Konsertrecension: Deportees
Deportees
Plats: Teatern.
Tid: Lördagen den sjunde november.
Längd: 85 minuter.
Publik: Ungefär 150.
Bäst: Stämningen som musiken skapar. Och låthantverket!
Deportees är det som lite föraktfullt brukar kallas kritikerfavoriter, men de har också spelats flitigt på radio och vunnit P3 Guld-priser. Till teatern kommer de med nya skivan The Big Sleep som släpptes för en månad sedan, fyra år efter förra skivan. På kritiker.se har den snittbetyg 3,9 och det är ändå lite lägre än deras två föregående album. Musiken är på samma gång helt vanlig rock som något eget - och vanlig rock är inte så vanligt längre. Det är episkt, storslaget, intimt, sorgligt och vackert med soulens värme och countryns rakhet.
Samtliga Växjös hipsters är på plats och kanske gör alla skäggen i publiken att ljudet blir ovanligt mjukt och fint även när bandet larmar på rejält. Sångaren Peder Stenberg har en röst som gör att allt han sjunger låter som om det kommer från hjärtat och är personligt upplevt, som om han inte riktigt har hunnit plåstra ihop hjärtat sedan förra gången det gick sönder. Och detta lyckas han uppnå till synes utan att anstränga sig. Om det betyder att han verkligen är duktig eller helt enkelt bara inte behöver anstränga sig får vara osagt.
Det tar ett tag innan bitarna faller på plats, men så är det bara turnéns andra spelning. Framåt nya Hard Rain börjar de bli varma i kläderna, gamla - nåja, 2009 - favoriten When They Come håller ställningarna och är en höjdpunkt. Dark Horse och konsertpremiären Out Pretending kryper också nära. Love Me Like I´m Gone sitter som en värmande vante som första extranummer.
I en tid när nya idoler tillverkas på löpande band på bästa sändningstid är det befriande med ett band som ser ut som ett gäng lätt bakfulla och lite lufsiga träslöjdslärare på scenen, även om trummisen Thomas Hedlund håller fanan högt med sin stiliga porrfilmsmustasch. Självklart blundar de sig igenom nästan alla låtarna. Fleet Foxes-aktiga A Heart Like Yours In A Time Like This blir en fin avslutning på kvällen, som även bjuder ständigt underskattade Christian Kjellvander som fin uppvärmare, mestadels ensam med gitarr (kom gärna tillbaka snart), och duettpartner.
Smycket Stenberg har runt halsen som först ser ut som ett kors visar sig vara ett ankare. Det kan vara bra att ha om man inte vill flyta runt hjälplöst varje gång vindarna vänder. Men så lyckas Deportees också sticka ut genom att vara ovanligt vanliga, helt utan inövad koreografi. Och värmen i bröstet skyddar mot regnet som börjat falla utanför.
Plats: Teatern.
Tid: Lördagen den sjunde november.
Längd: 85 minuter.
Publik: Ungefär 150.
Bäst: Stämningen som musiken skapar. Och låthantverket!
Deportees är det som lite föraktfullt brukar kallas kritikerfavoriter, men de har också spelats flitigt på radio och vunnit P3 Guld-priser. Till teatern kommer de med nya skivan The Big Sleep som släpptes för en månad sedan, fyra år efter förra skivan. På kritiker.se har den snittbetyg 3,9 och det är ändå lite lägre än deras två föregående album. Musiken är på samma gång helt vanlig rock som något eget - och vanlig rock är inte så vanligt längre. Det är episkt, storslaget, intimt, sorgligt och vackert med soulens värme och countryns rakhet.
Samtliga Växjös hipsters är på plats och kanske gör alla skäggen i publiken att ljudet blir ovanligt mjukt och fint även när bandet larmar på rejält. Sångaren Peder Stenberg har en röst som gör att allt han sjunger låter som om det kommer från hjärtat och är personligt upplevt, som om han inte riktigt har hunnit plåstra ihop hjärtat sedan förra gången det gick sönder. Och detta lyckas han uppnå till synes utan att anstränga sig. Om det betyder att han verkligen är duktig eller helt enkelt bara inte behöver anstränga sig får vara osagt.
Det tar ett tag innan bitarna faller på plats, men så är det bara turnéns andra spelning. Framåt nya Hard Rain börjar de bli varma i kläderna, gamla - nåja, 2009 - favoriten When They Come håller ställningarna och är en höjdpunkt. Dark Horse och konsertpremiären Out Pretending kryper också nära. Love Me Like I´m Gone sitter som en värmande vante som första extranummer.
I en tid när nya idoler tillverkas på löpande band på bästa sändningstid är det befriande med ett band som ser ut som ett gäng lätt bakfulla och lite lufsiga träslöjdslärare på scenen, även om trummisen Thomas Hedlund håller fanan högt med sin stiliga porrfilmsmustasch. Självklart blundar de sig igenom nästan alla låtarna. Fleet Foxes-aktiga A Heart Like Yours In A Time Like This blir en fin avslutning på kvällen, som även bjuder ständigt underskattade Christian Kjellvander som fin uppvärmare, mestadels ensam med gitarr (kom gärna tillbaka snart), och duettpartner.
Smycket Stenberg har runt halsen som först ser ut som ett kors visar sig vara ett ankare. Det kan vara bra att ha om man inte vill flyta runt hjälplöst varje gång vindarna vänder. Men så lyckas Deportees också sticka ut genom att vara ovanligt vanliga, helt utan inövad koreografi. Och värmen i bröstet skyddar mot regnet som börjat falla utanför.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
19:44:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida