Konsertrecension: Alice In Videoland
Alice In Videoland
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Fredagen den sjätte november
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Energin.
Saknade mest: Vätskekontroll.
Nu jäklar blir det unzunz för pengarna. Kombinationen av sparsmakad åttiotalssynt och hårdrockiga rytmer gör att det är svårt att stå still. Om Super Mario och hans bröder Luigi, Luca och Vito inte varit inne på att käka svamp och rädda prinsessor utan istället snöat in på Metallica och Depeche Mode hade de kunnat låta så här. Med tretton år och fyra skivor i bagaget - den femte kommer i början av nästa år - vet Alice In Videoland hur en syntsten ska dras och publiken lyftas. Och mycket kan sägas om sångerskan Toril Lindqvist, men att hon tycker om att stå still är inte en av dem. Via henne bubblar hela konserten av energi, och inte bara för att det musikaliska tempot är högt. Hon är ett med musiken. En självlysande och självklar mittpunkt. Det var länge sedan någon jobbade så hårt för Kafe De Luxe-publikens kärlek, men hon ser det garanterat inte som ett jobb. Kanske beror det på att de just haft uppehåll i fyra år och det kliar i speltarmen. Det är inte en spelning i mängden. Och den nya musiken kom till bara för att ha kul. Det hörs. Refrängerna går att sjunga med i även om de är nya för båda öronen.
Martin Kenzo gitarr och synt, Anders Alexander trummor och synth och Johan Dahlbom på bas och synt ser kort sagt ut som ett gäng kalvar utsläppta på årets första dag av grönbete efter en lång vinter i ladan. Och dessutom har de nästan lika smala ben. Om det har med saken att göra. Den uppmärksamme har nu lagt märke till att bandet, trots att de räknas som syntare, även spelar på det som i rockiga det-var-bättre-förr-kretsar kallas för riktiga instrument. På dessa instrument spelar de både gamla klassiker som Cut The Crap och Spaceship. Särskilt den sista sitter som en vante. De spelar också skiten ur sprillans nya singeln Stand som blir första extranumret, även om bandet inte går av scenen. De menar att de inte finns något plats för det. Och det kanske är sant. Det är många som vill stå längst fram för att fota, filma och svettas.
I Sverige är Alice In Videoland något av ett kultband - okända för den stora massan, men smärre legendarer i vissa kretsar. Några ur vissa kretsar står längst fram, bland annat ett mor/son-team som kan mer än alla texter utantill. De får se ett band som kanske inte håller för daglig lyssning, men som är väldigt effektiva och medryckande så länge det varar. Och det är mer än man kan säga om de flesta.
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Fredagen den sjätte november
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Energin.
Saknade mest: Vätskekontroll.
Nu jäklar blir det unzunz för pengarna. Kombinationen av sparsmakad åttiotalssynt och hårdrockiga rytmer gör att det är svårt att stå still. Om Super Mario och hans bröder Luigi, Luca och Vito inte varit inne på att käka svamp och rädda prinsessor utan istället snöat in på Metallica och Depeche Mode hade de kunnat låta så här. Med tretton år och fyra skivor i bagaget - den femte kommer i början av nästa år - vet Alice In Videoland hur en syntsten ska dras och publiken lyftas. Och mycket kan sägas om sångerskan Toril Lindqvist, men att hon tycker om att stå still är inte en av dem. Via henne bubblar hela konserten av energi, och inte bara för att det musikaliska tempot är högt. Hon är ett med musiken. En självlysande och självklar mittpunkt. Det var länge sedan någon jobbade så hårt för Kafe De Luxe-publikens kärlek, men hon ser det garanterat inte som ett jobb. Kanske beror det på att de just haft uppehåll i fyra år och det kliar i speltarmen. Det är inte en spelning i mängden. Och den nya musiken kom till bara för att ha kul. Det hörs. Refrängerna går att sjunga med i även om de är nya för båda öronen.
Martin Kenzo gitarr och synt, Anders Alexander trummor och synth och Johan Dahlbom på bas och synt ser kort sagt ut som ett gäng kalvar utsläppta på årets första dag av grönbete efter en lång vinter i ladan. Och dessutom har de nästan lika smala ben. Om det har med saken att göra. Den uppmärksamme har nu lagt märke till att bandet, trots att de räknas som syntare, även spelar på det som i rockiga det-var-bättre-förr-kretsar kallas för riktiga instrument. På dessa instrument spelar de både gamla klassiker som Cut The Crap och Spaceship. Särskilt den sista sitter som en vante. De spelar också skiten ur sprillans nya singeln Stand som blir första extranumret, även om bandet inte går av scenen. De menar att de inte finns något plats för det. Och det kanske är sant. Det är många som vill stå längst fram för att fota, filma och svettas.
I Sverige är Alice In Videoland något av ett kultband - okända för den stora massan, men smärre legendarer i vissa kretsar. Några ur vissa kretsar står längst fram, bland annat ett mor/son-team som kan mer än alla texter utantill. De får se ett band som kanske inte håller för daglig lyssning, men som är väldigt effektiva och medryckande så länge det varar. Och det är mer än man kan säga om de flesta.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
17:23:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida