Skivrecension: David Bowie - Blackstar
David Bowie
Blackstar
(ISO/Sony)
Betyg: 4
När David Bowie debuterade 1967 var det tydligt att han inte hittat sin egen stil, inte hade en aning om vad han ville göra. Och så är det fortfarande. På skiva efter skiva har han utforskat ny musik med en närmast manisk besatthet. Det har ibland resulterat i gåshud, ibland i magplask. Men han har aldrig stått still. En Bowieskiva kan vara ansträngd, tillkrånglad, artificiell och alldeles, alldeles underbar. Och det ena behöver inte utesluta det fjärde. På sin 25e skiva - som släpps på hans 69-årsdag den åttonde januari - är han främst underbar. Det är en skiva som låter olikt allt han gjort tidigare. Kanske låter den minst olik Station To Station och Low, två av de bästa och mest kreativa skivorna i hans katalog. Det inledande titelspåret på Blackstar är med sina tio minuter dessutom en av de mest ambitiöst upplagda låtarna sedan Station To Station inleddes med sitt titelspår 1976.
Tillsammans med ett litet jazzband med saxofonisten Donny McCaslin i täten skapar Bowie något som möjligtvis låter som husbandet med gästcrooner som just denna helg underhåller på restaurangen vid slutet av universum. På tal om crooner. Bowie fortsätter att utvecklas som sångare vid en ålder när många av hans jämnåriga för längesedan blivit parodier på sig själva. Det känns lite märkligt att säga det här om en artist som hållit på sedan Erik XIV regerade i Sverige - men jag är nyfiken på vad Bowie ska hitta på nästa gång, om det blir någon.
Tills dess är Blackstar en riktig fest för oss som gillar honom ju längre bort från alla förväntningar han landar. För er som tycker Let´s Dance är det bästa han gjort kanske det är bättre att ta det lite lugnt. Blackstar är inte gjord för att spelas på radio, den försöker inte vara kommersiell. Och kanske är det en förklaring till att den är så jäkla bra.
Tillsammans med ett litet jazzband med saxofonisten Donny McCaslin i täten skapar Bowie något som möjligtvis låter som husbandet med gästcrooner som just denna helg underhåller på restaurangen vid slutet av universum. På tal om crooner. Bowie fortsätter att utvecklas som sångare vid en ålder när många av hans jämnåriga för längesedan blivit parodier på sig själva. Det känns lite märkligt att säga det här om en artist som hållit på sedan Erik XIV regerade i Sverige - men jag är nyfiken på vad Bowie ska hitta på nästa gång, om det blir någon.
Tills dess är Blackstar en riktig fest för oss som gillar honom ju längre bort från alla förväntningar han landar. För er som tycker Let´s Dance är det bästa han gjort kanske det är bättre att ta det lite lugnt. Blackstar är inte gjord för att spelas på radio, den försöker inte vara kommersiell. Och kanske är det en förklaring till att den är så jäkla bra.
Lyssna också på: Can - Ege Bamyasi (1972)
upplagd av Ola Claesson
00:20:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida