Skivrecension: Bettye LaVette

Bettye LaVette

Things Have Changed

(Verve/Universal)

Betyg: 4

Bettye Lavette kan sina grejer. Och då menar jag inte bara att hon vet bättre än att skrika sönder låtarna utan istället - likt Mavis Staples - lita på sin inre pondus. På den här skivan tolkar LaVette tolv låtar av Bob Dylan, men är smart nog att till stor del välja mindre kända låtar från hans långa - långa - karriär. För oavsett hur många klassiker han gjort finns det mindre kända låtar också. Många mycket bättre än du tror. Hon lyfter framför allt in ett gäng åttiotalslåtar från skamvrån. De utgör ryggraden på den här skivan. Om "småputtrig" kan låta som ett negativt omdöme menas det inte alls så. För Things Have Changed är småputtrig och svängig på ett skönt sätt där LaVette än en gång gör det svårt att förstå varför hon inte är mer känd än hon är med tanke på alla hon sjungit och turnerat med. Otis Redding och James Brown är inga dussinartister. Hon har varit aktiv sedan 1962 och är bara en handfull år yngre än Dylan, men har betydligt mer röst i behåll.  

Till skillnad från många av de hon brukar jämföras med, till exempel just Mavis, började hon inte sjunga i kyrkan. Det var hemma hos sina föräldrar hon började med att sjung country och rhythm´n´blues. Men i likhet med Mavis har hon upplevt en renässans på senare år. Ain´t Talkin´ sjunger hon på ett sätt som gör att varje ord handlar om henne. Det gäller förresten nästan hela skivan. Det är bara klassikern The Times They´re A-Changin´ hon inte riktigt lyckas ta sig in i, inte riktigt lyckas göra till sin egen. Så är det också den överlägset mest kända låten på skivan. Hon reparerar skadan direkt med en suggestiv What Was It You Wanted. Och så håller det på. 

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Bettye LaVette - Worthy

Mavis Staples har fått en egen bok
The Como Mamas ger församlingen gåshud
Bob Dylan för nybörjare

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real - Paradox

Neil Young + Promise Of The Real
Paradox
(Reprise/Warner)
Betyg: 2

Har ni sett filmen Paradox som Neil Young gjort i samarbete med skådespelaren, regissören, manusförfattaren (och flickvännen) Daryl Hannah? Svaret är förmodligen nej. Vill ni kasta bort 70 minuter, så visst. Kör på. Den finns på Netflix. Soundtracket då? Som en blandning av en ny skiva med kompgruppen Promise Of The Real, Neils filmmusik till Dead Man - det vill säga Neil som ensam sitter och gnisslar med en distad gitarr - och ett ljudkollage baserat på en liveversion av Cowgirl In The Sand som kallas Cowgirl Jam och håller på i över tio minuter där all sång är bortklippt. Bör möjligtvis upplevas en gång av Neil Young-nördarna. Men annars är det här ovanligt obegripligt till och med för att vara Neil Young och det säger inte lite. Här finns små fragment av låtar som kunde och borde blivit något mer.

Men men. Inledande Show Me är en fin liten bagatell i alla sina 106 sekunder. En tramporgelversion av Pochahontas är inte helt bortkastad tid. Peace Trail är en vacker sentida låt. Tolkningen av Willie Nelsons Angel Flying To Close To The Ground är härligt romantisk och sjungs av Lucas Nelson, medlem i Promise Of The Real. Efternamnets likhets med Willies är inte en slump. Resten? Tack, men nej tack.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real - The Visitor

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real - The Monsanto Years

Skivrecension: Neil Young - Peace Trail

Skivrecension: Neil Young - Bluenote Café

Konsertrecension: Alice In Videoland

Alice In Videoland
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Fredagen den sjätte november
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett åttiotal.
Bäst: Energin.
Saknade mest: Vätskekontroll.

Nu jäklar blir det unzunz för pengarna. Kombinationen av sparsmakad åttiotalssynt och hårdrockiga rytmer gör att det är svårt att stå still. Om Super Mario och hans bröder Luigi, Luca och Vito inte varit inne på att käka svamp och rädda prinsessor utan istället snöat in på Metallica och Depeche Mode hade de kunnat låta så här. Med tretton år och fyra skivor i bagaget - den femte kommer i början av nästa år - vet Alice In Videoland hur en syntsten ska dras och publiken lyftas. Och mycket kan sägas om sångerskan Toril Lindqvist, men att hon tycker om att stå still är inte en av dem. Via henne bubblar hela konserten av energi, och inte bara för att det musikaliska tempot är högt. Hon är ett med musiken. En självlysande och självklar mittpunkt. Det var länge sedan någon jobbade så hårt för Kafe De Luxe-publikens kärlek, men hon ser det garanterat inte som ett jobb. Kanske beror det på att de just haft uppehåll i fyra år och det kliar i speltarmen. Det är inte en spelning i mängden. Och den nya musiken kom till bara för att ha kul. Det hörs. Refrängerna går att sjunga med i även om de är nya för båda öronen.

Martin Kenzo gitarr och synt, Anders Alexander trummor och synth och Johan Dahlbom på bas och synt ser kort sagt ut som ett gäng kalvar utsläppta på årets första dag av grönbete efter en lång vinter i ladan. Och dessutom har de nästan lika smala ben. Om det har med saken att göra. Den uppmärksamme har nu lagt märke till att bandet, trots att de räknas som syntare, även spelar på det som i rockiga det-var-bättre-förr-kretsar kallas för riktiga instrument. På dessa instrument spelar de både gamla klassiker som Cut The Crap och Spaceship. Särskilt den sista sitter som en vante. De spelar också skiten ur sprillans nya singeln Stand som blir första extranumret, även om bandet inte går av scenen. De menar att de inte finns något plats för det. Och det kanske är sant. Det är många som vill stå längst fram för att fota, filma och svettas.

I Sverige är Alice In Videoland något av ett kultband - okända för den stora massan, men smärre legendarer i vissa kretsar. Några ur vissa kretsar står längst fram, bland annat ett mor/son-team som kan mer än alla texter utantill. De får se ett band som kanske inte håller för daglig lyssning, men som är väldigt effektiva och medryckande så länge det varar. Och det är mer än man kan säga om de flesta.

Läs mer om liknande: 

Klubb Kalabalik: Syntens näste

Depeche Mode för nybörjare

Metallica för nybörjare 

Vet Hut håller också högt tempo

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Vet Hut

Vet Hut
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 31 oktober.
Längd: 25 kompromisslösa minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Energin. Öset. Tempot. Och alla tre en gång till.
Saknade mest: Mer!

Bandet heter Vet Hut. Förra årets debut-ep kallades Översittarjävlar och nyss har de fullängdsdebuterat med Va Fan. Redan här finns tre anledningar att hurra. Jenka, Tobbe, Kalle, Matte och Elgen (namnen uppsnabbade på Facebook) spelar låtar som heter Skit och Vem Fan Är Du?. De spelar snabbt, oftast håller de sig i Motörheadtempo, ibland låter det som om de håller på att köra om Motörhead. Och för oss som är närmare 40 än vi vill erkänna passerar många dassigt inspelade kassetter med långhårig och vårtig engelsk punkig hårdrock förbi. Men det är inte nostalgi. Lemmy sjunger ju inte på svenska. Och Vet Hut har inte bara tempo, de har humor och charm också. Annars hade det inget funkat.

På runt 25 minuter river de av tio låtar utan att be om ursäkt och som om det inte fanns någon morgondag. De inleder med Visa Dom Var Skåpet Ska Stå och avslutar med Översittarjävlar. Det tar slut alldeles för snabbt, innan många mer rimliga band ens hade fått upp värmen. Vet Hut har inte det problemet. Det är plattan i mattan, solen i ryggen, tårna över stupet och en massa annat liknande. Kanske hade det varit svårt att döpa en låt till Det Riktigt Jävla Goda Livet och göra en smäktande ballad av det. Alla spelar lite snabbare än de andra.

 

One good thing about music - when it hits you feel no pain, sjöng Bob Marley en gång. En bra sak med musik - när den träffar gör det inte ont. Vet Hut live är som en knytnäve i magen, och man ber om mer. Förmodligen högljutt med armarna uppsträckta. På tal om högljutt. Det är inte helt lätt att höra varenda ord Jenka sjunger, men enklare än vad man skulle kunna tro. Attityden går igenom oavsett. Energin talar också för sig. Rent teoretiskt skulle det gå att efterlysa mer variation i tempo och upplägg, men rent praktiskt spelar det ingen roll. Rent praktiskt är det bara att fånle och njuta. Går det att ordna extraarmar för det hårt prövade bandet - tempot borde locka fram mjölksyran i armarna ganska snabbt - får de gärna spela längre nästa gång.

Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur, lär någon ha sagt. I fallet Vet Hut är det sant. Kanske för att de struntar i förnuftet och går direkt på magen - eller någon annan kroppsdel. Att försöka beskriva Vet Hut som liveupplevelse är att misslyckas. Alltså: missa inte nästa chans till smocka.

Läs mer om liknande: 

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Punk för nybörjare

Den mytologiserade missbrukaren

Island Records fyllde 50!

Publicerades unrsprungligen i Smålandsposten.