Skivrecension: Savages - Adore Life

Savages
Adore Life
(Matador/Playground)
Betyg: 3

If you don´t love me, don´t love anybody, så lyder första raden i skivans första låt The Answer. Savages spelar musik med basen långt fram och Jenny Beth har en lite hotfull ton i sin röst. Det är svårt att inte attraheras av det här. Svenska recensenter har fokuserat på att det är tjejer som spelar och tjejer och tjejer och att det är ett feministiskt budskap (svenska manliga musikskribenters vanliga sätt att visa att de minsann är feminister är att alltid lyfta fram att det är kvinnor de lyssnar på så fort de lyssnar på kvinnor - titta på mig, jag lyssnar på kvinnor - nästan så att det till slut är artistens kön som betygsätts snarare än musiken). Texterna handlar om att vara ung, att leta efter sammanhang, att leta efter den där personer. Få saker i livet är så svårt som att hitta den personer. De gör det med musik som låter som att kablarna till förstärkarna håller på att brinna upp. Det sprötar, brötar och bökar. Till er gamlingar som gillar Joy Division och Magazine - Savages kan vara något för er. Till er ynglingar som just golvats av Savages kan det vara värt att kolla upp de banden. Och nej, intensiteten skruvas inte ner i Adore bara för att tempot gör det.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Nightbird

Joy Division för nybörjare

Makthaverskan har stark inlevelse och utlevelse

Bokrecension: En tjej som heter Viv Albertine som spelade i ett band med andra tjejer som kallade sig The Slits 

Skivrecension: Neil Young - Bluenote Café

Neil Young
Bluenote Café
(Reprise/Warner)
Betyg:4

Med samma Neil Young-logik som vanligt kom inte den här skivan när det var tänkt, i slutet av åttiotalet, utan släpps istället nu, 25-nånting-år senare. Och varför inte? Han kunde ju lika gärna valt att inte släppa den alls. Liksom på This Note´s For You, som den var tänkt att följa, är den full av stampig ölhävarblues inspelad med elvamannabandet Bluenotes, komplett med en rejäl blåssektion. Och för all del några vackra ballader. Sju av låtarna är sånt som inte fick plats på This Note´s For You. Dessutom en ganska kraftigt omgjord On The Way Home från Buffalo Springfield-åren som görs som en gammal Motownklassiker och en Tonight´s The Night som klockar in på närmare 20 minuter.

I en karriär som inte alltid är helt lätt att följa - och varför skulle det vara någon önskvärt; att vara lättföljd? - fångar den här en av Youngs kanske märkligaste, men också ärligt talat mest roande, infall. Två CD eller fyra LP att tacka och bocka för. Över två och en halv timme musik. Och vem vet  -Young kan lika gärna få för sig att plocka upp den här tråden och ringa Bluenotesgubbarna imorgon igen som något annat. För det svänger ju!

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real

Bokrecension: Självbiografin Fredsförklaring 

Skivrecension: Psychedelic Pill

Skivrecension: Le Noise är också en sentida favorit

Skivrecension: Tindersticks - The Waiting Room

Tindersticks
The Waiting Room
(City Slang/Playground)
Betyg: 4

Tindersticks nya börjar med en stillsam stämningsskapande melodi som spelas på munspel, som musik till en lite sorglig westernfilm där det regnar i förtexterna. För det är ju så - i Tindersticks värld regnar det alltid. Kanske inte så konstigt att ett så pass relativt okänd band är relativt stora i just Sverige. När Stuart Staples sedan börjar sjunga i Second Chance Man över en lite jazzigt långsamt ökande rytm är alla vi som någonsin förälskat oss i det här bandet hemma. Bandet som ibland - okej då, väldigt ofta - anklagas för att inte utvecklas har till och med lyckats göra just det. Men ändå låter de exakt som Tindersticks. Were We Once Lovers? bygger på vad som nästan låter som elektroniska rytmer och tumbasspel (att spela bas med tummen förbjuds redan långt innan signaturmelodin till Seinfeld spelades in) och känns som något de inte gjort innan. Även om låttiteln förstås är en klassisk Tinderstickstiteln som det är svårt att tro att de inte använt innan. Nästa låt är sjuttiotalsfunk. Har de blivit galna? Är det här möjligtvis deras Kid A?

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Tindersticks - Ypres

Nytt från Tindersticks (från 2008)

Kid A? Radiohead för nybörjare! 

I Sverige spelar EGBA sjuttiotalsfunk som få

Skivrecension: Anna Ternheim

Anna Ternheim
For The Young
(Polydor/Universal) 
Betyg: 4

Anna Ternheim har bott i New York i flera år, men när låtarna vägrar dyka upp åker hon någon annanstans. Förra skivan The Night Visitor spelades in i Nashville. Den här gången begav hon sig till Stockholm för inspiration. Och det lyckades. De tio låtarna är väldigt koncentrerade - skärpan från föregångar finns kvar. Samtidigt är det lösare att i kanterna. De akustiska gitarrerna står inte lika mycket i centrum. Sättet som stråkarna används gör också att skivan påminner om Ternheims andra album Separation Road. Här finns några låtar där Ternheim byter ut gitarren mot piano som griper tag lite extra, bland annat Don´t Leave. Annars är det verkligen ett album hon har gjort. Låtarna kanske inte hoppar ut och slår en i magen, men stämningen stannar kvar när sista låten är slut.

Läs mer om liknande:

Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser

Skivrecension: Anna Ternheim - The Night Visitor

Skivrecension: Linn Öberg - When You Go

First Aid Kit värmer publiken med musikkärlek

Ett lite längre vykort från Dublin

För oss som bor i södra Sverige är det inte mycket dyrare att åka till Dublin än att ta tåget till Stockholm. En långhelg i Irlands huvudstad är en häftig upplevelse. För oss som tycker om att läsa är det inte bara staden som fostrade Oscar Wilde, Samuel Beckett och James Joyce - här finns också farligt många bokhandlare. Chapters Book Store har två fotbollplansstora våningar. De är dessutom billiga och det går att fynda rejält. Min personliga erfarenhet är att väskan är full innan pengarna tar slut. Bland annat av James Joyce epos Ulysses som jag lovat mig själv att läsa en gång för alla. Håll inte andan.

På tal om pengar; måste man äta kostar det. Stadens södra sida - gränsen går symboliskt vid floden Iffey som delar Dublin - må vara lite billigare. Det finns billiga alternativ, men det krävs tålamod för att hitta dem. Annars går det lätt bortåt 150 kr för en helt vanlig hamburgare med pommes och läsk. 

För oss som gillar kött rekommenderas Pitt Brothers. Rejäla portioner, gott som själve den, och med trevlig och kunnig personal. Och glass ingår. Helgens klockrena kulinariska höjdpunkt! Vi var där redan vid fem på eftermiddagen och hade vi dykt upp 30 minuter senare hade vi fått stå i lång kö med många knorrande magar som sällskap.

Dublin och Irland har en lång historia och ett härligt hat mot alla som försöker bestämma över dem - läs: engelsmän - och det finns gott om museum. Slottet har guidade turer som är värda pengarna. Där lär vi oss bland annat att namnet Dublin härstammar från vikingarna som försökte uttala ett ord på irländska (vill man studera det språket finns det på alla vägskyltar) innan det ändrades av engelsmännen som i sin tur inte kunde förstå vad vikingarna sa. The Little Museum Of Dublin är också värt pengarna. Väldigt passionerad guide som bjöd på några 100 års historia OCH skratt på strax över halvtimmen. Bland annat citerade han en författare som beskrev sig som alkoholist med ett skrivarproblem, innan han förklarade att nej, alla irländare är inte alkoholister - men de som inte är det jobbar på det. På samma museum jobbade en annan guide som just avslutat redan nämnda Ulysses efter 30 års läsande.

På tal om prisvärda museum finns det också en mängd museum och gallerier som är gratis. Här kan en frivillig sökmotor vara till hjälp, beroende på vad man är ute efter. Rekommenderas gör en promenad vid Trinity University. De gamla byggnaderna är vackra och ett besök på museet bör hinnas med. 

Och på tal om alkohol - letar ni pubar är det bara att blunda och ta tre steg i valfri riktning. Nationalsporten Guinness går att få i glas för 50 svenska kronor. Även här varierar priserna och det är värt att leta sig lite bortom turiststråken. Det går förstås att fråga efter hjälp och tips. Infödingarna är hjälpsamma och Irland är ett land där det går att prata med främlingar utan att bli anklagad för att vara full och/eller knäpp. Dessutom kan man då passa på att njuta av den ljuva accenten.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: U2 - Songs Of Innocence 

Liverpool i mitt hjärta - låt mig beskriva dig nu 

Köpenhamn precis när våren hittar dit 

Tydligen har jag inte skrivit något från Berlin, men ändå

Krautrock för nybörjare

I går såg jag den tyska regissören Wim Wenders film Den Amerikanske Vännen/Der Amerikanische Freund, baserad på en bok av favoritförfattaren Patricia Highsmith. Min Pavlovklocka började ganska snabbt ringa för krautrock. Krautrock är en ganska klumpig engelsk term för tysk rock. Tyskarna äter kol, alltså kallas de kraut. Av samma anledning kallas fransmän (och kvinnor, hallå liksom!) för frogs. Det som kallas krautrock växte fram i skarven mellan sextio- och sjuttiotal och nådde inga större kommersiella framgångar när det begav sig. Musiken var ofta för experimentell för medel-Müller. Men inflytandet har i efterhand blivit stort, delvis kanske på grund av David Bowies omfamning under mitten av sjuttiotalet. Bowie var helig i engelsk musikpress under denna period och allt han sa höggs i sten. Men var ska man börja? Vilken krautrock är krautigast? Läs mina förslag och lyssna på Spotifylänkarna!

Kraftwerk - The Man Machine (1978)

Kraftwerk är det överlägset mest kända bandet i denna genre/"genre". De brukar kallas den elektroniska musikens The Beatles och är ett av pophistoriens mest inflytelserika band. Det är inte lätt att välja en skiva att representera dem med, men The Man Machine innehåller bandets två mest kända låtar The Robots och The Model. Musiken de gjorde var så långt före sin tid att den uppfann det typiska åttiotalssoundet redan 1974 med skivan Autobahn. Den enda kvarvarande originalmedlemmen Ralf Hütter turnerar fortfarande, men de senaste trettio åren har det bara kommit tre nya skivor. Hemstaden Düsseldorf delas förresten med Wenders.

Can - Tago Mago (1971)
Tanken med den här dubbel-LP:n var att den ena skulle innehålla relativt rak musik och den andra något mer experimentell musik. Men Can vore inte Can om man kunde höra någon större skillnad. Många av låtarna var jam som spelades in i hemlighet av basisten/teknikern Holger Csukay för att sedan användas på den färdiga skivan. Musiken låter ungefär som James Brown på halva hastigheten. Det kan bero på skillnaden i verkan mellan marijuana och PCP, men vad vet jag? Här finns också tydliga influenser av psykedelisk rock. När favoritlåten Halleluhwah tar slut efter arton och en halv minut brukar jag ställa mig upp och applådera.

Cluster - Zuckerzeit (1974)
Berlinduon Hans-Joachim Rodelius och Dieter Moebius gjorde på sin tredje skiva lågmäld, varm, melodisk och avslappnad elektronisk musik. Skivan har också en regelbunden rytm som förmodligen var inspirerad av den samtida duon Neu! med bla andra Michael Rother. Han hade i sin tur tidigare varit medlem i Kraftwerk och bildade tillsammans med Rodelius och Moebius 1973 även Harmonia. Zuckerzeit är kanske den minst experimentella och mest lättlyssnade skivan i den här lilla guiden. Musiken kan rent av beskrivas som trevlig. Cluster splittrades i december förra året efter att 2009 ha släppt sin första skiva på arton år.

Amon Düül II - Phallus Dei (1969)
Om man ska introducera folk till en ny artist eller musikstil är det alltid kul att slänga in något som kommer få många att sätta den valfria drycken i halsen. Och nu är vi nog så kraut vi kan bli. Den här skivan brukar tillsammans med Cans första album från samma år sägas ha grundat den sorts musik som ingen krautrockartist tycker om att kalla krautrock. Sättet som bandet använder sina rytminstrument brukar kallas abstrakt percussion. Och sättet de sjunger/mässar på letar fortfarande efter en definition. Phallus Dei är förstås latin och betyder ungefär guds penis. Amon är den egyptiska solguden och Düül en fiktiv turkisk figur, men den förklaringen är inte lika kul. Efter gemensam lyssning - hela skivan! - på sångerskan Renate Knaup och hennes åtta pojkar blir det utdelning av diplom.

Läs mer om tyskar och andra människor:
Kraftwerk släpps remastrade
Ralf Hütter intervjuas i The Guardian
Läs mer om Cans tyska funk
David Bowie för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

1215 uppfanns skägget i Mëuld i södra Tyskland av Gunther Kottenmeyer. Det råder delade meningar om när rocken (musikstilen, inte plagget) uppfanns. Men skäggrocken uppfanns den första juli 1968 när The Band släppte sitt debutalbum Music From Big Pink. De senaste åren har denna under lång tid marginaliserade musikstil fått ett rejält uppsving, inte minst i USA och inte minst i igensnöade timmerkojor i Brooklyn. Flanellskjorta och skägg är lika hett som Arvidsjaur är kallt (just nu -16.2 grader). Skäggrocken har alltid varit en väldigt amerikansk företeelse, inte helt oväntat med tanke på de tydliga rötterna i blues och country. Här är några skäggrockskivtips från de senaste åren!

Band Of Horses - Infinite Arms (2010)
Många skulle sätta detta Seattleband i centrum för de senaste årens skäggrockrörelse och lovorden har snöat in i rasande tempo, men det var först i år, med deras tredje skiva, som de levde upp till alla lovord. Plötsligt försvann alla tvivel och bandet levererade en av årets bästa skivor. Låten Compliments blev min nyckel till deras storhet.

The Black Keys - Brothers (2010)
De flesta skäggrockgrupper fokuserar på akustiska gitarrer och stämsång, men The Black Keys utgår nästan alltid från ett nästan alltid svängigt groove. Duon bestående av Patrick Carney (trummor) och Dan Aurbach (allt annat) har redan hunnit med sex skivor och varför inte börja med denna? Omslaget blinkar till Howlin´Wolf. Stilpoäng.

Bon Iver - For Emma, Forever Ago (2008)
Sedan 1998 har Justin Vernon (se bilden) förekommit i minst sju olika bandkonstellationer/pseudonymer. Som sitt alias Bon Iver gjorde han en av mina favoritskivor från 2000-talets första dekad. Den här skivan spelades delvis, möjligtvis helvis, in i en jaktstuga i Wisconsin och det ger självklart bonuspoäng på skäggrockbarometern.

Drive-By Truckers -The Big To-Do (2010)
De låter som Tom Petty & The Heartbreakers och favoritförfattaren George Pelecanos har lovordat dem, ändå har jag inte riktigt fallit pladask för detta band som i år släppte sitt åttonde album. Men The Wig He Made Her Wear är en av årets låtar så deras plats här är ändå självklar.

Fleet Foxes - Fleet Foxes (2008)
Varma akustiska gitarrer, himmelsk stämsång och kyrkeko är de tre viktigaste beståndsdelarna i det här bandets framgångar. Deras andra skiva ska kanske eventuellt möjligtvis släppas innan året är över och alla läsare av engelska musikmagasinet Mojo håller tummarna för att de ska leva upp till den i vissa kretsar redan klassiska debuten.

Grizzly Bear - Veckatimest (2009)
Brooklyn är väl något av skäggrockens blindtarm, men Grizzly Bear ger sig inte. I nuläget är det dessutom oklart hur många av medlemmarna som har skägg. Alla frågetecken rätas snabbt ut när man hör melodierna och arrangemangen. Skäggrockpuritanen skulle förmodligen även ifrågasätta användandet av syntar. Gart Hudson*, säger jag då.

* Garth Hudson är han i The Band med det största skägget. Som mest har han spelat 17 instrument samtidigt - minst ett av dem var en synt.

Läs mer om skäggrock och musik:
Bon Iver spelar Skinny Love hos David Letterman
Country för nybörjare
Sextiotalspop för nybörjare
Det första Rocktåget? The Band medverkade!

Country för nybörjare

Folk i min ålder tittar ofta konstigt om man säger att man gillar country. Jag tror det beror på företeelser som Kikki Danielsson och Mats Rådberg & Rankarna. Det fanns en period i svensk musikhistoria när det räckte att ta på sig hatt och sjunga om att mata kossor och peta in pinnar i brasor för att det skulle räknas som "country". Men det finns bra country också, musik som inte nödvändigtvis låter som typisk country. Ingen joddlande sång, inga fioler, inga yeee-ha. It´s just three chords and the truth, som Emmylou Harris sa i en intervju. Här följer några av mina favoriter inom det som kan räknas in i genrén country. Hårklyvare skulle kanske vilja sortera in några av dessa skivor i den kategori som kallas Americana och det är okej för mig. Musiken är lika bra ändå.

Hank Williams - Vilken Best Of/Greatest Hits som helst (nästan årligen)
Hank Williams är förmodligen countrymusikens The Beatles. Han skrev en radda klassiker och levde rockmyt innan någon visste vad rockmyten var för något. Blev inte ens 30 år och gjorde musik som står sig mer än 50 år senare. Texterna är enkla och handlar om vardagslivet. Jag tyckte länge att Williams musik var töntig, men jag har haft fel förr. Hårdare än så här blir det förmodligen inte med hatten på.

Johnny Cash - At San Quentin (1969)
Han kom, sågs, segrade och försvann igen fler gånger än de flesta. När han efter ett långt liv gick bort 2003 71 år gammal hade han en status och åtnjöt en respekt som de flesta bara kan drömma om. Inte för att han var felfri, utan för att han var så mänsklig med samma brister och fel som du och jag. Här sjunger han om kärlek, gud och att skjuta folk bara för att få se dem dö. Det är punk framförd som country. Och egentligen är det folkmusik.

Townes van Zandt - Live At The Old Quarter (1977)
De whiskypimplande pillerknaprarna är ovanligt många per capita i den här genren. Townes kanske inte är så känd till namnet, men låtarna? Hootchy mama! Här finns bl a Pancho & Lefty, If I Needed You, To Live Is To Fly, For The Sake Of The Song, Kathleen, Waiting ´round To Die och Lungs. Har ni ännu kvar att upptäcka kraften i dessa låtar är det bara att gratulera. Townes är ensam med gitarr. Det räcker.

Emmylou Harris - Red Dirt Girl (2000)
Det här var den första av Harris skivor jag hörde och det är fortfarande min favorit. Med fötterna i myllan och en röst som målar hela himlen blå är detta en modern klassiker. Även om hon är en av världens bästa uttolkare av andras låtar, både på egen hand och som duettsångare, kan man inte låta bli att fundera över varför hon inte skriver fler egna låtar. Hon vet bevisligen hur man gör. Bang The Drum Slowly och Elvishyllningen Boy From Tupelo klumpar halsar.

Gillian Welch - Time (The Revelator) (2001)
Om jag måste välja en skiva av de fyra hon gett ut får det bli denna, hennes tredje. Här finns om inget annat en låt till om Elvis, Elvis Presley Blues. Här finns två röster och två gitarrer. David Rawlings och Welch sjunger och spelar på ett sätt som får så mycket annan musik att låta överarbetad och skrålig. För egentligen är detta det enda som behövs. När den avslutande I Dream A Highway tonar ner efter en kvart känns det som om solen går ner bakom horisonten efter en kväll på verandan.

Läs mer om liknande:
Läs om Johnny Cash At Folsom Prison
Läs Gillian Welch sveper fram långsamt
Läs Emmylou Harris skapar gåshud
Läs Emmylou Harris och rösten

Bokrecension: Early Blues - The First Stars Of The Blues Guitar

EARLY BLUES: The First Stars Of The Blues Guitar
Jas Obrecht

University of Minnesota Press 
ISBN 978-0-8166-9804-2

I förra numret av Jefferson recenserades Hilde Beate Lias bok Crazy Cryin´ Blues: Tett På Bluesens Kvinner, som bland annat handlar om den första vågen bluesartister – Mamie Smith, Ma Rainey, Bessie Smith och deras kollegor. Eftersom musikindustrin är en väldigt spekulativ marknad var det snart dags för nästa trend. Kvinnor uppbackade av små band ersattes av män. Ibland ensamma med gitarrer, ibland spelandes med stor orkester. Early Blues tar upp – i tur och ordning – Sylvester Weaver, Papa Charlie Jackson, Blind Lemon Jefferson, Blind Blake, Blind Willie McTell, Blind Willie Johnson, Lonnie Johnson, Mississippi John Hurt och Tampa Red. Några av dem ekar fortfarande, andra är mer bortglömda. Några var pionjärer, andra var sent ute redan när det begav sig. Några försvann när vinden vände, andra gick vid sidan av trenderna. Några känns väldigt avlägsna, men Tampa Red levde till 1981. Ett årtal som i det här sammanhanget närmast är att betrakta som nutida. Men då hade han sedan länge slutat spela. Vad Jas Obrecht gör att skildra de här artisternas liv och verk i varsitt kapitel. De flesta får 20-30 sidor, Lonnie närmare 60. Men så spelade han med Bessie Smith, Louis Armstrong och Duke Ellington och hade en karriär som överlevde både börskraschen och andra världskriget.

De flesta artisterna i boken lever hårt och dör mer eller mindre oväntat vid unga år. Blueslivet under första halvan av 1900-talet var inte en bransch där det lönade sig att pensionsspara. Mississippi John Hurt var förmodligen 73 år när han gick bort. Men då höll han sig i långa perioder borta från musiken. Texterna vi får är väldigt raka biografier. Lite mer sammanhang och lite bredare perspektiv om situationen i till exempel den amerikanska södern hade kunnat berika läsupplevelsen ytterligare. Boken är trots allt bara 240 sidor – ett historiskt sammanhang hade inte behövt göra den otympligt tjock, även om det rent musikhistoriska är bra.

Obrechts – som bland annat skrivit för Rolling Stone och Living Blues - språk är kanske lite torrt (det vill säga akademiskt), men när man väl kommer in i det – eller om han skrev texterna i den ordningen de ligger: när han väl kom in i det – är det en bok om en epok många är intresserade av. Kan man mycket om huvudpersonerna kanske inte boken innehåller några större åh fan-upplevelser, men är man intresserad och inte har så mycket på fötterna är det en givande bekantskap. Ett stort plus för alla gamla annonsen för de olika skivorna han har grävt fram. En utökad diskussion om dem hade förresten varit intressant. Annonserna säger mycket om tiden de kommer från. Ett stort plus också för citat från sådana som BB King, John Lee Hooker och Sam Charters som bidrar med ökad förståelse för hur en skiva från 1927 än idag påverkar blusen – utan att det för den sakens skull behöver innebära bakåtsträvande. Och en ytterligare genomgång till bildtexterna skulle kanske inte skada.

Läs mer om liknande: 
Bokrecension: Highway 61 - Crossroads On The Blues Highway 
Big Mama Thornton förtjänar en bättre bok 
Charley Patton var samtida med Robert Johnson
Så spelar du blues! Hela listan!

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Humorrecension: Simon Gärdenfors

Simon Gärdenfors 
Tid: Lördagen den andra januari. 
Plats: Kafe De Luxe. 
Längd: 65 minuter.
Publik: Strax över 100. 
Bäst: Tonen och reaktionerna.

Få saker är så svåra att analysera som humor. Vad är det som avgör om vi skrattar eller är oberörda? Ståuppkomik är också skoningslöst i sitt upplägg på så sätt att det blir tydligt när det inte funkar. Är publiken tyst finns det ingenstans att gömma sig. Simon Gärdenfors behöver inte oroa sig. Med sin föreställning En Slapp Timme inleder han humoråret på Kafe De Luxe med en fullsatt källare där stolarna tagit slut och folk står upp.

Vilken sorts humor har han då, är det kul? Ja, det är kul. Bitvis väldigt kul med små tankar ute i marginalen. Han är inte en sorts komiker som växer på träd. Det är väldigt absurda resonemang. Och ju mindre detaljer han snöar in på, desto roligare blir det. Han är varken rädd för att vara  tramsig eller osmaklig.

Gärdenfors börjar med att berätta att han torkade sig lite slarvigt när han var på toaletten och att det resulterade i att han flickvän dumpade honom. Det är en ganska lång utläggning. Han har också planer på att bilda en duo som han ska kalla Simon & Barnfucker, men har svårt att hitta en kompis som vill vara Barnfucker.

Vissa partier känns mer som undersökningar av var gränsen går än som egentliga skämt, främst när han pratar om pedofili och sitt judiska ursprung (hans mamma är jude, påpekar han, hans pappa normal). Varför kallas det judeutrotning? Judarna finns ju kvar. Var det inte snarare en reducering? Materialet är något ojämnt, oavsett om man blir provocerad eller inte. Publikens reaktioner är ibland intressantare än själva materialet, men han möter ingen halvvägs och det är bra.

Och när det är kul är det väldigt kul. Hans resonemang om att det måste vara praktiskt att vara asexuell slutar med att han kommer fram till att det borde vara enklare att inte få ligga än att få ligga. På tal om att ligga. Simons bror är framgångsrik och tjänar mycket pengar, något deras mamma är stolt över. Hon har till och med blivit erbjuden en bil av brorsan. Simon själv konstaterar att han får ligga mer nu när han börjar bli lite känd. Ska han möjligtvis fråga mamma om hon vill vara med på en trekant? Resonemanget om att han är så osympatisk mot Arbetsförmedlingen att de anställer honom som handläggare drar ner stort skratt.

Bitvis lever showen upp till sitt namn, En Slapp Timme. Möjligtvis skulle det gå att höja tempot lite, men Gärdenfors är något på spåret om han bara utvecklar fingertoppskänslan lite.

Läs mer om liknande: 

Kalle Lind och Simon Gärdenfors står upp

Alla Mina Kamrater står också upp
 En Skam För Sverige: humor på allvar

Ljust & Fräscht roar med lyxångest
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: David Bowie - Blackstar

David Bowie

Blackstar

(ISO/Sony)

Betyg: 4

När David Bowie debuterade 1967 var det tydligt att han inte hittat sin egen stil, inte hade en aning om vad han ville göra. Och så är det fortfarande. På skiva efter skiva har han utforskat ny musik med en närmast manisk besatthet. Det har ibland resulterat i gåshud, ibland i magplask. Men han har aldrig stått still. En Bowieskiva kan vara ansträngd, tillkrånglad, artificiell och alldeles, alldeles underbar. Och det ena behöver inte utesluta det fjärde. På sin 25e skiva - som släpps på hans 69-årsdag den åttonde januari - är han främst underbar. Det är en skiva som låter olikt allt han gjort tidigare. Kanske låter den minst olik Station To Station och Low, två av de bästa och mest kreativa skivorna i hans katalog. Det inledande titelspåret på Blackstar är med sina tio minuter dessutom en av de mest ambitiöst upplagda låtarna sedan Station To Station inleddes med sitt titelspår 1976.

Tillsammans med ett litet jazzband med saxofonisten Donny McCaslin i täten skapar Bowie något som möjligtvis låter som husbandet med gästcrooner som just denna helg underhåller på restaurangen vid slutet av universum. På tal om crooner. Bowie fortsätter att utvecklas som sångare vid en ålder när många av hans jämnåriga för längesedan blivit parodier på sig själva. Det känns lite märkligt att säga det här om en artist som hållit på sedan Erik XIV regerade i Sverige - men jag är nyfiken på vad Bowie ska hitta på nästa gång, om det blir någon.

Tills dess är Blackstar en riktig fest för oss som gillar honom ju längre bort från alla förväntningar han landar. För er som tycker Let´s Dance är det bästa han gjort kanske det är bättre att ta det lite lugnt. Blackstar är inte gjord för att spelas på radio, den försöker inte vara kommersiell. Och kanske är det en förklaring till att den är så jäkla bra.

Lyssna också på: Can - Ege Bamyasi (1972)

Läs mer om liknande:
Skivrecension: David Bowie - The Next Day
David Bowie för nybörjare 
Paul Trynka - David Bowie, Starman 
Krautrock för nybörjare - den var en av anledningarna till att Bowie flyttade till Berlin

Skivrecension: Cymande

Soulfunk

Cymande

A Simple Act Of Faith

(Cherry Red/Border)

Betyg: 1

Med start 1972 gjorde Cymande fyra skivor innan de lade ner, sedan fick de ur sig sju samlingar på ungefär lika många år runt millenniet. Det går alltså att ana ett fortsatt intresse. Förra året återförenades Londonbandet för turné och ny skiva. Tyvärr får de musiken som spelas i Försäkringskassans telefonkö att framstå som spännande. Det är soulfunk utan själ och den funkar inte heller. Den är så urvattnad och intetsägande att det nästan imponerar, som en fyra dagar gammal tepåse. Pianoballaden No Weeping med sin gospelkör har i alla fall en vilja bortom att hålla på ett tag.

Lyssna hellre på: The Isley Brothers – Brother, Brother, Brother (1972).

Läs mer om liknande:

35 souklassiker 1970-75 

Aretha Franklin i stereo på P3

Mavis Staples kan sjunga

Skivrecension: The Como Mamas

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

PS. Stilpoäng ändå för omslaget. Religiösa skiva har ofta härligt kitschiga omslag.

Filmrecension: What Happened, Miss Simone?

Filmrecension: What Happened, Miss Simone? 
Regisserad av Liz Garbus (101 min)

Hon går snabbt ut på scenen. Ställer sig vid sidan av flygeln, lägger ena handen på den. Med blicken fäst vid golvet niger hon. Sedan ställer hon sig upp och stirrar på publiken. Och fortsätter stirra. Och fortsätter stirra. Och stirrar lite till. Och lite till. Sedan sätter hon sig vid flygeln och pillar lite med papperen. Sedan ett kort hello och ett plötsligt och oväntat leende. Nina Simone har gjort entré.

What Happened, Miss Simone? är bitvis jobbig att titta på. Inte för att den är dålig. Tvärtom. Den är väldigt bra – en intim, ärlig och naken dokumentär om en intim, ärlig och naken artist. Men för att Nina Simone av allt att döma inte var en lycklig människa. Hon var ensam även i rum fulla med människor och hon hatade att vara ensam. Och hatade är inte ett för starkt ord. Gråzoner var inte hennes grej. Den här filmen om henne och hennes liv, där hon förklarar att frihet för henne är att inte ha några rädslor, värjer inte för de mörka sidorna hos en människa som kanske, möjligtvis, bara var lycklig när hon befann sig mitt i musiken. Hennes dotter Lisa Simone Kelly - från ett äktenskap som Lars Norén hade kunnat ligga bakom - är en av producenterna bakom projektet och då kan man tro att det är en ett helgonporträtt av modern. Men nej. Verkligen inte. Det första dottern säger i filmen är att man skulle kunna tro att Nina Simone blev Nina Simone när hon kom upp på scenen, men nej - Nina Simone var Nina Simone hela tiden. Och det var där det blev problem.

Filmen består av privata bilder, hypnotiska liveframträdanden, klipp från intervjuer, dagboksanteckningar och intervjuer med musiker och kollegor. I just ett klipp från en intervju säger hon att hon inte ville bli jazz- eller bluesartist utan klassisk pianist. Det var allt som betydde något för henne. Hon var bara tre-fyra år när hon började spela i kyrkan där mamman predikade. Hon minns sin pianolärare, den första vita människa hon sett. Här läggs grunden för Simones ensamhet: hon övar hela dagarna. När hon inser att hon på grund av sin hudfärg inte accepteras på skolan för klassisk musik i Philadelphia dit hon och hela familjen flyttat för hennes skull blir hon förkrossad. Hon måste börja spela och sjunga i barer för att försörja sig. Det är då hon byter namn. Hon ville inte att hennes mamma ska veta att hon spelar djävulens musik i barer. Och det är av ren nöd som en av 1900-talets mest lättidentifierade sångröster släpps loss. För vem vill lyssna på en barpianist som inte sjunger?

Simone får stora framgångar med låtar som My Baby Just Cares For Me och blandar eget material med tolkningar av alla från Bob Dylan, Bee Gees och The Everly Brothers. Oavsett vilket förvandlas de till Nina Simone-låtar så fort hon öppnar munnen. Men att säga att karriären är spikrak är att överdriva. Hon är inte den spikraka sorten, sorten som bygger en karriär. På sextiotalet riskerar hon sina kommersiella chanser - det vill säga riskerar den stora vita publik hon fått - genom att bli en del av medborgarrättsrörelsen och ta politisk ställning i sin musik. Låtar som Mississippi Goddam spelades inte på den tidens motsvarighet till Rix Fm. Perspektivet växer både i filmen och hennes liv. Hon blir en representant för sin hudfärg, en hudfärg som innebar att hon nekades den karriär hon ville ha. Nu vill hon göra det möjligt för andra att lyckas, att inte behöva dömas på samma grund.

Först på sjuttiotalet, i medelåldern, skulle hon få en förklaring till sina vilda humörsvängningar, hoppen från flickig fnittrighet till vulkaniska utbrott. What Happened, Miss Simone? är en film som kryper under huden både på musikern och människan Nina Simone. Det är en film för alla oss som gillar hennes musik. Det är också en film för alla andra. Alla som jagat en dröm ansedd som omöjlig, alla som någonsin känt sig utanför eller kämpat i motvind. Alla som är det minsta intresserade av människor bör se den här Netflix-dokumentären.

Läs mer om liknande:

Filmrecension: 30th Century Man - om Scott Walker 

Ken Burns serie om jazzens historia bör också ses av alla

Aretha Franklin i stereo på P3

Bob Dylan för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Skivrecension: Trickbag

TRICKBAG

Candyville

Magic CD 0006 (42 min)

Det vore synd att anklaga sexmannabandet Trickbag för att vara nyskapande, men det de gör gör de väldigt bra. Instrumentinsatserna är genomgående utmärkta. De låter verkligen som ett band. Kanske ska ändå Tomi Leino lyftas fram lite extra. Antalet bluesgitarrister som har förlyssnat sig på Clapton och Hendrix och vill spela solon som vägrar ta slut är många. Och visst, det kan vara kul i rimliga doser. Men Leino verkar ha Hubert Sumlin som förebild. Han spelar det låten behöver, inte det egot kräver. Alla solon på skivan – oavsett instrument – är väldigt sparsmakade.

Bland de mestadels egenskrivna låtarna utmärker sig munspelaren Steve Westons You Should Have Listened To Your Mother, drivet av Diddleybeatet, sångaren Tommy Mobergs skönt sädiga You Mystifies Me (skriven med James Harman) och avslutande Saturday av ibland inhoppande munspelaren Stefan Dafgård.

För oss som är svaga för vad som pågick i Chicago och Memphis på femtiotalet är Trickbag goda förvaltare av arvet. Och de bör upplevas live.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Trickbag 
Skivrecension: Eric Clapton
Konsertrecension: James Harman
Bokrecension: Highway 61 - Crossroads On The Blues Highway 
Publicerades ursprungligen i Jefferson.