Årets bästa skivor 2015

Innan vi tutar och kör vill jag önska alla ett Gott Nytt År! Vi ses igen efter helgen.

1 Father John Misty – I Love You, Honeybear (Bella Union/Border)

Så här kul brukar skivor från lyckligt nygifta inte vara. Vi slipper tuttenuttande. Men så brukar låtar heller inte heta saker som Nothing Good Ever Happens At The Goddamn Thirsty Crow. Josh Tillman, som pappan heter till vardags, har både hjärta, hjärna och melodier som smälter smör. Harry Nilsson och Randy Newman har äntligen fått en son ihop.

2 Ane Brun – When I´m Free (Balloon Ranger/Universal)

Bara Ane Brun vet hur nästa Ane Brun-skiva kommer låta, om ens hon. På When I´m Free känner hon sig försiktigt men bestämt fram tillsammans med ett lyhört Tonbruket och gör en oftast lågmäld och suggestiv skiva som går att dansa till utan att röra på kroppen. Själen behöver också motion. Och det är något med rösten som gör mig varm inombords.

3 Deportees – The Big Sleep (Universal)

Ovanligt vanlig pop är inte så vanlig längre. I hörlurar hörs smådetaljer som annars försvinner. Texterna om rädsla och utanförskap tillför ännu en dimension. Love Me Like I´m Gone är en lysande titel. Istället för att älska när det är försent borde vi ge kärlek till någon närvarande istället. Säg allt du kommer önska du hade sagt redan nu.

4 Anna Ternheim – For The Young (Polydor/Universal)

Efter varje skiva verkar Anna Ternheim ifrågasätta sig själv och känna att låtarna nog är slut och att det inte kommer mer. Sedan lämnar hon hemmet i New York och utsätter sig för en ny miljö – förra skivan Nashville, denna gången åkte hon till gamla hemstaden Stockholm – och voila! Varde tio låtar och tio låtar utan onödigt fläsk varde det.

5 Filip Jers Quartet – Plays Swedish Folk (Schmalensee/Border)

När Jan Johansson gjorde Jazz På Svenska, en lågmäld jazzifiering av traditionell svensk folkmusik, skapade han en klassiker. Plays Swedish Folk låter å ena sidan inte som Johanssons skiva, men idén är något liknande när munspelaren Jers och hans kompisar jazzar och bluesar till gammeltjo. Och tjo är med en nypa salt. Småländska mordballader ingår.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Father John Misty

Skivrecension: Ane Brun

Konsertrecension: Deportees

Konsertrecension: Anna Ternheim

Skivrecension: Filip Jers Quartet

Årets bästa skivor 2014

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

För snart 30 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Med anledning av att vi idag nåtts av den sorgliga nyheten att Lemmy gått bort fyra dagar efter sin 70-årsdag kör vi en favorit i repris. Texten skrevs av Fula Fula Ords praktikant Tommy k Johansson. En sak till förresten. Lemmy må ha gått bort, men dö kommer han aldrig göra.

Läs, njut, lyssna och - skål!

Lemmy Kilmister är en levande hårdrockslegend som både inspirerat och fascinerat musiker och fans. Med en cocktaildiet på Jack Daniels med Coca Cola, cigaretter och amfetamin har han sedan 1975 styrt den ostoppbara maskin vi känner som Motörhead.

I slutet av mars 1981 gjorde Motörhead tre konserter i Leeds och Newcastle. De spelades in och gavs ut under namnet No Sleep 'til Hammersmith. Det blev Motörheads första liveskiva, och även deras första platta som toppade den engelska albumlistan.

Eftersom turnén aldrig nådde fram till Hammersmith Odeon (numera Apollo) kan vi anta att Lemmy inte sov förrän 1984, när de äntligen gjorde debut i den välkända Londonbaserade konsertlokalen. Samma år lanserade Motörhead hårdrockshistoriens bästa låttitel; Killed by Death.

Döden är som bekant ett genomgående tema inom heavy metal. Lemmy fortsätter dock att ducka för liemannen, och på julaftonen 2011 kommer han fylla 66 år. Att han fortfarande lever är ett under som förmodligen till och med Keith Richards har svårt att förstå.

När Motörhead för några år sedan spelade i Göteborg lyckades jag bli inbjuden till efterfesten, och fick då möjlighet att se Lemmy på nära håll. Jag hade förväntat mig ett vrak, men icke. Sitt leverne till trots stod han rakryggad med slät hy i ansiktet och glasklara pigga ögon. Hans rossliga stämma låter precis lika hård idag som 1975.

You know I'm born to lose, and gambling's for fools,

But that's the way I like it baby,

I don't wanna live forever,

And don't forget the joker!

No Sleep 'til Hammersmith vrålar sig igenom alla de numera klassiska Motörhead-låtarna. Originalet innehåller elva låtar, men den Deluxe-utgåva som finns på Spotify innehåller 18 nummer.

Skivan från 1981 inleder med Ace of Spades, Stay Clean och Metropolis, för att fortsätta genom The Hammer, Iron Horse, No Class, Overkill, (We are) the Road Crew, Capricorn, Bomber och Motorhead. Elva klassiska låtar varav de flesta än idag dammas av inför varje Motörhead-spelning.

Motörhead är ett av få band som jag tycker är lika bra live som på skivorna. Deras spelning på Sweden Rock 2007 tillhör en av mina absoluta favoriter. Bomber-riggen var på plats och ljudvolymen var uppskruvad till 11. Man brukar säga att Motörhead kännetecknas av att de spelar mycket högre än alla andra, och det stämmer. Efter en konsert med dem är du döv i en månad.

Så vrid upp volymen på datorhögtalarna till max, starta No Sleep 'til Hammersmith hos Spotify, och vråla med i refrängerna. Sina 25 år till trots är låtarna än idag lika härligt brutala.

Precis som det ska vara, you bastards!
Lyssna på No Sleep ´til Hammersmith på Spotify

Läs mer av praon:
System Of A Down återförenas
Läs mer om hårdrock:
Hårdrock - fördomar och fakta
Den mytologiserade missbrukaren
Iron Maiden för nybörjare

PS. Redaktionens favoritlåt med Motörhuvud är Damaged Case DS.

Konsertrecension: Ulrik Munther & Melina Borglowe

Ulrik Munther & Melinda Borglowe
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den tolvte december. 
Längd: 65 respektive 40 minuter. 
Publik: Ett sextiotal högljudda. 
Bäst: Atmosfären, musiken och glädjen.

Ulrik Munther slog igenom redan som femtonåring och har av allt att döma mer fokus på uttrycket än kändisskapet.  Efter hyllad skådespelarinsats i Efterskalv har han hittat till Kafe De Luxe. Nya skivan Allt Jag Ville Säga är debut på svenska och texterna är skrivna av Jonas Gardell. Med trio (gitarr, keyboard och synttrummor) gör Munther en spelning med låtsnickrandet i centrum och det står sig ypperligt.

Det är inte allsång från första ordet, men andra. Och det är inte ett försök till smart formulering. Det är sant. Munther hinner bokstavligt sjunga ett ord i första låten Närmare Himlen innan alla andra hänger på. Det tar 30 minuter innan Boys Don´t Cry blir första låt på engelska. Han påpekar att det är så intimt att han kan höra om någon sjunger fel. Enda minuset i protokollet är att han gör en Sting/Police-cover. Men han gör om den helt och gör en lysande version. Jäklar vad han kan sjunga! Det är nästan så att den kallhjärtade recensenten ställer sig och busvisslar med tonårstjejerna.

Melina Borglowe fortsätter kvällen som blivit natt. Hennes stora husgud Håkan Hellström hörs fortfarande bland influenserna, men summan är större än delarna. Hon har en utlevelsefull röst och tänjer i sidled på vissa stavelser som en och annan göteborgare. Som om hon glömt melodin, men försöker hitta rätt.

Tillsammans med bandet Olof Johnson, Jacob Larsson och Eric Bejstam kör hon sex låtar på engelska och sist en på svenska. När hon sjunger på engelska hörs det hur inspirerad hon är av Björk, en annan röst som formar ord på eget sätt. Alla låtar går lite för långsamt, men på ett bra sätt. Tänk Neil Youngs On The Beach. Borglowes band spelar förhoppningsvis inte släpigt av samma anledning som Youngs.

Det är kul att kunna lyfta på hatten för en lokal artist – hon är från rondell-/mat-/gröna-/hockeystaden Växjö – utan att det bara är tomt klingade lokalpatriotism. Borglowe har en egen ton i både sång, gitarr och låtskrivande och hon har inte ens lämnat tonåren. Sunflower Meadow är en favorit och en annan presenteras som en glad kärlekslåt och hon lägger till – för en gångs skull. Hon låter själv förvånad. Borglowe säger att hon inte var beredd på att det skulle vara så mycket folk och kan inte sluta le. Varför hon nu skulle göra det. Fortsätter hon så här får hon nog vänja sig. 

Läs mer om liknande: 

Växjö Visfestival med bland andra Melina Borglowe

Livekarusellen med bland andra Melina Borglowe

Neil Young 70 år

Mer Håkan Hellström? Alice B!

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: De Montevert

Rock
De Montevert
De Montevert
(No Method) 
Betyg: 3

Ellinor Nilsson debuterade 2012 och gör det nu igen. Kanske för att hon nått fram till något eget. Skivan är en inspelad utanför Umeå och har en närmast berlinsk karghet, lågmäld råhet och dynamik som får den att sticka ut. Särskilt gitarrerna, spelade av Nilsson och hennes medproducent Kalle Johansson, är omsorgsfullt användna. Det är den sortens skiva som påminner om annat, men det går inte riktigt att säga vad. PJ Harveys attityd känns som en referens. Atmosfären kryper likt Joy Division långsamt under huden. Musiken smyger sig på, snarare än knockar. Varde mörker.

Lyssna på: Hostage, Let´s Not Run Away Together och It´s Alright, I´m Probably Dreaming.

Läs mer om liknande: 

Joy Division för nybörjare

Skivrecension: Nightbird

Skivrecension: This Is The Kit

Skivrecension: PJ Harvey

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Linda Gail Lewis

Rock´n´roll
Linda Gail Lewis 
Hard Rockin´ Woman
(Lanark Records/Border) 
Betyg: 2

Uppväxt i Louisiana kommer Lewis från en smältdegel där blues och country möts. Hennes dotter och svärson medverkar och hon tolkar en låt skriven för hennes bror, skogstokige Jerry Lee Lewis, som hennes pianospel påminner om, även om hennes fingrar är betydligt piggare. Skivan är välgjord och sympatisk, men produktionen luktar lågbudget. Som en tisdag med radiosporten, mer mellanmjölk än whisky. Linda Gail är dock för skicklig som sångare för att det ska haverera helt. Sista låten, egenskrivna Heartbreak Highway, höjer ribban. Kanske borde hon skriva fler egna låtar nästa gång.

Lyssna hellre på: Wanda Jackson - The Party Ain´t Over (2011)
 

Läs mer om liknande:

Ojämn rock´n´roll-resa med höga toppar

Bokrecension: Jerry Lee Lewis - His Own Story

Rockabilly, rock´n´roll och Cherry Tess live

Country för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: This Is The Kit

Folkrock
This Is The Kit
Bashed out 
(Brassland/Border) 
Betyg: 3

Kate Stables kommer från London men bor i Paris. Inget av det här säger något om hur skivan låter. Skivan – hennes tredje som This Is The Kit – släpptes ursprungligen i april och har nu hittat till Sverige. Den är ett samarbete med The Nationals Aaron Dessner, som också producerat Sharon Van Etten och Local Natives. Musiken är lågmäld, men rik på atmosfär och kan i framtoning även jämföras med en svensk syskonduo som också har ett bandnamn med Kit i. Stables och hennes röst smyger sig långsamt på och man vill krypa ner under en filt och fundera på stora frågor i den lilla bergochdalbanan.

Lyssna på: Misunderstanding, Magic Spell och Vitamins.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Nightbird

Konsertrecension: First Aid Kit 

Skivrecension: Fleet Foxes

Konsertrecension: Crying Day Care Choir

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Miriam Aida

Världsmusik
Miriam Aida
Quatro Janelas
(Connective Records/Plugged) 
Betyg: 3

Lite Brasilien, lite pop, lite jazz, lite reggae, lite svensk folkmusik och lite allt möjligt. Miriam Aida från Lund har även rötter i Brasilien och har tidigare bland annat låtit den svenska visskatten möta bossanovan. Tillsammans med Mats Andersson, Ola Bothzén och Finn Björnulfson har hon spelat in elva låtar som värmer i kylan och svänger otvunget. De flesta är skrivna i samarbete mellan musikerna, fyra av spåren har nyskrivna texter av brasilianska låtskrivare. Vi får också David Bowies Starman och Bob Marleys Stiff Necked Fools – båda på portugisiska.

Lyssna också på: Sey Jorge – The Life Aquatic Studio Sessions (2005).

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Miriam Aida

David Bowie för nybörjare

Island Records 50 år

Världsmusikfestival i Växjö 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ps. Ja, begreppet världsmusik är löjligt. Vi måste hitta på ett bättre ord.

Artikel: En flod av musik från Springsteen

Bruce Springsteen var 29 år när han började jobba på uppföljaren till Darkness On The Edge Of Town i mars 1979. Både i text och musik började han hitta formen för sitt uttryck. Han fokuserade inte längre på de som flydde småstaden, utan på de som blev kvar. Ungdomens yvighet var borta. Inspirerad av sina föräldrar (mamman sekreterare, pappan i långa perioder arbetslös), syskon och vänner började han skildra relationer, arbetarklassens villkor och socialt arv. Karaktärer med jobb de inte nödvändigtvis trivs med, men behöver för att kunna betala hyra och sätta mat på bordet.

Även om han inte riktigt visste vad för sorts skiva han skulle göra – han har ofta jobbat med genomgående teman och valt låtar från innehåll och stämningar - saknades det inte idéer. Det hårt prövade E Street Band var med och gjorde demoinspelningar till över 100 låtar, utöver de cirka 100 han gjorde egna demos på. Det är fler låtar än många artister gör under en hel karriär. Gitarristen och barndomsvännen Steven Van Zandt/Little Steven/Miami Steve/Silvio Dante har påpekat att Bruce aldrig har mindre material än till fem skivor liggandes.

I nya boxen The Ties That Bind: The River Collection (fyra skivor, tre dvd:er eller Blu-ray med en konsert från 1980, en dokumentär om inspelningen samt en fotobok) följer vi resan till floden. Vi hör ett E Street Band som förvandlas till en levande jukebox. Först lämnade Bruce in en enkel-lp till skivbolaget. Tio låtar redo för utgivning. Men något saknades. Till slut drämde han till med en dubbel-lp med 20 låtar utan röd tråd men med större bredd. Gladpop, rock, country – framförallt i texternas dialoglika rakhet - nattsvarta ballader, några av de mest isande låtar han gjort, och lite väl mycket raggarrock rymdes. Fest, vardag och gråt, mister. Outgivet spelades live, konserterna höll redan då på tills han inte orkade stå upp längre, annat blev b-sidor på singlar. Till exempel klaustrofobiska Roulette, om samma incident Tage Danielsson skrev sin sannolikhetsmonolog kring.

Nu möter vi några till och, tja, de flesta låtskrivare hade offrat sina flanellskjortor för Loose Ends, som även dök upp på boxen Tracks 1999. Men Springsteen valde bort den. Vi som har Tracks får några dubbletter. Kanske lite onödigt, men ändå marginell kritik. Elva av de 22 låtarna på skiva fyra är tidigare outgivna, skiva tre är lp:n han inte gav ut – och som avslutades med just Loose Ends. Dramatiska balladen Stray Bullet är en höjdpunkt som suger tag. Rockabillyversionen av You Can Look (But You Better Not Touch) är i alla fall kort.

Hungry Heart blev hans första hit och han blev stjärna. Fyra år senare kom låten om landet han föddes i, inspirerad av den president som valdes nästa samtidigt som The River gavs ut hösten 1980. Under de följande åren skulle Springsteens texter bli mer uppgivna och missförstådda - inte minst av presidenten som kritiserades - och han själv ännu större, både i popularitet och bicepsmått. Men det är en helt annan box. ONETWOTHREEFOUR!

Läs mer om liknande: 

Bruce Springsteen för nybörjare

Kanske lite udda fakta om Bruce Springsteen

Skivrecension: Nils Lofgren

Clarence Clemons skrev en bok om sitt liv

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Cookies N Beans

Rock 

Cookies N Beans 

God Jul & Gott Nytt År

 (Parlophone/Warner) 

Betyg: 3

Den här jul-EP:n är ett resultat av att rock/folk/country-trion Cookies N Beans - Linda Ström, Charlotte Centervall och Frida Öhrn - gör julshow med Peter Jöback. Skivan inleds med En Julsaga, en betydligt nyktrare och lite mindre gripande översättning av The Pogues klassiker Fairytale of New York. Jöback är bra i rollen som Shane MacGowan, och sluddrar onekligen lite mindre. Vi får Kent-låten December och Staffan Hellstrands Fanfar. För er som gillar Cookies N Beans så att säga till vardags är detta en trevlig bonus som sticker ut från de vanliga säsongsrelaterade bjällerklanget.

Lyssna också på: Baskery – Little Wild Life (2013).

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Sofia Karlsson & Martin Hederos

Skivrecension: Elin Ruth & The Beat From Palookaville

Växjö Visfestival med bland andra Staffan Hellstrand

En gång i tiden gillade jag Kent, men sen slutade jag gymnasiet

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

DVD-boxrecension: The Beatles 1+

När The Beatles släppte samlingen 1 2000 slutade det med att den blev millenniets första dekads bäst sålda skiva. Den innehöll 27 låtar med Ringo och de andra tre som legat etta på listan i England och/eller USA. Förstås i förbättrad ljudkvalitet. Femton år senare kommer  1+. Nu är CD:n mest bonusmaterial och det som lockar är istället de två DVD:er eller Blu-ray som också ingår. Här finns dels alla videos till låtarna på 1 och, det verkliga nördkalaset, en massa mer okända klipp till delvis något mindre sönderspelade låtar på ytterligare en skiva. Dessutom har Ringo Starr och Paul McCartney bidragit med tyvärr märkligt intetsägande kommentarer till vissa låtar. Det roligaste kommentarer avslöjar är att hästen Ringo rider på i videon till Penny Lane inte nödvändigtvis ville som Ringo eller regissören ville.

Många av klippen har skymtat förbi i dokumentärer, men nu får vi dem i sin helhet. Och vi får dem inte bara med både förbättrat ljud – av ursprungsproducenten George Martins son Giles – utan även med förbättrad bild. George Harrisons röda manchesterskor i videon till Hey Bulldog är rödare än någonsin. Just den låten är förresten en av bandets bästa, dessutom fortfarande märkligt okänd för att vara gjord av ett band som inte kan sägas ha gjort många okända låtar. Samma George har ett par stiliga blommiga inneskor som verkligen förtjänar sin inzoomning i en alternativ version av Get Back, alltså inte den från taket. Att det blåste kallt januaridagen 1969 när de spelade på taket i sin allra sista konsert inför publik går att ana på skillnaden i färg mellan John Lennons näsa och resten av ansiktet i Don´t Let Me Down. I de tidiga svartvita klippen är skillnaden också tydlig, om än inte lika stor. För när färgen tillkommer i Paperback Writer och Rain är det som att befinna sig på plats. Inte minst när ljudet är så tungt. Den motorcykelolycka Paul just varit inblandad i spelar också en tydlig roll – hans ena framtand är ännu inte lagad. Och bussarna i Penny Lane-klippet har aldrig varit grönare, Ringos mustasch aldrig mustaschigare. Mustascherna var förresten delvis ett resultat av Pauls olycka, han odlade sin för att dölja ärret.  

I Strawberry Fields Forever uppfinner de numera mustaschprydda pojkarna en ny konstform både musikaliskt och visuellt. Och de gjorde det tillsammans med svensken Peter Goldmann som regisserade. A Day In The Life är också en av de stora upplevelserna, inte minst för att den är så sällan visad. Mer Sverige blir det i den på sitt sätt lika revolutionerande She Loves You, inspelad live i Stockholm i oktober 1963 för tv-programmet Drop In. Sextiotalet började i Sverige den kvällen.

Och så här håller det. Det går att rabbla upp låtar tills luggen trillar av. I videon till Help sitter de på en planka och med bara två gitarrer, en bas, ett paraply och lite glitter skapar de något lekfullt till en textmässigt mörk låt. De var ett seriöst och oseriöst band samtidigt. Samma dag som Help i november 1965 spelade de också in videos för I Feel Fine, Ticket To Ride, Day Tripper och We Can Work It Out. I en alternativ version av den sistnämnda är John och Paul misstänkt fnittriga. En spelades in under lunchrasten – det betyder ju i alla fall att de faktiskt hann äta. Managern Brian Epstein förbjöd att den visades. De äter fish & chips och försöker mima till I Feel Fine. Versionen döptes till I feel fried.

Alla sagor har ett slut och framåt slutet här, närmare bestämt i Something, har de fyra filmats separat vid sina hem med sina respektive i oktober 1969 - sex år och en hel värld bort från inspelningen av She Loves You i Stockholm. De har redan splittrats, men inte offentliggjort det. Då har de under sju omöjligt intensiva års tid rört sig framåt som få andra. Och när de till slut gick skilda vägar hade ingen av medlemmarna ännu fyllt trettio.

Det blir inte mycket bättre än så här, i alla fall inte utan att göra något olagligt. Ta en grå vinterdag och gör den bättre. All you need is love - och den här lådan.

Läs mer om liknande: 

The Beatles första Sverigebesök 1963 

Hey Bulldog - en lite borttappad Beatleslåt

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10
Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Karin Rudefelt & Dr Blues

Karin Rudefelt & Dr Blues
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den femte december.
Längd: Två timmar plus paus. 
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Magic Brew. 
Saknade mest: Lite mer AAAARRRRRR.

Ett av Växjös envisaste bluesband (tja, blues/rock/funk/lite annat) har hunnit fram till skiva nummer fem. Det är rent av releasefest denna kväll. Skivan Out Of The Blues gästas bland andra av gitarristen Brian Kramer, finska slidefantomen Erja Lyytinen och Clas Yngstöm. Och eftersom det är releasefest går det att undra om någon av dessa kan tänkas dyka upp på scenen och vara med och fira. Det visar sig att Brian Kramer från new York, boende i Stockholm, är här för att vara med och agera öppningsartist. Sämre bonusar kan man ha.

Karin Rudefelt, Lennart Olofsson och Kramer inleder sedan akustiskt i två låtar innan bas (Peter Borgström) och trummor (Tobias Magnusson) ansluter. Olofsson har dragit på sig en halsinfektion av något slag – här går det säkert att skämta om bandets namn - och även om han låter som en bakfull Rod Stewart kämpar han på tappert. Den egna versen i You Should Be Sleeping går sådär, men han kompenserar med vasst gitarrspel. Som alltid är musiken stabil, trygg, gedigen och tungt framförd. Före paus blir det mycket tillbakalutat funkgroove à la Band Of Gypsys. Bandet gör en poäng av att kvällens låtar är egenskrivna, och med allt rätt, men nog är riffet i Time For Revenge mer än snarlikt Green Onions?

Efter paus säger de att de ska höja tempot och det gör de inledningsvis. Can´t Take It No More får igång publiken som nu efter paus och eventuellt lite jäst dryck är mer villig att röra på sig. Men snart sänker de tempot i Won´t See My Baby No More som har både snygg slide och kvällens bästa sång av en innerlig Rudefelt som når hela vägen, men annars har en lite obluesig lågmäld stil. Inför de sista låtarna dyker Kramer upp igen och denna gång med elgitarr. Tror ni det blir mer solon tror ni rätt.

I Tage Danielssons bok Sagor För Barn Över 18 År finns Sagan Om Busschauffören Som Tänkte Att Va Fan. Om det är något som saknas under kvällen är det att bandet gärna skulle få tänka att va fan oftare. Ta ut svängarna lite mer. Ställa sig på kanten och tårna. De är onekligen duktiga musiker, men släpp musikerna loss - det är releasefest! Inget illa i rutin och välspelade låtar, men när Magic Brew körs med dubbel slide och till synes av en slump glider över i Smoke On The Water och Olofssons röst nästan ger upp bränner det till på riktigt. Doktorn kan ju. Mer sånt.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Clas Yngström och Sky High 

En annan konsertrecension med Karin Rudefelt & Doctor Blues

Green Onions? Booker T & The MGs svänger!

Konsertrecension: Trickbag

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Den Stora Vilan

Den Stora Vilan
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den fjärde december.
Längd: 65 minuter.
Publik: Ett fyrtiotal.

Bäst: Allt. Det är en sån konsert. 
Sämst: Att det tar slut.
Saknade mest: Mer.

Småputtrigt brukar inte vara ett positivt omdöme. Men ibland är det faktiskt en komplimang. Småputtrigt sväng är till exempel ett utmärkt sätt att beskriva Den Stora Vilan, särskilt när de är som bäst. När det känns som att de inte riktigt vet var låten är på väg. Det gör de säkert, men känslan är den av improvisation. De kan också vara blytunga i sitt driv. Ibland är de småputtrigt blytungt. Inte en helt lätt balansgång. De är småputtrigt blytunga på samma sätt som The Grateful Dead och Neil Young (de har gjort en cover på Vampire Blues) tillsammans med Crazy Horse modell Ragged Glory. Ibland är det rent av Black Sabbath-tungt. Och ju lösare i kanterna desto bättre. Det är rock med feta rytmer från både trummor och bas, möjligtvis med lite blues i botten och en närmast jazzig frihet som grädde på moset. Lite folktoner också. Och även om två gitarrsolon samtidigt inte alltid är en bra idé är trots allt två bra gitarrsolon modell Thin Lizzy samtidigt dubbelt så bra som ett bra gitarrsolo. Inte heller en helt lätt balansgång.

Som mest var de sju medlemmar, men nuvarande upplagan som hittar till Kafe De Luxe är en tajt kvartett. Och de har höjt tempot. Tre av dem sjunger, men även trummisen står för körsång. Det är en skönt okammad version av stämsång de ägnar sig åt. Den går mer ut på att de sjunger samtidigt än att de sjunger stämmor. Bandet har besökt Kafe De Luxe inte mindre än tre gånger tidigare – och relationen har hunnit bli ganska intim. Att deras nysläppta fjärde skiva, 17 låtar långa Utsikt Mot Havet, dominerar kvällen är det ingen som klagar på. De börjar med Blänk I Asfalten och Stölden. Domino är en favorit på skivan som blir ännu bättre live – det gäller alla låtarna. Det Vi Ej Förstår påminner om tidiga Pink Floyd, men svängigare, mycket svängigare. Det blir en hel del diggande med slutna ögon, dans i publiken och jubel – som triggar bandet ännu mer. Och en halvskum källare är förmodligen den perfekta miljön. Medlemmarnas kläder prickar förresten in alla färger från svart till svart.

Konserten blir bättre och bättre låt för låt, trots att de går ut hårt direkt. Kanske är det inte en slump att det står i Bibeln att vi ska tänka på Den Stora Vilan-dagen så att vi helgar den. Och sjuttiotalet fortsätter att bli bättre och bättre, i alla fall med göteborgare.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Den Stora Vilan 

Skivrecension: Neil Young + Promise Of Real 

Konsertrecension: The Amazing 

Skivrecension: Nature 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Lars Lystedt Sextet

Jazz

Lars Lystedt Sextet

Jazz Under The Midnight Sun

(Dragon/Border)

Betyg:  4

Minns ni det gamla uttrycket bra för att vara svenskt? Sedan seglade det lilla landet vid Nordpolen upp som världens tredje största musikexport. När Jazz Under The Midnight Sun släpptes 1964 var den sensationell oavsett land – och LP:n har blivit ett samlarobjekt som går för över 2500 kronor i bra skick, även om (eller kanske på grund av att) den inte gjorde så mycket väsen av sig där och då. Redan då var jazzen slut som kommersiell kraft. Men den lever fortfarande och skivan ges nu för andra gången ut på CD. Tidpunkten är inte en slump.

Den tolfte december fyller nämligen Lars Lystedt 90 och i liksom CD:n som kom 2005 har de ursprungliga sex låtarna blivit elva. Vi hör bland annat Lystedt själv på trombon, Berndt Egerbladh på piano. Egerbladh har också skrivit mycket av musik och arrangemang.  Han utbildade sig senare till tv-producent och blev känd för programmet Två Och En Flygel. Lystedt själv, han var bartender till vardags, är fortfarande aktiv i hemstaden Umeå och var länge central som arrangör av musikfestivaler. Numera även hedersdoktor vid hemstadens universitet. 

Musiken är svepande, gripande och driven. Fem av de sex ursprungliga låtarna är över sju minuter och det finns gott om tid att skapa atmosfär och belysa nyanser. Det finns ett flertal smådetaljer att fastna i; taktslag, pianonoter, basfanfarer. Sextetten sätter inte en fot eller hand fel och förtjänar applåder både var och en och som kollektiv. Musiken är koncentrerad samtidigt som den svävar ut och Roland Ferneborgs produktion har inte åldrats en dag. Sällan har ett svartvitt Manhattan och norrländsk midnattsol mötts med så njutbart resultat.

Lyssna på: Woodoo, The Hammock och Sarek.

Läs mer om liknande: 

Svensk jazz för nybörjare

Konsertrecension: Beches Brew

Se & Hör kan också tuta

Johan Björklund Dynamic Flavours är också samtida jazz

Publicearades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Nils Lofgren

Rock
Nils Lofgren 
UK 2015/Face The Music Tour
(Castle track/Border)
Betyg: 3

Till vardags – eller vad det ska kallas – är Lofgren känd som gitarrist i The E Street Band och bakom Neil Young. På den här lågmälda liveskivan har han valt ut höjdpunkter från solokarriären. Eftersom många av soloskivorna har haft en ljudbild som kanske inte åldrats med allt för stort behag blir det en positiv överraskning. Och han är inte oäven varken som sångare, låtskrivare eller gitarrist. De blir vackert ibland annat Miss You ”C”, en hälsning till E Streets bortgångne saxofonist Clarence Clemons. Tolkningen av Danny Whittens I Don´t Want To Talk About It är också gripande.

Lyssna också på: Bruce Springsteen – Tunnel Of Love (1987).

Läs mer om liknande:

Bruce Springsteen för nybörjare

Clarence Clemons gav ut en bok om sitt liv 

Neil Young fyllde nyligen 70 år

Lite mer om Danny Whitten

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Sofia Karlsson & Martin Hederos

Visa
Sofia Karlsson & Martin Hederos
Stjärnenätter (Sånger Om Julen)
(Playground)
Betyg: 3

När en framstående vissångerska slår sig samman med en fingerkänslig pianist (The Soundtrack Of Our Lives/Tonbruket) kan det väl inte gå fel? De blandar gamla klassiker (O Helga Natt) och nytt egenskrivet material. Höjdpunkten Snowhere – som Karlsson skrivit med Daniel Wikslund - sticker ut med sitt lekfulla arrangemang och Magnus Carlson från Weeping Willows sjunger duett. Annars är det lågmält och mycket finstämt. Ibland kanske lite väl typiskt. Det låter som en traditionell julskiva, det vill säga som många andra. Med detta sagt är hantverket ypperligt.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Elin Ruth & The Beat From Palookaville - Christmas Is A Drag 

Visafton med bland andra Sofia Karlsson

Magnus Carlsson med två s gillar också jul

Martin Hederos spelar också med Ane Brun

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund

Isabella Lundgren Kvartett med Tobias Wiklund
Plats: Palladium. 
Tid: Lördagen den 28e november. 
Längd: 110 minuter plus paus. 
Publik: Ett fyrtiotal. 
Bäst: Ledigheten och lekfullheten.

Jazzsångerskan Isabella Lundgren föddes i Värmland och började sedan vid The New School University i New York som artonåring. Och nu är hon i Växjö. Hon debuterade 2012 med It Had To Be You och fortsatte förra året med Somehow Life Got In The Way. På tal om Värmland inleds andra halvan av konserten med en version av Come Rain Or Come Shine med bara sång och Niklas Fernqvists kontrabas. En av konsertens höjdpunkter. Mer av den sortens infall hade varit en bra idé.

Med sig på scen har hon annars också Carl Bagge på piano och Daniel Fredriksson på trummor. På scen ikväll finns också trumpetaren Tobias Wiklund. Han har – utan att överdriva för mycket - spelat med alla. Redan första låten Accentuate The Positive bjuder på varsitt solo av musikerna och drar iväg till över tio minuter. Det blir många solon, och även om de är välspelade blir det lite kaka på kaka i längden. Sedan fortsätter de med egna Eudaimonia, som är grekiska och betyder lycka. Lundgren förklarar att musik gärna får vara mer än underhållning. Kvällen innehåller sedan en blandning av gamla klassiker och egenskrivet. Egna Perpetual High är en av topparna med sin lågmäldhet innan Pennies From Heaven avslutar första halvan.

Trust The Opposite handlar om rädslan som uppstår när det visar sig att något man alltid litat på inte visar sig vara sann. What Is This Thing Called Love framförs med Wiklund och hans nybyggarskägg längst fram medans Lundgren sätter sig bakom trummisen och diggar. När det är dags för solon står hon annars ofta och njuter med slutna ögon. Anomi (eller något liknande) är en egenskriven höjdpunkt med sin lågmäldhet och atmosfär.

De avslutar, men menar att de kan övertalas att spela mer om det skulle vara så, med en påminnelse om hopp. Nobody Knows The Troubles I´ve Seen som är över hundra år gammal görs stämningsfullt.

Första extranumret görs med bara sång och piano. Sången är dock lite för sorglös för att göra One For My Baby rättvisa, även om tekniken sitter där. Här sjunger Lundgren lite för mycket med hjärnan, lite för duktigt, och för lite med hjärtat. Sedan avslutar de med en tåtappande version av I Can´t Give You Anything But Love. Allvar och lekfullhet om vartannat. Även om kvällen är lite ojämn är det ingen tvekan om att musikerna kan sin sak. Men kan de möjligtvis lära sig att vara lite mindre duktiga? 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Teresa Indebetou Band

Konsertrecension: Shai Maestro Trio

Konsertrecension: Hans Olding/Jaska Lukkarinen

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Nicole Sabouné

Nicole Sabouné
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den 27e november. 
Längd: 55 minuter. 
Publik: Ett sjuttiotal. 
Bäst: Atmosfären som byggs upp.

Vissa har det, andra inte. Och vad det än är och hur det än ska beskrivas så är Nicole Sabouné en av de som har det. Hon upptäcktes i tv-programmet The Voice och debuterade förra året med albumet Must Exit. Redan i år, faktiskt för bara några veckor sedan, släppte hon uppföljaren Miman, döpt efter den tänkande maskinen i Harry Martinsons rymdmetafor Aniara. Musiken är bitvis pop med nerv från postpunk och new wave. Ibland - oftast - är det atmosfäriskt släpande, ibland med potential att vara närmast hypnotiskt. Jo, steget framåt som tagits med Miman är rejält.

Det är oklart hur trött Sabouné hunnit bli på att jämföras med Patti Smith, men värre finns det. Hon har samma pondus och samma dramatiska utspel. Hon behöver inte skrika och hoppa runt, men ibland gör hon det ändå. Röstens spännvidd imponerar. Rip This World börjar i ett mörkt tonläge, nästan Ian Curtis-baryton, och slutar med ett avgrundsvrål som Yoko Ono skulle kunna vara stolt över. Dessutom loopas det medan låten tonas ut. Loopade avgrundsvrål hörs inte varje dag.

När hon pratar mellan låtarna, mest små tack, verkar hon liten och blyg. Som om hon motvilligt blivit tillsagd att berätta inför hela klassen om att hon fick en kanin som heter Pelle i julklapp. I Under Stars (For The Lovers) spelar hon synt som står bak på scenen och har nästan ryggen mot publiken. Eller hade i alla fall haft det om inte väldigt många velat stå längst fram och fyller ut även scenens kortsida. Förändringen mellan den blyga rösten och undergångsrösten som skulle kunna ge Putin mardrömmar är häftig.

När hon ställer sig längst fram igen rockar bandet loss i Conquer Or Suffer som är det närmaste vi kommer en popdänga under kvällen. På Spotify har den över 800 000 spelningar. Förresten, bandet. De fyra skapar en suggestiv atmosfär som långsamt byggs upp och tar över. Det är bland annat några Växjöbekantingar som spelar. På gitarr och kör hör vi till exempel Niklas Stenemo som varit med i både The Mo och Melody Club och Jon Bordon (före detta Axelsson) som också var med i Melody Club.

Vid den sista ordinarie låten Lifetime äter hela publiken ur Sabounés hand efter en inledningsvis lite dämpad respons. Det ropas på extranummer och ännu en gång får publiken vad de förtjänar. Sabouné är förresten från Sölvesborg och hennes namn betyder på lokal dialekt: genombrott runt hörnet. Eller borde i alla fall göra.

Läs mer om liknande:

Patti Smiths väg till Polarpriset

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

Joy Division för nybörjare

Film om Ian Curtis och Joy Divison - Control
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Adele

Pop
Adele
25
(XL/Playground)
Betyg: 4

Adeles förra album 21 – hennes tre skivor har namn efter åldern de utspelas i – sålde i 30 miljoner exemplar. 25 utspelar sig för två år sedan. Första låten Hello är en typisk Adeleballad som öppnas upp av en enorm refräng som täcker hela horisonten. Den följs av skivans minst typiska låt, Send My Love (To Your New Lover) av Max Martin och Shellback. Förvisso en bra låt, men lite för tralala för sammanhanget. Redan i I Miss You är det widescreen igen. Egentligen borde det bli för mycket. Men i kombinationen Adeles röst och den omsorg om detaljer och hantverk som finns uppstår en mäktig musikalisk upplevelse.

Lyssna också på: Dusty Springfield – Dusty In Memphis (1969).

Läs mer om liknande:

Extra allt? Phil Spector!

Jerry Wexler producerade Dusty In Memphis

Drottning Kristina gillade Dusty och Aretha

Årets bästa skivor 2011 - Adele nämns på ett hörn

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Nightbird

Americana

Nightbird

Nightbird

(Margit music/Border)

Betyg: 4

Finlandssvenska Anna-Stina Jungenstam sätter tonen direkt med Singing In The Rain (inte den). Worn-out Blues höjer tonen (samma låt avslutar skivan, fast akustiskt). Och att höja tonen innebär inte att hon börjar skrika. Hon nämner Nina Simone och Mavis Staples som förebilder. Även de kunde och kan höja intensiteten bara genom att höja lite på ena ögonbrynet. All Wrong är som en liten mardröm från Tom Waits cirkus. Musiken har en imponerande pondus i sin lågmäldhet, särskilt med tanke på att det är en debutskiva. Producenten Katharina Nuttall skapar en förtätad stämning som ger mersmak. 

Lyssna också på: Anna Ternheim – Separation Road (2006).

Läs mer om liknande:

Mavis Staples kan sjunga 

Tom Waits: Ett åsnejubileum i skymundan 

Skivrecension: Anna Ternheim - The Night Visitor

Lennart Persson skrev om Nina Simone

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Beches Brew

Beches Brew

Plats: Alvesta jazz och blues.

Tid: Lördagen den 21 november.

Publik: Ett fyrtiotal.

Längd: 100 minuter plus paus.

Bäst: Spelglädjen och musikaliteten.

Det går inte att ha annat än höga förväntningar när en jazzkombo döper sig, i alla fall nästan, efter en av Miles Davis allra mest experimentella, banbrytande och svårgenomträngliga skivor - Bitches Brew från 1970. Samlingspunkten är trummisen och slagverkaren Bengt ”Beche” Berger. Många av musikerna på scen har varit i Alvesta förut. Hela uppställningen är Staffan Svensson trumpet, Thomas Gustafson och Thomas Jäderlund sax, Göran Klinghagen gitarr och Stefan Bellnäs bas. Det här är West Coast Edition av bandet. Det finns bland annat även en mer Stockholm-centrerad utgåva.

Berger påpekar att de spelar så sällan att de har noter och för att underlätta har de lagt noterna i bokstavsordning. För att underlätta ännu mer kommer de spela låtarna i bokstavsordning. Det håller nästan. Men för att börja någonstans inleder de med att alla musikerna spelar en favoritfras – samtidigt. Det låter sådär, men motorn kommer igång. Sedan börjar de på riktigt med Apart, Babel Twist och Dagar Jul. Dagar jul visar sig vara relativt välkammad och stillsam med kvällens mått mätt, annars är det ganska tutigt. Efter pausen har Kamel samma roll. Edith, berättar Berger, har en text som är jätterolig, innan han fortsätter: tyvärr har vi ingen som sjunger idag. Eftersom han inte kommer ihåg slutpoängen sjunger han sista versen a capella. Det blir en konsert med många skratt. När det är dags för paus har de förresten kommit fram till bokstaven f.

Trummorna och basen bidrar med ett grunddriv och pulserande rytm som de andra kan spela solon över. Det är musik att blunda till. Vore onekligen spännande att gå runt och fråga publiken vad de såg framför sig under vissa av låtarna. Musiken inte bara släpper sargen, den tänder eld på den, klär av sig på överkroppen och dansar i ring. Konserten visar sig vara uppvärmning inför att de ska repa i Göteborg i fyra dagar innan de åker till Indien, men det låter redan samspelt. Förvisso är det en sorts jazz (eller nåt) där det ibland är svårt att höra skillnad på rätt och fel. Det är ganska löst i kanterna även när allt sitter. 

Å ena sidan är det frestande att avsluta med att Miles Davis förmodligen ler i sin himmel, men å andra sidan var han inte den leende typen. Han står nog snarare och stirrar blängande i ett mörkt hörn. Men publiken i källaren jublar. Och det måste väl vara det viktigaste?

Läs mer om liknande:

Miles Davis har gjort en och annan klassisk skiva

Svensk jazz för nybörjare

Se & Hör kan också tuta

Johan Björklund Dynamic Flavours är också samtida jazz

Publicearades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Joel Alme

Joel Alme

Plats: Teatern.

Tid: Fredagen den 20 november.

Längd: 60 minuter.

Publik: Cirka 220.

Bäst: Musikglädjen.

Saknade mest:  Några låtar till.

Ibland dyker det upp en skiva i en artists diskografi som delar in i ett före och ett efter. Joel Almes senaste skiva Flyktligan kommer med största sannolikhet vara en sån vattendelare. Efter tre album på engelska har han inte bara bytt språk, han har valt att närmast skriva en familjekrönika i musikform. Det är en berättelse om droger, kriminalitet och skilsmässa. Möjligtvis klass också. Språket blev svenska denna gång, enligt Alme för att det hade varit svårt att stoppa in svenska gatunamn och stadsdelar i texter på engelska utan att det kändes krystat.

Imponerande nog lyckas han göra något livsbejakande av musiken och konserten. Han är nästan oförskämt glad och dansar lite ibland medans han går ut hårt med i tur och ordning Håller Mig På Kanten, Slå Hjärta Slå och I Väntan På De Stora Orden.  Han tillägnar låtar till sin morbror och morfar. Det har inte rått brist på uppväxtskildringar i svensk musik de senaste 20 åren, från Linköping och Eskilstuna till Göteborg har de närmast vuxit på träd. Men ändå känns det som att Alme gör något eget, kanske för att han inte känns poserande, romantiserande eller mytologiserande. Han berättar bara om sin familj som han upplevt den och förpackar allt i upplyftande musik.

Det går att misstänka att han lyssnat på Bruce Springsteens – uppväxtskildringarnas uppväxtskildrare – album The River minst en gång. Musiken är samma blandning av svängig rock med popnerv som blandar skrammel med melodier.  Publiken rent av både spontanklappar och jublar mitt i låtar. Sånt brukar inte Växjöpubliken syssla med. Fyramannabandet är utmärkt, med Martin Elisson från Hästpojken som kanske mest namnkunniga inslag. Pianisten Nils Dahl har enligt Alme inte repat med bandet en enda gång och förtjänar en extra stjärna i kanten.

Det tar fyra nummer innan det blir en äldre låt på engelska. Bland annat blir det No Class, om att vilja slå någon, men komma fram till att det är bättre att skriva en låt och A Young Summer´s Youth som avslutar. Men kort efter kommer de tillbaka när trummisen fått ett glas vin och kör två låtar till.

Och till slut segrar kärleken - som den måste och alltid gör - i vackra Innan Staden Vaknar, tillägnad alla som haft, har eller kommer ha familj. Vad har vi annars att hoppas på om inte kärlek? Joel Alme har insett det och gjort ett helt knippe lysande låtar som blir en lika lysande konsert. 

Läs mer om liknande: 

Hästpojken fixar fest 

Makthaverskan - mer Göteborgsindie 

Alice B gör också Göteborgsindie

Bruce Springsteen för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.