Skivrecension: Elin Ruth And The Beat From Palookaville

Soul
Elin Ruth And The Beat From Palookaville
Christmas Is A Drag
(Divers Avenue Music/Playground) 
Betyg: 4

Elin Ruth började en gång göra musik som en i mängden. Hon var duktig och musiken var fin och välspelad, men det fanns ungefär 512 andra som lät mer eller mindre likadant. Någonstans på vägen hittade hon något eget, tog sig närmare kärnan och började vara sig själv. Vet inte om det är så hon själv upplever sin musik, men som lyssnare är det tydligt att något hände. Den bluesigare och skitigare Elin som plötsligt dök upp för några år sedan har nu gjort en julskiva. Det råder inte brist på julskivor, men det råder brist på julskivor som går att lyssna på utan att bli översockrad. Och skivans titel antyder att Ruth inte heller är så jätteförtjust i denna högtid och därför går det att ana att hon inte kommer bjuda på det vanliga bjällerklanget.

Bara en sån sak som att hon inleder med Tom Waits Christmas Card From A Hooker In Minneapolis. The More The Christmas, The Less The Love har hon skrivit själv och sjunger med skönt grus i halsen. Grus i halsen är ett genomgående tema på skivan. Det finns inte ett enda wail-för-sakens-skull under den 36 minuter njutningnen varar. Christmas Is A drag (låten) fortsätter med lysande blåsarrangemang. Det skulle gå att rabbla upp samtliga tio låtar. Att The Beat From Palookaville kan få saker att svänga är inte en hemlighet, varför det nu skulle vara det. Medlemmarna kan också höras och synas bakom Sven Zetterberg och Nisse Hellberg. De tolkar förresten Zetterbergs Staxrysare I need me someone. Några låtar som kommer från Stax på riktigt ingår också.

Det svänger genomgående rejält. Risken är rent av stor att tomten dansar sin nyopererade höft ur led och då är julen i fara. Men det skulle det i så fall vara värt.

Lyssna också på: Christmas In Soulsville (2007).

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Sven Zetterberg 

Konsertrecension: Nisse Hellberg

Mavis Staples och The Staple Singers gav ut skivor på Stax

Ett något mindre lyckat julalbum som också har Memphiskoppling 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

konsertrecension: Eric Gadd

Eric Gadd 
Plats: Kosta Boda Art Hotel, Kosta. 
Tid: Torsdagen den nittonde november. 
Publik: Ett fyrtiotal. 
Längd: 65 minuter. 
Bäst: Låthantverket. Genomgående kvalitet. 
Saknade mest: Kanske Lose My Cool.

Det var en gång ett land där 99 procent av alla manliga artister helst ville vara Bruce Springsteen och/eller Ulf Lundell. Och så i början av nittiotalet slog Gadd igenom som en sorts Princefigur. Han sjöng i falsett, hade lite kajal och använde sig av rap. Någon sorts uppdaterad Marvin Gaye eller Curtis Mayfield. Han stack ut och det var kanske inte så svårt. Det enda som behövdes var att inte ha flanellskjorta uppknäppt ner till naveln. I Kosta avslöjar han att han blev trött på att jämföras med Prince, men inte längre, och tolkar I Wanna Be Your Lover. Al Greens Let´s Stay Together tar oss tillbaka till sjuttiotalet, det årtionde som Gadds soulrötter härstammar från.

Redan som tredje singel släppte han Bara Himlen Ser På, som kanske inte gjorde så mycket väsen av sig då, men som blivit en smärre klassiker sedan dess. Den funkar utmärkt som en liten avskalad vaggvisa denna kväll, allsången ska enligt Gadd låta som en jävla seans, och blir sista låt – i alla fall tills publikens klappande får honom att ångra sig. Är den rent av en svensk Let´s Get It On? Den kommer förresten från en LP som heter Hurra, Du Lever! Pang, Du Är Död! som väl än idag är en lysande albumtitel? Därifrån kommer även den allra sista låten Kom Hit Och Ta. Gadd påpekar att han var 18-19 år när han skrev den och att det hörs på texten. Och jo, det gör det onekligen – men mest på ett charmigt sätt.

Annars är det engelska som gäller. Det är svårt att inte imponeras över hur många hits han hade under nittiotalet och publiken kommer ihåg dem. Några försök till allsång går sådär, och inte för att folk inte vill sjunga, men de flesta tonlägena är skoningslöst höga. Det slutar med att publiken ger upp i Why Don´t You, Why Don´t I. Och trots att Gadd är ensam med gitarr kör han med instruktioner som take it down och funk it up, now. Men det är klart, någon i publiken kan ju råka ha en saxofon med sig. Han spelar väldigt hårt och rytmiskt på strängarna, kanske i avsaknad av trummor och bas, men lite mer variation i kompet hade inte skadat.

Wish I, Riding High, My Personality, The Right Way och Heaven Is Asleep, som han säger sig ha återupptäckt under sommarturnén, låter ändå bra. Kvalitet gör ofta det. Men nog hade han kunnat spela fler låtar än Rise Up från den här sidan år 2000 utan att tappa bort publiken?

Läs mer om liknande: 

35 Soulklassiker 1970-75

Skivbolaget Motown har fyllt både 50 och 55

Bruce Springsteen för nybörjare

Ett mindre roligt möte med Eric

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: King Gizzard & The Lizard Wizard

Folkrock
King Gizzard & The Lizard Wizard
Paper Mache Dream Balloon
(Heavenly/Border)
Betyg: 3

Det som imponerar allra mest är att musiken lever upp till namnet. Om de började som ett garagerockband för fem år sedan har de sedan dess blivit lite jazzigare, lite lösare, blommigare, flöjtigare. Lite mer Dungen fast utan den distade gitarren. Som att ligga på en äng och titta på molnen som svävar förbi. Det känns avlägset nu, men tack vare kungen och ödlan är det nästan som att vara där. Bandet kommer, i likhet med Tame Impala, från Australien. Måste vara något med vattnet där nere. The Bitter Boogie sticker ut mest i låtlistan. Kanske en bluesskiva nästa gång?

Lyssna också på: Dungen - Allas Sak (2015).

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Dungen - Allas Sak 

Skivrecension: Laura Marling - Short Movie 

Skivrecension: Fairport Convention - Myths And Heroes 

Sextiotalspop för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Jeff Lynne´s ELO

Pop
Jeff Lynne´s ELO
Alone In The Universe
(Columbia/Sony)
Betyg: 4

Av alla artister som är besatta av The Beatles är Jeff Lynne den som gått längst. ELO är som ett kärleksfullt examensarbete i Beatlesknep. Under andra halvan av sjuttio- och början av åttiotalet gjorde han klassiker i sömnen, sedan producerade han andras hits. Nu har Lynne gjort sin första skiva med nya låtar på 14 år. Den låter som The Beatles - och i en låt Roy Orbinson. Det är välskrivet (av Lynne), välproducerat (av Lynne), välspelat (av Lynne) och välsjunget (av Lynne). Megapop full av kärlek, lite lugnare än när det begav sig. Given julklapp till den medelålders popnörden.

Lyssna också på: Tom Petty - Full Moon Fever (1989).

Läs mer om liknande:

En österrikisk folkmusikcover av ELO 

Tom Petty och jakten på den perfekt poplåten 

Tio år sedan George Harrison gick bort 

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Anna von Hausswolff

Rock
Anna von Hausswolff
The Miraculous
(Pomperipossa/BEN)
Betyg: 4

Varför ta i så man nästan spricker när man kan ta i så att man verkligen spricker? Anna von Hausswolff blir lite mer av samma på tredje skivan. Det är inte för inte som kyrkorglar är hennes favoritinstrument. Huvuddelen av orgelljuden kommer från Piteå, där det finns en monstervariant med 9000 pipor. Come Wander With Me/Deliverance låter musikerna ösa på i över tio minuter. Nu när Ozzy sagt att det inte blir någon mer skiva med Black Sabbath bjuder en misstänkt smågalen häxa från Göteborg upp till dans istället. Och nästa låt, instrumentala En Ensam Vandrare, är lika vacker som den förra var brötig.

Lyssna också på: Ceremony (2012).

Läs mer om liknande: 

Anna von Hausswolff värmer i höstmörkret 

Hårdrock för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Nico sjöng låtar som aldrig spelas på radio

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Calibut Band

Calibut Band

Plats: Araby Park Arena

Tid: Lördagen den fjortonde november.

Längd: 50 minuter.

Publik: Ett trettiotal.

Bäst: Tempot och svänget.

Calibut Band börjar med en ensam trumpet spelandes en utdragen ton som låter som om solen håller på att gå upp över en stad i mellanöstern. Sedan kommer de igång. Och inte lite heller. De fem musikerna är relativt stillastående, men musikens tempo är högt. På många konserter står publiken upp, men gör det resolut stilla. Här sitter publiken, men många dansar ändå.

Spelningen är en del av en helkväll med musik från balkan. Redan från klockan två på eftermiddagen går det att lära sig dans från balkan. Med tanke på medelåldern bland de närvarande är det lätt att bli orolig. Går det att dansa i det här tempot? Eller gäller det att knyta upp benen efteråt? Vid klockan sju på kvällen började konsertdelen efter övning och mat. Och efteråt är det dans tills ben och armar trillar av.

Calibut Band kommer från Köpenhamn och består av George Mihalache på cimbalom, Simon don Eriksen på dragspel, Jonathan Ahlbom på tuba, Ruhi Erdogan på trumpet och Morten Lind på klarinett. Initiativtagare är Mihalache från Rumänien. Han pratar en blandning av engelska och skandinaviska (svenska, norska och danska blandat) och påpekar att om vi inte förstår vad han säger får vi prata med honom efteråt. Bandets nya skiva finns till försäljning för 150 kr stycket – eller 500 för två. Cimbalom är förresten ett cittraliknande stränginstrument som på svenska också går under det kanske inte helt poetiskt välklingande namnet hackbräde.

Det är svårt att analysera dansmusik. Rycker det i kroppen? Ja, det gör det. Och det är egentligen det enda som räknas. Den melankoli som kännetecknar balkanmusik och traditionell östeuropeisk musik går även igen i traditionell svensk folkmusik. Musiken som sådan är kanske inte särskilt lik, men känslan går att känna igen. Här finns också inslag av New Orleans, Dixieland och bebop. I jazzkretsar går det vattentäta skott mellan de två sistnämnda, men här finns både rytmik och bitvis intensivt tutande. Det är en genommusikalisk upplevelse som blandar friskt.

När musik är som bäst och gör sitt jobb missar den ofta huvudet och går direkt på hjärta, armar och ben – eller vilka kroppsdelar som än är i sikte. Musiken är inte tänkt att vara intellektuell. Calibut Band gör inte musik att sitta med pannan i djupa veck till. Vecken kan möjligtvis uppstå i kläderna medans man dansar sig svettig. Och har de inte gått hem dansar de säkert än. 

Läs mer om liknande: 

Afenginn spelar också en märklig musikblandning 

Jaron Freeman & The Fox också

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye också

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Magnus Carlsson

Magnus Carlsson

Plats: Gibson Auditorium, Tingsryd.

Tid: Torsdagen den tolfte november.

Publik: 450 och fyllt.

Längd: 90 minuter.

Bäst: Kan han sjunga eller kan han sjunga?

Henrik Schyffert var en gång i Älmhult en helt vanlig onsdag och frågade vad han gjorde där. Nu är Magnus Carlsson i Tingsryd en helt vanlig torsdag. Han frågar sig inte vad han gör där, men svaret är julkonsert. Carlsson behöver inte någon närmare presentation. Barbados, Alcazar, Melodifestivalen, Så ska det låta och Melodifestivalen en gång till. Förra året släppte han sin – han påpekar att han verkligen gillar julen - femte julskiva Happy Holidays, inspelad i Los Angeles med en orkester bestående av sextio musiker. I Tingsryd får han sällskap av en fyrtio personer stor kör under ledning av Jennie Winquist istället. Men dit är det en timme.

Magnus Carlsson börjar avskalat med När Vi Närmar Oss Jul uppbackad av Magnus Ludwigsson på piano och Petra Wahlgren på fiol. Trion kör några amerikanska jullåtar som världens samlade sinatror tolkat. Låthantverk när det är som bäst. Och Carlsson kan verkligen sjunga, både med teknik och känsla. Det blir tydligt när det finns fler nyanser och mer klangbotten att lyfta fram än det kanske gör i en genomsnittlig Melodifestival-låt. Han sjunger Little Drummer Boy utan att försöka vara vare sig Bing Crosby eller David Bowie – två av alla som har gjort den, den finns på flera språk – utan gör en lågmäld version där Wahlgrens fiol får stort utrymme.

Carlsson avslöjar sedan att han gillar två skäggiga gubbar: Björn och Benny. Han tolkar Arrival som länge var en instrumentallåt innan den fick text för några år sedan av ena skäggiga gubben. Och en Björn och Benny kommer sällan ensam så det blir en till, följd av White Christmas som väl är oundviklig en sån här kväll. Carlsson lyfter fram melankolin och sorgen i texten och följer gör ett oväntat inslag till - Ave Maria. Han är, påpekar han, faktiskt klassiskt skolad. Bitvis är det mer klämmigt, lite mer firmafest-inför-jul-stämning. Christmas With You har några höga toner som förklarar de tajta byxorna och följs av ett medley.

 

När kören dyker upp efter en timme kör de först två låtar själva innan de tillsammans bland annat sjunger John & Yokos Happy Xmas (War Is Over) i en fin tolkning som blir sista ordinarie låt. Och ja, det är väl inte mer än rätt och rimligt att det krävs 40 kvinnor från Tingsryd för att ersätta en Yoko? Och tror ni det blir extranummer tror ni rätt.  Nog är O, Helga Natt en värdig avslutning på en värdig julkonsert?

Läs mer om liknande: 

Henrik Schyffert i Älmhult en onsdag?

David Bowie för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Deportees

Deportees
Plats: Teatern.
Tid: Lördagen den sjunde november.
Längd: 85 minuter.
Publik: Ungefär 150.
Bäst: Stämningen som musiken skapar. Och låthantverket!

Deportees är det som lite föraktfullt brukar kallas kritikerfavoriter, men de har också spelats flitigt på radio och vunnit P3 Guld-priser. Till teatern kommer de med nya skivan The Big Sleep som släpptes för en månad sedan, fyra år efter förra skivan. På kritiker.se har den snittbetyg 3,9 och det är ändå lite lägre än deras två föregående album. Musiken är på samma gång helt vanlig rock som något eget -  och vanlig rock är inte så vanligt längre. Det är episkt, storslaget, intimt, sorgligt och vackert med soulens värme och countryns rakhet.

Samtliga Växjös hipsters är på plats och kanske gör alla skäggen i publiken att ljudet blir ovanligt mjukt och fint även när bandet larmar på rejält. Sångaren Peder Stenberg har en röst som gör att allt han sjunger låter som om det kommer från hjärtat och är personligt upplevt, som om han inte riktigt har hunnit plåstra ihop hjärtat sedan förra gången det gick sönder. Och detta lyckas han uppnå till synes utan att anstränga sig. Om det betyder att han verkligen är duktig eller helt enkelt bara inte behöver anstränga sig får vara osagt.

Det tar ett tag innan bitarna faller på plats, men så är det bara turnéns andra spelning. Framåt nya Hard Rain börjar de bli varma i kläderna, gamla - nåja, 2009 -  favoriten When They Come håller ställningarna och är en höjdpunkt. Dark Horse och konsertpremiären Out Pretending kryper också nära. Love Me Like I´m Gone sitter som en värmande vante som första extranummer.

I en tid när nya idoler tillverkas på löpande band på bästa sändningstid är det befriande med ett band som ser ut som ett gäng lätt bakfulla och lite lufsiga träslöjdslärare på scenen, även om trummisen Thomas Hedlund håller fanan högt med sin stiliga porrfilmsmustasch. Självklart blundar de sig igenom nästan alla låtarna. Fleet Foxes-aktiga A Heart Like Yours In A Time Like This blir en fin avslutning på kvällen, som även bjuder ständigt underskattade Christian Kjellvander som fin uppvärmare, mestadels ensam med gitarr (kom gärna tillbaka snart), och duettpartner.

Smycket Stenberg har runt halsen som först ser ut som ett kors visar sig vara ett ankare. Det kan vara bra att ha om man inte vill flyta runt hjälplöst varje gång vindarna vänder. Men så lyckas Deportees också sticka ut genom att vara ovanligt vanliga, helt utan inövad koreografi. Och värmen i bröstet skyddar mot regnet som börjat falla utanför.

Läs mer om liknande: 

Fleet Foxes andra album Helplessness Blues blev kanske deras sista

Country för nybörjare

När George Harrison startade eget skivbolag döpte han det till Dark Horse

Skäggrock för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Alice In Videoland

Alice In Videoland
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Fredagen den sjätte november
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Energin.
Saknade mest: Vätskekontroll.

Nu jäklar blir det unzunz för pengarna. Kombinationen av sparsmakad åttiotalssynt och hårdrockiga rytmer gör att det är svårt att stå still. Om Super Mario och hans bröder Luigi, Luca och Vito inte varit inne på att käka svamp och rädda prinsessor utan istället snöat in på Metallica och Depeche Mode hade de kunnat låta så här. Med tretton år och fyra skivor i bagaget - den femte kommer i början av nästa år - vet Alice In Videoland hur en syntsten ska dras och publiken lyftas. Och mycket kan sägas om sångerskan Toril Lindqvist, men att hon tycker om att stå still är inte en av dem. Via henne bubblar hela konserten av energi, och inte bara för att det musikaliska tempot är högt. Hon är ett med musiken. En självlysande och självklar mittpunkt. Det var länge sedan någon jobbade så hårt för Kafe De Luxe-publikens kärlek, men hon ser det garanterat inte som ett jobb. Kanske beror det på att de just haft uppehåll i fyra år och det kliar i speltarmen. Det är inte en spelning i mängden. Och den nya musiken kom till bara för att ha kul. Det hörs. Refrängerna går att sjunga med i även om de är nya för båda öronen.

Martin Kenzo gitarr och synt, Anders Alexander trummor och synth och Johan Dahlbom på bas och synt ser kort sagt ut som ett gäng kalvar utsläppta på årets första dag av grönbete efter en lång vinter i ladan. Och dessutom har de nästan lika smala ben. Om det har med saken att göra. Den uppmärksamme har nu lagt märke till att bandet, trots att de räknas som syntare, även spelar på det som i rockiga det-var-bättre-förr-kretsar kallas för riktiga instrument. På dessa instrument spelar de både gamla klassiker som Cut The Crap och Spaceship. Särskilt den sista sitter som en vante. De spelar också skiten ur sprillans nya singeln Stand som blir första extranumret, även om bandet inte går av scenen. De menar att de inte finns något plats för det. Och det kanske är sant. Det är många som vill stå längst fram för att fota, filma och svettas.

I Sverige är Alice In Videoland något av ett kultband - okända för den stora massan, men smärre legendarer i vissa kretsar. Några ur vissa kretsar står längst fram, bland annat ett mor/son-team som kan mer än alla texter utantill. De får se ett band som kanske inte håller för daglig lyssning, men som är väldigt effektiva och medryckande så länge det varar. Och det är mer än man kan säga om de flesta.

Läs mer om liknande: 

Klubb Kalabalik: Syntens näste

Depeche Mode för nybörjare

Metallica för nybörjare 

Vet Hut håller också högt tempo

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Josefin Öhrn & The Liberation

Rock
Josefin Öhrn & The Liberation
Horse Dance
(Rocket Recordings/Border)
Betyg: 4

När Josefin Öhrn & The Liberation fullängdsdebuterar - och det ska in ett äntligen också i den meningen - går det att höra musik som är samtidigt konsekvent, på väg åt olika håll, lätt att pricka av referenser till (The Stooges, Goat, Neu! och Fever Ray) och väldigt egen. Maniska och lätt hypnotiskt psykedeliska rytmer med elektroniska inslag och tung bas. Gitarrer som tillhör några av höstens ludnaste. Och Öhrns röst är den självklara sorten som inte behöver anstränga sig för att sticka ut i larmet. 1972 och 2015 håller varandra i handen. Nu är det väl revolution på gång?

Lyssna på: Sunny Afternoon, You Have Arrived och Talk.

Läs mer om liknande:

Punk för nybörjare

Krautrock för nybörjare

I den här röran finns en recension av Goats senaste skiva 

Josefin Öhrn har spelat på Psykjunta

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Neil Young 70 år

Idag fyller Neil Percival Young 70 år. Jag skulle vilja skriva en lång text om hur mycket hans musik och allmänna tjurighet i förhållande till alltet betyder för mig. Och hur mycket han inspirerar mig. Och ger mig tinnitus. Men jag länkar till en massa inlägg istället.

Den första skivan jag hörde med honom var Harvest Moon som kom 1992. Då var både han och jag lite yngre. Här skulle jag kunna avsluta med ett fint long may you run, eller nåt. Eller keep on rocking in a free world. Men Neil känns inte som typen som gillar sånt, så jag skruvar upp till tolvan - elva är för mesar - och lyssnar på Walk Like A Giant istället.

Läs mer om Neil Young: 
Skivrecension: Promise Of The Real 
Skivrecension: Storytone

Bokrecension: Självbiografin Fredsförklaring 

Skivrecension: Psychedelic Pill

Skivrecension: Le Noise är också en sentida favorit

Neil Youngs första solokonsert finns utgiven
 Jimmy McDonough har skrivit en riktig tjockis om Young (och mer om Patti Smiths Just Kids)

Neil Strauss Everyone Loves You When You´re Dead: Journeys Into Fame And Madness är gripande och underhållande

Harvest Moon var den första Neil Young-skiva jag hörde, den finns nu även i en liveversion där han är ensam på scenen

Även på Live At Massey Hall är han ensam på scenen

Neil Youngs första självbiografi Fredsförklaring/Waging Heavy Peace är inte överdrivet linjär

Neil Young Greatest Hits 2 på Spotify
Rapport om den långa väntan på första Archives-boxen
En rapport till om den långa väntan på första Archives-boxen
Dubbel live-CD kallad Weld bör spelas högre än högst
Skivan Chrome Dreams II (uppföljare till outgivna Chrome Dreams) är underskattad
Läs om låten Down By The River från 1969

Nej, nu får det räcka. Fö sautan.

Skivrecension: Sekou Kouyate

Världsmusik
Sekou Kouyate
Sabaru
(One World Records/Border)
Betyg: 2

Koraspelaren Sekou Kouyate från Guinea spelar i bandet Ga Cissoko som har beskrivits som ett möte mellan västra Afrika och Jimi Hendrix. Solo blandar han ett flertal stilar och har en samtida, kanske lite väl putsad ljudbild. Kanske vill han vara västra Afrikas Sting istället? I längden lider skivan av att Kouyte vill för mycket, ibland blir det teknisk uppvisning för sakens skull. Musiken kan kallas varierad, men mest av allt känns den splittrad. Snygga dansanta låtar med hans mjuka sång blandas med stillsamt instrumentalt. Bra låtar saknas inte, men skivan vet inte riktigt vad den vill.

Lyssna trots allt på: Grrove Kora och Mobeny.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Terakaft

Skivrecension: The Touré-Rachel Collective 

Världsmusikfestival i Växjö

Music Is The Wepon - svensk afrofunk

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Tim O´Brien

Americana
Tim O´Brien
Pompadour
(Howdy Skies Records)
Betyg: 3

Country, bluegrass, blues, amerikansk folkmusik och den amerikanska södern. Och allt på bara elva låtar. Till sin hjälp har West Virginia-födde O´Brien banjo, mandolin och gitarr. Till sin hjälp har han också bland andra Dave Ferguson som jobbat med Johnny Cash och var Anna Ternheims vänstra hand på The Night Visitor. Här finns bitvis samma känsla av att det är inspelat på verandan med hundar som ligger på golvet och sover. Om The Band inte hade splittrats innan medlemmarna fyllde 40 hade de kunnat låta så här i sextioårsåldern. Och missa inte den oväntade James Brown-covern!

Lyssna på: Pompadour, Ditty Boy Twang och The Water Is Wise.

Läs mer om liknande: 

Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser

The Band lade grunden till skäggrocken

Country för nybörjare

James Brown är fortfarande hårdare än du

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Vet Hut

Vet Hut
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 31 oktober.
Längd: 25 kompromisslösa minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Energin. Öset. Tempot. Och alla tre en gång till.
Saknade mest: Mer!

Bandet heter Vet Hut. Förra årets debut-ep kallades Översittarjävlar och nyss har de fullängdsdebuterat med Va Fan. Redan här finns tre anledningar att hurra. Jenka, Tobbe, Kalle, Matte och Elgen (namnen uppsnabbade på Facebook) spelar låtar som heter Skit och Vem Fan Är Du?. De spelar snabbt, oftast håller de sig i Motörheadtempo, ibland låter det som om de håller på att köra om Motörhead. Och för oss som är närmare 40 än vi vill erkänna passerar många dassigt inspelade kassetter med långhårig och vårtig engelsk punkig hårdrock förbi. Men det är inte nostalgi. Lemmy sjunger ju inte på svenska. Och Vet Hut har inte bara tempo, de har humor och charm också. Annars hade det inget funkat.

På runt 25 minuter river de av tio låtar utan att be om ursäkt och som om det inte fanns någon morgondag. De inleder med Visa Dom Var Skåpet Ska Stå och avslutar med Översittarjävlar. Det tar slut alldeles för snabbt, innan många mer rimliga band ens hade fått upp värmen. Vet Hut har inte det problemet. Det är plattan i mattan, solen i ryggen, tårna över stupet och en massa annat liknande. Kanske hade det varit svårt att döpa en låt till Det Riktigt Jävla Goda Livet och göra en smäktande ballad av det. Alla spelar lite snabbare än de andra.

 

One good thing about music - when it hits you feel no pain, sjöng Bob Marley en gång. En bra sak med musik - när den träffar gör det inte ont. Vet Hut live är som en knytnäve i magen, och man ber om mer. Förmodligen högljutt med armarna uppsträckta. På tal om högljutt. Det är inte helt lätt att höra varenda ord Jenka sjunger, men enklare än vad man skulle kunna tro. Attityden går igenom oavsett. Energin talar också för sig. Rent teoretiskt skulle det gå att efterlysa mer variation i tempo och upplägg, men rent praktiskt spelar det ingen roll. Rent praktiskt är det bara att fånle och njuta. Går det att ordna extraarmar för det hårt prövade bandet - tempot borde locka fram mjölksyran i armarna ganska snabbt - får de gärna spela längre nästa gång.

Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur, lär någon ha sagt. I fallet Vet Hut är det sant. Kanske för att de struntar i förnuftet och går direkt på magen - eller någon annan kroppsdel. Att försöka beskriva Vet Hut som liveupplevelse är att misslyckas. Alltså: missa inte nästa chans till smocka.

Läs mer om liknande: 

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Punk för nybörjare

Den mytologiserade missbrukaren

Island Records fyllde 50!

Publicerades unrsprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund

Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund
Plats: Växjö teater
Tid: Fredagen den 30 oktober.
Längd: 105 minuter plus paus.
Publik: Runt 160.
Bäst: Den lekfullt intima stämningen.

Mats Ronander fick sitt genombrott som tonåring med Nature i början av sjuttiotalet. Tjugo år senare gjorde han Gör Mig Lycklig Nu med Kim Larsen. Låten kommer strax innan extranumrena. Ronander har spelat med alla utom Cannibal Corpse och berättar historier och blir en levande jukebox. Vi får Pugh och Ted Gärdestad och en tung blues han först gjorde med Low Budget Blues Band. Låter titeln Everybody Wants To Go To Heaven But Nobody Wants To Die bekant? Nej, Timbuktu var inte först. Här passar Ronander på att se till att alla som gillar långa gitarrsolon får sitt. På tal om långa gitarrsolon berättar han om när Eric Clapton tyckte han spelade bra tennis och förmodligen blandade ihop honom med en annan Mats. Svängiga pianisten Benneth Fagerlund håller ihop kvällen rent musikaliskt. Om ni undrar vem han är har han jobbat med nykomlingarna Lasse Berghagen och Lill-Babs och driver skivbolag.

Sanne Salomonsen kallas ofta Danmarks rockdrottning och i slutet av åttiotalet fick hon en stor hit med Den Jeg Elsker, som förstås dyker upp och som rent av skapar mer eller mindre spontan allsång. Mellan låtarna pratar hon den där sortens danska som danskar tar till när de vill att svenskar ska förstå. Hjem visar att det går att bli berörd av en låt även om man inte förstår alla orden. Det hörs att den är viktig för henne. Annars är kvällen mer garvande än saker som når hjärteroten - på gott och ont.

 

Men Ronanders Water From The Moon görs i en vacker duettversion och överlag tar det sig efter paus. Att ABBAs On And On And On var en så bra rocklåt var lite oväntat och Sanne spelar ett väldigt litet trumset som består av cymbal och tamburin. En lång anekdot om att E Street Band-saxofonisten Clarence Clemons ville bilda band med Sanne och Mats medans de var gifta leder till att Sanne blir kär i Bruce Springsteen när han sjunger för deras då väldigt nyfödde son. Och det slutar med att de (alltså Sanne och Mats) tolkar Springsteens kåtslagshyllning Fire. Sedan extranumrar Sanne med en lekfull Honky Tonk Woman.

Kvällen är både trevlig, gemytlig och proffsigt personlig med många berättelser. De bjuder på sig själva och varandra. Men det hade gått att styra upp vissa saker. Det finns mindre sönderspelade låtar än A Whiter Shade Of Pale och When A Man Loves A Woman, men är det nostalgimyskväll så är det.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Nature

Bruce Springsteen för nybörjare 

Clarence Clemons aktuell med bok om sitt liv  

Pugh spelar pärlor för svinen

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Ólafur Arnalds & Nils Frahm

Electronica/Ambient
Ólafur Arnalds & Nils Frahm
Collaborative Works
(Erased Tapes/Border)
Betyg: 4

 
När två musiker som på egen hand gör lågmäld och experimentell musik slår sig ihop är det inte helt otippat att musiken blir just lågmäld och experimentell. På denna dubbel-CD har de gjort en slags samling. De vill inte kalla det ett album, utan anser det vara ett kollage av studioexperiment från de senaste åren. Ett resultat, menar de, av att de delat rum i några dagar åt gången under årens lopp. Samlingen har de satt ihop för att vi ska slippa leta efter obskyra vinylsinglar i Japan. Till er som redan har lyckats lägga vantarna på originalen är det mindre kostsamt att slita på en vanlig CD istället.

Nils Frahm från Berlin och Ólafur Arnalds från Island har gjort en skiva som inte är av sorten som passar till fest. Däremot är den utmärkt att vattna blommor, laga mat, vila, vika tvätt eller leta efter räkningar till. Och det är sysselsättning som också förtjänar musik. Viss musik beskrivs som filmmusik som väntar på en film och det passar här. Det är mycket drömsk atmosfär på den här två välfyllda skivorna. Ingen sång (förstås). Lågmäld musikglädje är också musikglädje och Collaborative Works värmer i höstmörkret. Öppna sinnena och njut.

Lyssna också på: Brian Eno - Discreet Music (1975).

Läs mer om liknande: 

David Bowie för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Hatade och saknade Berlinmuren

Skivrecension: Tindersticks - Ypres

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Bullet

Bullet
Plats: Växjö teater.
Tid: Fredagen den 23 oktober.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett hundratal.
Bäst: Idén applåderas.
Saknade mest: Lady Gagas Alejandro.

Bullet akustiskt? Utan feta elgitarrer och dånande trummor? Blir det något kvar? Blir det som Harley utan Davidson? AC utan DC? Judas utan Priest? En stor stark utan en stor stark? Kan Bullet ro iland en så pass udda idé eller blir det bara en kul grej? Inget fel kul grejer, men det är bättre med bra grejer. Med tanke på hur stor del av liveupplevelsen Bullet som i vanliga fall bygger på hög volym, ännu högre volym och - jodå - ännu högre volym går det inte att förneka att det är en chansning. Och nog märks det lite nerver innan det lossnar.

Hårdrocksbandet kör igenom ett urval av den svenska visskatten. Många kända namn, men låtval som inte bygger på artisternas mest kända titlar - förutom kanske Ola Magnells Påtalåten. De fem Bullarna sitter ner, trummorna som står längst till höger används bara i vissa låtar. Bland annat Cornelis Vreeswijks Slusk-blues som är en av konsertens höjdpunkter med sitt driv som höjer tempot. Det blir fler Cornelis och - bland annat - Allan Edwall, Fred Åkerström, Pugh, Kjell Höglund, Nationalteatern och Hoola Bandoola Band. På scenen finns också en tjock-tv som visar den där bras-DVDn som var populär för tio år sedan och en gammal raggarcykel med limpsadel. Den visar sig vara till salu. Det visar sig också att de erbjuder höns till försäljning om någon är intresserad. Publiken består av en och annan skinnjacka, men också ett gäng lite äldre som kanske inte förfestar med Accepts Balls To The Wall på hög volym regelbundet.

Bortsett från att hela upplägget är ganska oväntat för ett band vars influenser brukar hålla sig inom ramarna för å ena sidan AC och å andra sidan DC - och sämre förebilder kan man ha - är Fred Åkerströms Jag Ger Dig Min Morgon ett otippat inslag. Hell Hofer lyckas kanske inte ta sig in i texten, han tar i för mycket, men modet är det inget fel på. 

Kjell Höglunds Man Vänjer Sig om vardagstristess och ångest passar sångaren bättre. Går det att ana att just den låten valdes för att få sjunga om att köpa porr i en tidningsautomat och gå hem och onanera? Hofer lyckas också gestalta den krypande desperationen i Risken Finns låt Arbetskraft.

Bullet är ett band med tydliga förebilder. Det finns en viss ironi i att de hittar mer av ett eget uttryck - och gör det bra - när de tolkar andras låtar i det här avskalade och avslappnade upplägget än när de spelar egna låtar. Fortsättning?

Läs mer om liknande: 

Två böcker om AC/DC 

Boktips: 99 Proggplattor

Pugh spelar pärlor för svinen

Hårdrock för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: CajsaStina Åkerström

CajsaStina Åkerström
Plats: Teatern
Tid: Onsdagen den 21 oktober
Publik: Runt 300
Längd: 105 minuter
Bäst: Den avväpnande innerligheten
Sämst: Att jag missade namnet på utsökta pianisten. Ursäkta

- Jag har glömt mitt texthäfte. Alla konserter börjar någonstans och denna turnépremiär börjar där. Det är ingen skada skedd. Häftet ligger i logen så en snabb turnéledare senare kan musiken börja. Nya skivan heter Vreden Och Stormen. Det är som om Yngwie Malmsteen skulle döpa en skiva till Rimlig, sansad och inga gitarrsolon. Mycket vrede och storm finns det inte i CajsaStina Åkerströms musik. Möjligtvis under ytan. Hon är nästan provocerande vanlig. Och hon sjunger om att fånga dagen. Hon säger att hon gillar William Faulkners bok Stormen Och Vreden, därav titeln. Hon gillar Faulkners deppighet, fortsätter hon. Hon verkar vara en tänkande lågmäld människa. På så sätt är det både synd och lite konstigt att så många av texterna blir Paulo Coelho.

Efter ett tag blir lågmäldheten, som också rymmer lekfullhet, allt mer attraktiv. Vanlig och trevlig musik för vanliga och trevliga människor. Det blir många låtar från nya skivan, gjord i samarbete med Peter Kvint som också spelar gitarr ikväll. Deras samarbete började med Melodifestivalbidraget En Enkel Sång som framförs i en finstämd version.

Hennes programförklaring lyder att det blir nytt, gammalt och lite allt möjligt. Bland lite allt möjligt finns det finsk tango som fick svensk text av Cornelis Vreeswijk, Victor Jara och Joni Mitchell via Ulf Lundell. Tangon framförs med bara sång och ståbas förtjänstfullt spelad av Backa-Hans. Med samma upplägg görs pappa Fred Åkerströms Skynda Mina Dagar, en text hon hittade bland en massa papper och satte melodi till. Melodin och basen skapar en suggestiv stämning och det är en av kvällens höjdpunkter. Hon bjuder även på musik från det hon kallar modersarvet och tolkar Evert Taube.

Att överleva som artist och skapa en egen profil som barn till vad som närmast är en nationalskald tyder på attityd, en sida hon gärna skulle få lyfta fram mer i sina egna texter och musik, som hon till exempel gör i Väggar Av Glas. Publiken på teatern är lika lågmäld som artisten, men när det blir dags för applåder och extranummer hörs det att de uppskattar vad de hört  - och inte är nöjda riktigt än.

Allra sist ut blir Jag Ger Dig Min Morgon. Det är kanske ett inte helt oväntat val, men det är modigt. Och det är en vackert naken version. Det blir så tyst att man kan höra ett plektrum falla.

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Sofia Karlsson

Miriam Aido gör också något eget med den svenska visan

Esbjörn Hazelius visar var visan ska stå

Ett inlägg om Ulf Lundell där kommentaren är mer påläst än jag 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Titiyo

Pop

Titiyo

13 Gården

(Telegram/Warner)

Betyg: 2

Titiyo har haft tre riktigt stora hits. Talking To The Man In The Moon, Come Along och Longing For Lullabies. De skapades i nära samarbete med andra. 2008 gjorde hon albumet Hidden mer eller mindre helt själv. Det är förmodligen hennes bästa skiva. Där finns också originalversion till Longing For Lullabies som senare blev en stor hit i en omgjord version i samarbete med Kleerup. 13 gården - gården hon växte upp på i Solna - är blott hennes tredje skiva på 15 år. Den skulle släppts för ett år sedan, då hette den Drottningen Är Tillbaka. Låten med samma namn kom på singel i början av förra sommaren och finns här som nummer tio av tolv. Skivan är gjord i samarbete med Martin Sakarias och Dante Kinnunen.

Den stora nyheten är att Titiyo sjunger på svenska, vi kan kalla det Så Mycket Bättre-syndromet. Texterna handlar delvis om hennes  bakgrund, uppväxt och nuet och känns personliga - kanske de bästa hon gjort. Företagsgig är en av låtarna som sticker ut. Gjort skit för pengar ibland, men det ska du skita i, lyder refrängen. Inte alla artister skulle erkänna det. 13 % är också en höjdpunkt med sin suggestiva atmosfär. Så även Du Tar Hand Om Honom med sin mörka krypande ljudbild.

Produktionen på skivan är ett medvetet lyft på hatten till nittiotalet samtidigt som den vill vara nutida. Det funkar sådär. Bitvis blir det anonymt, något som ofta inte går att säga om Titiyo. Hon blir en i mängden. 13 Gården går att spela och ibland nästan glömma att de är musik på. Andra halvan är bättre, men det räcker inte. Har Titiyo inte vågat säga ifrån? Eller har hon medvetet, efter så lång frånvaro, siktat på ett försök till klinisk modern ljudbild och helt enkelt missat målet? Eller är det förväntningarna som är för höga nu när hon äntligen är tillbaka?

Lyssna hellre på: Hidden (2008).

Läs mer om liknande: 

Recension av Dantes debutskiva 

Konsertrecension: Anna von Hausswolff

Så mycket bättre? Thomas Di Leva 

Så mycket bättre? Love Antell 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.