Konsertrecension: Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund
Sanne Salomonsen, Mats Ronander och Benneth Fagerlund
Plats: Växjö teater
Tid: Fredagen den 30 oktober.
Längd: 105 minuter plus paus.
Publik: Runt 160.
Bäst: Den lekfullt intima stämningen.
Mats Ronander fick sitt genombrott som tonåring med Nature i början av sjuttiotalet. Tjugo år senare gjorde han Gör Mig Lycklig Nu med Kim Larsen. Låten kommer strax innan extranumrena. Ronander har spelat med alla utom Cannibal Corpse och berättar historier och blir en levande jukebox. Vi får Pugh och Ted Gärdestad och en tung blues han först gjorde med Low Budget Blues Band. Låter titeln Everybody Wants To Go To Heaven But Nobody Wants To Die bekant? Nej, Timbuktu var inte först. Här passar Ronander på att se till att alla som gillar långa gitarrsolon får sitt. På tal om långa gitarrsolon berättar han om när Eric Clapton tyckte han spelade bra tennis och förmodligen blandade ihop honom med en annan Mats. Svängiga pianisten Benneth Fagerlund håller ihop kvällen rent musikaliskt. Om ni undrar vem han är har han jobbat med nykomlingarna Lasse Berghagen och Lill-Babs och driver skivbolag.
Sanne Salomonsen kallas ofta Danmarks rockdrottning och i slutet av åttiotalet fick hon en stor hit med Den Jeg Elsker, som förstås dyker upp och som rent av skapar mer eller mindre spontan allsång. Mellan låtarna pratar hon den där sortens danska som danskar tar till när de vill att svenskar ska förstå. Hjem visar att det går att bli berörd av en låt även om man inte förstår alla orden. Det hörs att den är viktig för henne. Annars är kvällen mer garvande än saker som når hjärteroten - på gott och ont.
Plats: Växjö teater
Tid: Fredagen den 30 oktober.
Längd: 105 minuter plus paus.
Publik: Runt 160.
Bäst: Den lekfullt intima stämningen.
Mats Ronander fick sitt genombrott som tonåring med Nature i början av sjuttiotalet. Tjugo år senare gjorde han Gör Mig Lycklig Nu med Kim Larsen. Låten kommer strax innan extranumrena. Ronander har spelat med alla utom Cannibal Corpse och berättar historier och blir en levande jukebox. Vi får Pugh och Ted Gärdestad och en tung blues han först gjorde med Low Budget Blues Band. Låter titeln Everybody Wants To Go To Heaven But Nobody Wants To Die bekant? Nej, Timbuktu var inte först. Här passar Ronander på att se till att alla som gillar långa gitarrsolon får sitt. På tal om långa gitarrsolon berättar han om när Eric Clapton tyckte han spelade bra tennis och förmodligen blandade ihop honom med en annan Mats. Svängiga pianisten Benneth Fagerlund håller ihop kvällen rent musikaliskt. Om ni undrar vem han är har han jobbat med nykomlingarna Lasse Berghagen och Lill-Babs och driver skivbolag.
Sanne Salomonsen kallas ofta Danmarks rockdrottning och i slutet av åttiotalet fick hon en stor hit med Den Jeg Elsker, som förstås dyker upp och som rent av skapar mer eller mindre spontan allsång. Mellan låtarna pratar hon den där sortens danska som danskar tar till när de vill att svenskar ska förstå. Hjem visar att det går att bli berörd av en låt även om man inte förstår alla orden. Det hörs att den är viktig för henne. Annars är kvällen mer garvande än saker som når hjärteroten - på gott och ont.
Men
Ronanders Water From The Moon görs i en vacker duettversion och överlag
tar det sig efter paus. Att ABBAs On And On And On var en så bra
rocklåt var lite oväntat och Sanne spelar ett väldigt litet trumset som
består av cymbal och tamburin. En lång anekdot om att E Street
Band-saxofonisten Clarence Clemons ville bilda band med Sanne och Mats
medans de var gifta leder till att Sanne blir kär i Bruce Springsteen
när han sjunger för deras då väldigt nyfödde son. Och det slutar med att
de (alltså Sanne och Mats) tolkar Springsteens kåtslagshyllning Fire.
Sedan extranumrar Sanne med en lekfull Honky Tonk Woman.
Kvällen är både trevlig, gemytlig och proffsigt personlig med många berättelser. De bjuder på sig själva och varandra. Men det hade gått att styra upp vissa saker. Det finns mindre sönderspelade låtar än A Whiter Shade Of Pale och When A Man Loves A Woman, men är det nostalgimyskväll så är det.
Kvällen är både trevlig, gemytlig och proffsigt personlig med många berättelser. De bjuder på sig själva och varandra. Men det hade gått att styra upp vissa saker. Det finns mindre sönderspelade låtar än A Whiter Shade Of Pale och When A Man Loves A Woman, men är det nostalgimyskväll så är det.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
17:46:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida