Konsertrecension: Vet Hut

Vet Hut
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 31 oktober.
Längd: 25 kompromisslösa minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Energin. Öset. Tempot. Och alla tre en gång till.
Saknade mest: Mer!

Bandet heter Vet Hut. Förra årets debut-ep kallades Översittarjävlar och nyss har de fullängdsdebuterat med Va Fan. Redan här finns tre anledningar att hurra. Jenka, Tobbe, Kalle, Matte och Elgen (namnen uppsnabbade på Facebook) spelar låtar som heter Skit och Vem Fan Är Du?. De spelar snabbt, oftast håller de sig i Motörheadtempo, ibland låter det som om de håller på att köra om Motörhead. Och för oss som är närmare 40 än vi vill erkänna passerar många dassigt inspelade kassetter med långhårig och vårtig engelsk punkig hårdrock förbi. Men det är inte nostalgi. Lemmy sjunger ju inte på svenska. Och Vet Hut har inte bara tempo, de har humor och charm också. Annars hade det inget funkat.

På runt 25 minuter river de av tio låtar utan att be om ursäkt och som om det inte fanns någon morgondag. De inleder med Visa Dom Var Skåpet Ska Stå och avslutar med Översittarjävlar. Det tar slut alldeles för snabbt, innan många mer rimliga band ens hade fått upp värmen. Vet Hut har inte det problemet. Det är plattan i mattan, solen i ryggen, tårna över stupet och en massa annat liknande. Kanske hade det varit svårt att döpa en låt till Det Riktigt Jävla Goda Livet och göra en smäktande ballad av det. Alla spelar lite snabbare än de andra.

 

One good thing about music - when it hits you feel no pain, sjöng Bob Marley en gång. En bra sak med musik - när den träffar gör det inte ont. Vet Hut live är som en knytnäve i magen, och man ber om mer. Förmodligen högljutt med armarna uppsträckta. På tal om högljutt. Det är inte helt lätt att höra varenda ord Jenka sjunger, men enklare än vad man skulle kunna tro. Attityden går igenom oavsett. Energin talar också för sig. Rent teoretiskt skulle det gå att efterlysa mer variation i tempo och upplägg, men rent praktiskt spelar det ingen roll. Rent praktiskt är det bara att fånle och njuta. Går det att ordna extraarmar för det hårt prövade bandet - tempot borde locka fram mjölksyran i armarna ganska snabbt - får de gärna spela längre nästa gång.

Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur, lär någon ha sagt. I fallet Vet Hut är det sant. Kanske för att de struntar i förnuftet och går direkt på magen - eller någon annan kroppsdel. Att försöka beskriva Vet Hut som liveupplevelse är att misslyckas. Alltså: missa inte nästa chans till smocka.

Läs mer om liknande: 

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Punk för nybörjare

Den mytologiserade missbrukaren

Island Records fyllde 50!

Publicerades unrsprungligen i Smålandsposten.