Konsertrecension: Weeping Willows

Weeping Willows 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Fredagen den 22 april. 
Längd: 100 minuter. 
Publik: Tämligen fullt – runt 750. 
Bäst: Tja, det råder inte akut brist på bra låtar. 
Saknade mest: Return To Me.

När Weeping Willows slog igenom 1997 med skivan Broken Promise Land var Roy Orbison och Elvis Presleys sjuttiotal riktmärken. De började som ett coverband med många låtar av just Orbison. I centrum står då som nu Magnus Carlsons gripande röst. Under sin karriär har de sedan testat en rad inriktningar. En av deras största hits kom med Touch Me, en av de bästa låtarna Depeche Mode glömde skriva. Den görs som kvällens näst sista låt. Om Weeping Willows inte direkt har överskott på upptempolåtar gör de för säkerhets skull om en av sina rockigaste stunder till ännu en ballad. Med lyckat resultat, kan tilläggas.

Senaste skivan Tomorrow Came Today har inte hunnit vara ute i två månader och bandet är ute på stor turné. En låttitel som Every Haunted Night - en av kvällens höjdpunkter - ger bevis på att de håller fast vid de klassiska ämnena kärlek, olycklig kärlek, ensamhet och olycklig kärlek. Carlson själv skämtar om att alla kvällens låtar handlar om samma sak, men sägs med olika ord: att världens ska bli lite omtänksammare. Det får han en applåd för innan han lägger till – men det får man väl inte säga i det här landet längre. Bortsett från sångarens mysdans är bandet stillastående. Förvisso är de flesta låtarna ganska långsamma och inte gjorda för att hoppa upp och ner till, men ljuset hjälper till att skapa atmosfär.

Skin On Skin blir en av kvällens höjdpunkter. Den har de inte spelat på tolv år och knappt då heller, påpekas det. Nu har den fått ett stråkarrangemang av en av de fyra som utgör den lilla men effektiva stråkförstärkning. De gör även underverk med The Burden. Lovers Never Say Goodbye har snygg lap steel-gitarr. Att Broken Promise Land blir kvällens sista låt är helt rättvist, men innan dess blir det också nya Wait For Love To Grow som presenteras som ett lyckopiller. En klockren My Love Is Not Blind mottas redan som en gammal favorit och håller också tempot uppe.

Rent teoretiskt borde det inte funka med så många ballader, men det gör det. Rent teoretiskt borde ett band som inte haft några hits på länge och inte syns i en massa lekprogram kunna sälja ut ett konserthus, men det gör de. Carlson verkar uppriktigt förvånad över uppslutningen. Det kanske är så underbart vackert – om ni ursäktar klyschan - att Weeping Willows musik står på egna ben?

Läs mer om liknande: 

Elvis Presley hade en formtopp under sent sextio- och tidigt sjuttiotal

Depeche Mode för nybörjare

Weeping Willows är med på ett gammalt blandband

Skivrecension: Jeff Lynne´s ELO -  Alone In The Universe

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.