Ett lite längre vykort från Dublin

För oss som bor i södra Sverige är det inte mycket dyrare att åka till Dublin än att ta tåget till Stockholm. En långhelg i Irlands huvudstad är en häftig upplevelse. För oss som tycker om att läsa är det inte bara staden som fostrade Oscar Wilde, Samuel Beckett och James Joyce - här finns också farligt många bokhandlare. Chapters Book Store har två fotbollplansstora våningar. De är dessutom billiga och det går att fynda rejält. Min personliga erfarenhet är att väskan är full innan pengarna tar slut. Bland annat av James Joyce epos Ulysses som jag lovat mig själv att läsa en gång för alla. Håll inte andan.

På tal om pengar; måste man äta kostar det. Stadens södra sida - gränsen går symboliskt vid floden Iffey som delar Dublin - må vara lite billigare. Det finns billiga alternativ, men det krävs tålamod för att hitta dem. Annars går det lätt bortåt 150 kr för en helt vanlig hamburgare med pommes och läsk. 

För oss som gillar kött rekommenderas Pitt Brothers. Rejäla portioner, gott som själve den, och med trevlig och kunnig personal. Och glass ingår. Helgens klockrena kulinariska höjdpunkt! Vi var där redan vid fem på eftermiddagen och hade vi dykt upp 30 minuter senare hade vi fått stå i lång kö med många knorrande magar som sällskap.

Dublin och Irland har en lång historia och ett härligt hat mot alla som försöker bestämma över dem - läs: engelsmän - och det finns gott om museum. Slottet har guidade turer som är värda pengarna. Där lär vi oss bland annat att namnet Dublin härstammar från vikingarna som försökte uttala ett ord på irländska (vill man studera det språket finns det på alla vägskyltar) innan det ändrades av engelsmännen som i sin tur inte kunde förstå vad vikingarna sa. The Little Museum Of Dublin är också värt pengarna. Väldigt passionerad guide som bjöd på några 100 års historia OCH skratt på strax över halvtimmen. Bland annat citerade han en författare som beskrev sig som alkoholist med ett skrivarproblem, innan han förklarade att nej, alla irländare är inte alkoholister - men de som inte är det jobbar på det. På samma museum jobbade en annan guide som just avslutat redan nämnda Ulysses efter 30 års läsande.

På tal om prisvärda museum finns det också en mängd museum och gallerier som är gratis. Här kan en frivillig sökmotor vara till hjälp, beroende på vad man är ute efter. Rekommenderas gör en promenad vid Trinity University. De gamla byggnaderna är vackra och ett besök på museet bör hinnas med. 

Och på tal om alkohol - letar ni pubar är det bara att blunda och ta tre steg i valfri riktning. Nationalsporten Guinness går att få i glas för 50 svenska kronor. Även här varierar priserna och det är värt att leta sig lite bortom turiststråken. Det går förstås att fråga efter hjälp och tips. Infödingarna är hjälpsamma och Irland är ett land där det går att prata med främlingar utan att bli anklagad för att vara full och/eller knäpp. Dessutom kan man då passa på att njuta av den ljuva accenten.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: U2 - Songs Of Innocence 

Liverpool i mitt hjärta - låt mig beskriva dig nu 

Köpenhamn precis när våren hittar dit 

Tydligen har jag inte skrivit något från Berlin, men ändå

En hälsning till Öresundståg från en passagerare

Lördagen den 15 november.

Informationen på tågstationen och biljetterna sa samma sak. Avgång Kastrup 18:27 - ankomst Växjö 22:46. Inga byten.

Men i Malmö var det stopp efter 20 minuters resa. Spårarbete mellan Malmö och Lund. Varför hade vi inte blivit informerade när vi köpt biljetterna?

- För då är det ingen som köper biljetter, informerade konduktören.

Ersättningsbuss till Lund alltså. Och där står det ett tåg och väntar?

- Nej, det är lördag, informerade konduktören. Men nästa ordinarie tåg går 22:30. 

Eftersom det är lördagskväll förtjänar tydligen inte Öresundstågs passagerare lika bra service som en vardagskväll. Efter lite mummel får vi veta att vi med egen planering kan ta oss till Hässleholm och därifrån vidare till Växjö.  

- Om ni inte missar tåget. Men det borde gå.

Att det går färre tåg en lördagskväll än en måndagsmorgon är begripligt. Men att de tågen som går inte går hela vägen till sin angivna slutstation är inte begripligt.

Och hade inte passagerarna mitt emot oss i vagnen frågat hade vi inte fått informationen på tåget heller. När konduktören rev biljetten som det stod Växjö på fick vi ingen information om att tågets slutstation var Malmö, att det därifrån var buss till Lund och att det därifrån var vårt eget ansvar att se till att ta oss vidare. Inte ett ljud. Konduktörer på vissa bolag säger till och med var man ska byta om man ska göra det.

Men eftersom vi inte är framme när biljetten säger kommer vi väl få restidsersättning?

- Nej, för stoppet var planerat, informerar konduktören. 

Men om stoppet var planerat kunde de väl planerat att tåget fortsatte i Lund? Nähä. Inte heller andra bussar erbjuds.

Det visar sig att Öresundståg informerar om stoppet på hemsidan. Där kollade vi inte när vi i sista minuten kom rusande och lyckades köpa biljetter. Har man inte internet i telefonen eller inte vill koppla upp sig utomlands - vad gör man då?

Öresundståg behöver enligt reglerna inte betala restidsersättning för de har informerat om förseningen - om man vet var man ska leta. Men de informerar inte där man köper biljetten eller på biljetten - för då köper inte folk, presumtiva kunder med pengar, biljett. Okej för att Öresundståg är ett företag och vill tjäna pengar. Men kan de inte i alla fall låtsas engagera sig i passagerarnas trivsel?

Öresundståg har en intressant inställning till sina passagerare. Särskilt om man är så korkad att man åker tåg en lördagskväll. De verkar inte heller vara intresserade av att konduktören ska kunna ge relevant information till de resande. Eller ens ha ett trevligt bemötande. Ärligt talat hade jag nöjt mig med ett otrevligt bemötande om jag hade kunnat få svar på mina frågor.

Öresundståg gör inte mer än de behöver för att hålla sig inom reglerna och på så sätt har de ryggen fri.

På hemsidan står det hur man tar sig vidare från Lund mot till exempel Göteborg. Ska man mot Alvesta, Växjö eller mot vårt tågs slutstationen Kalmar får man däremot ta reda på den informationen själv.

Vi tar oss till Hässleholm efter 30 minuters väntan i Lund. På det tåget är konduktören trevlig och svarar på frågor utan suckar. Ja, tåget går till Hässleholm. Resan tar ytterligare cirka 30 minuter. 

I Hässleholm är stationen öppen, men inte mycket mer. Det går inte att köpa en flaska vatten eller något att äta. Av en ren slump (igen) möter vi en Securitas-vakt som är vänlig nog att låsa upp toan. Den är annars stängd för natten. Några som behöver äta hänvisas till en snabbmatskedja på andra sidan gatan. I Hässleholm väntar vi i närmare 90 minuter på avgång. Så dags - 23:07 - skulle vi enligt biljetterna varit hemma för 20 minuter sedan.

Jo, förresten. I Hässleholm står det en skylt där vi informeras om störningar i trafiken. Så det så.

Kvart över tolv är vi hemma. Två och en halv timme efter tiden som anges på biljetten och med tre byten och strax över två timmars väntan som inte heller anges på biljetten. 

Rent dygnstekniskt gällde inte biljetten längre när vi kom fram. Den gällde bara lördagen den femtonde. Vi var inte hemma förrän på söndagen den sextonde. Om Öresundståg vill ha en avgift till för söndagen får de höra av sig.

Informerade Öresundståg om förseningen i samband med köpet av biljett? Nej.

Arrangerade och ansvarade de för en resa som tog oss till orten som anges på biljetten? Nej.

Var vi framme vid den tid som anges på biljetten? Nej.

Kommer vi få ersättning för försening och irritation? Nej.

Betalade vi fullt och ordinarie pris för vår duobiljett trots att Öresundståg kände till att passagerarna skulle bli försenade och tvingas byta tåg och färdmedel? Ja.

Har Öresundståg bemött passagerarna på ett respektfullt sätt? Det vore onekligen att avrunda uppåt.

Från Konsumentverkets hemsida:
Om resan försenas med mer än en timme ska du även få hjälp från företaget. Du har rätt till måltider och förfriskningar om dessa rimligen kan anskaffas. Det du får ska stå i proportion till förseningen.

Foto av Jim Marshall.

Liverpool i mitt hjärta - låt mig beskriva dig nu

För många är Liverpool synonymt med fotboll, men staden har också en lång historia som innehåller bland annat musik. Invånarna kallas Scousers och är inte utan anledning kända för sin humor och vänlighet.

Vill man gå och åka i The Beatles fotspår finns det gott om möjligheter. I lummiga stadsdelen Woolton ligger Strawberry Field, ett gammalt barnhem med stor trädgård där John Lennon brukade leka i sin trädkoja. Huset han växte upp i ligger runt hörnet. Penny Lane är en gata och ett område som Paul McCartney och George Harrisons skolbuss passerade varje dag. Läge för gåshud?

The Cavern på Mathew Street öppnades som jazzklubb i slutet av femtiotalet och var man där på premiären kunde man njuta av The Merseysippi Jazz Band. I början av sextiotalet hade rock´n´rollen tagit över, The Beatles spelade här cirka 300 gånger och gick från amatörer till Englands största band. När de gjorde sina sista konserter i den svettiga källaren sommaren 1963 ringlade köerna långa utanför.

På sjuttiotalet stängde klubben och fylldes med cement. Ingen trodde platsen skulle få ett historiskt värde. Tio år senare öppnades den igen på "nästan femtio procents samma yta". Sedan dess har eviga ungdomar i alla åldrar och hyllningsband med Vox-förstärkare och peruker samlats här för att sjunga en av musikhistoriens mest älskade låtskatter.

Eftersom The Cavern inte hade rättigheter brukade The Beatles värma upp på The Grapes längre ner på gatan. En bild på väggen understryker att man befinner sig vid bordet bandet brukade sitta vid. Men gå dit innan klockan sex på kvällen om ni vill kunna prata innan hellre-än-bra karaoken tar över.

På Hope Street, mellan de två imponerande katedralerna, ligger The Philharmonic Dining Rooms, en pub med restaurang på övervåning. Det är den sortens genuina brittiska pub som påstått genuina brittiska pubar i Sverige vill efterlikna. Lennon sa senare att det han saknade mest från Liverpool var att gå till The Phil, som stället kallas, och ta en öl. Även maten rekommenderas varmt. Man går inte därifrån hungrig.

Behöver man sedan frisk luft kan man åka en runda med de klassiska färjorna på floden Mersey, helst när det börjar skymma och staden sakta lyses upp. Man kan känna stadens och Englands historia i byggnaderna. Från färjan kan man bland annat se imponerande Liverbuilding på Piers Head som pryds av fågeln som länge varit stadens symbol och också finns på fotbollslaget Liverpool FCs emblem. Det sägs att de två fåglarna på husets tak är en hane och en hona. Honan tittar ut över floden och ser till att sjömännen kommer hem med livet i behåll – hanen tittar in över staden och kollar vilka pubar som är öppna.

2008, i samband med sitt 800-årsjubileum, utsågs Liverpool till Europas kulturhuvudstad och är nu också med på UNESCOs världsarvslista. Stadskärnan har rustats upp de senaste tio åren. Liverpool lever fortfarande.

Och hinner man inte se allt första gången är det inget problem. Man återvänder förr eller senare. All you need is ett par sköna skor.

Fakta

Var: Kuststad i nordvästra England.

Invånare: 450 000 (1930: 850 000).

Resa dit: Tur-och-retur Göteborg-Manchester (plus fem mil med buss eller tåg) kostar sammanlagt ca 2000 kr. Man kan även flyga direkt från Skavsta tur-och-retur för ca 500 kr.

Resa runt: Bussarna är praktiska men stadskärnan är promenadvänlig. Guidade turer finns, bland annat med The Beatles-tema.

Bo: Man kan bo nästan både hur dyrt eller billigt som helst.

Missa inte: Området kring Albert Dock och Pier Head nere vid floden Mersey har ett fint promenadstråk och ett nyöppnat museum som är gratis. Den anglikanska katedralen längre upp i stan förtjänar ett besök. Och glöm inte gå upp i tornet. St Georges Hall vid Lime Street Station rekommenderas. Självklart ska man också äta en full English breakfast minst en gång i livet.

Missa gärna: Centrala restaurangen Yates, en engelsk motsvarighet till Harrys, där man väntar på maten i över en timme och ändå inte får rätt rätt.

Publicerades ursprungligen i en omskriven version i Smålandsposten.