Konsertrecension: Nicole Sabouné

Nicole Sabouné
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den 27e november. 
Längd: 55 minuter. 
Publik: Ett sjuttiotal. 
Bäst: Atmosfären som byggs upp.

Vissa har det, andra inte. Och vad det än är och hur det än ska beskrivas så är Nicole Sabouné en av de som har det. Hon upptäcktes i tv-programmet The Voice och debuterade förra året med albumet Must Exit. Redan i år, faktiskt för bara några veckor sedan, släppte hon uppföljaren Miman, döpt efter den tänkande maskinen i Harry Martinsons rymdmetafor Aniara. Musiken är bitvis pop med nerv från postpunk och new wave. Ibland - oftast - är det atmosfäriskt släpande, ibland med potential att vara närmast hypnotiskt. Jo, steget framåt som tagits med Miman är rejält.

Det är oklart hur trött Sabouné hunnit bli på att jämföras med Patti Smith, men värre finns det. Hon har samma pondus och samma dramatiska utspel. Hon behöver inte skrika och hoppa runt, men ibland gör hon det ändå. Röstens spännvidd imponerar. Rip This World börjar i ett mörkt tonläge, nästan Ian Curtis-baryton, och slutar med ett avgrundsvrål som Yoko Ono skulle kunna vara stolt över. Dessutom loopas det medan låten tonas ut. Loopade avgrundsvrål hörs inte varje dag.

När hon pratar mellan låtarna, mest små tack, verkar hon liten och blyg. Som om hon motvilligt blivit tillsagd att berätta inför hela klassen om att hon fick en kanin som heter Pelle i julklapp. I Under Stars (For The Lovers) spelar hon synt som står bak på scenen och har nästan ryggen mot publiken. Eller hade i alla fall haft det om inte väldigt många velat stå längst fram och fyller ut även scenens kortsida. Förändringen mellan den blyga rösten och undergångsrösten som skulle kunna ge Putin mardrömmar är häftig.

När hon ställer sig längst fram igen rockar bandet loss i Conquer Or Suffer som är det närmaste vi kommer en popdänga under kvällen. På Spotify har den över 800 000 spelningar. Förresten, bandet. De fyra skapar en suggestiv atmosfär som långsamt byggs upp och tar över. Det är bland annat några Växjöbekantingar som spelar. På gitarr och kör hör vi till exempel Niklas Stenemo som varit med i både The Mo och Melody Club och Jon Bordon (före detta Axelsson) som också var med i Melody Club.

Vid den sista ordinarie låten Lifetime äter hela publiken ur Sabounés hand efter en inledningsvis lite dämpad respons. Det ropas på extranummer och ännu en gång får publiken vad de förtjänar. Sabouné är förresten från Sölvesborg och hennes namn betyder på lokal dialekt: genombrott runt hörnet. Eller borde i alla fall göra.

Läs mer om liknande:

Patti Smiths väg till Polarpriset

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

Joy Division för nybörjare

Film om Ian Curtis och Joy Divison - Control
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.