låtar sedan dagen den spelades in i skivbolaget Motowns källare i Detroit.

Han levde ett liv som jag inte kan förstå och som jag kanske inte vill förstå, men jag vet att det är ett liv som jag inte skulle vilja leva. En vuxen pojke med ett Messiaskomplex som förmodligen var väldigt ensam. Ingen av oss kan ju förstå hur han hade det. Hur lever man ett normalt liv när man stått på scenen och varit stjärna sedan barndomen? Jag vet inte. Michael Jackson visste inte. Jag har hört en psykolog prata om att många kändisar stannar i den mentala ålder de hade när de blev kända. Jackson skulle strax fylla 11 när I Want You Back blev en hit.

Nu känns det lika overkligt att han gått bort femtio år gammal som att han faktiskt fanns på riktigt. För han var och är en ikon. Alla visste vem han var utom möjligtvis han själv. Skivan Thriller från 1982 är världens mest sålda skiva och uppges ha sålt runt 100 miljoner exemplar. Det finns många liknade "mesta"-siffror i hans karriär.

Oavsett vad som är sant och inte sant i ryktesspridningen var han ett sant original. Även om man vill försöka gå i hans fotspår - är det värt det? Kanske kan han nu äntligen få sinnesfrid.

Läs mer om Michael Jackons i DN.

Läs mer om skivbolaget Motown.

Är det bara jag som inte gillar sommardeckare?

Jag har lite svårt för de där engelska deckarna som utspelas på landet i ett samhälle med 100 invånare där 2-3 personer mördas varje vecka. Jag ser en liten logisk lucka. Dessutom är det ofta små engelska samhällen som verkar ha fastnat i ett postviktorianskt England där vykortsmord ofta är en överklasshobby för att komma över arvet som Onkel Nigel lämnat efter sig. Den sortens deckare retar jag mig på. Och det är inte polisen som löser morden. Det är en tant som överlistar mördaren, alternativt en lagom inavlad fransman med jazzrabatt.

Ja, Agatha Christie. Det är dig jag tänker på. Jag kan inte förneka att hon kunde skapa en driven och välbyggd intrig, men jag kan inte heller påstå att hennes nostalgiska överklassmord är något annat än löjliga och hennes karaktärer Miss Marple och Hercule Poirot lika fyrkantiga som en ovanligt fyrkantig fyrkant. Då orkar jag inte ens nämna Morden I Midsomer. Midsomer är ett litet grevskap i England som tydligen har fler mord i veckan än New York. Fråga inte.

En sak till jag inte förstår är att denna sorts föråldrade gojja varje sommar helt plötsligt upptar 95 procent av tablån på både SVT och TV4 - de resterande fem procenten fylls med allsång med fan, hans moster och Sarah Dawn Finer (vem är hon och varför tycks alla utom jag känna till henne?). Egentligen förstår jag varför TV4 visar dessa tantdeckare, de visar vad som helst som hjälper dem sälja reklamtid. Men SVT?

Värre är att jag faktiskt gillar både England (nästan mer än jordgubbstårta på midsommar) och deckare (Ed McBain, George Pelecanos, Patricia Highsmith, Sjöwall/Wahlöö) men dessa sommardeckare med ihåliga intriger och tokroliga karaktärer gör mig bara trött och, känner jag nu, ganska irriterad.

Ja, jag vet att jag kan stänga av tv:n och läsa en bok sitället. Det har jag redan planerat. Ska bara posta det här först.

Och varför ska alltid "detektiven" tala om för mördaren hur mordet gick till? Vet inte mördaren det redan? Fö sautan.

Läs en artikel om sommardeckarna och se fina bilder på några av dina favortikaraktärer.

Läs en bok i sommar!

Blur återuppstår som fyra

Blur fick sitt svenska genombrott med Parklife 1994 och skivan snurrade fler varv än jag kunde räkna. Uppföljaren The Great Escape tog kanske konceptet ett varv för långt och sedan började det just då mest brittiska bandet (tänk The Kinks om ni är lite äldre) av dem alla om från noll och gjorde en skiva som kort och gott hette Blur. Där fanns Beetlebum, Song 2, MOR, On Your Own och Country Sad Ballad Man. Den lät amerikansk och var en nödvändig 180-graders sväng.

Plötsligt hade de blivit vuxna och mer på riktigt. 13 blev ännu vuxnare och är enligt mig deras mästerverk. Här finns Tender, No Distance Left To Run och Coffee & Tv. Mindre hjärna, mer hjärta. De spralliga killarna som bara några år tidigare lekt seriefigurer i Benny Hill-artade videos var långt borta, musiken var hela tiden på väg framåt. Bandet växte upp i takt med oss som lyssnade under nittiotalet.

Under arbete med Think Tank hoppade gitarristen Graham Coxon av/fick sparken. Skivan kom 2003 och gjorde ett splittrat intryck, ungefär som om bandet var på väg åt håll där Blur inte räckte till. Fem år senare har Damon Albarn gjort Gorillaz och The Good, The Bad & The Queen, basisten Alex James har skrivit en roande självbiografi och blivit ostfarmare, trummisen Dave Rowntree är politiker och Graham Coxon är nykter och gör allt mer intressanta soloskivor.

Den stora frågan i Blur-världen har varit om det skulle bli något mer. Och om det blev något mer, skulle Grahan i så fall vara med? Svaret blev nyligen ja och ja. Nu är comebacken avklarad. Jag kan inte låta bli att hoppas att ett av nittiotalets bästa band ska komma till Sverige och jag kan faktiskt inte låta bli att hoppas att det ska göra en skiva till.

Återföreningar brukar aldrig sluta bra, men Blur skulle kunna göra en skiva som är bra på riktigt. Det spelar inte tillsammans igen för att pengarna är slut - de har ju sina egna liv - utan för att de verkligen vill. Om så bara för att knyta ihop sin egen historia. Fortsättning följer förhoppningsvis.

Läs om Blurs konsert på Goldsmiths College i London.

Läs om Alex James möte med Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson från A Bit Of A Blur.

Läs samma James krönikor i The Independent.

Så sent som för två år sedan blev de framröstade till världens bästa band.

Dagens i-landsproblem 2.0

Har köpt ny kamera på en stor svensk hemelektronik-kedja. Hemma igen insåg jag att jag fått fel minneskort. Har det någonsin hänt att någon fått rätt grejer första gången och inte behövt köra 2-3 gånger?

Hur gick det andra gången? Fel kort igen. Oj! Det här ska du ha. Nu ska det stämma. Tydligen inte.

Gamla blandband, del 5

Idag har jag gjort ett blandbands-fynd i min gamla fina kassettsamling. 2000-01-12 och 14 står det på fodralet. Det tog alltså två dagar att fylla de 90 minuterna. Jag har absolut inget minne från inspelningen, men jag jobbade i skivaffär. Det här måste vara bra!

A:
Bobby Womack - Across 110th Street
Daft Punk - Da Funk
Red Rat - Count
The Beatles - Ob-la-di, Ob-la-da (Anthology 3-version)
Pet Shop Boys - New York City Boy
Marvin Gaye - I Heard It Through The Grapevine
Donny Hathaway - In The Ghetto
The Rolling Stones - Saint Of Me
Sam Cooke - Wonderful World
Sonic Youth - Sunday
Elvis Costello & The Attractions - (I Don´t Want To Go To) Chelsea

B:
Bob Dylan - Like A Rolling Stone
Jimi Hendrix - Highway Chile
The Kinks - Waterloo Sunset
Depeche Mode - Enjoy The Silence
Goofy - I Don´t Give A Damn
The Soundtrack Of Our Lives - Blow My Cool
Neil Young - The Loner
James Brown - I Got You (I Feel Good)
The Four Tops - Baby I Need Your Loving
The Meters - Cissy Strut
The Doors - Break On Through (To the Other Side)
R.E.M. - Lotus
Terrance & Phillip - Uncle Fucka
Terrance & Phillip - Uncle Fucka
Terrance & Phillip - Uncle Fucka
Terrance & Phillip - Uncle Fucka

Bandet har tydligen gått av och lagats av en tapper riddare (fortfarande liten och tjock). Man kan förstå varför - hela kalaset slutar med Uncle Fucka 4 gånger. Den är förvisso ganska kort, men ändå. De flesta låtarna står sig, även om New York City Boy kanske inte är min Pet Shop Boys-favorit. The Doors och R.E.M.? Det var ett tag sedan. Och jag hade nyligen börjat lyssna på sextiotalets soulskatt på allvar. Det gör jag fortfarande. 38 Soulklassiker 1960-69 snurrade flitigt. Den är än idag en ganska svårslagen nybörjarkurs i genrén.

Läs Gamla blandband, del 4.

En guldgruva av vinylskivor?

Jag växte upp som enda barnet och enda barnbarnet. Att vara enda barnbarnet var en bra idé. Morfar skämde bort mig med både kärlek och pengar så jag blev både yr och evigt tacksam. Eftersom jag redan tidigt var musiknörd blev det många vinylskivor och mycket hårdrock både på album, singlar och bildskivor. När jag nu i vuxen ålder går på skivmässor bläddrar jag ibland bland Iron Maiden-skivorna och sätter ibland nostalgin i halsen när jag ser prislapparna. Över 500 kr för skivor jag har hemma är inget ovanligt. Det är främst bildskivorna som ökat i värde och eftersom Iron Maiden än idag tycks bli mer populära och med yngre publik för varje år som går är det deras skivor som ökar mest i värde.

Jag sitter på en liten guldgruva. Det kanske du också går? DN har skrivit en artikel om vilka skivor man ska vara mest rädd om. Och ja, jag har alla The Beatles-skivor också. Men inte i originalpressningar. Man kan inte få allt. Hur mycket den där signerade Herreys skivan är värd framgår inte.

Läs mer om vinylskivor.

Läs mer om hårdrock - fördomar och fakta.

Små länkarna är roliga att se - veckans sammanfattning

Innan jag hugger in på sillen tänkte jag bjuda på veckans sammanfattning så att de hundratusentals som sitter framför sina datorer och håller andan inte sitter framför sina datorer och håller andan helt i onödan. Trevlig läsning och glad midsommar önskar farbror Ola!

Neil Young är aktuell här, där och där

Skiv- och bokfynd

Filmsommaren 2009

Flaming Lips släpper nytt

På tv i midsommar

Intervju med Kraftwerk-grundare

Intervju med Kraftwerk-grundare

För många verkar musiken vara ett medel för att bli kända. För vissa är det tvärtom - något att gömma sig bakom. De tyska syntpionjärerna Kraftwerk är ett av de mest legendariska banden med stora kommersiella och konstnärliga framgångar bakom sig. Deras strävan efter anonymitet gick så långt att de ställde dockor/robotar på scenen när de turnerade. Det var svårt att se någon skillnad. Kraftwerk har aldrig varit ett band som hoppar runt och säger saker som are you ready to rock?

Ralf Hütter är den sista kvarvarande medlemmen från den mest kända uppsättningen efter Florian Schneiders avhopp förra året. Karl Bartos och Wolfgang Flür lämnade bandet 1989 efter 25 år.

Sedan mitten av åttiotalet har de bara gjort två skivor med ny musik och intervjuerna har kommit ungefär lika glest. Trots detta blir Kraftwerks roll större och större i en tid när allt mer musik skapas med dator istället för gitarr.

Här är ett samtal från The Guardian med ingen mindre än Ralf Hütter. Läs och njut!

I wake up in the morning, I brush my teeth, I go to the studio, I work, I go back home, I eat, I sleep.

Vem sa att tyskar inte kan rocka?

Läs om tyska funkbandet Can och deras skiva Tago Mago.

På tv i midsommar

Det kan bli regn i midsommar. Då kan det bli läge för tv. Jag har lusläst tv-tidningen och roat mig med att sätta ihop en liten guide för de som inte vill huttra med sill och nubbe i regnet. Håll till godo!

Midsommarafton

20:30, Kanal 6: Family Guy

Skruvad, ibland obegriplig men alltid underhållande animerad serie om familjen Griffin. Mina personliga favoritkaraktärer är den cyniska och intrigerande bäbisen Stewie och den sakliga hunden Brian. Tar några avsnitt att ta sig in i, men väl på plats kan man inte slita sig.

21:00, Kanal 9: 2001 - A Space Oddysey

En av filmhistoriens absolut största klassiker och förmodligen, eventuellt, min absoluta favorit i regissören Stanley Kubricks fina CV. Med reklampauser håller filmen på i tre timmar och den är, som allt av Kubrick, bitvis mördande långsam. Men också trollbindande och lätt yrselframkallande.

Midsommardagen

10:25, Kanal 9: Pole To Pole

Michael Palins resa från Nord- till Sydpolen har nått Afrika. Logistisk har sällan varit en mer avancerad vetenskap. Bör inte missas av någon som önskar att det fanns mer tid eller pengar eller tid och pengar att resa. Se även I Himalaya med Michael Palin på TV8 16:55.

16:10, SVT 1: Att Angöra En Brygga

Hasse och Tage-film där både Hasse och Tage medverkar ramför kameran. Även med Birgitta Andersson, Monica Zetterlund och Gösta Ekman. Handlar om en lite misslyckad kräftskiva.

18:30, Kanal 5: Laddat Vapen 1

Ska man få ut något av den här filmen kan de där extra nubbarna vara lägliga. Väldigt löjlig och kul med Emilio Estevez och Samuel L Jackson. Sequal!

20:00, SVT 2: Elvis Costello Med Gäster

Intervjuprogram för folk som gillar musik lite mer än genomsnittet. I kvällens program möter Costello den amerikanska sångaren Tony Bennett som gjort skivor sedan femtiotalet. Trevlig bonus: Gästerna får tala till punkt.

20:00, TV 6: Family Guy

Ja, samtidigt som Costello. Men han går i repris i morgon vid 11:20.

21:55, Kanal 5: Copycat

Snygg thriller med Sigourney Weaver och Holly Hunter. Hitchcock-artad har blivit ett skämt, men den här påminner om Hitchcock med sin krypande stämning.

1:20, Kanal 5: Fletch

Har du konstig dygnsrytm? Gillar du underskattade Chevy Chase? Bingo! Dr Rosenpenis rockar.

Söndag

Läs en bok.

Flaming Lips släpper nytt

Det har gått tre år sedan ganska-omöjliga-att-inte-tycka-om-bandet Flaming Lips senaste skiva At War With The Mystics, om man inte räknar den instrumentala filmmusiken till deras egna film Christmas At Mars. Men i september är det dags för Oklahoma-bandets nya dubbelalbum Embryonic, rapporterar Rolling Stone.

Bandets sångare, textförfattare och allmäntomte Wayne Coyne (övriga medlemmar är Michael Ivins på bas och Steven Drozd på allt annat) beskriver skivan med orden:

I think it must be like being a cook in the kitchen you’re preparing this great thing but by the time it’s ready you’re sick of it because you’ve been smelling it, you’ve got it in your hair and in your fingers and all that.

Vi andra håller tummarna för att formen från The Soft Bulletin och At War With The Mystics ska hålla i sig. Och visst är det på tiden att läpparna gör en dubbel?

Läs mer om Flaming Lips.

Filmsommaren 2009

Om det blir en regnig sommar är det skönt att gömma sig i biomörkret och avnjuta en god film. Blir det en riktigt varm och solig sommar - håll tummarna! - är det skönt att gömma sig i biomörkret och svalka sig. Men vilken film ska man se? Sommarfilmer har blivit ett branschbegreppet och det ska vara något underhållande där man kan sätta hjärnan på off en stund, hugga in på en extra-allt-förpackning popcorn och bara åka med.

I sommar kommer bl a Transformers: Revenge Of The Fallen, grottmanskomedin Year One med Jack Black och Michael Sera, snygga gangsterdramat Public Enemies av Michael Mann med Johnny Depp (man chrush!) och Christian Bale, mer forntidshumor i Ice Age 3: Dawn Of The Dinosaurs, Sacha Baron Cohens nya karaktär Brüno får en egen film, nyinspelningen av sköna tunnelbaneklassikern Pelham 1-2-3 med Denzel Washington och John Travolta, och naturligtvis Harry Potter And The Half Blooded Prince.

The Guardian har satt ihop en guide till några av sommarens höjdpunkter. Det verkar som att Alfred Hitchcocks klassiker North By Northwest får nypremiär i England. Kunde inte det vara en trevlig idé även för svenska biografer?

Oavsett vilket: Vi ses i biomörkret!

Skiv- och bokfynd

Hemma från hufvudstaden igen. Så här gick det:

Skivor

Kris Kristofferson - The Very Best Of

Enkel-CD med bättre låtval än den enligt mig lite ojämna The Essentials-dubbeln.

Treasures From The Blues

Fem skivor. En vardera med Howlin´ Wolf, Muddy Waters, Robert Johnson, Leadbelly, John Lee Hooker. Allt detta för 59 kr.

The Band - Stage Fright

Deras tredje skiva. Underskattad enligt mig. Kanske ett oundvikligt öde som uppföljare till de monumentala Music From Big Pink och The Band. Inte lika bra, nej. Men ändå ett litet måste. Texten om skivans tillkomst i texthäftet är värd pengarna på egen hand. Då har jag inte ens nämnt Rick Dankos sång i titelspåret.

Neil Young & Crazy Horse - Sleeps With Angels

Hans spelning på Where The Action Is i helgen är nog en av de fem bästa spelningarna jag sett. Att han var på klassiker-humör gjorde inte saken sämre. Han spelade tom Heart Of Gold. Han måste varit på riktigt bra humör. Sleeps With Angels från 1994 kanske inte är någon av hans stora klassiker, men den har länge varit en av mina favoriter och min kassett-kopia börjar bli sliten...

Johnny Cash - The Essential

Nödvändigt komplement till At San Quentin och At Folsom Prison. Innehåller inte några låtar från American Recordings-skivorna men några andra brister kan jag inte hitta.

Böcker

Ed McBain - The Gutter And The Grave

Lite av en husgud. Den här ingår inte i 87-serien men har ett väldigt snyggt film noir-omslag. Dessutom blir det allt svårare för mig att hitta McBainar jag inte har läst så den här gjorde mig glad.

Julian Barnes - Arthur & George

Verkliga karaktärer i ett fiktivt (?) sammanhang. Arthur heter Conan Doyle i efternamn och skrev om Sherlock Holmes. Först och främst betyder det här att jag kan läsa den förra Barnes jag köpte. Nu har jag en buffert.

Jimmy McDonough - Shakey: Neil Young´s Biography

Den där konserten var verkligen bra. Och ska man bara läsa en Young-biografi tycks det vara den här man ska läsa. Mer än 700 sidor. Det tar nästan 300 innan McDonough är framme vid Youngs första soloskiva.

Bilden föreställer Sir Arthur Conan Doyle utan byxor.

PS. Jag har fått en nästan komplett samling av tidningen Pop-också. Tack till Fredrik Virtanen! :) DS.

Neil Young är aktuell här, där och där

I morgon fredag spelar Neil Young And His Electric Band på Stockholms rockfestival Where The Action Is. Young är därmed trippelaktuell just - även om vi bortser från att han ingår i kategorin ständigt aktuell. Han har sitt nya förvånansvärt sköna boogierockande miljöbilsalbum Fork In The Road väntandes på nyhetshyllan i en skivaffär nära dig. Dessutom har, efter många många många om och men och nähä, första volymen i The Archives (1963-72) nyligen släppts ut ur sin grotta. Ska man bara köpa en Neil Young-box i år är det den man ska köpa.

Men innan jag odlar buskpolisonger, låter håret växa fritt på alla håll samtidigt och ger mig in i ett sjuminutersolo som bara består av två toner vill jag även rekommendera följande länkar:

Läs mer om Archives och ännu mer om Archives.

Läs om hans första solokonsert Sugar Mountain: Live at the Canterbury House 1968.

Läs om fantastiska liveskivan Weld, inspelad med Crazy Horse.

Läs om förra studioskivan Chrome Dreams II.

L

Veckans sammanfattning

Veckans sammanfattning redan idag? Så får det bli. Ikväll går tåget mot några nära och kära som jag träffar alldeles för sällan. Om ni vill kan ni låtsas att det är fredagskväll, glöm dock inte gå till jobbet imorgon. Men vilka var nu veckans tappra inlägg?

Filmtips om vädret inte är på humör

Intervju med David Letterman

Rockstjärna? Nej tack!

Bruce Springsteen för nybörjare

Värdarna för Sommar i P1

På återseende!

Värdarna för Sommar i P1!

I dag har årets värdar för Sommar i P1 avslöjats. Programmet har premiär på midsommardagen och sänds sedan dagligen i två månader. Som vanligt är det några namn som intresserar mer än andra. Som vanligt är det också några namn som garanterat kommer överraska med väldigt bra program, även om de är helt okända för mig nu. Här är de jag ser mest fram mot:

22 juni: Hanna Hellquist, krönikör
29 juni: Hans Alfredson, Hans Alfredson
1 juli: Erika Bjerström, journalist, programledare och författare
5 juli: Herman Lindqvist, journalist
18 juli: Kristian Luuk, programledare
31 juni: Peter Englund, historiker och svenska akademins ständiga sekreterare
12 augusti: Frida Hyvönen, artist

Det var mina favoriter. Vill du se hela listan kan du göra det här. Vilka ser du fram mot?

Rockstjärna? Nej tack!

I dagens mediasamhälle har alla möjlighet att få sina femton minuter i rampljuset. I program av typen Idol drömmer folk om att bli "rockstjärna". Johan Palm får tonårsflickorna att skrika den här och nästa vecka.

Mindre omtalade är de som väljer att hoppa av drömmen, de som när den väl inträffar inser att det trots allt inte var vad de drömt om. The Guardian har träffat fyra musiker som insåg att det var vägen som var målet.

Här finns intervjuer med "Bonehead" från Oasis som säger min dotter var två dagar gammal och jag gick ombord på ett plan. Här finns Russell Senior från Pulp som hoppade av två år efter jätteframgångarna med Common People och Disco 2000. Han menar att bandkänslan försvunnit och hans avhopp fick honom att känna sig som en tecknad figur som springer ut från en klippa och inte faller förrän den tittar ner.

Här finns också intervjuer med Gemma Clarke som spelade trummor i Babyshamblers, bandet Pete Doherty startade efter hans missbruk splittrat The Libertines. Clarke uppskattar att hans nuvarande grannar inte ens vet att han varit med i ett band. Down here people know me as Gemma with the horses.

The Pogues basist Cait O´Riordan menar att pengarna hon tjänade bara gjorde att hon kunde dricka mer. Hon säger en odräglig tonåring som drack och slogs framstod förmodligen som en häftig medlem. Anledningen till att hon slutade fyra år senare, 1986, var samma. O´Riordan studerar nu till psykolog. Pengar och framgång gjorde mig bara olycklig, men jag saknar verkligen att spela.

Läsa hela artikeln här.

Intervju med David Letterman

Det är just nu mycket prat om Conan O´Briens övertagande av The Tonight Show. O´Brien är väldigt kul och vågar vara tramsig, men är ibland lite dålig på att släppa in gästerna i intervjuerna. För mig har valet av talk show alltid varit enkelt - Dave Letterman och The Late Show har varit mitt sällskap kring midnatt i mer eller mindre 13 år. Hans aviga humor tilltalar mig och han är bra på att hitta rätt ton i intervjuerna, även om jag inte förstår varför han bjuder in Paris Hilton så ofta som han gör. För närvarande sänds programmet på TV400, innan dess på TV6 och innan dess på Z-TV (om jag inte minns fel).

Letterman ställer sällan upp på intervjuer, men jag hittade en i Rolling Stone i höstas. Den är värd att läsas, särskilt eftersom man inte vet så mycket om mannen bakom tandgluggen.

De få gånger han pratat om sig själv har han gjort det på ett skämtsamt sätt och de väldigt få gånger han pratat om sig utan att skämta har han varit sparsam med detaljer.

I den här intervjun får man i alla fall några glimtar.

The Late Show With David Lettermans hemsida.

Läs om Elvis Costellos med gäster.