Konsertrecension: Flocken

 

Flocken
Tid: Lördagen den 30 maj. 
Plats: Kafe De Luxe. 
Längd: 50 plus 45 minuter. 
Publik: Som mest ett sextiotal. 
Bäst: Den svängiga lekfullheten.

Flocken har spelat tillsammans i fem år, turnerar flitigt och gör en blandning av balkan och klezmer. För er som undrar vad det är för något kanske en kortare förklaring är på plats. Balkan är folkmusik från, inte helt oväntat, Balkan. En sorts musik som gärna håller högt tempo och innehåller blåsinstrument och längtan. Klezmer är folkmusik från främst östeuropa med huvudsakligen judiska rötter. Det är en sorts musik som också gärna håller högt tempo. Det är dansant melankoli. Flocken har också inslag av traditionell svensk folkmusik. De lyckas vara politiska utan att egentligen vara politiska. Bara så där. Att de spelar på asylboenden är fullt logiskt. Kanske är det ett sätt att tacka för musiken. Det är förresten inte en slump att de spelat mycket på jazzfestivaler också. Många av låtarna är uppbyggda kring solon som avlöser varandra.

Nu är det inte fullt ös hela tiden, de spelar långsamma nummer också, ibland nästan med en arabisk ton. Då ligger havet spegelblankt, även om det går att ana svänget strax under ytan. Det blir lite sjutakt också i Jugo Plese Gamala Taki Taki, för de som verkligen vill utmana sina danskunskaper.

Två av medlemmarna har bakgrund i jazz, två i folkmusik. Ibland blir det lite tango. De blandar med andra ord minst sagt friskt. Konstigt nog känns det ändå som att det saknas lite variation. Nog för att resultatet av influenserna blir något som inte växer på träd, men inbördes blir låtarna ändå snarlika. Och inte bara för att de både inleder och avslutar kvällen med Flockens polska, öppningslåten på deras nysläppta debutskiva Altona.

Då har de spelat ett set inför mestadels sittande publik innan borden plockas bort under en kanske lite väl tilltagen paus. Om de före paus ibland pratar mycket mellan låtarna och konserten bitvis tappar tempo, påpekar de i början av andra set att det nu blir mindre prat och mer dans. Publiken kommer igång ordentligt och jublet stiger. Mot slutet blir det till och med ringdans.

Men vad heter medlemmarna och vad spelar de för instrument, undrar nu vän av ordning. Ida Gillner spelar sopransax, Fredrik Brändström föredrar att spela dragspel, Anna Lund håller ordning på trummorna och Donovan von Martens ser till att kontrabasen inte ramlar ner på golvet.

Det är, som alla konserter borde vara, en upplevelse som band och publik skapar tillsammans. 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Afenginn

Konsertrecension: OK Star Orchestra 

Svensk jazz för nybörjare 

Lite svensk folkmusik

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.