Sträckläsning av självbiografi om blandband

Rob Sheffields bok Kärlek Är Ett Blandband: Livet Låt För Låt handlar om en man som blir änkling vid trettio. Mot vissa odds är det en av de mest livsbejakande böcker jag läst på länge. Det är också en sorglig bok, men på slutet känns det som om livsglädjen vinner. Boken är självbiografisk och handlar om Sheffields uppväxt och mötet med den stora kärleken Renée. Han är en musikälskare, så även hon. Det är den sortens bok man sträckläser.

Oavsett hur duktig jag blir på att vara Renées änkling kommer jag aldrig att bli befordrad till hennes make igen. Förlusten försvinner inte - den blir bara större ju längre man ser på den. Det är samma sak med folk som säger "det som inte dödar dig gör dig starkare". Till och med de som säger det måste inse att det exakt motsatta är sant. Det som inte dödar dig massakrerar dig, lemlästar dig, försvagar dig, gör dig gnällig och egoistisk på samma gång. Ju mer smärta, desto mer uppblåst blir man. Det som inte dödar dig gör dig otroligt irriterande.

Tänkvärda rader - och möjligtvis sanna. Men det finns också formuleringar som får mig att skratta. Julen är helgernas motsvarighet till Hey Jude - vart femte år och en tredjedel så lång skulle det ha varit en helt okej idé. Det är möjligtvis också sant.

Egentligen borde jag inte nämnt att den handlar om att förlora någon man älskar, för jag vill inte avskräcka någon från att läsa den i tron att den är deprimerande. Ni kommer förmodligen känna saker, bli påminda om någon ni själva förlorat och kanske få en klump i halsen. Men det kan vara något bra, eller hur? Det är en bok som till slut fick mig att le.

Tack till Dr Leif för tipset och Ful-E för lånet av lånekort.

Här kan ni läsa en intervju med Rob från Dagens Nyheter gjord av Jan Gradvall.

Läs mer om kassettband.

Vinylskivan - master of the universe

Igår hamnade jag mitt i en diskussion om vinylskivor. Några herrar ungefär en generation äldre än jag själv kom igång ordentligt och började snacka innerpåsar och olika pressningar. Det pratades om hur oljekrisen gjorde att USA-pressade skivor blev tunnare för att spara olja, under början av åttiotalet och att detta gjorde kvaliteten sämre. En man som i övrigt är trevlig och ser fullt frisk ut avslöjade plötsligt sig som stolt ägare av ett flertal Styx-skivor på vinyl.

Det pratades japanska utgåvor, som tydligen ofta hade väldigt bra ljud. Det pratades omslag och det pratades innerpåsar. Innerpåsen visade sig vara ett eget kapitel. Till skillnad från omslag och olika utgåvor, som levde kvar även över den annars ganka trista CD-epoken, drog innerpåsen sig tillbaka samtidigt som vinylen. Innerpåsen fanns i olika utföranden.

1) Den helt gjord av plats. Ganska hopplös. Lågbudget.
2) Den blanka vita med genomskinlig plast i mitten så man kunde se etiketten och låttitlarna.
3) Den bästa varianten, den med tryck. Gärna förstås även innehållandes alla texterna (och, mindre gärna, tacklistor).

Sedan pratade vi lite om skivbolagsetiketter, även det numera en bortglömd konstform. Min personliga favorit är Parlaphone - den pryder de tidiga The Beatles-skivorna, i alla fall fram tom Magical Mystery Tour. Etiketten på bilden ovan är en äldre variant. Den tolkning jag spenderade min uppväxt med att studera var svart-vitt och hade en större bild av den där blandningen mellan pundtecken och g-klav som finns uppe i mitten. Har alltid gillat enkelheten i logotypen.

Sen började Dr Leif prata stenkakor och deras brist på hållbarhet, men då gav jag upp. All respekt i övrigt.

Jag måste verkligen skaffa en vinylspelare.

Napoleon + Wellesley = sant

Det brukar sägas att historien skrivs av vinnarna. History will make me a winner, and this I know, because I will write it myself, sa Winston Churchill, premiärministern som ledde England genom andra världskriget.

Men en sak slog mig när jag förra veckan tittade på säsong tre av Black Adder. I ett avsnitt dyker Stephen Fry upp som the duke of Wellington. Hur många känner till honom? Alla vet att Napoleon Bonaparte förlorade slaget vid Waterloo 1815. Men vem var det som höll i den högsta hatten på den segrande engelska sidan? Just det. Fältmarskalk Arthur Wellesley, duke of Wellington, senare även premiärminister - dessutom vid två tillfällen - är trots detta ett relativt obekant namn, i alla fall utanför hemlandet. För en gångs skull verkar förloraren vara den som gick till historien. Wellesley fick nöja sig med en gästroll i Black Adder.

John Updike har avlidit

Den amerikanska författaren John Updike har avlidit, skriver Dagens Nyheter. Han var en av de bästa människoskildrarna jag läst, med en förmåga att levandegöra sina karaktärer till den grad att man ofta undrar vad de har för sig långt efter boken är utläst. Updike blev 76 år.

Ny popsatsning på SVT

Antalet program om pop som kommit och gått på SVT? Många av dem är man glad att man inte kommer ihåg, men en majoritet av de som varit bra har haft Per Sinding-Larsen framför kameran - t ex Pop I Fokus där en panel diskuterade aktuella frågor och Kvällstoppen där även Fredrik Lndström pratade viktiga saker som vilket landskap som är mest rock (Skåne, för-fucking-stås).

På onsdag 19:30 börjar nya satsningen Popcirkus på SVT 2. Under hela nittio minuter ska Kristian Luuk och just redan nämnda Per Sindin-Larsen vältra sig i musik. Första programmet gästas av Nina Persson-ledda A Camp, aktuella med finfina singeln Stronger Than Jesus och albumet Colonia. Dessutom dyker - trumvirvel, håll andan, väck barnen och skjut grannen lite försiktigt - Nicolai Dunger upp! Världens mest underskattade Piteåson släppte ett av förra årets bästa album och kallade det för Nicollide And The Carmic Retribution.

Programmet sänds under tio veckor.

Läs mer om Popcirkus här.

Här finns tydliga bevis på att Nicolai Dunger gjorde ett av förra årets bästa album.

Bonus: Klicka på Fredrik! Då blir han glad.

Fakta om Bruce Springsteen

Idag släpps nya skivan med Bruce Springsteen & The E Street Band och Working On A Dream har gått på repeat sedan lunch. Tidningen The Word passar i sitt senaste nummer på att bjuda på lite intressant fakta om mannen som är New Jerseys svar på Ulf Lundell.

* Han har aldrig haft ett riktigt jobb.

* Han fick tidigt en negativ bild av skolan. På sin första strikt katolska skola där nunnor svarade för undervisningen sattes den unge Bruce i en papperskorg som placerades under ett skrivbord med kommentaren där hör du hemma.

* Han nekade Ronald Reagan att använda Born In The USA under presidentvalskampanjen 1984, med motiveringen att Reagan förmodligen missförstått textens budskap.

* I låten Atlantic City finns raderna well, they blew up the Chicken Man in Philly last night, now they blew up his house too. Detta handlar om maffiabossen Philip Testa som mycket riktigt sprängdes - tillsammans med sitt hus. They var Frank Narducci och Rocco Marinucci som i sin tur mördades av nästa don.

* Han har skämtat om att han slapp Vietnamkriget genom att låtsas vara mentalt instabil och homosexuell. Den faktiska anledningen var en knäskada han ådrog sig i en motorcykelolycka under tonåren.

* Sedan november 2005 har satellitradiosändaren Sirius XM haft en kanal som sänder låtar, intervjuer och livekonserter av och med Bruce Springsteen & The E Street Band reklamfritt dygnet runt, året runt. Kanalen heter E Street Radio.

* Han har aldrig legat etta på singellistan i USA. Närmast kom han med Dancing In The Dark som blev tvåa. Spirit In The Night låg förvisso etta 1976, men i en version av Manfred Mann´s Earth Band.

* 1988 gick han nerför Ströget i Köpenhamn och hörde en gatumusikant som spelade The River. Springsteen hängde på och fortsatte sedan med I´m On Fire och Dancing In The Dark. Se här:



* Tillfrågad om omslaget till Born In The USA svarade han vi tog en massa bilder och insåg till slut att de på min rumpa såg bättre ut än de på mitt ansikte, så den hamnade på omslaget.

Läs mer om Bruce Springsteen.

Läs intressant fakta om USA:s presidenter.

Black Adder slingrar sig genom Englands historia

Jag har under den senaste veckan ägnat mig åt att se alla avsnitt av Svarte Orm, eller på utrikiska Black Adder. Det är faktiskt första gången jag ser hela serien, innan har jag nöjt mig med enstaka nedslag. Även om det tog ett tag innan serien hittade sin form var den värd att vänta på. Manusförfattarna Ben Elton och Richard Curtis alternativa version av Englands historia håller än idag, tjugo år efter den sista av de fyra säsongerna spelade in. Detta trots att tjugo år är mycket i humorvärlden.

Rowan Atkinson som Blackadder och Tony Robinson som förste hackkyckling Baldrick medverkar i samtliga säsonger, men det är de andra karaktärerna som är de verkliga genidragen. Miranda Richardson är höjdpunkten i säsong två med sin bimboversion av Queen Elizabeth. Efter många om och men förstår jag till slut varför drottningen förblev ogift. Hugh Laurie stjäl säsong tre med inte-vän-med-logiken Prince Ludwig och renässansmänniskan Stephen Fry tar täten med sina arméresonemang i säsong fyra i egenskap av General Sir Anthony Cecil Hogmanay Melchett. Redan namnet antyder att allt inte står rätt till.

För även om Rowan Atkinson är rolig blir det bättre när han inte står i centrum, vilket blir extra tydligt i säsong tre och fyra som är mina favoriter. I säsong fyra skrattar jag förresten varje gång det skämtas om att Tim McInnernys karaktär Captain Darling heter just så. Och det skämtet dyker upp ganska ofta. McInnerny är tillsammans med Atkinson och Robinson den enda skådespelaren som varit med i samtliga säsonger. Nämnas bör också Rik Mayall som den testosterondrivne mannen som har voff-voff (eller woof-woof på engelska) som motto.

Jag kan heller inte låta bli att undra varför man i England är så bra på att göra humor av sin historia när vi i Sverige inte kan (för Arn-filmerna är väl menade som drama?). Vem blir först med en komedi om Nyköpings gästabud? Gustav Vasas maktövertagande? Drottning Kristinas abdikation? Ulrika Eleonoras gasiga mage? Gustaf V:s beryktat helfestliga byte från pingis till tennis? Ingvar Kamprads...nej, just det. Det får man inte skämta om. But I have I cunning plan, my lord.

Black Adder topp 5:

1. Blackadder The Third (1987) - 1700/1800-talet, kronprins Georges hov
2. Blackadder Goes Fourth (1989) - 1917, första världskriget
3. Blackadder II (1986) - 1500-talet, drottning Elisabets hov
4. The Black Adder (1983) - 1400-talet, kung Richard IV:s hov
5. Det finns bara fyra säsonger

Fel i rättelsen

Det blev alltså fel i gårdagens tidning. Frågan är nu om det blir en rättelse till rättelsen i morgon. Pluta kanske tar illa vid sig. Dessutom ska hans bror Cata också medverka, men han nämns inte alls.

För vidare information om bröderna Jonsson och de övriga Eldkvarn-medlemmarna rekommenderas deras hemsida.

Let´s not dance, tack

Om man ska använda bevakningsnivån i kvällstidningarna som grund för en uppskattning av hur många som ser Let´s Dance i den fina kanalen TV4 är det ungefär 983 000 000 svenskar som följer detta färgglada och tokroliga spektakel där x-, y- och z-kändisar vill mätta sina bekräftelsebehov till vilket pris som helst. Gärna med medel som resulterar i en löpsedels-chock eller kupp eller, i allra bästa fall, någon som rasar. Någon som heter Kitty Jutbring är t ex, om man ska tolka bilderna på henne lite lagom fördomsfullt, den sortens människa som vågar vara sig själv och står för det - hallå liksom. Förmodligen gärna med lite lagom gapig röst.

Ja, jag är 93 år, saknar humor och vill helst av allt mura in mig i en grotta med P1 som enda sällskap.

Dagens I-landsproblem presenteras i samarbete med Men Läs Inte Kvällstidningarna Då, För Sautan.

Ferrell tar farväl av Bush

George W Bush har lämnat Vita Huset till förmån för Barack Obama. Det finns en yrkesgrupp som nu lägger en era bakom sig - komikerna. Under åtta års tid har de i stort sett inte behövt göra mer än citera presidenten ordagrant. En av dem som varit bäst på att göra Bush är Will Ferrell. Han ska nu ta farväl av den förre presidenten med den egna Broadwayföretällningen You're welcome America. A final night with George W Bush, skriver Dagens Nyheter. Föreställningen är en två timmar lång monolog som utgörs av både material från Ferrells år på humorinstitutionen Saturday Night Live och nyskrivna nummer. Om någon är beredd att ordna en bussresa från Växjö är jag definitivt sugen på att åka med.

Jag tror lika mycket på växthuseffekten som jag tror på Bigfoot. Å andra sidan, jag tror till 80 procent att Bigfoot finns. Så jag antar att växthuseffekten är ganska verklig.

Bröderna Lindström om "Sveriges" uppkomst

Fredrik Lindströms storhet är att han kan få ansedda skolmördare som lingvistik och historia att intressera folk som hellre skulle rensa avlopp än återuppleva en dubbeltimme renässans. Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse, skriven tillsammans med bordern Henrik Lindström, är ett bra exempel på detta. Mina kunskaper om de århundraden innan Gustav Vasa och hans snygga skägg är, ska vi säga begränsade? Birger jarl - check. Sedan då, akademikern? Ja, folk hade roliga hattar. Förvisso sant. Det visar sig förresten att det var ovanligt med skägg under medeltiden. I boken finns en teori om att detta var ett medvetet avståndstagare, både religiöst och kulturellt, från de skäggiga vikingarna. Däremot var mustascher vanligt förekommande.

Boken har ett vardagligt språk och jämförelser med nutid som gör att medeltiden kommer nära och levandegörs. Fredriks bakgrund som språkvetare skiner igenom i vissa utläggningar som dock aldrig blir longörer. Annars krigas, kristnas, rullas huvuden och kämpas det om makt. Boken är skriven så att även de som inte läst historia sedan högstadiet - och det har väl de flesta inte gjort - med lätthet kan följa med, samtidigt som den undviker att bli seg även om man har lite förkunskaper. Det enda snåriga är möjligtvis alla de namn och deras släktskap som förekommer.

Bröderna Lindström har varit smarta nog att samarbeta med Dick Harrison, Sveriges förmodligen mest kända medeltidshistoriker. Dels är han kunnig, dels kan man i egenskap av tv-kändis undvika den kölhalningen som alltid uppstår när ickeshistoriker skriver historia. Särskilt när deras böcker blir populära. Det enda jag är beviken på är bokens bristfälliga korrekturläsning. Stavfel och borttappade ord är inte ovanliga. På plussidan ska nämnas att författarna ofta ger fler alternativ på hur saker kan ha gått till. Istället för så här var det, vilket är dömt att misslyckas med så knapphändiga källor som medeltiden erbjuder, finns det en stor tolerans för vad som snarare är mest sannolikt. Och närmare än så kan man ofta inte komma när det handlar om 800 år gamla skeenden.

Det är en berättarglad och påläst genomgång av hur och varför det land vi nu kallar Sverige kristnades, hur Götarnas och Svearnas "riken" slogs samman och varför just Stockholm blev den nya huvudstaden. Populärhistoria blir sällan bättre.

Biskopar och präster skulle leva ett helt annat liv än vanligt folk. Man förde lagbud på att deras egendomar aldrig kunde ärvas, utan alltid ytterst tillhörde kyrkan. Det var naturligtvis för att kyrkan skulle kunna bygga upp upp (ja, det står upp två gånger) sina rikedomar. Men i pratiken krävdes då att man införde celibat så att prästerna överhuvudtaget inte fick gifta sig. På det viset kunde de ju inte få barn som hade rätt att ärva dem. En sådan här lag var oerhört häpnadsväckande och provokativ för tidens människor. När man redan under sent 1000-tal försökte införa celibat för präster i Danmark utlöste det i princip inbördeskrig. På ett möte i Skänninge 1248 togs beslutet för Sverige. Alla präster som redan var gifta fick order att skilja sig! Men om de var över femtio kunde de få dispens att fortsätta bo ihop med sina "frillor" - men bara så länge de inte sov under samma tak.

Bon Iver släpper EP

Med ett krossat hjärta, flanellskjorta och skägg var det inte helt oväntat att Bon Iver blev en av förra årets stora kritikerfavoriter. Justin Vernons alter ego var kanske inte riktigt lika hypad som Fleet Foxes, men de var å andra sidan fem stycken med flanellskjorta och skägg.

Nu har Bon Iver släppt en liten uppföljare till debuten For Emma, Forever Ago. EP:n Blood Bank håller inte bara vad debuten lovade, den visar dessutom en möjlig fortsättning med större arrangemang. Den himmelska stämsången och känslan av att man sitter framför en brasa i en stuga där vinden viner om knutarna finns kvar. Dessutom verkar det som om Justins hjärta hittat någon nu att slå för. Kanske har han rent av sällskap framför brasan?

Then the snow started falling/ We were stuck out in your car/ You were rubbing both of my hands/ Chewing on a candy bar
- Blood Bank

Här finns också nya musikaliska inslag. Slidegitarr på korta och stämningsfyllda Beach Baby, ett nittiosekunders intro på Babys som enbart består av ett - eller möjligtvis två - ackord som bankas fram på ett piano. I den avslutande, och ganska enorma Woods förekommer något oväntat en vocorder. När Vernon sjunger att han är ute i skogen med metalliska bakgrundsstämmor ser man en Philip K Dick-skog snarare än en Rödluvan-skog.

Jag vet inte i vilken riktning Bon Iver tänker gå i den där skogen, men jag är väldigt nyfiken på att följa efter.

Läs mer om Bon Iver.

Lyssna på låten Skinny Love, framförd hos David Letterman.

Lyssna på hela EP:n på MySpace.

Motown 50 år

The Supremes, Marvin Gaye, Smokey Robinson & The Miracles, Martha & The Vandellas, Stevie Wonder, The Temptations, The Four Tops, Isley Brothers, The Marvelletes, Edwin Starr, Gladys Night & The Pips, The Jackson 5, The Spinners. Vad har de gemensamt?

Naturligtvis. Skivbolaget Motown i Detroit - The Sound Of Young America, som det under sextiotalet spelades, sjöngs, dansades, logs, och gräts till i varenda radio i USA. Denna månad fyller Berry Gordy JR:s skapelse 50 år och om marsianer kommer till jorden och frågar vad popmusik är kan man ge dem Motown-boxen för där finns svaret. Smeknamnet Hitsville, myntat 1966, är ingen överdrift. Det här är musik som, trots att den är en symbol för tiden den gjordes i, än idag sticker ut när den spelas på radion och låter tidlös. Faktiskt nästan perfekt. Anklagad för att ha anpassast för en större publik - läs vitare - men faktiskt nästan perfekt.

I januari 1961 blev The Miracles låt Shop Around Motowns första etta på r´n´b-listan. Låten skrevs av bandets sångare och producent Smokey Robinson som senare skulle komma att jobba med bl a Stevie Wonder, The Four Tops, Marvin Gaye och The Temptations till vilka han skrev My Girl. Robinson utsågs också till vicepresident för bolaget. I december 1961 blev The Marvelletes bolagets första etta på den "vita" poplistan med Please Mister Postman. Ett och ett halvt år senare gjorde The Beatles en coverversion på sitt första album. Sommaren 1963 får Stevie Wonder, tolv år gammal, Motowns första albumetta. 1965 gör bolaget en vinst på åtta miljoner dollar. 1966 får låtskrivarna/producenterna Holland/Dozier/Holland åtta priser för årets mest spelade låtar. Lennon/McCartney är tvåa med fem priser. Och så här skulle man kunna hålla på. Men siffror är ofta ointressanta när det gäller musik, även om de i detta fall imponerar.

Lyssna hellre på I Want You Back. Där finns alla bevis man behöver. Eller The Tracks Of My Tears. Eller Heat Wave. Eller War. Eller Baby I Need Your Loving. Eller Ain´t Too Proud To Beg. Bara att lyfta på hatten och dansa. Musikerna i husbandet The Funk Brothers, som spelade på alla skivorna fram till 1972, latade inte i onödan. I antalet hits konkurrerade de ut både Elvis Presley, The Beatles, The Rolling Stones och The Beach Boys - sammanräknade.

Efter att ha lånat 800 dollar i januari 1959 kunde Berry Gordy JR börja sälja sina första skivor, men bara med omslag utan bilder på artisterna. Affärerna vägrade sälja skivor med färgade artister på omslaget. Idag svärs Barack Obama in i Vita Huset. Jag vet inte om det finns någon koppling mellan detta och kraften i Berry Gordys hitparad, men tanken är vacker.

Callin' out around the world/ Are you ready for a brand new beat?/ Summer's here and the time is right/ For dancin' in the streets

- Dancing In The Street, Martha & The Vandellas

I vilket det möjligtvis finns en poäng eller två

Den där sortens människor som alltid måste stå i centrum, höras mest, som alltid vet bäst, aldrig har fel, aldrig låter andra prata till punkt, alltid trampar på andra och inte tål att man ifrågasätter dem tror ofta att andra tycker illa om dem för att de är starka personligheter alternativt för att de är trygga i sig själva. Alternativt både och.

Det tycker jag är roligt.

Neil Young flyttar fram Archieves, del 592

Jag har ett flertal gånger skrivit om Neil Young och hans sedan början av nittiotalet ständigt aktuella/framflyttade jättebox Archives. Förra året pratades det, tom av Young själv, om att den skulle släppas tidigt 2009. Nu har Young dock bestämt att istället släppa en ny skiva kallad Fork In The Road som handlar om finanskrisen. Fansen rasar, enligt bl a Expressen. Men har man följt Neil någorlunda regelbundet vet man att han inte följer råd från någon annan än sig själv. Bob Dylan framstår rent av som samarbetsvillig i jämförelse, hans Bootleg-serie är framme vid volym åtta.

Här kan man lyssna på en video som Neil Young nyligen lagt upp på You Tube.

My sales have tanked/ But I still got you/ Download this/ It sounds like shit

Själv kan jag inte låta bli att le och jag misstänker att han gör det samma. Respekt.

Läs mer om Sugar Mountain - Live At Canterbury House 1968.

Ny intervju med Bruce Springsteen

Om mindre än två veckor släpper Bruce Springsteen & The E Street Band nya skivan Working On A Dream. Mannen är inte känd för at slösa med intervjuer, men The Guardian har bjudits på en som både är lång och intressant.

There is no part of yourself that you leave behind; it can't be done. You can't remove any part of yourself, you can only manage the different parts of yourself. There's a car, it's filled with people. The 12-year-old kid's in the back. So's the 22-year-old. So is the 40-year-old. So is the 50-year-old guy that's done pretty well, so's the 40-year-old guy that likes to screw up. So's the 30-year-old guy that wants to get his hands on his wheel and put the pedal to the metal, and drive you into a tree.

Läs hela intervjun här.

Dagens strumpor

Jag gillar strumpor. Problemet är att det alltid blir hål vid stortån eftersom jag slarvar med klippningen av naglarna. Jag vet inte hur många strumpor jag har men jag skulle uppskatta att 80 procent har hål där de inte ska ha hål. Varför slänger du inte dem undrar du. Det undrar jag också. Men strumporna på bilden är i alla fall fortfarande hela. Finns det förresten någon mer soullegend vid sidan av Isaac Hayes, som gjorde rösten till karaktären Chef i tecknade serien South Park, som förevigats i strumpform och var det detta Aretha Franklin bad om när hon i Respect använde frasen sock it to me?

Och allt detta på trevliga musiktanten Biggis allmänna begäran.

Nixon överträffad av Bush?

President Nixon´s birthday today. Do you remember when he looked like a bad president?
- David Letterman

Dags att ta itu med böcker om historia

Jag köper regelbundet böcker om historia, problemet är att jag väldigt sällan läser dem. Anledningen till detta kan vara att jag läst 90 poäng historia på universitet, vilket innebär att jag är fil mag och sedan läste 10 poäng till, och kanske tycker att jag redan fyllt min kvot av träigt skrivna böcker om emigration från någon svältande småländsk socken. Många historiker tycks missa att man kan skriva initierat och ändå vara underhållande. Har man tröskat sig igenom 9-10 doktorsavhandlingar är det lätt att tröttna.

Nu har jag påbörjat David Starkeys bok Elisabet - Vägen till Tronen. Drottning Elisabet (1533-1603) är en människa vars liv är svårt att inte fascineras av och boken är både just initierad och underhållande. Om man tycker att dagens kungligheter delvis lever i en annan värld är det ingenting jämfört med vad som skedde förr. Bilden ovan finns även på omslaget till boken. Elisabeth är troligen 13-14 år och målades av William Scrots.

Nu funderar jag på att göra detta år till ett historieboksår på samma sätt som förra året - förvisso oplanerat - blev ett musikbiografiår. Följande böcker stor olästa i hyllan.

Peter Englund - Stridens Skönhet Och Sorg, fick jag i julklapp förra året. En av mina favoritförfattares skildrar 1:a världskriget.

Henrik och Fredrik Lindström - Svitjods Undergång Och Sveriges Födelse, fick jag i julklapp 2007. Henrik (storebror) är historielärare och Fredrik är den Fredrik Lindström.

Lars-Olof Larsson - Arvet Efter Gustav Vasa, handlar om den maktkamp som uppstod mellan Vasas (den svenska kungalängdens motsvarighet till Björn Ranelid) tre söner och ett barnbarn när Gustav gick bort 1560. Författaren har varit verksam vid Växjö universitet, men inte under mina studieår.

Frans G Bengtsson - Karl XII:s levnad, har ett bokmärke på sidan 95. Köptes i skivaffären/bokhandeln/antikvariatet Z när jag just börjat jobba där och jag har läst nästan 100 sidor på nio år. Kan jag hålla det tempot är jag klar med boken lagom till min 100-årsdag.

Maja Hagerman - Spåren Av Kungens Män, var förvisso kurslitteratur på universitet. Men jag klarade tentan ändå. Utspelas runt tiden för Sveriges kristnande, ca år 1000. Har hört mycket positivt om boken och jag har uppskattat Hagerman i andra sammanhang.

Antony Beevor - Stalingrad, har ett bokmärke på sidan 130. Utspelas, kanske inte helt oväntat, under 2:a världskriget och skildrar den absurda strid som utkämpades mellan tyskarna och Röda Armén 1941-42.

Simon Sebag Montefiore - Stalin - den röde tsaren och hans hov, har ett bokmärke på sidan 204. Den här lånade jag av Pär för så länge sedan att han har all rätt att aldrig förlåta mig. Om du tror att Stalin var en störd människa är det ändå bara en liten del av hur störd han egentligen var. Bitvis jobbig att läsa.

Norman Davies - Slaget Om Warsawa, handlar om upproret i Warsawa 1944 när 40 000 polacker tröttnade på tyskarnas våld. Under tiden bestämmer sig Stalin för att inte befria staden. Återigen straffas Polen för att råka ligga mellan Tyskland och Ryssland.

De borde räcka fram till 1:a maj, eller vad tror ni? Om inte finns det fler. Bl a har jag 2000 sidor Henry Kissinger (?) och några Karl XII-biografier till av varierande tjocklek. Jag klarar mig nog.

Brideshead Revisited

Brideshead Revisited/ En Förlorad Värld har enligt sitt DVD-omslag blivit framröstad till den bästa engelska tv-serien någonsin. Den kom 1981 och baserades på Evelyn Waughs roman från 1945, alltså bara några år efter ramhistorien utspelas. Som seriens manusförfattare anges John Mortimer, men det har senare kommit fram att inga av hans manus användes. Istället var det seriens producenter Derek Granger och Martin Thompson samt regissörerna Charles Sturridge och Michael Lindsay-Hogg som skrev det manus som filmades.

Serien utspelas i England under mellankrigstiden och handlar om en lagom inavlad adelsfamilj som sitter i sitt slott på landet och dricker en massa te och sherry. Berättartempot är emellanåt så långsamt att Kristina Lugn framstår som Motörhead i jämförelse. Tempot är oftast inget problem, manuset är välskrivet och skådespelarna är genomgående klockrena i sina skildringar av stiff upper lip-världens centrum. Här föraktas människor som jobbar för pengar. Sociala reformer föraktas och religionens inverkan på familjens interna relationer skildras. Rather amusing, wouldn´t you say, old chap?

Allt är inspelat på plats, bl a på Castle Howard och de i engelska tv-sammanhang vobbliga väggarna lyser med sin frånvaro. Venedig, New York och Paris används också snyggt Vad som inte lyser med sin frånvaro är roliga hattar av den modellen som kungafamiljen fortfarande bär. Och äntligen förstår jag varifrån Eddie Izzards skämt om oh, Sebastian kommer ifrån.

Har man elva tv-timmar över rekommenderas Brideshead Revisited. Om man är anglofil med historiskt intresse är det här brittporr av hög klass.

Tack till GVG för Elvis

Det händer ibland att man blir lovad av affärer att de ska beställa en skiva/bok/film, ringa när den kommer hem, lägga undan den i ens namn och att det tar max en vecka. Oftast tar det bra mycket längre tid och oftast är det ingen som ringer. Men GVG i Växjö höll sina löften och idag ringde de och sa att konsertfilmen Elvis: That´s The Way It Is inspelad sommaren 1970 hade kommit hem. Två skivor fyllda med högklassig musik framförd av ett snortajt band, ruskigt snygga skjortor & polisonger och den kanske bästa versionen av Suspicious Minds som gjorts väntar. Aloha From Hawaii, inspelad tre år senare, hade kanske högre jippofaktor. Men det är ingen tvekan om vilken som är den musikaliskt bästa. I That´s The Way It Is har Elvis utstrålning som Tjernobyl. Så är det.

Läs mer om Elvis Presley.

Klassisk musik passar kyligt mörka dagar

- Was?

Jag är ganska mycket av en periodare vad gäller musik. Senaste tiden har jag lyssnat mycket på klassisk musik. Har försökt lista några favoritstycken nedan. Samtliga är klassiska klassiker, nybörjarkurs, även om man inte känner igen dem till namnet. Läsare med större kunskap än undertecknad får gärna komma med egna förslag. Var ska man t ex börja med Arvo Pärt?

Eftersom Beethoven är Beethoven fick han med tre bidrag. Tell Tjajkovskij the news.

Bach - Air ur Orkestersvit nr 3
Bach - Toccata ur Toccata och fuga i d-moll
Vivaldi - Första satsen ur Våren ur De fyra årstiderna
Händel - Alla Hornpipe ur Musik på vattnet
Mozart - Andante ur Pianokonsert nr 21 "Elvira Madigan"
Mozart - Första satsen ur Symfoni nr 40
Beethoven - Första satsen ur Symfoni nr 5 "Ödessymfonin"
Beethoven - Första satsen ur Månskenssonaten
Beethoven - Für Elise
Orff - O Fortuna ur Carmina Burana
Grieg - I Bergakungens sal
Sibelius - Finlandia
Satie - Gymnopedi nr 1
Prokofjev - Släkterna Montague och Capulet ur Romeo och Julia

Svensk popnörd fyller 50

Det finns artister som till varje pris vill provocera och sedan finns det artister som är på ständig jakt efter den perfekta treackordslåten. Texterna handlar om kärlek, refrängen bör innehålla en lagom dos tra-la-la och kanske kan man slänga in ett hej också. Att det är den sistnämnda kategorin som verkar mest provokativ är säkert en ren slump. Medans de utstuderade provokatörerna oftast bara lyckas reta upp den kristna högern lyckas Per-Håkan Gessle från Halmstad regelbundet reta halva Sverige varje gång han släpper en ny skiva. Testa själv att säga att du gillar hans musik och se hur lång tid det tar innan någon blir irritetad. Och då behöver man inte ens nämna frisyrerna.

Dagen till ära listas hans tre bästa skivor:

Moderna Tider, med Gyllene Tider (1981)

Förmodligen den bästa Tom Petty & The Heartbreakers-skivan någonsin av ett band med tre medlemmar från Harplinge. En skiva där nästan alla låtarna - än idag - låter som hits och nästan hälften är klassiker i sin genré. Här blandas brinnande hjärtan med den eviga smärtan, leva livet (livet livet) med funderingar som man har när man just fyllt tjugo och ska skapa en egen identitet. Samt lite sex och sökande efter närhet, lägg till detta en lagom dos vemod och lite extra glimt i ögat. Om inte bandet fått en stor och högljudd skara småtjejer efter sig hade de förmodligen inte varit så bespottade idag.

The Lonely Boys, med The Lonely Boys (1995)

Mats Olsson skrev boken De Ensamma Pojkarna om ett fiktivt popband på sextiotalet och det slutade med att Nisse Hellberg (Wilmer X) och Per delade på ett soundtrack. Så här 14 år senare kan man säga att det låter mer -95 än -65 om produktionen, men det går inte att ta miste på spelglädjen och det stora hjärtat för gamla knastriga vinyler. Här gömmer sig också några av Gessle bästa låtar. Titelspåret, I Wanna Be With You, Apple In The Mud (Oh , baby after all/ We seem to be like John & Paul/ A rubber soul/ A beautiful team) och Genius Gone Wrong sitter lika snyggt som The Beatles pannluggar brukade göra.

Mazarin, solo, (2003)

Den varma akustiska ljudbilden, långt ifrån det oftast kalla maskinella Roxette-soundet, kombinerat med personliga texter gör detta till hans förmodligen mest älskade skiva - tom gubbdiscon Spegelboll fungerar. Här Kommer Alla Känslorna (På En Och Samma Gång) blev sommarens hit och en i sista minuten planerad turné blev årets största. Trots alla framgångar han upplevt verkade han genuint rörd av framgången. För första gången kändes det också som om han togs på allvar i media. I intervjuer fick han prata musik i stället för pengar och när han upprepade att det var den skivan han var mest nöjd med lät det som han menade det. Dessutom är Tycker Om När Du Tar På Mig kanske hans bästa låt. Tack för konserten i Kalmar!

- Du sjunger mycket om kärlek, du har inte funderat på att sjunga om något allvarligare?
- Det finns väl inget allvarligare än kärlek?

Familjen Costanza?

En person: Det är bara en massa skit på tv:n.
En annan person: Stäng av då och gör något annat istället.
Ytterligare en annan person: Vi tittar väl för helvete på vad vi vill.

Dagen i korthet

Frukost, styrelsemöte/fika, fika, tupplur, fika och middag. Nu ska jag städa och sedan är det väl rimligtvis dags för fika igen.

Tintin fyller 80 år

Om vi ska prata barndomshjältar som håller även i vuxen ålder ligger Tintin bra till. Hergés journalist har i Europa förmodligen lästs av nästan alla pojkar - oavsett pojkarnas ålder. Själv växte jag upp med de kassetter där Tomas Bolme gjorde rösten innan jag på allvar började läsa albumen någon gång i tonåren. Ju äldre jag blev desto mer paralleller gjorde jag till Europas historia och Europas relation till resten av världen. Det kalla kriget avhandlas i en rad album. Redan 1954 blev Tintin förste man på månen i vad som förmodligen än idag är det ultimata pojkrumsäventyret - Tintin Månen Tur & Retur som gavs ut i två delar (1953-54).

Vissa äventyr uttrycker onekligen politiska åsikter som färgades av sin samtid och - vilket han erkänt - Hergés bristande kunskaper. Efter Tintin I Kongo (1931) blev både Tintin och Hergé mer noggranna med fakta. Under arbetet med Blå Lotus (1936), som utspelas i de delar av Kina som var ockuperade av Japan under trettiotalet, samarbetade Hergé med studenten Tchang Tchong-Yen vad gällde kinesisk kultur, historia, geografi och arkitektur för att kunna göra skildringen så sann, detaljerad och naturtrogen som möjligt. Denna noggrannhet och detaljrikedom skulle bli ett signum för Tintin och hans perfektionistiske skapare . Tchang blev en återkommande vän till Tintin och figurerar bl a i Tintin I Tibet (1960).

Hergé föddes som George Remi 1907 i Bryssel, han avled i samma stad 1983. Anledningen till pseudonymen, som är initialerna baklänges, var att han ville spara sitt riktiga namn till sin planerade bana som seriös konstnär. Enligt egen utsago, i en av få intervjuer han gjorde, fanns det bara två rutor i hans samlade karriär av 23 Tintin-äventyr som han var nöjd med. Under hela sitt liv förblev han lika tillbakadragen som hans skapelse är offentlig.

Vill man veta mer om Tintin, Kapten Haddock, Milou och de andra rekommenderas Tintin - Den Kompletta Guiden av Michael Farr. Här får man veta vilka som var verklighetens Professor Kalkyl och Dupont & Dupond. Man får också veta vilka händelser, historiska eller politiskt aktuella, som gav uppslag till äventyren. Här finns också bilder på några av de tekniska uppfinningar som var grunden till några av Kalkyls skapelser.

Dupont & Dupond inspirerades av Hergés pappa och farbror som varje söndag tog en gemensam promenad i matchande kläder, plommonstop och med varsitt paraply.

Ännu bättre är det att läsa alla albumen igen. Nästa lika fint som whisky, även om inte Milou skulle hålla med.

I en tid när alla verkar sträva efter evig ungdom är Tintin dessutom dubbelt aktuell. 80 år idag och inte en rynka. Grattis!

Aftonbladet har just nu en omröstning där det bästa albumet ska koras.

Läs Dagens Nyheters hyllning.

Läs Tintins officiella hemsida.

Gårdagens födelsedagsbarn 2 - David Bowie

Igår var jag säker på att David Bowie fyllde år den 9 januari. Både Dr Leif och Herr Kverulant visste bättre. Grattis i efterskott. Jag ursäktar mig med att Elvis Presleys 74 år var jämnare än Bowies 62 och därför lättare att komma ihåg.

Ibland får man frågan om du tvingades ha sex med en man, vem skulle du välja? Jag tror jag skulle kunna tänka mig ligga med David Bowie. Även om han inte såg ut som han gjorde skulle man kunna ligga med honom för all bra musik han gjort. Ibland har den varit hemsk, men när den är som bäst är det inte många som slår honom på fingrarna. Hans första album under eget namn släpptes redan 1967. Sedan 2003 har han inte gjort något nytt. Förmodligen en kombination av en krävande hjärtoperation, en klubba i ögat och en numera åttaårig dotter. Bowies status cementerades med en klassisk albumsvit som påbörjades 1972 och avslutades 1980, under dessa år gjorde han allt från pop till rock till soul till reggae till elektronisk musik till teatraliskt drama om en diamanthund. Här kommer min nybörjarguide. Som vanligt helt subjektiv. Klassiker saknas och icke-klassiker finns med. Varsågoda!

The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

Det stora genombrottet efter fem år av floppar. Bowie skapade en bisexuell Jesusfigur från yttre rymden med morotsfärgat hår. Ideérna lånades från bl a japansk kabukiteater och Vince Taylor och gjorde snabbt David Robert Jones, som han egentligen heter, till sin tids största popstjärna. Låtarna är klockren popmusik med teatrala inslag och redan här står det klart att mannen har en röst som håller både för skrik och ballader. Nämnas bör också gitarristen Mick Ronson - lyssna på solot i Moonage Daydream - som blev den första av många nödvändiga bollplank för en Bowie som erkänt att han är bättre på ideér än med tålamod att förverkliga dem.

Station To Station (1976)

Bowie har beskrivit sig som en väldigt blyg människa och kanske var det därför han skapade en rad alteregon för att slippa vara sig själv på scenen. Här är det The Thin White Duke som är den aktuella karaktären. Tunn och vit var han, oförmögen att kontrollera sitt kokainmissbruk och paranoid till tusen; han förvarade sitt urin i kylskåpet för att förföljarna inte skulle komma åt det. Enligt egen utsago åt han inget annat än pepperoni (?) och drack mjölk. Mot vissa odds gjorde han samtidigt en av sina mäktigaste skivor. Det här är en slags mellanlandning mellan Young Americans-soulen och den sk Berlin-triologin. Bjuds gör en skiva på sex låtar som samtliga handlar om isolering och förvirring. Här finns svängiga Golden Years och Stay, vackra Word On A Wing och Wild Is The Wind. Skivan inleds med det tio minuter långa titelspåret som än idag är en genré i sig själv. David brukar nämna skivan som en av sina egna favoriter.

Low (1977)

Första och bästa delen i sk Berlin-trilogin. Dessa tre skivor (se även "Heroes" och Lodger) kallas som de gör pga av boende i Berlin under perioden de spelades in. Han flyttade dit för att komma till bukt med sitt missbruk och tog med sig Iggy Pop, personlige assistenten Coco Schwab och sin femårige son Zowie (som bytt namn sedan dess). På ett år var Bowie djupt inblandad i sammanlagt fyra skivor. En journalist påpekade att det bevisade hur mycket mer kreativ man kunde vara utan droger. No, it proves that I was still on drugs and didn´t have to sleep that much, blev svaret. Musiken är elektrisk, kall och distanserad. Skivans andra halva är till stora delar instrumental och även de låtarna som har text är ganska kortfattade. Den värsta krisen var dock över, han ser friskare ut på bilder från denna tiden än han hade gjort på ett bra tag. Musiken skvallrar dock om att allt inte står rätt till, även om han är på rätt väg. Rent musikaliskt var han definitivt på rätt väg. Detta är min personliga favorit. Skivan är helt olik sin föregångare, även om den är en logisk fortsättning. En flytt till Berlin har sällan låtit vackrare. Att "göra en Bowie" har sedan detta betytt att man åker till Berlin, höjer den konstnärliga ambitionen och jobbar med Brian Eno.

Lodger (1979)

Efter de två en sida med sång, en sida utan-upplagda Low och "Heroes" återvände den nu alteregobefriade Bowie till mer klassisk popstruktur, men å andra sidan är det väldigt skruvad popstruktur. Lodger har inte lika hög status som sina två syskon och sålde heller inte lika bra när den kom, men de av oss som gillar den verkar gilla den väldigt mycket. Om mannen bakom musiken tidigare varit på väg mot galenskap och skapat sammansatt musik är det nu snarare tvärtom. Låten Move On är hans tidigare bortgivna klassiker All The Young Dudes spelad baklänges. Fantastic Voyage har samma ackord i samma ordning som Boys Keep Swinging. I den sistnämnda bytte alla musiker instrument med varandra och musiken är ett virrvarr av olika stilar. Red Money hade gjorts som Sister Midnight av Iggy Pop två år tidigare. Skivan kan för ovana öron ge ett splittrat intryck. Skivan kan även för vana öron ge ett splittrat intryck, men ge inte upp. Börja däremot möjligtvis någon annanstans.

Heathen (2002)

Efter ett åttiotal som bitvis var lika hopplöst som sjuttiotalet var lysande började han långsamt få ordning på sin musik. Både Earthling (1997) och ...hours (1999) var fullt godkända, men kanske lite ojämna. Även Black Tie/White Noise (1993) och 1. Outside (1995) är hörvärda. Men 2002 slog mannen de kallar popens kameleont till på allvar. Redan i inledningen Sunday läggs ambitionsnivån ovanligt högt och sedan släpps aldrig greppet. En del av äran - förmodligen en ganska stor del - ska medproducenten Tony Visconti ha, han medverkade även på bl a Low, "Heroes" och Lodger. Han har också jobbat med t ex T-Rex och Thin Lizzy. Om Heathen ska jämföras med någon tidigare skiva ligger Low bra till. Deras ljudbilder påminner om varandra, men melodierna på Heathen är mer direkta och ljudet är varmare. Framförallt är det tydligt att sångaren Bowie har en betydligt bättre röst nu än då. Mer avslappnad och tryggare i sig själv, men utan att förlora den oroliga ton som länge varit något av hans signum. På skivan finns tre covers av så skilda artister som The Pixies, Neil Young och The Legendary Stardust Cowboy. Upptempo (Slow Burn, I Would Be Your Slave, A Better Future) blandas med ballader (Slip Away, 5:15 The Angels Have Gone, Everyone Says 'Hi) och om man velat göra släktskapet med Low riktigt tydligt hade skivan kunnat döpas till High. Denna gång på naturlig väg.

Publicerades första gången 23 oktober 2008.

Dagens födelsedagsbarn - Elvis Presley

Om man älskar musik är den åttonde januari lite av en helgdag. Elvis Aaron Presley föddes denna dag 1935.

Det är förvisso sant att han gjorde alldeles för många dåliga filmer, uppträdde i för många diamantbeströdda sparkdräkter, saknade ryggrad när det gällde att ta tag i sin karriär och gick vilse i andras uppfattning om hur han borde vara. Det där med att han uppfann rock´n´rollen är däremot inte riktigt sant.

Men det går inte att förneka att han hade en av musikhistoriens bästa röster, en karisma och sexighet som ibland gör mig knäsvag och att han såg till att en skitig, sexfixerad, svart subkultur kraschlandande rakt in i det vita Amerikas - och senare hela världens - vardagsrum på bästa sändningstid. Race music blev rhythm´n´blues som i sin tur blev rock´n´roll.

Alltså är det, trots allt, fullt logiskt att man än idag - mer än femtio år efter hans första hit - kan prata om the king utan att någon tror att det är Karl XVI Gustaf man menar.

Presleys femtiotal är förstås klassiskt och oantastligt, med all rätt en av de heliga korna i popkulturhistorien, men det finns en period till som, lite orättvist, alltid hamnar i skuggan av de där första åren.

1968 gjorde mannen nämligen stor comeback med en tv-show som numera är känd som The -68 Comeback Special. Efter en massa dåliga filmer och faktiskt ännu sämre musik var Elvis en föredetting, en vilsen irrelevant musikalisk clown som tappat all kontakt med ungdomen. Så ville han förstås inte ha det.

Den där showen blev svart läder och rock´n´roll. På sätt och vis blev den också ett farväl till femtiotalet och ett hej till resten av hans karriär med större arrangemang och en mer utvecklad sångteknik. Colonel Parker ville egentligen att Elvis skulle ha vit kavaj och sjunga julsånger framför en barnkör. För en gång skull sa Elvis emot sin dispot. När eftertexterna började satt han faktiskt på sin tron igen. Och har väl suttit där sedan dess.

Den där showen blev början på några fantastiska år med nya låtar som Guitar Man och If I Can Dream. Sedan följde Suspicious Minds, mästerliga albumet From Elvis In Memphis med hiten In The Ghetto, albumet Elvis Country med borde-varit-hiten I Washed My Hands In Muddy Water, Patch It Up, I Just Can´t Help Believing, Always On My Mind och de första Las Vegas-rundorna. Det finns folk som påstår att Gladys pojke blev trött och fet när han kom till Vegas - det är en åsikt man ska ha, för så står det ju i många av de tröttaste artiklarna. Tycker man så bör man se konsert/dokumentären That´s The Way It Is som tar vid där comebacken slutade.

Trött och fet? Eller inte.

Coolast i stan? Ja, snarare.

Och var köpte han de där skjortorna?

För att inte nämna glasögonen.

I scenerna där han repar med bandet är han så laddad att det ibland är otäckt att titta. Men vad ska man göra? Skruva upp, möjligtvis. Elvis driver på bandet, de driver på honom, han driver på dem ännu mer. Med namn som James Burton och Ronnie Tutt i ryggen kan det knappast gå fel. Tjernobyl framstår som en kattfis i jämförelse.

The -68 Comeback Special finns förresten i en toksnygg DVD-utgåva värdig både en kung och de som gillar hans musik. Se även That´s The Way It Is. Det är så han ska kommas ihåg.

Sexig som satan, lekfull, med ett rörelseschema som inte går att beskriva, inspirerade låtval och med den rösten.

My mama told me when I was young that without a song you haven´t got a friend, without a song the day will never end. So I keep singing my song.

Vi är några som är tacksamma att han fortsatte sjunga sin sång.

Publicerades ursprungligen 15 augusti 2007, vid trettioårsminnet av hans bortgång.

Trenderna kommer och går, SVT består

När jag var i min ungdom, någon gång i början av nittiotalet, var musikvideon något exklusivt, något från en annan - häftigare och färggladare - värld. När en riktigt stor artist släppte en ny låt/video visades den på SVT som ett eget program under rubriken musikvideo. Detta inträffade när en Michael Jackson släppte Black Or White (jag tror white var rätt svar) eller Roxette släppte Joyride, som även visades i sin helhet i Rapport eller Aktuellt. Så här i efterhand är det svårt att fatta hur stora Roxette var. Gessle fyller förresten 50 år på måndag, men det kanske är ett annat inlägg.

Till saken. MTV var det hippaste som fanns och de visade musikvideos dygnet runt. Hur häftigt var inte det? Nu är musikvideons era över. Inga mångmiljonbelopp spenderas längre på att en charmigt plufsig popnörd i svart palmfrisyr och Roger McGuinn-glasögon ska stå och mima banging on the head drum, shaking like a madbull på bästa sändningstid. Bästa sändningstid var för övrigt, i MTV:s fall, dygnet runt, världstäckande som de var. På Youtube kan man se vilka videos man vill när man vill, om det inte är en artist från Warners man suktar efter. På Youtube är det konsumenten som bestämmer, inte reklamköparna.

Under tiden sitter SVT under sin korkek och luktar på minnet av sitt monopol. Och igår, i herrens år 2009, visade de 20:55, på bästa sändningstid, Please Read The Letter - musikvideo med Alison Krauss och Robert Plant.

Återigen sätter SVT trender genom att vara så ute att de är inne. Strunta i om låten är ny eller gammal, släppt 2007 är den förvisso inte gammal, men knappast aktuell. Däremot är den väldigt bra. Tack för det. Jag ska fortsätta betala min tv-avgift.

Dagens visdomsord

Tröga människor påpekar att andra människor är tröga, smarta människor påpekar att andra människor är smarta.

I vilket Elisabet Höglund lovar att visa trosorna

Den heltrevliga "underhållningen" Let´s Dance har en ny helfestlig säsong i antågande. Detta firas i svensk media med en serie intressanta reportage om denna tillställning. I Expressen - Tommy, nu gör datorn så där igen - avslöjar Elisabeth Höglund att hon ska visa trosorna.

13 av 10 svenska män (hennes man inräknad) säger tack, men nej tack.

Jag skulle vilja utveckla resonemanget, men känner att lunchen är på väg upp.

Hårdrock - fördomar och fakta

All hårdrock låter likadant - Få musikgenrer är så breda i sitt sound som hårdrocken. Det finns fler varianter än någon kan räkna. Det är nog schlager du tänker på.

Är alla hårdrockare satanister? Nej, och det finns kristna hårdrockare. Mest känd är kanske Dave Mustaine i Megadeth. Många hårdrockstexter handlar om djävulens inflytande på människan i historien, kanske främst av den anledningen att han gör ett snyggare skivomslag än Gud eller Siewert Öholm. Dessutom ingår mörka texter i hårdrockens referensvärld, precis som kärlekstexter gör i popmusik. Kristna grupper brukar tolka in satanistiska budskap. Ibland via baklängesuppspelning, ibland via fritt tolkade förkortningar. AC/DC betyder t ex inte Anti Christ/Devil´s Child utan kommer från en omkopplare på gitarrbröderna Youngs systers dammsugare och betyder växelström (alternating current)/likström (direct current). Iron Maiden utmålades ofta som satanister pga låten The Number Of The Beast, även om den i texten tar avstånd från djävulsdyrkan - this can´t go on, I must inform the law. De tiotal låtar bandet har gjort som handlar om Gud lyfts sällan fram när frågan tas upp (se t ex Revelations och For The Greater Good Of God).

Varför skriker hårdrockare när de sjunger? Man hör ju inte vad texten handlar om. - Sant. Detta sker för att dölja att texterna, men några undantag, är ganska dåliga och bara handlar om brudar, sprit och eld.

Kan inte Metallicas trummis Lars Ulrich lära sig hålla takten? Tydligen inte.

Måste man vara så där utklädd? Nej, men det gäller att passa på. Hårdrockare ser gärna sig själva som en stor familj, ständigt utsatta för spott och spe som de är. Därför vill de visa sin tillhörighet. Man kan också utan problem ha skjorta och sidbena, men ändå läderhjärta innerst inne (OBS! Om ditt hjärta verkligen är av läder riskerar du att dö).

Börjar man spela hårdrock för att man inte hanterar sitt instrument? Detta är en vanlig missuppfattning - i själva verket är det tvärtom. Vissa former av hårdrock är bland den svåraste musik man kan spela med höga krav på både teknik och kondition.

Blir man inte arg av att lyssna på hårdrock? Nej - återigen tvärtom. Hårdrock är förvisso oftast aggressiv musik, men den är bra att avreagera sig med och överskottsenergi förbrukas. Man får ur sig sin ilska i musikform istället för att gå ner på stan och slåss. Hårdrockare är, i de allra flesta fall, snälla människor.

Ska man verkligen ta alla monster och explosioner på allvar? Det behövs inte. Men hårdrock är ofta teatraliskt. Det började redan med Alice Cooper. De stora banden tar ofta musiken på allvar men har glimten i ögat när den åtta meter långa mumien sprutar eld med ögonen.

Är hårdrocken trendkänslig? Hårdrocken lär aldrig bli finkultur och därför har den evigt liv. Man kan göra vad man vill med den. Hoppa på den, sparka på den, elda upp den, utsätta den för Manowar, slå den i huvudet med Hem & Skola, stoppa in den i en grotta och mura igen utgången. När domedagen är här kommer Motörhead ändå stå inför ett svart publikhav någonstans och spela Ace Of Spades i 110 km/h.

Vad har svenska regenter lyssnat på?

Skrevs för ickelegendariska Trumpetklubben:

Man funderar ibland över vad de svenska regenterna lyssnar på för musik. Man läser om vilka stora slag de varit med om, man vet hur och var de dog. Men vad de lyssnar på har förblivit en hemlighet. Vi har därför bett vår reporter Bo Wiehe ringa några samtal och stämma några träffar. Detta är några av de samlingar han snubblade över.

Erik XIV Johan säger en solig eftermiddag att han inte har någon speciell musiksmak. Han är, som han säger, ”allätare”. Erik lyssnar på sånt som är populärt för tillfället. ”Just nu blir det Nelly Furtado, Robbie Williams och Tomas Ledin”, säger han och börjar nynna på Gilla Läget. ”Särskilt tycker jag att det där med gi-la-la-la-la läget är väldigt kul att sjunga med i”. Erik bläddrar lite i listan. ”Sen har vi ju alla de gamla favoriterna. Pappa (Gustav Vasa, reds anm) lyssnade mycket på Abba när jag växte upp, så då blir det ju att man sitter och diggar dem och kanske blir lite nostalgisk. Hans favorit var The Day Before You Came. Min är nog Take A Chance On Me”. Finns det då någon musik han inte gillar? ”Hårdrock. Det är ju bara en massa skrikande. Metallica och sånt. Förstår helt enkelt inte charmen. Dessutom är det så mycket knark i de där kretsarna, vilket jag då inte finner förnöjsamt. Och man vill göra hemska saker med Malou von Sivers när man hör de där onda riffen. Erik säger: stäng av, ungdomar”.

Drottning Kristina ser koncentrerad ut när hon går igenom sin spellista. ”Leonard Cohen, Miles Davis, Bob Dylan, Aretha Franklin, Joni Mitchell, Elvis Presley, Nina Simone, Patti Smith och Dusty Springfield. Leonard Cohen-skivorna är pappas gamla (Gustav II Adolf, reds anm), de har jag inte köpt själv. Nina Simone upptäckte jag via påve Klitorius II…och titta här… Gyllene Tider. Jag var lite kär i Göran Fritzson på högstadiet. Sommartider är min favorit”. Kristina berättar att hon en gång, när hon var i de yngre tonåren, stod utanför hotellet där bandet bodde med några kompisar för att få en skymt av idolerna. ”Men det enda som hände var att vakten kom ut med blåbärssoppa som han bjöd på, han trodde väl vi frös”. Hon skrattar åt minnet. ”Ett tag lyssnade jag på The White Stripes, men de har jag tröttnat på. Jag gav bort Elephant till min kusin (Karl X Gustav, reds anm). Han gillar hårdrock. Gillar du The White Stripes?” Jag nickar. ”Ja, du ser. Smaken är som baken. Alla har en och vissa är sköna att vakna upp bredvid hur varmt det än är”.

Några dagar senare träffar jag Karl X Gustav som fnyser åt Eriks musiksmak. ”Ledin? Det är ju typisk den där jävla fjollen. Hårdrock bara skrik? Tjena. När jag gick över Bält var det bara Master Of Puppets (Metallica-album från 1986, reds anm) som var tillräckligt stridslystet för att kunna lugna mina nerver. System Of A Down är också jävligt bra. Motörhead snurrar mycket hemma. Maiden är jävligt bra. Har sett dem live minst 13 gånger. Hela mitt krig i Polen var egentligen bara en ursäkt för att kunna följa i Maidens fotspår på deras Piece Of Mind-turné. Min favorit är nog 2 Minutes To Midnight. Nu tar den förvisso ställning mot krig, våld och erövringar. Jävla fjollor. Men riffet är bra”, säger Karl och börjar spela luftgitarr. Han tar upp en lapp från plånboken och håller stolt fram den, ”titta här, Steve Harris autograf med personlig hälsning”. Harris har skrivit ”take the Danishs from behind” och ritat en glad gubbe. Karl avslutar skrattandes: “Och första gången jag torrpullade Malou von Sivers spelades The Evil That Men Do. Bara en sån sak”.

Senare får jag, efter många försök, tag på Karl XII via en knastrig telefonledning från Bender. ”Jag vet att jag lovade ringa, men batteriet i min mobil har kukat ur”, ursäktar han sig. Den senaste tiden har han lyssnat mycket på Pet Sounds-boxen. ”Fick den på CD-R av en nära vän och har inte kunnat sluta lyssna på den sedan dess. Har letat efter den på alla nätbutiker men inte hittat den. Min favorit är a capellaversionen av Wouldn´t It Be Nice. Där hör man verkligen hur komplexa Brians arrangemang var. Fattar inte hur han gör. Efter slaget vid Poltava lyssnade jag mycket på Everybody Hurts av R.E.M., men det blev lite patetiskt i längden. Senaste R.E.M. (Around The Sun, reds anm) var förresten jäkla tråkig. Den skulle kunna få ett Coldplay-fan att somna. På mellanstadiet var jag kär i Madonna, på tal om dålig musik (skratt). Sedan lyssnar jag mycket på hip-hop. Syrran (Ulrika-Eleonora, reds anm) kallar mig för en whigga, men det är jag kanske”, säger han och skrattar återigen. ”Jay-Z är faktiskt perfekt när man torrpullar Malou von Sivers”.

Oscar II visar sig däremot ha snöat in helt och hållet på Nick Drake. ”Sedan jag såg dokumentären One Skin Too Few för några veckor sedan har jag inte gjort annat än lyssnat på Nick Drake”, berättar han samtidigt som han mumsar på ett wienerbröd. ”Han släppte förvisso bara tre skivor under sin levnad, men det finns låtar där som räcker en hel livstid. I morse lyssnade jag på Bryter Layter, vilken skiva! Jag gillar Nicks röst och det faktum att han ofta spelade med alternativa strängningar. Det gör ju att man kan spela den vanliga ackorden, men ändå få ett eget sound. Min favorit är nog River Man (från Five Leaves Left, reds anm). Stråkarna är magiska”. Innan dess var Oscar tung på Ray Charles efter att ha sett filmen Ray. ”Har du sett den? Väldigt bra. Jamie Foxx, vilken kille! Versionen av Georgia On My Mind är kanske det vackraste jag hört. Det var dessutom den första låten jag torrpullade Agneta Sjödin till”.

Vi skulle dessutom prata med Sigismund, men han var hemma för vård av sjukt barn och hann inte träffa oss. Däremot var han vänlig nog att maila följande lista ”som likt ett huj en stillsam julinatt, rent ut af, då jagh åfeinner dessa skifvor oomkullrunkeliga i sin förtrfflighetf – kepp (sic) on jamming!”. Och som den sanna finsmakare han uppenbarligen är bifogades förstås artisterna i bokstavsordning:

The Band – The Band
Captain Beefheart – Trout Mask Replica
Ornette Coleman – The Shape Of Jazz To Come
John Coltrane – Ascension
Billie Holiday – Lady In Satin
Jan Johansson – Jazz På Svenska
Lena Philipsson – Månsken I Augusti (hej Malou!)
Queens Of The Stone Age – Songs For The Deaf
Radiohead – Kid A
Dusty Springfield – In Memphis

Det visar sig att de svenska regenterna lyssnar på all möjlig musik. Allt från Joni Mitchell till Metallica, allt från Tomas Ledin till Jay-Z, allt från The White Stripes till Ornette Coleman. De är, precis som Erik sa, ”allätare”. Nästa vecka får vi veta vad Karl IX, Fredrik I, Ulrika-Eleonora och Axel Oxenstierna lyssnar på. Den sistnämda har förvisso aldrig regerat landet, men han visade sig vara så berättarglad att vi inte kan undlåta er hans skrönor. Väl mötta ska ni vara!

Jag inser nu att det här inte var kul alls. Ursäkta.