Konsertrecension: Beches Brew

Beches Brew

Plats: Alvesta jazz och blues.

Tid: Lördagen den 21 november.

Publik: Ett fyrtiotal.

Längd: 100 minuter plus paus.

Bäst: Spelglädjen och musikaliteten.

Det går inte att ha annat än höga förväntningar när en jazzkombo döper sig, i alla fall nästan, efter en av Miles Davis allra mest experimentella, banbrytande och svårgenomträngliga skivor - Bitches Brew från 1970. Samlingspunkten är trummisen och slagverkaren Bengt ”Beche” Berger. Många av musikerna på scen har varit i Alvesta förut. Hela uppställningen är Staffan Svensson trumpet, Thomas Gustafson och Thomas Jäderlund sax, Göran Klinghagen gitarr och Stefan Bellnäs bas. Det här är West Coast Edition av bandet. Det finns bland annat även en mer Stockholm-centrerad utgåva.

Berger påpekar att de spelar så sällan att de har noter och för att underlätta har de lagt noterna i bokstavsordning. För att underlätta ännu mer kommer de spela låtarna i bokstavsordning. Det håller nästan. Men för att börja någonstans inleder de med att alla musikerna spelar en favoritfras – samtidigt. Det låter sådär, men motorn kommer igång. Sedan börjar de på riktigt med Apart, Babel Twist och Dagar Jul. Dagar jul visar sig vara relativt välkammad och stillsam med kvällens mått mätt, annars är det ganska tutigt. Efter pausen har Kamel samma roll. Edith, berättar Berger, har en text som är jätterolig, innan han fortsätter: tyvärr har vi ingen som sjunger idag. Eftersom han inte kommer ihåg slutpoängen sjunger han sista versen a capella. Det blir en konsert med många skratt. När det är dags för paus har de förresten kommit fram till bokstaven f.

Trummorna och basen bidrar med ett grunddriv och pulserande rytm som de andra kan spela solon över. Det är musik att blunda till. Vore onekligen spännande att gå runt och fråga publiken vad de såg framför sig under vissa av låtarna. Musiken inte bara släpper sargen, den tänder eld på den, klär av sig på överkroppen och dansar i ring. Konserten visar sig vara uppvärmning inför att de ska repa i Göteborg i fyra dagar innan de åker till Indien, men det låter redan samspelt. Förvisso är det en sorts jazz (eller nåt) där det ibland är svårt att höra skillnad på rätt och fel. Det är ganska löst i kanterna även när allt sitter. 

Å ena sidan är det frestande att avsluta med att Miles Davis förmodligen ler i sin himmel, men å andra sidan var han inte den leende typen. Han står nog snarare och stirrar blängande i ett mörkt hörn. Men publiken i källaren jublar. Och det måste väl vara det viktigaste?

Läs mer om liknande:

Miles Davis har gjort en och annan klassisk skiva

Svensk jazz för nybörjare

Se & Hör kan också tuta

Johan Björklund Dynamic Flavours är också samtida jazz

Publicearades ursprungligen i Smålandsposten.