konsertrecension: Eric Gadd

Eric Gadd 
Plats: Kosta Boda Art Hotel, Kosta. 
Tid: Torsdagen den nittonde november. 
Publik: Ett fyrtiotal. 
Längd: 65 minuter. 
Bäst: Låthantverket. Genomgående kvalitet. 
Saknade mest: Kanske Lose My Cool.

Det var en gång ett land där 99 procent av alla manliga artister helst ville vara Bruce Springsteen och/eller Ulf Lundell. Och så i början av nittiotalet slog Gadd igenom som en sorts Princefigur. Han sjöng i falsett, hade lite kajal och använde sig av rap. Någon sorts uppdaterad Marvin Gaye eller Curtis Mayfield. Han stack ut och det var kanske inte så svårt. Det enda som behövdes var att inte ha flanellskjorta uppknäppt ner till naveln. I Kosta avslöjar han att han blev trött på att jämföras med Prince, men inte längre, och tolkar I Wanna Be Your Lover. Al Greens Let´s Stay Together tar oss tillbaka till sjuttiotalet, det årtionde som Gadds soulrötter härstammar från.

Redan som tredje singel släppte han Bara Himlen Ser På, som kanske inte gjorde så mycket väsen av sig då, men som blivit en smärre klassiker sedan dess. Den funkar utmärkt som en liten avskalad vaggvisa denna kväll, allsången ska enligt Gadd låta som en jävla seans, och blir sista låt – i alla fall tills publikens klappande får honom att ångra sig. Är den rent av en svensk Let´s Get It On? Den kommer förresten från en LP som heter Hurra, Du Lever! Pang, Du Är Död! som väl än idag är en lysande albumtitel? Därifrån kommer även den allra sista låten Kom Hit Och Ta. Gadd påpekar att han var 18-19 år när han skrev den och att det hörs på texten. Och jo, det gör det onekligen – men mest på ett charmigt sätt.

Annars är det engelska som gäller. Det är svårt att inte imponeras över hur många hits han hade under nittiotalet och publiken kommer ihåg dem. Några försök till allsång går sådär, och inte för att folk inte vill sjunga, men de flesta tonlägena är skoningslöst höga. Det slutar med att publiken ger upp i Why Don´t You, Why Don´t I. Och trots att Gadd är ensam med gitarr kör han med instruktioner som take it down och funk it up, now. Men det är klart, någon i publiken kan ju råka ha en saxofon med sig. Han spelar väldigt hårt och rytmiskt på strängarna, kanske i avsaknad av trummor och bas, men lite mer variation i kompet hade inte skadat.

Wish I, Riding High, My Personality, The Right Way och Heaven Is Asleep, som han säger sig ha återupptäckt under sommarturnén, låter ändå bra. Kvalitet gör ofta det. Men nog hade han kunnat spela fler låtar än Rise Up från den här sidan år 2000 utan att tappa bort publiken?

Läs mer om liknande: 

35 Soulklassiker 1970-75

Skivbolaget Motown har fyllt både 50 och 55

Bruce Springsteen för nybörjare

Ett mindre roligt möte med Eric

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.