Fula Fula Ord: Skivrecension: Bob Dylan

Bob Dylan
Fallen Angels
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

Nu är vi nog så gubbmys vi kan bli. Förra året släppte Dylan Shadows In The Night som innehöll hans versioner av gamla amerikanska låtar som Frank Sinatra tidigare tolkat. Många Dylanfans blev förvånade, varken för första eller sista gången. Nu kommer det en skiva till med tolkningar ur det som brukar kallas The Great American Songbook. Skillnaden mellan den här skivan och till exempel de tjugofyra skivor Rod Stewart gjorde på samma tema är att ömheten och kärleken till materialet kommer fram på ett helt annat sätt här - Dylan sjunger bättre än på länge. Närmare micken, mer intimt. Den allt oftare helspruckna röst han numera har när han tar i lite på sina egna låtar är frånvarande. Musiken är lika intim och mjuk som rösten. Som om den vore inspelad med sovande barn i rummet intill. Det är en produktion - gjord av Bob själv under sitt vanliga alias Jack Frost - full av kärlek och ömhet. Och mycket har sagts och skrivits om Dylan under årens gång, men ömhet är inte ett av de mest vanliga adjektiven. Allt avslutas med Come Rain Or Come Shine. Är det första gången Dylan och Monica Zetterlund delar på en låt?

Och för er som tycker hans två skivor med gamla jazz- och schlagerstandards är trams så håller det ju i alla fall honom bort från att göra fler julskivor, eller hur?

Läs mer om liknande: