fredag, januari 09, 2009

Gårdagens födelsedagsbarn 2 - David Bowie


Igår var jag säker på att David Bowie fyllde år den 9 januari. Både Dr Leif och Herr Kverulant visste bättre. Grattis i efterskott. Jag ursäktar mig med att Elvis Presleys 74 år var jämnare än Bowies 62 och därför lättare att komma ihåg.

Ibland får man frågan om du tvingades ha sex med en man, vem skulle du välja? Jag tror jag skulle kunna tänka mig ligga med David Bowie. Även om han inte såg ut som han gjorde skulle man kunna ligga med honom för all bra musik han gjort. Ibland har den varit hemsk, men när den är som bäst är det inte många som slår honom på fingrarna. Hans första album under eget namn släpptes redan 1967. Sedan 2003 har han inte gjort något nytt. Förmodligen en kombination av en krävande hjärtoperation, en klubba i ögat och en numera åttaårig dotter. Bowies status cementerades med en klassisk albumsvit som påbörjades 1972 och avslutades 1980, under dessa år gjorde han allt från pop till rock till soul till reggae till elektronisk musik till teatraliskt drama om en diamanthund. Här kommer min nybörjarguide. Som vanligt helt subjektiv. Klassiker saknas och icke-klassiker finns med. Varsågoda!

The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

Det stora genombrottet efter fem år av floppar. Bowie skapade en bisexuell Jesusfigur från yttre rymden med morotsfärgat hår. Ideérna lånades från bl a japansk kabukiteater och Vince Taylor och gjorde snabbt David Robert Jones, som han egentligen heter, till sin tids största popstjärna. Låtarna är klockren popmusik med teatrala inslag och redan här står det klart att mannen har en röst som håller både för skrik och ballader. Nämnas bör också gitarristen Mick Ronson - lyssna på solot i Moonage Daydream - som blev den första av många nödvändiga bollplank för en Bowie som erkänt att han är bättre på ideér än med tålamod att förverkliga dem.

Station To Station (1976)

Bowie har beskrivit sig som en väldigt blyg människa och kanske var det därför han skapade en rad alteregon för att slippa vara sig själv på scenen. Här är det The Thin White Duke som är den aktuella karaktären. Tunn och vit var han, oförmögen att kontrollera sitt kokainmissbruk och paranoid till tusen; han förvarade sitt urin i kylskåpet för att förföljarna inte skulle komma åt det. Enligt egen utsago åt han inget annat än pepperoni (?) och drack mjölk. Mot vissa odds gjorde han samtidigt en av sina mäktigaste skivor. Det här är en slags mellanlandning mellan Young Americans-soulen och den sk Berlin-triologin. Bjuds gör en skiva på sex låtar som samtliga handlar om isolering och förvirring. Här finns svängiga Golden Years och Stay, vackra Word On A Wing och Wild Is The Wind. Skivan inleds med det tio minuter långa titelspåret som än idag är en genré i sig själv. David brukar nämna skivan som en av sina egna favoriter.

Low (1977)

Första och bästa delen i sk Berlin-trilogin. Dessa tre skivor (se även "Heroes" och Lodger) kallas som de gör pga av boende i Berlin under perioden de spelades in. Han flyttade dit för att komma till bukt med sitt missbruk och tog med sig Iggy Pop, personlige assistenten Coco Schwab och sin femårige son Zowie (som bytt namn sedan dess). ett år var Bowie djupt inblandad i sammanlagt fyra skivor. En journalist påpekade att det bevisade hur mycket mer kreativ man kunde vara utan droger. No, it proves that I was still on drugs and didn´t have to sleep that much, blev svaret. Musiken är elektrisk, kall och distanserad. Skivans andra halva är till stora delar instrumental och även de låtarna som har text är ganska kortfattade. Den värsta krisen var dock över, han ser friskare ut på bilder från denna tiden än han hade gjort på ett bra tag. Musiken skvallrar dock om att allt inte står rätt till, även om han är på rätt väg. Rent musikaliskt var han definitivt på rätt väg. Detta är min personliga favorit. Skivan är helt olik sin föregångare, även om den är en logisk fortsättning. En flytt till Berlin har sällan låtit vackrare. Att "göra en Bowie" har sedan detta betytt att man åker till Berlin, höjer den konstnärliga ambitionen och jobbar med Brian Eno.

Lodger (1979)

Efter de två en sida med sång, en sida utan-upplagda Low och "Heroes" återvände den nu alteregobefriade Bowie till mer klassisk popstruktur, men å andra sidan är det väldigt skruvad popstruktur. Lodger har inte lika hög status som sina två syskon och sålde heller inte lika bra när den kom, men de av oss som gillar den verkar gilla den väldigt mycket. Om mannen bakom musiken tidigare varit på väg mot galenskap och skapat sammansatt musik är det nu snarare tvärtom. Låten Move On är hans tidigare bortgivna klassiker All The Young Dudes spelad baklänges. Fantastic Voyage har samma ackord i samma ordning som Boys Keep Swinging. I den sistnämnda bytte alla musiker instrument med varandra och musiken är ett virrvarr av olika stilar. Red Money hade gjorts som Sister Midnight av Iggy Pop två år tidigare. Skivan kan för ovana öron ge ett splittrat intryck. Skivan kan även för vana öron ge ett splittrat intryck, men ge inte upp. Börja däremot möjligtvis någon annanstans.

Heathen (2002)

Efter ett åttiotal som bitvis var lika hopplöst som sjuttiotalet var lysande började han långsamt få ordning på sin musik. Både Earthling (1997) och ...hours (1999) var fullt godkända, men kanske lite ojämna. Även Black Tie/White Noise (1993) och 1. Outside (1995) är hörvärda. Men 2002 slog mannen de kallar popens kameleont till på allvar. Redan i inledningen Sunday läggs ambitionsnivån ovanligt högt och sedan släpps aldrig greppet. En del av äran - förmodligen en ganska stor del - ska medproducenten Tony Visconti ha, han medverkade även på bl a Low, "Heroes" och Lodger. Han har också jobbat med t ex T-Rex och Thin Lizzy. Om Heathen ska jämföras med någon tidigare skiva ligger Low bra till. Deras ljudbilder påminner om varandra, men melodierna på Heathen är mer direkta och ljudet är varmare. Framförallt är det tydligt att sångaren Bowie har en betydligt bättre röst nu än då. Mer avslappnad och tryggare i sig själv, men utan att förlora den oroliga ton som länge varit något av hans signum. På skivan finns tre covers av så skilda artister som The Pixies, Neil Young och The Legendary Stardust Cowboy. Upptempo (Slow Burn, I Would Be Your Slave, A Better Future) blandas med ballader (Slip Away, 5:15 The Angels Have Gone, Everyone Says 'Hi) och om man velat göra släktskapet med Low riktigt tydligt hade skivan kunnat döpas till High. Denna gång på naturlig väg.

Publicerades första gången 23 oktober 2008.

Etiketter:

2 kommentarer:

OpenID pratkvarnen sa...

Ola, Ola, Ola. När du skriver om min största gud och ikon, blir jag alldeles tårögd. Men du får aldrig, aldrig någonsin glömma mästerverket Hunky Dory. Eller Pin Ups. Jösses. Heroes är en fantastisk skiva (och så även Iggys Lust For Life som ju måste vara en av världens tio bästa skivor någonsin) som präglade mina tonår, precis som låtar som Young Americans, Fame och Lady Grinning Soul (sååå vacker!). Senaste riktigt bra låt han gjorde är Thursday's Child på Hours. När han öppnar munnen och sjunger, får jag välbehaglig gåshud över hela kroppen. Sex med Bowie? Anytime! ;-)
God Fortsättning från PR-atkvarnen (f d Gammelmamma Biggis)

12:35 em  
Blogger Ola Claesson sa...

Så vad du säger är att ALLA hans skivor skulle varit med? Inte helt fel förvisso, men då försvinner lite idén med en nybörjarguide. Men jag håller med om alla skivor och låtar du nämner, förutom att Thursday´s Child skulle vara hans sista riktigt bra låt. God fortsättning själv! Hoppas allt går bra på jobbet.

3:21 em  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida