tisdag, november 03, 2015

Konsertrecension: CajsaStina Åkerström

CajsaStina Åkerström
Plats: Teatern
Tid: Onsdagen den 21 oktober
Publik: Runt 300
Längd: 105 minuter
Bäst: Den avväpnande innerligheten
Sämst: Att jag missade namnet på utsökta pianisten. Ursäkta

- Jag har glömt mitt texthäfte. Alla konserter börjar någonstans och denna turnépremiär börjar där. Det är ingen skada skedd. Häftet ligger i logen så en snabb turnéledare senare kan musiken börja. Nya skivan heter Vreden Och Stormen. Det är som om Yngwie Malmsteen skulle döpa en skiva till Rimlig, sansad och inga gitarrsolon. Mycket vrede och storm finns det inte i CajsaStina Åkerströms musik. Möjligtvis under ytan. Hon är nästan provocerande vanlig. Och hon sjunger om att fånga dagen. Hon säger att hon gillar William Faulkners bok Stormen Och Vreden, därav titeln. Hon gillar Faulkners deppighet, fortsätter hon. Hon verkar vara en tänkande lågmäld människa. På så sätt är det både synd och lite konstigt att så många av texterna blir Paulo Coelho.

Efter ett tag blir lågmäldheten, som också rymmer lekfullhet, allt mer attraktiv. Vanlig och trevlig musik för vanliga och trevliga människor. Det blir många låtar från nya skivan, gjord i samarbete med Peter Kvint som också spelar gitarr ikväll. Deras samarbete började med Melodifestivalbidraget En Enkel Sång som framförs i en finstämd version.

Hennes programförklaring lyder att det blir nytt, gammalt och lite allt möjligt. Bland lite allt möjligt finns det finsk tango som fick svensk text av Cornelis Vreeswijk, Victor Jara och Joni Mitchell via Ulf Lundell. Tangon framförs med bara sång och ståbas förtjänstfullt spelad av Backa-Hans. Med samma upplägg görs pappa Fred Åkerströms Skynda Mina Dagar, en text hon hittade bland en massa papper och satte melodi till. Melodin och basen skapar en suggestiv stämning och det är en av kvällens höjdpunkter. Hon bjuder även på musik från det hon kallar modersarvet och tolkar Evert Taube.

Att överleva som artist och skapa en egen profil som barn till vad som närmast är en nationalskald tyder på attityd, en sida hon gärna skulle få lyfta fram mer i sina egna texter och musik, som hon till exempel gör i Väggar Av Glas. Publiken på teatern är lika lågmäld som artisten, men när det blir dags för applåder och extranummer hörs det att de uppskattar vad de hört  - och inte är nöjda riktigt än.

Allra sist ut blir Jag Ger Dig Min Morgon. Det är kanske ett inte helt oväntat val, men det är modigt. Och det är en vackert naken version. Det blir så tyst att man kan höra ett plektrum falla.

Läs mer om liknande: 
Ett inlägg om Ulf Lundell där kommentaren är mer påläst än jag 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida